Nicole
Från Västgötaskogarna och en familj där djur alltid haft en given plats kommer jag, Nicole. Som liten ägnades mycket av min tid i stallet, utomhus eller gömd under täcket med ficklampa och bok i nätterna. Givna favoriter var sådant som Svarta Hingsten, Varghunden och Lassie. Ända sedan dess har jag drömt om att en dag bo på en gård nära skog och vatten - med ett mindre zoo som familj.
Efter ett par års jobb utomlands hamnade jag 2010 i Stockholm för att studera och så småningom var det också i Stockholm jag lärde känna Erik, min sambo. Mina första två år i storstaden kändes på ett sätt väldigt tomma när jag inte hade djur omkring mig i hemmet, vilket resulterade i att jag började passa vänners hundar när jag fick tillfälle och dessutom blev medryttare till ett arabsto utanför Vallentuna en tid. Att jag inom en rimlig framtid skulle ha egna fyrbenta familjemedlemmar igen var för mig självklart och någonting jag hela tiden strävade efter.
Att det däremot skulle bli en husky som flyttade in i vår lilla familj, det var aldrig riktigt givet. Huskyn hade alltid varit en ras jag fascinerats av - men jag har aldrig riktigt tänkt i banorna att jag skulle kunna ha en. Det jag däremot alltid vetat var att jag sökte en hund med karaktär, egen vilja och stor intelligens. En kamrat som kunde tänka sig hänga med på de flesta äventyr och gärna en som skulle innebära ett mer aktivt vardagsliv. Kanske var det ändå, precis som för så många andra, lite mer hjärta än hjärna som valde hund till slut - men jag har inte ångrat mig en sekund sedan dess. Resan med min första helt egna hund har inte alltid varit en dans på rosor och de år som gått sedan vi hämtade hem honom har vi många gånger ställts inför stora utmaningar. Men med stora utmaningar kommer också stora lärdomar och insikter.
Åren som gått sedan dess har nya drömmar tagit form och en enorm kärlek för polarhundarna; siberian huskyn framförallt; vuxit fram. I takt med att jag lär mig mer kring både draghundssporten och rasen, växer drömmarna om att en dag flytta norrut och leva med en flock polarisar, ett ordentligt spann. För mig är det livsstilen som lockar, snarare än tävlandet. De många timmarna bakom jobbande hundar, naturupplevelserna och samhörigheten man känner med sitt spann när man spenderar så mycket tid tillsammans. Att leva med hund handlar för mig helt om relation - att samspela och känna närhet. För mig är det viktigt att mina hundar ska känna sig trygga, att vår relation bygger på en ömsesidig respekt, hänsyn, förtroende och vilja att vara tillsammans. Jag strävar efter att mina hundar ska få vara just hundar och bete sig på hundars vis - och ju mer jag lär mig desto mer vill jag försöka se till att tillgodose deras behov av en miljö där de mår bra av att leva. Jag är med mina hundar som jag tror jag är mot de flesta; mjuk, vänlig och tillåtande. Det innebär emellertid inte att där inte finns någon form av regler eller gränssättning i vår vardag.
Härhemma är det jag som står för det mesta vad gäller nörderier, träning och inlärning kring hundarna. Och nog är det också jag som står för de största drömmarna om draghundslivet och fler hundar. Tur är det då att jag har en sambo med mycket överseende, tålamod och kärlek till både mig och hundarna. Som hjälper mig att realisera drömmar och byggprojekt. Och som på köpet blivit rätt förtjust i hundkörningen han med ;)
Efter ett par års jobb utomlands hamnade jag 2010 i Stockholm för att studera och så småningom var det också i Stockholm jag lärde känna Erik, min sambo. Mina första två år i storstaden kändes på ett sätt väldigt tomma när jag inte hade djur omkring mig i hemmet, vilket resulterade i att jag började passa vänners hundar när jag fick tillfälle och dessutom blev medryttare till ett arabsto utanför Vallentuna en tid. Att jag inom en rimlig framtid skulle ha egna fyrbenta familjemedlemmar igen var för mig självklart och någonting jag hela tiden strävade efter.
