En del av mig önskar jag hade haft kameran i handen idag, en annan del är glad att jag inte hade det. Att jag istället från första parkett fick uppleva hur deras interagerande med varandra visade tecken på att relationen mellan dom djupnat, utan att se det genom en lins. Att få vara närvarande, helt och hållet. Nästan kunna ta på stämningen och glädjen hos dom. Jag satt ömsom och bara tittade, liksom höll andan för att inte avbryta, ömsom kiknade jag av skratt. De började leka. Leka på ett sätt jag faktiskt aldrig sett dom göra förut. Och kanske framförallt - ett sätt som jag aldrig sett just Smella leka på tidigare under tiden hon bott hos oss!
Eldar och Smella har nu varit livskamrater i nästan precis ett år (och några veckor). Det händer förvånansvärt mycket i en hundrelation på den tiden - något som märkts tydligt hos mina två. Man tänker inte alltid på det, men det vore väl ändå konstigt om det inte hände någonting mellan två individer när de plötsligt sätts ihop och ska bilda en flock, var och en med sina tidigare erfarenheter. Det får mig att tänka på när en ensamstående förälder hittar en ny partner - och vips får barnen nya syskon och föräldrar de ska lära sig att leva och bo med. Liksom det tar tid för oss människor att på djupet lära känna varandra, tar det ju även tid för djur att lära känna varandra på riktigt. Det är sällan helt friktionsfritt, även om det inte alltid syns utåt. Och jag tror, handen på hjärtat, att det är någonting som vi väldigt lätt glömmer bort när vi bestämmer att våra djur ska bo och leva tillsammans med varandra. De är individer, med känsloliv, tankar och viljor precis som vi. De har sina intressen, preferenser, vanor och gränser. Precis som vi. Och det vore i mina ögon märkligt om där inte skedde en himla massa under ytan och inuti dom när deras liv kommer med stora förändringar.