Efter första löpet har det varit tydligt att det hänt saker i Ratchel; hon har på något vis blivit tryggare i sig själv och landat lite mer. Det är tydligt att det kommit en viss mognad med det och att det gjort henne gott. Hon är fortfarande en mjuk och känslig individ i grunden, men med ett allt större mod och en nyfikenhet som överbryggar de osäkerheter hon kan känna kring nya situationer. Det är ganska spännande att iaktta, faktiskt. Hur mycket som händer i en tik i den här åldern. Att se hur det kan skilja sig i utvecklingen från en hanvalp och mellan individer. Vi har enbart haft tikar i barndomshemmet, men jag har aldrig varit den som haft yttersta ansvaret (det har varit min systers hundar) och därför inte heller varit lika insatt i deras utveckling alla gånger. Den dagen jag skaffade min egna första hund var det aldrig någon tvekan om att jag ville ha en hane och därför har det varit mycket nya lärdomar och erfarenheter för mig att nu få följa med i ett första löp. Med Smella var det ju annorlunda, hon kom in i vår familj ganska sent i livet. Jag fick aldrig erfara henne som valp och unghund på det sätt jag nu får uppleva med Ratchel. Och ska jag vara ärlig så älskar jag att få vara med mer eller mindre från början; få sitta på första parkett genom de olika stadier som finns i hundarnas psykiska och fysiska utveckling. Inte för att jag inte kan tänka mig att ta in en äldre hund i framtiden igen - det finns stora fördelar med det också - men det är något alldeles visst med att få vara med från början.
Med Alicia gick det väldigt snabbt och Ratchel höll sig gärna i närheten. Hon följde med stor nyfikenhet med när Alicia tultade runt i trädgården och ville gärna busa med henne, men var inte en enda gång burdus eller bufflig, utan buffade försiktigt på henne med nosen eller skuttade runt i närheten utan att vara "på" henne. Med jämna mellanrum bjöd Alicia på godis och Ratchel åt ur handen på henne, alltid med stor mjukhet och inte en enda gång försökte hon stjäla någonting ur handen på henne utan att det bjöds. Det var himla fint att se hur mjuk och lyhörd Ratchel var kring henne. Jag skulle faktiskt vilja säga att hon var rent av hänsynsfull och väldigt mån om att inte skrämmas, som om hon förstod att hon skulle kunna göra skada. Precis som hon är kring nya (eller alla) hundar hon mött hittills. Det är en egenskap jag tycker är fantastiskt fin och som jag verkligen kommit att värdera högt hos henne.