Sedan jag hämtade hem Déjà och berättade om nyheten så är det flera som frågat hur det funkar när man importerar en valp och dessutom reser med flyg. Jag har aldrig tidigare varken flugit eller importerat hund, så hela erfarenheten har varit ny för mig.  Den tänkte jag dela med mig av nu. 

Redan när jag tingat Déjà började jag göra efterforskningar. Jag googlade i all oändlighet och frågade bland annat människor i min närhet som jag visste antingen hade köpt valp utanför Sverige eller sålt valp till utländsk valpköpare. Du hittar massor av information om du Googlar. Längst ned i inlägget kommer jag att länka till de sidor som varit absolut viktigast och vars information inte bör missas.

Som valpköpare har man det egentligen ganska bekvämt. Man behöver i stort mest sköta bokning av flyg och detaljerna runt resan, i övrigt är det uppfödaren som står för de viktiga dokumenten och vaccinationerna. Att ha en bra dialog med uppfödaren hjälper jättemycket - då kan man koordinera sig för att saker och ting ska löpa så smidigt som möjligt för alla inblandade.

De allra flesta av dessa punkter är uppfödarens uppgift att ordna, men det finns tre punkter du själv behöver kika på. Den första av dessa är om du köper en hund från ett land med EU-villkor och behöver en särskild blankett, den andra är om du köper hund från någon av ovan nämnda stater som kräver djurägareförsäkran. Men om du inte berörs utav någon av dessa punkter, ja då behöver du bara bry dig om punkten som handlar om tullen. 

Att anmäla sig hos Tullverket är verkligen busenkelt. Antingen gör du det på plats när du landar och ska ut ur flygplatsen med hunden - eller så gör du det ännu enklare för dig och anmäler hunden via webben. Supersmidigt! Har man anmält i förväg via webben så behöver man oftast inte deklarera något när man landar. Men det är givetvis klokt att ha alla papper i ordning oavsett, OM någon nu skulle fråga om dom. Att anmäla hunden till Tullverket är en viktig punkt eftersom du annars riskerar att bryta mot lagen om straff för smuggling. 
​

En av de saker som oroade mig mest med resan var hur Déjà skulle uppleva den. Det är ju inte något som vanligtvis ingår i hundens värld - att åka flygplan - och inte heller något som är sådär jättelätt att träna innan avresa. Jag, som levt i många år med en hund med rädslor, ville absolut förebygga så mycket av den varan som möjligt och särskilt eftersom en flytt redan är en stor omställning för en valp som det är. Tillsammans med min uppfödare gjorde jag därför upp en plan för hur vi skulle kunna förbereda Déjà så mycket som möjligt.

En av de största punkterna var att vänja in Déjà vid en transportbur. Vi bestämde därför att uppfödaren skulle köpa en bur - jag stod för kostnaden givetvis - så att de kunde träna med just precis samma bur som Déjà senare skulle flyga i. På så vis kunde den bli så "hemma" som möjligt för henne. Såhär med facit i hand är jag oerhört glad och tacksam för den tid som Virginie lade ned på att burträna min valp. Det var så otroligt tydligt, när vi sedan checkade in Déjà, att hon kände sig fullkomligt trygg där i sin bur och hon lade sig genast tillrätta för att sova. Win. 

När du transporterar ditt djur som incheckat bagage måste buren uppfylla flera regler:

• Buren måste vara gjord av glasfiber eller hårdplast. Burar gjorda av trä, metall eller svetsat trådnät är inte tillåtna.
• Hjulen måste avlägsnas. Om de är infällbara måste de tas av eller blockeras med tejp.
• Dörren måste ha ett centraliserat låssystem som fäster låset både i den övre och den nedre delen av dörren. (A)
• Dörrens gångjärn och låsstift måste sticka upp ovanför och under öppningens vågräta profil med minst 1,6 cm (0,62 tum). (B)
• Burens två delar måste vara hopsatta med bultar. Andra låssystem är strängt förbjudna. (C)
• Buren måste vara så stor att djuret kan stå upprätt utan att vidröra taket, vända sig runt och ligga i en naturlig position.
• Botten i buren måste täckas av en filt, tidningspapper eller annat uppsugande material. Observera att halm inte är tillåtet.

Den här typen av bur finns att köpa i välsorterade djuraffärer eller hos specialiserade återförsäljare. 

Under resans gång (om det inte är en väldigt lång flygning) så får hunden generellt inte ha tillgång till vatten eller mat, så man brukar rekommendera att ha både vattnat och matat ordentligt senast två timmar innan flygning. Ha dock i åtanke att hunden även bör vara välrastad innan flygningen!

Senast en timme innan det är dags att gå ombord planet så behövde vi se till att Déjà var incheckad - men detta kan variera beroende på flygbolag så bäst är att undersöka saken och sedan vara ute i god tid. Flyger hunden i lastutrymmet, såsom Déjà fick göra eftersom hon är för stor fördet andra alternativet, då checkar man in som "specialbagage". Vid incheckningen får man fylla i blanketter, visa papper och svara på lite frågor. Ofta söker de också noggrant igenom buren för att försäkra sig om att allt är riktigt och att man inte försöker smuggla med dig något olagligt.

Innan jag pratade med flygbolaget så var jag väldigt nojjig och orolig över hur hunden skulle ha det egentligen när den reste i lastutrymmet. Kallt, bullrigt och inklämd bland resväskor? Faktum är att du som tänkt resa med hund incheckad i lastutrymmet kan andas ut. De allra flesta flygbolag idag är noggranna när det gäller djurhållningen; även de har regler att förhålla sig till. Hundarna lastas in så sent som möjligt för att efter största möjliga mån reducera stressen de utsätts för. Ja, jag stod faktiskt tryckt mot fönstret och tittade på medan vårt plan lastades - nojjig som tusan - men sist av allt lyftes Déjàs bur in av en väldigt varsam herre som såg ut att gulla lite med henne genom gallret. Det var enormt lugnande att se! Överlag så var all personal jag mötte och såg hantera Déjà/buren väldigt vänliga  och måna om att både hon och jag skulle känna oss trygga med resandet.

Hundar som ska resa i lastrummet får åka i en speciell avdelning där temperaturen och lufttrycket är detsamma som inne i kabinen, samt så ska ljudnivån vara ungefär densamma. Det finns även belysning inne i den delen. Det är när planen inte har en uppvärmd och belyst avdelning i lastutrymmet som man oftast får ett nej när man försöker boka plats för hund.

Så kommer då den knepigaste biten av dom alla; själva bokandet av ett flyg där hunden får plats. Eftersom jag är den jag är så började jag med att fråga runt. Googla och läsa recensioner kring de flygbolag som fanns att välja på. Jag ville göra det jag kunde för att försäkra mig om att flygbolaget hade goda vitsord vad gäller djurhantering - och där upptäckte jag snart att både SAS och KLM stod väldigt högt upp på listan. Jag började med att försöka boka med SAS, vilket var betydligt krånligare än jag hoppats. Det är nämligen inte säkert att hundar får följa med, utan det beror bland annat på vad för typ av plan man åker och även på ett större plan så finns där ett maxantal för hur många djurtransporter som får finnas med. När det inte gick att lösa bra med SAS; datum och tider klaffade inte alls; så valde vi att höra med KLM istället. 