Att det däremot skulle bli en husky som flyttade in i vår lilla familj, det var aldrig riktigt givet. Huskyn hade alltid varit en ras jag fascinerats av - men jag har aldrig riktigt tänkt i banorna att jag skulle kunna ha en. Det jag däremot alltid vetat var att jag sökte en hund med karaktär, egen vilja och stor intelligens. En kamrat som kunde tänka sig hänga med på de flesta äventyr och gärna en som skulle innebära ett mer aktivt vardagsliv. Kanske var det ändå, precis som för så många andra, lite mer hjärta än hjärna som valde hund till slut - men jag har inte ångrat mig en sekund sedan dess. Resan med min första helt egna hund har inte alltid varit en dans på rosor och de år som gått sedan vi hämtade hem honom har vi många gånger ställts inför stora utmaningar. Men med stora utmaningar kommer också stora lärdomar och insikter.
Åren som gått sedan dess har nya drömmar tagit form och en enorm kärlek för polarhundarna; siberian huskyn framförallt; vuxit fram. I takt med att jag lär mig mer kring både draghundssporten och rasen, växer drömmarna om att en dag flytta norrut och leva med en flock polarisar, ett ordentligt spann. För mig är det livsstilen som lockar, snarare än tävlandet. De många timmarna bakom jobbande hundar, naturupplevelserna och samhörigheten man känner med sitt spann när man spenderar så mycket tid tillsammans. Att leva med hund handlar för mig helt om relation - att samspela och känna närhet. För mig är det viktigt att mina hundar ska känna sig trygga, att vår relation bygger på en ömsesidig respekt, hänsyn, förtroende och vilja att vara tillsammans. Jag strävar efter att mina hundar ska få vara just hundar och bete sig på hundars vis - och ju mer jag lär mig desto mer vill jag försöka se till att tillgodose deras behov av en miljö där de mår bra av att leva. Jag är med mina hundar som jag tror jag är mot de flesta; mjuk, vänlig och tillåtande. Det innebär emellertid inte att där inte finns någon form av regler eller gränssättning i vår vardag.
Härhemma är det jag som står för det mesta vad gäller nörderier, träning och inlärning kring hundarna. Och nog är det också jag som står för de största drömmarna om draghundslivet och fler hundar. Tur är det då att jag har en sambo med mycket överseende, tålamod och kärlek till både mig och hundarna. Som hjälper mig att realisera drömmar och byggprojekt. Och som på köpet blivit rätt förtjust i hundkörningen han med ;)
Erik
Erik har alltid velat ha egna djur men då han större delar av livet levt på mer eller mindre resande fot har det aldrig varit läge. Redan i mycket ung ålder fascinerades han av huskies, av rasens varglika och vilda utseende - och det var så det började. Drömmen om en husky.
Vintern 2012 for Erik tillsammans min sin far på en tredagarstur med 40 alaskan huskies och deras förare i Vålådalen. Det var då han på allvar förälskade sig i dessa fantastiska draghundar; det självständiga, stundvis vilda, arbetsmoralen och den väldigt kärleksfulla naturen. När han lämnade Vålådalen och Åre visste han - en husky eller inget alls. Inte anade han då att han skulle bli tillsammans med en djurtokig tjej och drygt ett år senare skulle hålla en egen liten pälsboll i sin famn. Så startade framtidsdrömmarna om ett eget spann.
Som person är Erik självständig, lugn och har båda fötterna på jorden. Och hundar tycks älska honom! Erik är kanske inte den som nördar ned sig och pratar hund i timmar (eller pratar i timmar alls!), men han är väldigt involverad i vardagslivet och träningen med hundarna. Att han är mer involverad än vad man först kanske tror, det kan man kanske räkna ut när man får veta att Erik allt oftare pratar om att nästa gång, ja nästa gång då är det minsann hans tur att välja ny flockmedlem!
Vintern 2012 for Erik tillsammans min sin far på en tredagarstur med 40 alaskan huskies och deras förare i Vålådalen. Det var då han på allvar förälskade sig i dessa fantastiska draghundar; det självständiga, stundvis vilda, arbetsmoralen och den väldigt kärleksfulla naturen. När han lämnade Vålådalen och Åre visste han - en husky eller inget alls. Inte anade han då att han skulle bli tillsammans med en djurtokig tjej och drygt ett år senare skulle hålla en egen liten pälsboll i sin famn. Så startade framtidsdrömmarna om ett eget spann.
Som person är Erik självständig, lugn och har båda fötterna på jorden. Och hundar tycks älska honom! Erik är kanske inte den som nördar ned sig och pratar hund i timmar (eller pratar i timmar alls!), men han är väldigt involverad i vardagslivet och träningen med hundarna. Att han är mer involverad än vad man först kanske tror, det kan man kanske räkna ut när man får veta att Erik allt oftare pratar om att nästa gång, ja nästa gång då är det minsann hans tur att välja ny flockmedlem!