De senaste två nätterna har varit riktigt kalla. Vi har vaknat upp till frost i gräset och ett tunt, tunt istäcke över dammen. Båda delar har förvisso töat bort under dagarna, men kvällstemperaturerna har sjunkit ganska kraftigt. Såpass att det i söndagskväll faktiskt blev en lite mer ordentlig dragrunda med cykeln. Smella var överlycklig, den kruttunnan. Eldar sprang som han brukar, lite ojämnt men framåt. Men det var två nöjda hundar som kom hem efteråt. Eldar var så nöjd med att han fått springa 8 km kvällen innan att han verkade tycka jag var knäpp i huvudet som tyckte vi skulle ut och springa på måndagslunchen med. Han vägrade resa sig helt ur soffan när jag skulle sela på honom - selen kom över halsen - och sen halvsatt han där och såg på mig under lugg. "Du är tamejfan galen, matte. Jag sprang faktiskt igår - vi är väl inte i fjällen heller!" tycktes blicken säga. Jag gjorde som jag brukar, log och skakade på huvudet åt honom och låtsades att "ja ja, då får du väl stanna hemma då som du vill, Eldar" och gick ut i köket för att sela en otåligt trampandes Smella. Och som vanligt dröjde det inte länge förrän Eldar kom pipandes och blängde på mig. "Men ta på mig selen då, matte! Såhär kan jag ju inte gå". Så ser vår jargong ut ganska ofta, min och Eldars. Det är som i ett slags samförstånd; vi båda två vet att vi alltid kommer mötas i slutet, men man bara måste få säga lite vad man tycker också. Jag må sätta mycket ord på hans uttryck (något man kanske kan behöva vara lite försiktig med ibland för att inte förmänskliga allt) men jag älskar den delen av vår relation. Att det i vardagen känns som att vi faktiskt har små samtal, han och jag. Och jag tror nog dom flesta hundar har det med oss om vi väljer att lyssna och uppmuntra det. Lär dom att dom visst har en talan och får utrymme att uttrycka den.
Smella sprang sedan som vanligt som en klocka, medan Eldar.. Ja, han hade huvudet lite i det blå och roade sig med alla möjliga påhitt, men han rörde sig (för det mesta) framåt i alla fall. Vi råkade få inte bara en utan tre harar med oss under olika delar av löparrundan och jag fick ibland jobba rätt hårt för att hålla oss kvar på vägen och inte hamna rätt ner i de leriga dikena. En spännande runda med andra ord.
Det är lustigt med borstningen förresten. Jag skrev ju häromdagen hur jag trodde jag knäckt en liten nöt vad gäller borstningen av Eldar (som inte är jätteförtjust i det) - och tro sjutton att det verkar hålla i sig nu även utan godisbelöningar! Så länge han får hoppa upp på sin kabeltrumma och får massor, massor av beröm så går det. Och det har det faktiskt aldrig riktigt gjort förut utan att han börjar trixa. Kanske insåg han att det inte var så tokigt ändå, det där med borstning. Vad vet jag, men jag tänker se till att underhålla det nu när han bjuder till så fint själv. Med Eldar är och har det alltid varit en enorm nyckel i all typ av hantering och närkontakt; han måste få känna att han själv valt att befinna sig i situationen, att han har kontroll och frihet att gå (få utrymme) när det blir alldeles för mycket. Och det är så vi jobbar.