RING. Det absolut bästa tips jag kan ge dig vad gäller att boka flyg med hund, det är att prata direkt med flygbolaget när du gör din egen bokning. Det är det absolut smidigaste sättet, du kan oftast få snabbare svar och det sparar både tid och energi. Annars måste du ofta först boka din egen biljett och sedan kolla om hunden får följa med så att du kan göra en bokning åt den. Funkar det inte så måste du avboka din biljett och göra om hela proceduren på nytt. Det var så jag först gjorde med SAS och jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur mycket det kunde dra ut på tiden. I mina ögon ett väldigt onödigt stressmoment. Att istället ringa in till KLM och boka allt på samma gång var så mycket skönare! Vi kunde ställa alla frågor vi hade och få svar direkt. Inget krångel, ingen stress.

Vad kostar det då? Detta ser lite olika ut beroende på destination och bolag. 
För hundar som är små nog att flyga i kabinen verkar det ligga mellan 300-1000 kr. I lastutrymmet mellan 350-3000 kr. Det är väldigt noga med viktbegränsningen för hund plus bur och detta kommer man fråga dig om när du gör din bokning. Även detta kan se olika ut i olika flygbolag. De flesta flygbolag tar emot ledar- och servicehundar och det brukar inte kosta något, men en del tar ut en extra avgift om angränsande säte inte kan användas på grund av hunden.

Själva flygresan gick för mig och Déjà hur bra som helst - över förväntan faktiskt! Hon verkade glad, lugn och trygg både vid in- och utcheckning. Hade hållit sig hela resan och troligtvis mest sovit, att döma av hennes nyvakna look när jag hämtade henne bland specialbagaget på Arlanda. Flygpersonalen hade hälsat att hon var världens duktigaste flyghund - ovanligt cool i jämförelse med många andra de mött. Det var jättefint att höra!

ANVÄNDBARA LÄNKAR: 

För att läsa på kring Tullverket och anmäla sig via webben - gå in HÄR. 
För att läsa mer kring Jordbruksverkets regelverk vad gäller införsel och transport av hund- klicka HÄR.
För att läsa mer information kring IATA:s regelverk för burar - klicka HÄR.

När jag i början av hösten 2016 fick höra att kennel Amanuq funderade på att ta en kull på Yabastas Accelerating SONIC by Yzma var jag en av de första att anmäla mitt intresse. Det handlade inte enbart om det faktum att det var på just Sonic,en av de valpar som föddes där under våren 2015 och blev en av mina högt älskade bonus-bebisar. Nej, dessutom var den utsedda hanen Smellas sonson. Min fantastiska lilla Smella som lämnade så stort tomrum efter sig när hon gick. Jag visste direkt att jag inte ville gå miste om den parningen. Att det skulle dröja innan en ny chans på denna kombinationen av linjer dök upp framför mig, här. 

Så blev det att vi började vänta på löpet som skulle komma. Men inget hände. Löpet uteblev och planerna lades lite på is då ännu en tävlingsäsong startade. För oss blev det problematiskt och jag var besviken; vi hade ju planerat för vintervalp. Jag var mellan jobb och tajmingen var liksom rätt för att ha valp hemma. Det var i exakt detta läge som Marlene hörde av sig och berättade att där kommit en avbokning hos Marie Israelsson. Det skulle bli betydligt tidigare än väntat, kullen var redan född, men i samma ögonblick jag fick veta så sade magkänslan att det var en möjlighet för bra för att låta passera. Och så blev det så att Sally flyttade hem till oss. Det var egentligen aldrig något snack om den saken; i samma sekund Marie godkände mig som valpköpare så var saken klar. 

Men så, under sommaren 2017 kom det där löpet till slut. Virginie, Déjàs uppfödare, hörde genast av sig och berättade men där och då såg det ut som att det inte skulle vara läge att ta in ännu en valp under hösten, så jag fick besviken tacka nej. Under hösten följde jag likväl parningen, dräktigheten och slutligen kom kullen. Tre små tikar och tre små hanar. Hjärtat talade sitt, men förnuftet sade att nej, det går inte. Snart var valparna tingade och jag intalade mig att jag var nöjd med att följa dom, sådär lite på avstånd. Någonstans i den här vevan började Erik prata om att han ville ta in fler hundar, kanske en redan inkörd sådan som kunde platsa i spannet. Och vi började söka, öppna upp för möjligheten och slänga ut krokar. 
​
Men universum hade lite andra planer...

En liten fågel viskade plötsligt om en avbokad tik och undrade om vi inte skulle tänka om lite, kanske ta en valp ändå. (Känns det bekant?) Min magkänsla var genast på hugget och jag frågade Erik om det inte skulle vara möjligt ändå, om vi inte skulle finna ett sätt att lösa det på OM vi chansade lite. För säkerhetsskull hörde jag av mig till Virginie igen och lyfte mina tankar - och visst var det så att en liten tik blivit avbokad. Att bestämma sig gick snabbt. Universum hade ju talat sitt tydliga språk när den skickat två avbokade tikar vår väg inom loppet av ett och samma år. Tikar som delar många gemensamma nämnare i stamtavlan och som båda varit lite extra betydelsefulla för mig. Vilka var vi att säga nej till det? Ibland måste man helt enkelt bara tacka ödmjukt för möjligheten som dyker upp och hoppa. Jag har alltid varit av den där märkliga sorten som tror att vissa saker sker av ett skäl. Man hamnar där man ska, på ett eller annat vis, till slut.

Och nu är hon alltså här. Fyra månader gammal och alldeles hopplöst ljuvlig. Min efterlängtade lilla Déjà, vars fullständiga namn blivit noga utvald för att det betyder något alldeles särskilt för mig. För att det är så många trådar som vävs samman på ett närmast poetiskt vis. 

Den 22 januari - exakt på dagen ett år efter det att Sally for med oss hem från Vigge - for jag ned till Geneve för att hämta Déjà, som är uppvuxen i en fransk kennel. Jag mötte upp henne och Virginie på flygplatsen och jag föll så otroligt handlöst för den kärlekfulla lilla valp som ställde sig på bakbenen och lade sina tassar på mina axlar. Herregud. Jag faller ännu. Vet inte riktigt vart det slutar, blir tagen bara av att skriva orden. Jag är en människa som hyser obeskrivligt starka känslor för mina fyrbenta vänner. Ja, jag är en människa som hyser starka känslor överlag - och ibland överrumplas jag av intensiteten. När jag mötte Déjà så var det just det som hände; jag överrumplades. 

