Har ni andra också hört det här? Kanske till och med läst om det? Tro mig. Jag med. 99% av allt jag läste om huskies innan jag skaffade en handlade just om detta. Och nog för att där ligger något i det som skrivs - men jag är glad att jag inte godtog det som den enda sanningen, även om det gjorde mig osäker. Jag är glad att jag generellt aldrig tar saker jag läser eller hör som absoluta sanningar, för allting är nämligen både relativt och subjektivt. Och vad gäller hundar så tror jag att det - på gott och ont - alldeles för ofta är de olycksamma fallen man får höra mest om i media. De som fungerar som avskräckande exempel. På ett sätt tror jag att det kan vara bra ibland, för att få folk att tänka till. Men jag tror också att det ger en väldigt skev bild av hur verkligheten faktiskt ser ut. För i 9 av 10 fall säger dessa saker mer om ägaren än om hunden/rasen ifråga.
Eldar har aldrig varit svår att ensamhetsträna. Faktum är att han verkar må bra av de små stunder av ensamhet han får - och vissa dagar är det han själv som söker sig till ensamma vrår. Jag tror att enda gången som någonsin varit riktigt jobbig var absolut första gången jag gick hemifrån på riktigt; jag skulle till jobbet och min vän som skulle sitta hundvakt några timmar var sen. Jag blev tvungen att lämna Eldar fem minuter innan hon var på plats för att jag inte skulle missa tåget och i samma ögonblick jag stängde dörren hörde jag hur min lillgrabb ylade övergivet och jag var så full av samvetskval att tårarna bara tokrann ner för kinderna på mig. Jag lovar och svär att jag kände mig som den sämsta människan på jorden just då. Jag kan förstå hur mödrar måste känna sig när de lämnar sina barn på dagis första gången och de små skriker efter sina föräldrar.
Den där första gången var också sista gången Eldar någonsin blev sådär orolig i samband med ensamheten. Det var nog mest jag och Erik som var oroliga; vi hade ju läst om alla hundratals huskies som förstört hela hem när man lämnat dem ensamma en stund. Men Eldar är inte som dom. Har aldrig varit. Det värsta han någonsin förstört hemma (som inte är egna leksaker) är en toapappersrulle han måste fått tag på när han blivit uttråkad, för faktum är att det verkar som att Eldar mest ligger och latar sig när vi är borta. Och när vi kommer hem är han alltid glad och välkomnande; men aldrig på det där stressade hyper-viset som man kan uppleva ibland.
Att vi bor i lägenhet tror jag har bidragit till hans trygghet med ensamheten. Det är en uppenbar skillnad på att lämna Eldar ensam ute i det stora huset på landet och hemma i lägenheten där ytan är mer begränsad. Så visst kan en husky trivas i lägenhet. För faktum är ju att han inomhus mest vilar, äter och dricker. När han inte myser med oss eller tränar små tricks. Jag får så ofta frågan av folk på Instagram hur Eldar kan vara så lugn inomhus jämt - och OM han verkligen är det. Ja. Han ÄR just precis så lugn inomhus. Visst får han ett och annat ryck ibland, men dom varar aldrig länge. Vi bor i stan, men i ett lugnt område där var och varannan människa har hund. Vi bor nära vatten, skog och oändliga promenad-/drag-/cykelvägar och där hänger vi allt som oftast. Eldar är lugn inomhus för att han får jobba med kropp och knopp utomhus - och för att han lärt sig att det handlar om lugn och ro hemma. Att slappna av och hitta lugnet i det passiva. För oss är det en bra balans vi har hittat på så vis. Och ja, Eldar är faktiskt enda hunden vi har och han verkar inte heller lida av det. (Fast vi vill gärna skaffa fler i framtiden - även vi har drabbats av polarsjukan).
Så jag återkommer till det jag skrev i början om hur alltid är relativt och subjektivt. Om hur man inte bara ska tro på allt man hör och allt folk säger och att även hundar inom samma ras är olika individer. För jag lovar er att 2 av 3 människor jag möter på mina hundpromenader med Eldar tycker sig veta mer om honom än jag själv gör. Det går knappt en dag utan att där dyker upp självutnämnda experter som "vet" att min hund är aggressiv för att han inte viftar på svansen åt främlingar och ibland morrar när han kommunicerar, att han borde bo i Norrland, och inte är renrasig eftersom ögonen inte är blå, och inte kan bo i lägenhet eller vara ensamhund. Men dom känner uppenbarligen inte min hund det minsta.
Å andra sidan erkänner jag; det ÄR mycket jobb med en husky. Inte för att dom är dom jävligaste och jobbigaste hundarna på jorden som många verkar tro (tvärtom för sjutton!) men för att de kräver en oerhört tålmodig husse/matte, med förståelse för deras integritet, (över-)tydliga kommunikation, självständiga natur och stora behov av fysiskt och psykiskt arbete. Och viljan att tillfredsställa alla dessa behov. För varje dag som går inser jag att långt ifrån alla hundägare har den förståelsen eller viljan. Kanske hade inte jag det heller innan jag lärde känna min egen husky, det tänker jag inte hymla med, men viljan att vara den bästa matte Eldar kan ha, får mig att vilja utvecklas och sträva efter mer tålamod, kunskap och förståelse än jag någonsin trodde.
Och det är min sanning.