Ett utav alla dessa ämnen som gärna rör upp starka åsikter är det här med vaktande hundar. Jag tror faktiskt att det - och morrandet - var bland de absolut första stora diskussionerna jag hade med andra hundägare där jag upplevde att åsikterna och känslorna var så starka att man faktiskt kunde bli osams. Eldar var på den tiden fortfarande valp och vi var hemma hos Eriks föräldrar på middag, tillsammans med vänner till dom. Ett äldre par som även dom hade hund och väldigt starka åsikter kring hur hundar ska vara, bete sig och hanteras. Jag minns fortfarande deras hund; en jättesnäll hanhund men som jag ofta upplevde vara väldigt initiativlös.. och ja, faktiskt rätt hämmad eller kanske kuvad, i brist på annat ord. Jag har mött många sådana hundar i mitt liv men inte alltid kunnat sätta fingret på varför någonting inom mig liksom värker lite när jag umgås en stund med dom. Hundar som lärt sig att trycka ihop och stänga in nästan hela sin personlighet inom sig, som liksom tystnat med tiden och slutat ta för sig. Har ni mött en sådan hund så känner ni säkert igen vad jag menar.
När vi befann oss där runt middagsbordet hos Eriks föräldrar låg valpen Eldar under tiden på sin filt med ett litet tuggben - hans "fria" zon som jag varit mycket bestämd med att han ska få ha just ifred. På samma filt sover och vilar han än idag, eller går och lägger sig när han själv vill ha utrymme. Ända sedan Eldar var liten har jag varit väldigt noga att poängtera för både familj, vänner och bekanta att när han ligger på den filten så ska han vara ifred. Punkt. Medan Eldar ligger där, nöjd och lugn med sitt ben, får mannen som är på besök en plötslig lust att gosa med valpen och går således fram till honom trots att jag tidigare sagt att det inte är okej. Och när han böjer sig över och tänker sträcka ned sin hand så stelnar Eldar till och morrar dovt, men tydligt. Det är allt som händer, men det bryter ut en mycket häftig diskussion då mannen tar oerhört illa vid sig och hävdar att vi, jag och Erik, "måste göra något åt hundens aggressiva beteende". Det går absolut inte för sig att ha en hund som morrar eller vaktar mot människor - sådana hundar är fel på, bör tillrättavisas genast och i värsta fall avlivas om den fortsätter morra/vakta mot människor. Ja, det var faktiskt precis det jag fick höra. Jag minns fortfarande den cocktail av motstridiga känslor jag kämpade med inom mig. Som helt ny hundägare är det oerhört svårt att hantera den skammen man kan känna i en sådan situation trots att man vet att skuld- och skamkänslorna inte ens är särskilt befogade. Samtidigt var jag arg och upprörd över att han 1) gått precis emot det jag sagt åt honom gällande valpen på filten och 2) hade mage att säga en hund som morrar i princip är en hund som inte har rätt att leva. Jag minns att jag verkligen fick kämpa för att behålla lugnet när jag förklarade hur jag såg på saken och jag minns den enorma frustrationen när jag vare sig fick tala till punkt eller blev lyssnad på.
Man möter mycket sådant omkring sig. Kanske särskilt om man, som jag, inte tror att den äldre skolan vad gäller hundträning är den bästa vägen att gå. Om man väljer att inte ryta åt, kasta bannor över, straffa eller ruska om sin hund när den gör något som i människovärlden anses vara fel. Och kanske särskilt mycket när man samtidigt är matte till en hund som har lite svårt att passa in i det kravfyllda samhället vi lever i. En hund som är lite för mycket hund. Att bete sig som en sådan - en riktigt hundig hund som reagerar på riktigt hundiga hundars vis - är något som generellt inte är riktigt okej i ett samhälle som kräver anpassning efter människor. Dom allra flesta av oss får på ett eller annat sätt jobba med våra hundar för att få dom att fungera i den värld vi lever i, men dom allra flesta väljer också vilka bitar som är viktiga/oviktiga att jobba på.
För mig är vaktandet och morrandet en sådan sak där jag aktivt valt att låta hundarna ha kvar sin röst. Morrandet för att jag anser det vara enormt viktigt, för att det gör min hund mer kommunikativ och tydlig med vart hans/hennes gränser går. Därigenom får jag en större förståelse för hunden - också för att olika sätt att morra på betyder olika saker - och kan jobba med och runt det. Vaktandet är faktiskt också någonting som jag med tiden valt att inte krångla till allt för mycket med. För jag tycker faktiskt att det är helt okej att vilja ha sina saker ifred ibland, vilja ha sitt utrymme när man tuggar på ett ben eller tala om för andra när någonting är viktigt för en. Så jag har valt att jobba på så sätt att hundarna ska lita på mig och på att jag, när jag kommer i närheten av deras mat/ben/leksak, inte är en konkurrent som försöker sno någonting. Och när de t.ex. får ett ben av mig så går de därför till sina respektive filtar för att tydligt markera att "nu ska jag vara ifred med mitt ben". Jag är inte en av de som tar ifrån hundarna deras ben/mat i tid och otid bara för att jag som människa ska kunna göra en sådan sak utan att hundarna opponerar sig, för jag förstår inte vad det ska vara bra för. Däremot jobbar jag med att hundarna ska förstå när det är ett "skarpt läge" och att när jag väl ber om att få ta deras mat/ben/leksak så är det för att jag verkligen behöver göra det. Jag jobbar för att avdramatisera sådana situationer och förebygga eventuella konflikter genom t.ex. byteshandel - och jag använder ofta hela mitt kroppsspråk för att förtydliga att jag inte på något vis utmanar eller vill bråka. I ett väldigt svårt läge använder jag rösten, lugnt men bestämt och tydligt säger jag "Tack" till hunden om jag t.ex. vill ta ett föremål ur munnen. Mina hundar har således lärt sig när jag verkligen menar allvar och vi behöver inte bråka om saken, även om det ibland känns lite sådär att lämna ifrån sig något. Inte heller när de vaktar/morrar mot varandra är det något som jag korrigerar - för de är väldigt, väldigt duktiga på att kommunicera med varandra och själva lösa situationen. Jag kan däremot gå in och bryta en spänd situation, i förebyggande syfte, om jag märker att hundarna inte kommer ur det av sig själva. Hundar är ofta rätt artiga varelser och rent generellt väldigt duktiga på att visa varandra respekt när allt är som det ska, som jag upplever det. Vaktandet av mat/saker är alltså extremt sällan något som skapar ett problem hemma hos oss och när det råkat hända så har det uteslutande berott på något annat eller mer än bara vaktandet, exempelvis att hunden blivit ordentligt skrämd eller att jag uppfattat en situation väldigt fel och gjort något tokigt.
Ett bra och väldigt tänkvärt inlägg kring det där med hundar och problem kan du hitta på Marlenes blogg om du klickar HÄR. Kanske har jag länkat till det förut, men den där människan är så klok att jag i så fall helt enkelt bjuder på länken igen. Nu ska jag krama om mina morrtokiga hundar och säga till dom att dom duger precis som de är, med sina skavanker, tokigheter och väldigt naturliga beteenden. Gör det du med.