Under kvällens träningspass med hundarna kom jag till en insikt. Vi hade just vänt hemåt, passerat en och samma hästekipage för tredje gången på samma tur och stannat för en vattning efter att ha kört om en grävmaskin, när jag insåg hur mycket vi vunnit av att bo och köra hund just här. Trots att det länge känts allt annat än optimalt på många sätt. Men hundarna har faktiskt blivit störningsstarka. 

Det är egentligen ingen ny insikt, utan den har legat där och grott ett tag, men det är först nu jag verkligen funderar över saken. Kanske har det delvis att göra med att vi nu har Turbo med oss. Turbo som jag inte varit med och kört in från början, som jag faktiskt aldrig hade sett i arbete IRL förrän den dagen vi skulle hämta upp honom och således har jag inte haft någon direkt förförståelse för hans arbetssätt. Jag har inte riktigt hunnit bli hemmablind med honom, sådär som man blir när man lever med någonting eller någon varje dag. 

Turbo har nu gått åtta pass i träning med våra hundar. Det är åtta olika tillfällen då vi haft chansen att iaktta honom när han jobbar, hur han jobbar och också jämföra honom med de andra tre. Passen har hittills sett ganska olika ut, även när vi bara kört hemmavid, då jag och Erik ofta turats om att köra och inte alltid väljer riktigt samma sätt att köra de få vägar vi har här i vår direkta närhet. Under alla dessa pass har vi upptäckt en sak; Turbo är den hund som reagerat mest på störningar. Inte på så vis att han brusat upp eller blivit rädd, men han har ofta blivit väldigt fundersam och ibland nyfiken och därför velat dra mot den specifika störningen. Någongång har han blivit upphetsad och skällt till och ibland har han haft lite svårt att släppa störningen, sådär så att han springer vidare men liksom vridit nacken halvt ur led för att ha ögonen på objektet. Ofta med följd att han tappat lite fokus efteråt. Och det här är egentligen inte konstigt alls - det är en ung hund vi talar om. 

Idag fick vi ett par riktigt trixiga möten på vår runda - möten som även en mer rutinerad hund hade kunnat reagera på - men Turbo gick förbi helt utan att bry sig. Vid ett tillfälle sneglade han som hastigast; när vi fick ett svårt och tajt möte med två väldigt upprörda hundar som slängde sig efter oss i kopplet, detta knappt 100 m efter starten och efter första korsningen. Det tog tid att få köra om, hundarna var heta som dynamit i spannet och inte alls glada över att bli stannade. Inte bara en eller två gånger - utan tre gånger fick de stanna upp innan det mötande ekipaget klev åt sidan och ville låta oss komma förbi. De skulle åt samma håll och därför var det tveklöst enklast att låta oss köra om, men det krävdes att jag frågade tre gånger innan de insåg samma sak. 

​I vårt område får man räkna med att sällan ha en störningsfri runda. Jag pratar då inte om störningar såsom ett rådjur som hoppar ur en buske i skogen, en fotgängare eller någon enstaka skällande hund. Nej, störningarna jag pratar om kommer ur det faktum att vi bor i ett samhälle som är relativt invånartätt även om vi bor utanför centrum. På bara vår hemmarunda möter vi allt som oftast x antal katter, x antal hundar av olika storlek och sort, x antal människor (ibland barn som springer rätt ut framför spannet och ska "klappa hundarna"), x antal hästekipage och betesdjur i hagar som beter sig på olika vis och vi möter nästan alltid vilt. Vi möter bilar, vi möter traktorer och grävmaskiner. Vi behöver ofta köra rätt igenom en stallplan med allt vad det innebär och nästan alltid blir vi omkörda av SL:s pendeltåg vars spår går längsmed våra körvägar härhemma, med bara två-tre meters avstånd emellan. Ja, det är utan tvekan sällan vi har en händelselös runda. Och såhär ser det ut i princip oavsett vart vi kör, plus minus tågen och andra motorfordon. Vi har inte så mycket att säga till om när det kommer till sådana här saker - och ibland kan det tveklöst vara jobbigt - då vi inte har stora öppna vidder att köra över, massor av alternativa vägar att välja istället eller liknande valmöjligheter.

​Jag kan inte bestämma i vilken frekvens eller grad jag vill utsätta mina unga hundar för störningar när vi kör (jag önskar ofta att jag kunde det), det blir inte alltid pedagogiskt uttänkta lärtillfällen och på många sätt behöver jag finna mig i den bristen på kontroll. I det faktum att vi kommer bli överraskade. Det enda jag kan göra är att se till att stötta hundarna så mycket som möjligt NÄR, och inte om, dessa möten sker. Och det börjar redan väldigt tidigt i deras inlärningsperiod, om inte direkt. 

​I lördags när vi var ute och körde hundarna i Rösaring tillsammans med Andreas och Johanna (Team Wild Things) fick vi erfara en ovanligt händelserik tur. Vädret var sådär riktigt härligt; kallt men soligt och uppehåll. Det var längesen sen vi sist såg en så fin dag - och givetvis passade var och varannan hundägare på att just den dagen hänga i skogen. För ovanlighetens skull körde vi upp på en fullpackad parkering. Det var så fullt att jag nästan hade lite panik och tänkte att nej, vi vänder om. Det var inte alls så jag tänkt mig träningsträffen med kompisarna eller sålt in platsen som blivit utsedd för träningen. Men så motade jag bort domedagstankarna och sade till mig själv: Nicole, det här är ett perfekt träningstillfälle - vi får massor av gratis övningar att träna på inför nästa års tävlingar. Saker som att sitta på stakeout på platser där det ständigt är rörelse, bland främmande hundar och människor, att starta ett spann och behålla fokus trots att så mycket sker runtomkring... Hur vi än vänder och vrider på saken så innebär sådana situationer onekligen många tillfällen att lära. Chanser för både hund och människa att utvecklas. Och nog fick hundarna (och vi) chanser till utveckling alltid! Vi körde hemåt många erfarenheter rikare - och med en stolthet i bröstet över hur vi löst varje situation som dykt upp. 

Så, under kvällens tur insåg jag en sak när jag iakttog mina hundar - och Turbo - i arbete. Iakttog hur de tog sig an alla störningar med beröm väl godkänt. De blir så oerhört störningsstarka av att tränas här! Och jag har inte förstått hur svåra moment de faktiskt klarar utan att blinka ens, förrän jag såg Turbos framsteg ikväll. När jag tänker på hur Sally, som idag gick jämte Kit i led utan neckline, tog sig förbi samtliga störningar utan att tappa fokus eller bli osäker, ja då blir jag faktiskt stolt. Inte ens haren som skuttade upp ur diket precis framför nosen vek hon efter när den stack in i skogen igen, min lilla spinkis <3 Jag blir sådär fånigt stolt till och med - för hon visar på en självbehärskning som gör att jag ofta, ofta måste påminna mig om hennes ålder. Påminna mig om att hon bara gått fem månader i träning och har mycket kvar att lära. Det är inte så att jag medvetet ställer krav på henne - men jag kommer på mig själv med att ha höga förväntningar på vad för slags situationer hon ska klara av. Jag litar såpass på henne. Ja, jag har faktiskt senaste dagarna funderat på om hon inte ska få testa på utmaningen att gå i singelled ett kort pass nästa vecka. 

