Sen var vi bara. Satt på en brygga i solen (det är en liten, liten badplats inuti fårhagen) och bara var. Andades. Hundarna var inte så mycket på springhumör utan höll sig mest kring mig. Eldar grävde, smakade på jord och pinnar. Överlycklig över att få springa lös. Stod på stenar och tittade ut över vattnet långa stunder. Smella myste. Letade ätbart och tiggde kel. Nästan tre timmar senare var vi hemma igen. Jag var slut då. Helt. Och vi alla hamnade i vardagsrummet och föll snart in i sömn. Det får vara lite så nu. På och av. Jag anpassar mig till hundarna så mycket jag kan och när de vilar, vilar även jag nu.
Det är terapi att låta sig själv bara vara. Svårt men oumbärligt.