"Han är ingen problemhund, utan en hund som behöver lära sig att kommunicera bättre."
Men så någongång ibland möter man människor som förstår grejen, som ser bortom allt det där. Och nångång ibland möter man den som själv sliter sitt hår över sin fyrbenta vän och söker svar i en alltför ofta oförstående omvärld. Det är i möten med dessa personer som jag förstår varför jag skriver. Och varför jag känner jag måste vara uppriktig. Kanske, kanske finns därute någon som kämpar med detsamma som jag.
Eldar är en väldigt speciell individ. Speciell på det sätt att jag tydligt kan se hur han kämpar med de inre konflikter som de olika lägren i hans personlighet skapar. Speciell för att han är en individ som vill göra rätt och förstår när han inte gör det - men är lite för impulsiv, lite för osäker och har en lite för dålig "vokabulär" för att alltid kunna stå emot det mindre rationella i honom. Jag är säker på att han är långtifrån den enda hunden som fungerar på så vis. Att väldigt många har en släng av det där, om än i olika situationer och kvantitet. I Eldars fall yttrar det sig nästan uteslutande kring hur han uttrycker sig själv och fungerar i sociala situationer där människor spelar en central roll. Särskilt om han upplever en hög stress. Och framförallt kring främmande människor.
Eldar är av varianten hund vars förtroende man får jobba för. Jag menar verkligen jobba för. Han är inte typen man "lurar" med en kuttrande röst och en ficka full av godis - utan typen som börjar öppna upp inför dig först när du ger honom utrymme att själv bestämma vad han känner för dig. Och det här är något som i de flesta fall tar lite tid. Jag förstår grejen, för jag är själv likadan. Vill gärna få bilda mig en egen uppfattning innan jag släpper in helt. Vill själv avgöra vem som får komma nära inpå och som är värd att visa lite extra tillgivenhet. Han är en sådan som hellre håller sig undan tills han bestämt sig - men däremellan måste han ju undersöka för att bilda sig sin uppfattning. Så man kan ofta, som människa, uppfatta honom som mindre reserverad än vad han egentligen är. För han kommer ju fram så småningom. Nosar och tittar på dig. Har du tålamodet att vänta ännu längre, ser du honom snart vid dina fötter, stå med sidan eller ryggen tryckt mot din kropp. Det här är en Eldar som fortfarande bildar sin uppfattning om dig - men har bestämt sig för att lita på dig tillräckligt för att komma nära. Men han har ännu inte sagt ja till att bli klappad eller myst med. Han har fortfarande inte släppt in helt. Och just den stunden - den tilliten - är därför ganska skör. Går ytterst lätt att förstöra och vi människor är fantastiskt duktiga på att göra det. För att vi tyvärr, och ofta i all välmening, inte är lika duktiga på att uppfatta situationen korrekt.
Skillnaden mellan mig som människa och Eldar som djur är att jag kan berätta hur jag själv fungerar, om jag önskar, för människor omkring mig. Eldar däremot förstår inte hur han ska göra det, på annat sätt än på vilket hundar gör. De använder sina lugnande signaler i hopp om att bli förstådda. Börjar försiktigt (slickar sig om munnen, blinkar lite extra mycket, gäspar, t.ex), för att eskalera om de inte blir förstådda/lyssnade på. Här kanske hunden drar sig undan, rynkar nosen, blottar lite tänder eller morrar försiktigt. Eldar går därifrån - om han känner att han kan - men i de fall han känt sig trängd eller fångad har han ofta stelnat till och morrat. Och jag vet inte hur många gånger jag fått utskällningar av människor omkring mig, just därför. För att min hund morrat när han visat missnöje. Människor som sagt att sådana hundar inte bör leva, att jag är en hemsk hundägare som tillåter min hund morra mot människor (vi är tydligen något högre stående väsen) och att snälla hundar minsann aldrig tar sig ton mot "en riktig ledare" oavsett vad den gör med honom. Så ni kan ju tänka er vad man då får för reaktioner den dagen ens hund (till synes) hoppar över samtliga lugnande signaler - för ingen lyssnar ju ändå - och går direkt på att markera. Ja. Det har hänt. Ett par gånger nu. Och i gemene mans ögon är en markering, oavsett hur försiktig sådan och oavsett situation, ett regelrätt bett och totalt oförlåtligt.
Ni andra som själva har kämpat för att få er och era hundar att passa in i samhällets "bra-hund-och-ägare-mall" vet nog vad jag talar om när jag säger att skammen och rädslan är två av de absolut jobbigaste känslorna att hantera. Hur de alldeles för ofta förvandlat en annars trevlig och pedagogisk hundägare, till en stressad och arg despot som tar ut sina känslor på en ickeförstående hund. Skammen och rädslan vi känner när något går fel är väldigt ofta en stor fiende som får oss att göra sådant vi inte skulle göra i normala fall. Som att skälla på en rädd/obekväm hund - för att den agerat som en hund. Jag vet, för att jag själv varit där. Det är så fruktansvärt lätt att hamna där - och gör så fruktansvärt ont att tänka på den dagen man inser hur det kan skada relationen och ens bästa vän. Jag har många gånger slitit mitt hår, gråtit bittra tårar och rasat över just det här. Över mig själv; rädslan, skammen och oron över min fyrbenta bästis. Över människor omkring mig och samhället som det ser ut. Över att det är allt annat än svartvitt, enkelt och över maktlösheten jag känt när man ska stå pall mot alltsammans.
När vi var hos Marlene förra helgen satt vi länge och reflekterade kring just hundar som inte passar in i samhällets norm. Vi diskuterade och dissekerade allt ifrån stamtavlor (vad har Eldar med sig rent genetiskt?) till våra egna sätt att hantera situationer där problem kan uppstå och hur man kan undvika att hamna i situationerna överhuvudtaget. Har vi människor i hans närhet - om än omedvetet och i största välmening - lyckats underminera Eldars lugnande signaler såpass att han slutat använda dom? Nej, inte helt, men i vissa givna situationer kanske? Hur får vi tillbaks dom i så fall? Visar han andra signaler i en trängd situation - innan markeringar - som vi har missat?
När vi satt där i det röda huset pratade vi strategier och funderade över hur man med hjälp av träning kan underlätta för Eldar i hans kommunikation med människor, ge honom verktyg att göra sig förstådd med. Och jag hoppas att vi tänker i rätt riktning med våra analyser.
I stunder av tvivel är det Marlenes ord jag nu plockar fram i mitt minne - Eldar är ingen problemhund, bara en hund vars språk inte räcker till i människosamhället. En hund som behöver hjälp på traven och lite större utrymme, lite mer tid och framför allt fler verktyg. En hund som är känslig för hög stress och behöver hjälp att hantera den. Allt detta någonting jag innerst inne själv tänkt, men som är så skönt att få höra från någon annan än en själv. Och från en människa jag hyser största respekt och förtroende för.
Så vi fortsätter jobba. Prövar nya - eller mer utvecklade - strategier. Jag vet att en fantastisk hund finns där. Att han ibland bara hamnar i skuggan av det mindre bra och rosenskimrande. Och att han, kanske aldrig, kommer vara en sådan som passar in i samhällets fyrkantiga mall. Liksom jag själv.