När jag sitter här och skriver inser jag hur lätt det är att ta för givet att sånthär bara ska funka, för att det har kommit så naturligt ur det faktum att vi bor som vi gör och kör där vi kör, att vi inte alltid reflekterat över det. Precis lika lätt är det att ändå få ågren inför situationer där det känns som att man har noll kontroll. Som i Rösaring i lördags, till exempel. Eller igår kväll. 

Det är också väldigt lätt att ta för givet att det ska gå som en dans att ta sig förbi en störning, oavsett svårighetsgrad, när man har en väldigt rutinerad kommandoledare som Kit. För Kit är verkligen enormt störningssäker, går framåt som ett ånglok oavsett vad som sker. Han reagerade inte ens första gången han blev omkörd av ett pendeltåg i full fart på tre meters avstånd. Eller den gången den sprang en ilsken liten nakenhund rätt in i spannet för att mucka gräl. Ja, han är onekligen en värdefull draghund och läromästare. Och jag hoppas innerligt att mina framtida ledarhundar ska ha potential och ges verktygen att nå upp till den ribba han sätter för dom. 

Nej. Jag bor inte där jag vill bo och träna med flocken. Våra omnejder är inte alls optimala för hundkörning med större spann. Men en sak är i alla fall säker; man blir bra på det man tränar mycket. Och vill man träna mästare på störningshantering, då har man fördel i att bo i ett område fullt av störande överraskningar som ligger utanför mattes och husses bekvämlighetszon. Till helgen får vi kanske tillfällen att möta (för unghundarna) nya slags störningar i Lofsdalen - det blir spännande att se hur hundarna reagerar då!

Tvåtusensjutton lider mot sitt slut och som för så många därute snurrar mina tankar kring det år som snart är förbi. Ett år som kommit med så mycket glädjeämnen, hopp, stora utmaningar och samtidigt tunga beslut. Mer än  jag hoppats på av precis allt. Ett år fyllt av milstolpar. 

Vi började året med ett pirrigt telefonsamtal efter beskedet om en valp kvar hos den kull Marie tagit på sin Yoyo och Pia Ångströms hane Snowdigger's Sitka, bror till den hanhund Marlene använt till Yabasta's A-kull. Jag var så oerhört nervös när jag ringde till Marie, för inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle få köpa valpen. Dessutom, som vore det förutbestämt på något vis, den lilla tik jag sett så många bilder på och fastnat för redan innan jag visste hon skulle hamna hos oss. Men så blev det. I slutet av januari åkte vi till Vigge och spenderade en härlig dag tillsammans med Marie, Niklas och deras flock, för att sedan ta med oss Sally hem.
​
Hon stal mitt hjärta direkt. Med sin stora och kvicktänkta personlighet. Tuff, orädd och full av energi. Av flocken välkomnades hon och fann snabbt sin plats. Ratchel var överlycklig över den lilla valpen och blev en trogen lek-och-myskamrat. Eldar var inte helt säker de första dagarna, men snart öppnade han upp och gick in i rollen som lekfarbror och uppfostrare med hela sin själ. Handen på hjärtat förvånade han oss alla stort den där första tiden och det var med en enorm stolthet jag såg honom växa in i sin nya roll. Älskade Eldar, som han lekte outtröttligt med valp-Sally och gjorde sig till för henne skull. Allt för att roa henne. 

Det var skönt, om än uttröttande, att få försvinna in i valpdimman på nytt. I hjärtat skavde ännu sorgen efter Smellas hastiga bortgång året innan, en sorg jag hade mycket svårt att hantera även om det nog inte alltid märktes utåt sett. Jag är så tacksam för de andra hundarna. För att ha haft en sådan tröst i flocken och individerna som funnits kvar. Och i de som kommit till. 

Våren var full av överraskningar och positiva händelser. Plötsligt blev jag uppringd av SPHK Mälardalens valberedning som undrade om jag ville bli en del av styrelsen - och jag förvånade mig själv med att tacka ja. Trots att jag inte visste ett jota om styrelser. Men någonstans hade jag ändå en känsla av att ha något att tillföra. Mycket av min tankeverksamhet gick åt till att fundera ut hur vi skulle kunna jobba för ett mer levande distrikt för SPHK:s medlemmar.

En annan stor milstolpe var första maj - dagen då beskedet kom att mitt kennelnamn godkänts och protesttiden runnit ut. Raxeira's var därmed officiellt registrerat och jag kunde andas ut efter våndan över att kanske inte få "mitt" namn. Drömmen om att en dag föda upp fortsatte därmed att blomstra och gör det ännu. Någonstans där i bakhuvudet är tankarna alltid igång, planerandet och analyserandet. Att ta in Sally var därför ett mycket medvetet val av linjer jag fann intressanta att en dag sannolikt jobba vidare med. Vi får se vad tiden utvisar, mycket ska ske och utvärderas innan den dagen är kommen. 

Under våren ställde jag också ut egna hundar för första gången, både i Västerås och på årets Ånnaboda, vilket för mig var ett enormt steg utanför min comfort zone. Det gick inte sådär jättebra kritikmässigt, de där två första gångerna, men det var lärorikt och trevligt. Och jag var så stolt över att vi tog oss ut i ringen samt över hur stora framsteg Ratchel gjort rent mentalt efter en fas av social osäkerhet bland främmande och allmän spökighet. Ånnaboda blev också min allra första distriktsaktivitet som suppleant i SPHK Mälardalen. 

Ånnaboda innebar ännu en nyhet för flocken; Kit följde med oss hem från utställningen. Kit kände jag väl sedan innan då han länge varit en vital del av Yabasta-flocken. Samtalet med Marlene (Yabasta) hade pågått en tid kring att ta hem Kit på lån och vi skrev i Ånnaboda låneavtal på ett år. Jag visste nog redan där och då, att om allt slog väl ut på det vis min magkänsla sade, ja då skulle Kit vara en mycket viktig pusselbit i vår flock och i vårt unga spann under uppbyggnad. Idag vågar jag avslöja att han är hos oss för att stanna <3 Kit vandrade in i flocken med självklarhet. Han fyllde genast rollen som en oerhört snäll, klok och trygg mentor för de yngre hundarna. Och för mig blev han en trygghet, en ledstjärna och pålitlig vän att luta mig mot i vardag såväl som i trixiga träningssituationer. I Kit fann jag ett lugn och en stabilitet som inneburit en starkt läkande kraft efter Smellas bortgång. Jag kan inte beskriva nog den tacksamhet jag känner över att det förtroende jag givits att förvalta den fantastiska individ han är.

