Idag hade det kunnat gå riktigt illa och dom där killarna på tåget kan verkligen skatta sig lyckliga över att Eldar, även när han markerar, inte lägger något direkt tryck bakom det. Han är för snäll för det. Vill inte skada någon och ger tiotusentals tydliga signaler innan en markering i försök att göra sig hörd. Men hur högt ska man egentligen behöva skrika för att bli hörd? Den ena killen efter den andra sträckte ändå ned handen och rufsade om Eldar på huvudet - trots att jag upprepade gånger skarpt sa till dom att inte klappa honom, att han var stressad och obekväm. Vid ett tillfälle slår jag bort killens hand och lika snabbt är den tillbaks. Vi talar om vuxna människor! Jag förstår inte grejen! Krävs det verkligen att min hund ska känna sig så trängd att han ser ett luftbett som den enda vägen ut? Tre sekunder efter att jag skällt ut den första killen, gör hans kompis precis samma sak. "Men jag har hanhund hemma, jag är kan hundar." Allvarligt? Jag förstår verkligen varför Eldar grep tag i killens hans, så löst att där inte ens blir ett avtryck men tillräckligt hastigt och högljutt för att killen skulle bli rädd. Hade jag varit hund hade jag gjort samma sak. Som hundägare vill jag ge honom en fet spark i skrevet. Och som jag önskar man kunnat trycka på nödstoppet på tåget och bara gå av, där och då.
Eldar ogillar inte människor. Han ogillar inte hundar heller. Faktum är att han tycker mycket om båda delar - men han är mån om sin privata sfär och vad gäller främmande människor så har han lärt sig att de är opålitliga. Att de inte lyssnar på signaler och tar för sig på hans bekostnad. Och gång på gång bryter de ned det förtroende för dom han en gång hade. Och mitt med. För det räcker inte att jag säger till. Varken schysst eller otrevligt. Det räcker inte att jag som hundägare försöker ta mitt ansvar när de människor jag möter inte vill ta sitt - ens när det gäller sin egna säkerhet. För som ägare till en osäker hund jobbar jag hårt med att få honom att ändra uppfattning om folk. Jag försöker in i det oändliga att göra upplevelserna positiva för honom och vi gör så många framsteg. Men för varje gång en människa inte lyssnar på det jag har att säga som ägare till min hund - som den person som faktiskt känner honom bäst - backar vi i vår utveckling. Och det gör mig så otroligt arg, ledsen och besviken. Inte på min hund. Men på er därute som inte lyssnar, ser och försöker förstå.
Så nej. Alla hundar vill inte bli klappade. Inte ens de allra sötaste. Och vissa hundar, såsom min egen, vill faktiskt bara bli klappad av de människor han finner värdiga och pålitliga nog att släppa in. Han kommer att visa dig om du bara lyssnar och ser. Kanske kan du känna igen dig i det om du bara vänder blicken inåt en stund och tänker efter. För det är inte så kul att vara allmän egendom och ständigt bli överkörd. Att inte ha rätten att bestämma över sin egen kropp.
Så snälla hundägare, djurälskare, man, kvinna, förälder eller barn. Lyssna och ta in det jag säger. Sprid det vidare till vänner och familj och var mer uppmärksamma. Det är inte bara för min hunds och min egen skull - utan faktiskt för ER säkerhet. Klappa inte främmande hundar utan vidare. Fråga alltid och visa djur och ägare den respekt de förtjänar. Och kom ihåg - ett nej ÄR faktiskt ett NEJ. Alltid.