Våren innebar också flera vändor till fysioterapeuten då Eldar började visa alltfler tecken på smärta igen. Ett rehabprogram och en plan inför sommaren gjordes upp, i hopp om positiva förändringar. 

Sommaren 2017 gick lika snabbt som den kom, känns det som nu. Men när vi befann oss mitt i det så tycktes sommarvärmen helt oändlig. Vi väntade otåligt på att få komma igång med höstens träning och under tiden spenderade vi mycket av vår tid vid sjön och i skogen. Hundarna simtränades, rehabades, byggdes upp och vi började vänja in Sally vid dragselen. Redan första tiden hos oss började hon lära sig kommandon och dessa fortsatte vi träna på dagligen, kravlöst på promenader. Hon var en naturbegåvning från start. Vi fick någon enstaka kölddipp där under sommaren och vågade oss ut på någon kort löparrunda - jag levde länge på det jag såg i hundarna. I Sally! I hennes driv framåt, lyhördhet för kommandon och det fokus som långt övergick hennes fysiska ålder. Hösten såg ljus ut när jag såg den framför mig.

I slutet av sommaren/början på hösten åkte vi på semester. Alla hundarna packades in i bilen och vi for ned till mina föräldrar i Västra Götaland, där vi för första gången körde vårt alldeles egna fyrspann. En stor och betydande milstolpe. Med oss hade vi vår nyss införskaffade, begagnade barmarksvagn - kanske det bästa köpet av ett icke-levande ting under hela 2017. Vi passade på att köra så mycket hund som möjligt på de fina körvägarna i mina gamla hemtrakter, ofta med en entusiastisk publik bestående av pensionärer och skolbarn, och vi njöt av att inte behöva titta på klockan. Semestern innebar också en tripp till rasspecialen i Tånga Hed där vi ställde ut både Ratchel och Sally. Ratchel blev utsedd till tredje bästa tik i unghundsklass och det med oerhört fin kritik. 

​Och så kom äntligen den efterlängtade hösten... 

Hundarna sattes i träning och vi gladdes åt hur roligt det var att få komma ut tillsammans med hela gänget. Det varade emellertid inte länge, för snart kom Eldars tydliga tecken på smärta tillbaks trots den positiva utvecklingen under sommaren och vi fick än en gång ta honom ur träning för att traggla vidare med att försöka få honom att må bättre. Skoven, ja det är så jag bäst kan beskriva det, verkade komma och gå utan särskilt tydliga mönster. Diffusa symptom och beteendeförändringar avlöste varandra, försvann och kom tillbaks. 

Kit, Ratchel och Sally däremot fortsatte i träning och kändes starka. Vi testade runt med startrutiner och positioner i spannet, finslipade på vårt sätt att jobba samman. Sallys utveckling den här första hösten i träning har gått spikrakt uppåt och även om där finns kvar att jobba med henne framförallt fysiskt; hon är ung ännu; så bor det i henne en mycket spännande ledarhund med en enorm vilja att arbeta. Hennes kliv framåt har varit otroligt stora på kort tid - vilket också tydligt visat sig när hon gått jämte rutinerade Kit i led. 

Men någonting hände under sensommaren och ju längre in i hösten vi kom, på ett rent personligt plan, som jag inte räknat med. Kroppen började säga ifrån på nytt. Jag vacklade till och tappade åter balansen i vardagen, mycket i och med förändringar i min arbetssituation. Närmade mig alltmer en ohållbar situation med för mycket jobb/hög arbetsbörda och för lite återhämtning - tvingades inse att jag gått upp i arbetsgrad för snabbt, för tidigt. Det är en svår känsla att hantera, när man börjar känna sig otillräcklig på alla plan i livet.. Jag valde till slut därför att slopa de tävlingar jag själv planerat att anmäla mig till och att tacka nej till mycket. Kvar valde jag bara att ha hundträning och de inbokade styrelserelaterade jobb jag hade. Allt annat sattes på paus. 

Således blev det Erik som anmälde sig tillsammans med Kit och Ratchel, både till Velamsundsdraget och Nybrodraget. Men det var inte bara i tävlingssammanhang som Erik tog ett stort kliv till att bli allmer involverad, på riktigt, i hundarnas träning. Någonting tändes i honom. Han började finna ett helt annat nöje i att köra hund och plötsligt var jag inte den enda i hushållet som ständigt funderade över hundhållning, individernas/flockens utveckling och träningen. Eller som tog initiativ till att prata om framtiden, om en större flock och drömmar om norr. Vi beslutade oss för att göra en värdering av bostaden och jag började aktivt söka efter fastigheter, kontakter och möjligheter att förvandla drömmen till verklighet. 

Så kom senhösten och med den både glädje och sorg. Beskedet och beslutet om ännu en familjemedlem; en vi väntat länge, länge på och om några veckor äntligen kommer få träffa. Och så, kort därpå ett ofrånkomligt och smärtsamt beslut att ta farväl av en annan. 

Ni förstår.. Jag har inte varit redo att berätta, egentligen är jag det fortfarande inte och därför har jag dragit på det. Velat hålla det för mig själv, bara låtit mina närmaste veta i all min trasighet. Och det finns så många anledningar till det. Till varför motståndet har varit så stort. Från det enkla faktum att jag inte varit förberedd att behöva ta beslutet så snart och själv därför inte landat i det ännu, till det svåra i att blotta sin själ och smärta över ett blogginlägg där tolkningen helt lämnas åt läsaren. Med risk att öppna upp för så många frågor man inte orkar eller är beredd att svara på. Öppna upp för att bli kritiserad, misstolkad och slagen på när man redan ligger, från sådana som tror sig veta. Jag har ju varit där förr... Det är trots allt så mycket vi inte vet om varandras liv, om det som sker bortom skärmarna, och så lätt att ge ytterligare näring åt känslor av otillräcklighet. 

Den 11 december lämnade Eldar jordelivet. Att skriva de orden känns så främmande. Surrealistiskt och svårbegripligt. Och där jag befinner mig just nu i min sorg är jag inte redo att skriva mer. Jag kan inte. Försöker ännu finna fotfäste och röna ut vem jag är utan honom; hunden som var en sådan enorm del av min identitet. Vart han började och jag slutade, det vet jag ännu inte. Så jag sparar dom orden till senare. Till dagen då jag är redo att ta av mig den skyddande tjockjackan och stå där, i blåsten, saknaden och tomheten efter honom. Min djupt älskade, komplexa vän som kom in i mitt liv, vände det och upp ned likt en orkan och tog mitt hjärta med fullständig storm. 

Julen kom. Och julen gick precis lika snabbt igen. Som i ett och samma andetag såg jag den komma och försvinna, allt utan större känsloreaktioner från min sida. Jag har bara velat hålla mig flytande. Så när Marlene precis innan jul frågade om vi ville låna/träna Turbo över vintern, den unghund som ännu är för ung för att gå i tävlingsspannet, tackade jag ja. Tacksam över möjligheten att fokusera på något annat än allt som skavt. 

I samma veva som vi for sydväst för att tillbringa julen hos familjen, stannade vi för att hämta Turbo hos Marlene. Vi gav oss ut på en tur med spannet - och för första gången sattes både Sally och Ratchel in i ett riktigt storspann. Det var en mäktig känsla att se våra hundar arbeta samman. 

Turbo har sedan dess kommit in i flocken utan konstigheter eller friktion. I Sally fann han direkt en bundsförvant med lika stor energi och kärlek för bus som han själv, i Ratchel en lugn och trygg kompis att dela hundgård med och i Kit en bekant mentor. Det är en ynnest att få ha honom här med hela sin sprudlande personlighet och ni kommer tveklöst se mer av honom under dessa månader då han går i träning med de andra unghundarna och Kit. 
Så mycket glädje som kommer ur att träna detta arbetsglada spann <3 

Härhemma kring vårt bostadsområde har man börjat anlägga nya grusvägar kring de ängar där vi ofta kör hundarna. Vår hemmarunda har tidigare bara varit en 3.8 km lång - såvida man inte varvar eller leker loss ospårat på ängarna - men helt plötsligt ser allting annorlunda ut. De nya vägarna innebär inte bara att vi kan mer än trippla distansen på vår "hemmarunda", utan de kommer också med väldigt mycket nyttig hjärngympa för hundarna. Helt plötsligt får de hårdträna vändningar, både spårat och ospårat, och att svänga tvärtemot vad de är vana vid i korsningarna. Vi kör kringelikrokigt och följer inte alltid de mest logiska riktningarna längre, vilket har visat sig vara supernyttig träning. Både för vovvarna och matte/husse bakom. För med alla dessa nya moment att träna på så uppstår också nya situationer och utmaningar även för föraren. 

Jag märker hur dessa rundor är väldigt bra övningar i samarbete och lyhördhet. Och på bara ett par pass börjar jag märka skillnad i hur hundarna tar sig an utmaningarna, men också i hur jag själv hanterar dom. Hur mycket snabbare jag blir på att lösa eventuella små problem, lintrassel, sockning, vattning... En annan stor förändring nu när vi alltmer kör hemifrån, för att vi helt enkelt kan komma upp i lite mer distans med enklare medel, det är att startrutinerna hårdtränas och utvecklas för varje pass. Ingen är gladare över det än jag! 

Det är en så skön känsla när rutinerna börjar sitta i ryggmärgen. På riktigt. När man inte längre behöver fundera så mycket utan bara göra. Att veta och förstå hur olika val kommer att påverka starten och körningen. Att ha klurat ut saker som att om Kit sätts in först så håller han sig lugnare plus att han alltid sträcker ut linan, att Rackarn kan man sätta in precis närsomhelst för hon håller sig lugn och sansad och står på plats som ett ankare oavsett vad som händer. Och att när Sally sätts in, ja då är det bäst att vara redo för start om man vill starta så lätt och smidigt som möjligt. Och om man inte vill bli döv eller försökta plocka ned henne från trädet hon klättrat upp i under tiden ;)

I starterna hemifrån har den stake-out vi köpte in under Tånga Hed-helgen varit en stor befrielse. Den har gjort så himla stor skillnad för mig och jag är så väldigt glad i den. Där kan jag i godan ro sela och socka - plus att de yngre vovvarna får väldigt regelbunden träning på stake-out. Jag vet att det är sådant som vi kommer ha stor nytta av framöver, både i vardag och när vi är ute på äventyr. 

Jag älskar verkligen att köra spannet! Och jag är så glad över barmarksvagnen som hamnade hos oss i somras. Den har gjort körningen ännu roligare än tidigare, särskilt i de förhållanden vi lever i där vi inte kan lita på att snön besöker oss tillräckligt länge för att hinna åka släde hemmavid. Det är så förbannat fint. Att få komma iväg med hundarna, ha vinden i håret och känna deras glädje i att jobba. Just nu, när ro i sinnet och själslig styrka är det jag behöver mest av allt, är jag oändligt tacksam att jag tillsammans med spannet kan finna det på vägarna. 

Ju äldre jag blir desto större blir mitt behov av tystnad. Av lugn och av de stunder där jag får vara bara just precis den jag är. Den jag är bortom allt det där andra; bortom surret, normerna och det sociala spelet. Behovet av att få vara ensam med mina tankar och känslor är kanske ett av mina mest grundläggande behov för att jag ska må bra.

Egentligen har det nog inte någonting alls att göra med åldern. Jag är säker på att jag föddes sådan. Kanske är det bara så att det börjar kännas på riktigt först nu, att jag levt i ett tempo som inte är mitt eget. Att det inte längre går att pressa, trycka ihop och knåda ned det som är jag i ett par skor som är för små. Sådär som man kunde få för sig att göra när man var i de begynnande tonåren och absolut inte ville ha större fötter än storlek 36, för det var inte fint. Kanske är det inte så konstigt att det med tiden börjar skava. Gå hål och blöda. Och kanske är det inte så konstigt att det inte går att bara sätta plåster på i all evighet, för att sedan trycka ned sig i samma för små skor, i tron om att denna gång - ja, men denna gång ska det minsann gå. Nu har jag storlek 36.

Jag tror att jag är en av de där som är lätt att missta för att vara mer extrovert än vad jag i själva verket är. Att man tar fel på grund av hur jag hela livet gömt mig bakom stora ord, magstöd och verbal förmåga. Ordbajseri och leenden. Tar fel för att jag kan vara både öppen, social, framåt och lärt mig av livet att jag måste anpassa mig för att passa in. Så man ser kanske inte att jag i själva verket dör inombords om jag inte får tid eller utrymme att vara ensam. Bortkopplad och nedkopplad. Dör som en mobil som laddar ur och stänger ned utan förvarning, trots att det ser ut att vara femton procent kvar av livslängden på den lilla batteriikonen. 

Min starka längtan till naturen, bergen och vidderna, till utkanten av en liten by med lugnare tempo, kommer ur allt det här. Ur behovet av att få komma närmare min egen levnadstakt. Min puls, så som den är när den inte ständigt pressas. Jag längtar efter att få vakna till tystnad av naturens sort. Bortom stadsbrus, stora vägar och grannar som bor så nära inpå att jag ständigt behöver dela min (uppenbarligen rätt stora) privata sfär med dom. Vill kunna vandra i gryningen utan att höra sirener eller smittas av kollektivtrafikens stressade energi tills jag inte längre hör min själ. Leva där inte bruset förvandlar min hudlöshet till en svaghet.

​Jag längtar efter att få sträcka ut mina fötter och mina tår i skor som inte är trånga och små och andas dåligt. Skor som inte per automatik innebär att jag blir apotekets största plåsterkonsument. Jag längtar H-E-M, helt enkelt. Själsligt. 

Det är även här kärleken för djur kommer in. Kärleken som varit som luft för mig ända sedan barnsben. Kärleken för hundarna, den oändliga. Relationen och samvaron med hundarna ger mig så oerhört stort socialt utbyte - det fyller mitt sociala behov utan att stjäla min energi. De är min portabla powerbank, skänker energi när procenten börjar bli låga. Med hundarna kan jag vara social på mitt vis; vi gör saker samman, är i samma sfär och andas samma luft. Vi skrattar och vi busar, dagdrömmer och filosoferar. Men där är aldrig krav på att jag ska vara annat än mig själv. Något annat än den där med storlek 37,5 och oborstat hår. Och de kräver aldrig av mig att leva i ett tempo som inte är mitt eget. Jag känner mig som vackrast och starkast när jag är med hundarna. Skitig, lerig och levande. När vi delar de där stunderna av samspel under tystnad. 

När jag går där bland de sömndruckna fält som omger mig och min fyrbenta kamrat, i dimman och i gryningen, så känner jag det extra starkt. Den där längtan. Rösten därinne som talar om behovet av att leva i ett habitat jag av naturen är gjord för. Där jag finner näring att blomstra. Där omgivningen talar samma språk och andas med samma rytm. Jag jobbar hårt för att ta mig dit nu. Riktar all energi jag kan uppbåda till att genomföra de förändringar som krävs. Jag kan inte gå mer, i skor av storlek 36.

För bara någon vecka sedan fyllde Sally ett år. Kan ni förstå att tiden har gått så fort? Det är handen på hjärtat inte helt lätt för mig att ta in hur mycket hon växt; den där lilla tokiga valpen vi hämtade hem från Marie och Niklas förra vintern. Valpen som tog mitt hjärta med storm och som tveklöst varit den mest energiska, pyssliga lilla valp jag mött. Jag förstod snabbt att Sally var något utöver det vanliga, att jag haft turen att trilla över en oslipad diamant av rang. Ja, givetvis är jag partisk - men ärligt talat. Att få vara med om att se den här hunden utvecklas i draget med raketfart, det är verkligen en hänförande känsla som fyller hela min själ med ett starkt rus av lycka och andakt. Det finns så mycket kraft, så mycket driv och vilja i den nätta kroppen att det är svårt för mig att begripa vart allt kommer ifrån. 

Sally är den av alla de hundar jag haft förmånen att leva med under hela mitt liv som tydligast av alla är född med ett så stort eget arbetsdriv att jag är säker på att hon inte skulle trivas som vanlig sällskapshund. Och att människan som ville ha en sällskapshund skulle slita sitt hår över den outsinliga duracell-energin och medfödda kreativiteten. Över självständigheten och envisheten. Odödligheten i hennes karaktär. Hon är en individ med en till synes omättlig vilja att arbeta, att springa - att leda. Hon är född ledarhund. Med självklarhet. Jag är absolut säker på att alla som får se henne arbeta skulle säga detsamma. Det bara är så. Jag förnam det redan när hon var riktigt liten. Hur stark hennes medfödda instinkt att leda var. Hur kvick i skallen hon var, hur disciplinerad hon är bortom all tokighet. Tuff, orädd och oerhört medveten om sin egen kapacitet. Att jag måste göra nåt oerhört fel om den valpen inte skulle växa upp till en ledarhund att räkna med. Och redan från första gången i dragselen var det bestämt. Hon visste. Jag visste. Alla visste. Sally är en hund som de andra följer, utan argumentationer. Trots att hon är både yngre, nättare och betydligt grönare. Kanhända låter detta som en massa skryt - och jag förstår det - men jag är verkligen så seriös jag bara kan bli. Överdriver inte ens lite. Och inte heller menar jag att på något sätt insinuera att de andra i spannet är dåliga draghundar - för det är dom inte. (Jag menar, Kits tidigare meriter från tiden då han gick i Malles tävlingsspann som given ledare talar ju faktiskt för sig själv!) Jag säger bara att Sally som ung draghund får mitt hjärta att slå hårdare, håret på mina armar att resa sig och fjärilarna att dansa i min kropp på ett sätt som som får mig att bli religiös. 

Och jag önskar verkligen att alla nyblivna dragentusiaster fick chansen att köra hundar som dessa någongång tidigt i sin "karriär" - bara för att de skulle förstå vad det är alla erfarna hundförare menar när de talar om draghundar av en helt annan kaliber. När de talar om de där hundarna som inte skulle vara nöjda med promenader, som du inte kan gå eller jogga trötta och som har så starka instinkter att de inte liknar annat.

Den här hösten har varit en höst av många stora beslut. Beslut där vissa varit betydligt enklare än andra, men där samtliga på sina vis har varit avgörande. Det har varit en höst som jag, utan att tveka, redan nu kan säga att jag kommer blicka tillbaks till och se som tongivande på fler än ett vis. Tongivande på så vis att det varit en tid kantad av svindlande höga toppar och hänsynslöst djupa dalar på ett vis som kommer vara mycket betydande för Raxeira-flocken. 

Jag är ännu inte redo att berätta öppet om allting som hänt och händer, men tids nog kommer jag vara det. Tills dess kommer det säkert att vara tyst här emellanåt, ibland i längre perioder än andra. Det har skett så mycket nu på kort tid att min själ inte riktigt hunnit ikapp och här sitter jag nu och väntar in den. Väntar och ruvar. 

Den här hösten har jag på flera sätt behövt ta ett steg bak - med hundkörning, med tävling, med viljan och med planerna. Har varit för pressad, för utarbetad, för slagen och känt mig otillräcklig på så många plan. Och min kropp har alltmer sagt ifrån. Krävt återhämtning på ett vis där jag inte haft någonting att egentligen säga till om. Istället har det varit Erik som tagit ett steg fram och åtagit sig det allra största ansvaret för sådant som hundträning och tävlingar och han har gått in för uppgiften på ett sätt som han faktiskt aldrig gjort förr. Det är med en enorm tacksamhet jag iakttagit honom växa i rollen under dessa månader och det är inte utan stolthet jag säger att han har utvecklats väldigt som hundförare. Gått från att "bara" tycka det är lite roligt, till att verkligen bli helhjärtat engagerad. Han har alltmer börjat ta på sig hundförar-glasögonen där han analyserar, funderar och gör egna, aktiva prioriteringar för att främja hundarnas träning och utveckling. Men kanske har det inte varit förrän han själv börjat uttrycka önskan om att utöka spannet - helst igår - för att kunna satsa mer på körningen, som jag verkligen trott på hans engagemang. Att Erik verbalt uttrycker sådana saker är faktiskt inte så vanligt. Och när han gör det så tar jag honom på orden.

Under hösten har störst fokus varit på att grundträna hundarna  - och framförallt Sally som har körts in. Bygga upp dom, vara noga med deras återhämtning och alltmer börja tänka på hundarna som team. Det är en av de andra stora skillnaderna denna säsong jämfört med förra; vi har fått ihop ett spann. Litet måhända, men ändock ett spann att bygga vidare på - och träningen har således varit därefter. Hundarna får testa positioner, utsätts för olika typer av störningsmoment och utmaningar och det har ganska snart visat sig var de kommer bäst till sin rätt. Det är en spännande historia att iaktta hundarna i olika positioner - för det får man sällan göra på regelbunden basis när man bara har en-två individer. Att få se hundarna arbeta nu innebär ständigt nya insikter. Vi ser styrkor och svagheter tydligare, likheter och olikheter. Och på den vägen fortsätter vi jobba oss framåt. 

Efter förra årets debut i tävlingssammanhang så var det ingen tvekan om att även i år delta i Velamsundsdraget. Det är en av de mycket få tävlingarna som går i närheten så vi försöker passa på när det ändå är så nära. Velamsunds naturreservat är dessutom riktigt vackert, vägarna är helt ljuvliga och det är en perfekt "uppvärmnings-tävling" inför säsongen. 

I år anmälde sig Erik till scooterklass med två hundar; Kit och Ratchel. Sally blir inte ett förrän i november och får ännu inte tävla, men hon var med som moraliskt stöd och för miljöträningens skull. Själv har jag varit i så dåligt skick den här hösten att jag inte vågat anmäla mig till tävlingar, så jag agerar handler och fotograf i höst istället och nöjer mig med att träna på hemmafronten. Det känns lite trist, men samtidigt försöker jag se det som att jag får perfekta tillfällen att istället öva på actionfoton i tävlingssammanhang och att några av hundarna ändå får komma ut och tävla tack vare en sambo som gärna tävlar. Det håller humöret uppe, även om jag önskar jag kände mig bra nog själv att delta. Jag får ladda till Sallys debut istället, nästa höst. 

Dag ett på tävlingen var tuff, både för hundar och förare. Det var varmt och fuktigt i luften, samt det faktum att det regnat nästan oavbrutet i två veckor, vilket märktes på leran som utgjorde tävlingsbanan. Det var bitvis mycket tungt och sörjigt, svårt för både hundar och förare att få ordentligt påskjut i stegen. Tävlingsbanan innebar också två varvningar av starten - en stor utmaning för många! Hundarna trodde ofta att de var färdigsprungna när de skulle varva och flera ekipage fick trassla och stanna för att ta sig förbi. Kit var en utav dessa hundar som inte alls förstod varför Erik manade på FÖRBI när han ju faktiskt var i "mål". Det stal mycket av deras tid under första heatet, men runt kom dom. Trötta och leriga i mål. Note to self är att i framtiden träna mer på det där med varvningar. Det är ingenting som kommer av sig självt utan det krävs att hundarna får träna på det, det är tydligt. 

Dag två var solig och skön - spåren hade hunnit torka upp ganska ordentligt och de allra flesta ekipage var snabbare runt än dagen innan. Det var också dryga fem grader kyligare i luften, vilket givetvis gjorde skillnad. Särskilt för de mer pälsade hundarna, såsom våra. Varvningarna var inte helt hundra, men inte alls lika krångliga som dag ett och sluttiden förbättrades. Vi stannade kvar även efter prisutdelningen - Erik o vovvarna fick sig en fin guldmedalj hem - för att fota motionsloppet och det var riktigt roligt att se alla ekipage, med alla möjliga olika hundraser, ta sig runt. 

Det var en intensiv men mycket trevlig helg i Velamsunds naturreservat och vi kommer utan tvekan att försöka delta även nästa år. Nu väntar Nybrodraget om en och en halv vecka - det blev en spontananmälan när jag såg jag hade helgen fri från jobb - och återigen kör Erik kickbike med Ratchel och Kit. Vi förväntar oss galet tufft motstånd i Nybro! Det blir antagligen inte någon pallplats i den konkurrensen, men det blir ett värdefullt tillfälle att få se hur de står sig mot riktig konkurrens i en ordentlig C-klass :) 
​
Dessutom väntar en härlig reunion med Team Yabasta och co. Det längtar vi efter!

Tänk att tiden går så fort; idag fyller vårt Rackartyg två år. Ratchel har under dessa två år fortsatt en mycket stadig utveckling till att bli en mild, klok och oerhört mysig ung dam som älskar att springa. Denna sommar har det känts som att hon verkligen har börjat landa i sig själv på något vis. Hon har mognat väldigt mycket mentalt och det där valpiga har lämnat för att låta en ung dam träda fram. En ung dam som alltid är vänlig, mäklar fred och är mycket mån om sina flockmedlemmar. Som tvättar, putsar och pysslar om. Uppfostrar vänligt och med en ängels tålamod. Ja, jag är onekligen förbannat förtjust i henne sedan första stund. Det är svårt att inte bli det, att inte charmas av det stora lugnet som ibland får en att glömma att hon också bär på en galen kraft och intensitet när det vankas träning. 

Ett stort grattis på din tvåårsdag, älskade knasfia. Och inte minst - ett stort grattis till oss själva som kan skatta oss så otroligt glada över att få leva med en så fantastisk liten individ i familjen. En av mina största glädjekällor i livet <3

Och givetvis - ett stort grattis till alla syskon i Wild Kids-kullen med tillhörande hussar och mattar.

I helgen som var besökte vi Tånga Hed och årets rasspecial för siberian husky. För oss var det första gången på rasspecialen och, bortsett från medeldistanstävlingarna där jag varit handler åt Yabasta-teamet, har vi nog aldrig sett så många huskies på en och samma plats. Det var hundra anmälda till utställningen och givetvis många fler hundar på plats därtill. Jättekul att uppleva! 

Vi mötte upp Marlene, Catti och hundarna på vägen och åkte större delen av vägen tillsammans. Min tanke hade varit att själv inte ställa ut hundar den här gången, inte ens mina egna tjejer, utan jag hade lejt Erik samt frågat Catti och Marlene om hjälp med ställandet. Själv hade jag planerat att få ta ett steg tillbaks och fota och på sin höjd värma upp hundar utanför ringen, samt vila kroppen (och knoppen) från stress då jag känt ett enormt behov av det. Jag förstod dock snart att det i praktiken inte skulle hålla; med våra egna plus Yabasta-hundarna så hade vi åtta hundar som skulle in i ringen och vi skulle sannolikt få krockar i programmet. Och fler hundar att ställa blev det, som vanligt. Det var bara till att springa ;)
​

Först ut av våra hundar var Sally som denna gången ställdes i juniorklass. En ganska stor sådan, varav hälften av hundarna bestod utav kullsyskon och kusiner - b.la. Marlenes tik Dolly som är kusin till Sally på både mammas och pappas sida. Jag hade på känn redan när jag såg alla tikar att Dolly skulle ta hem förstapriset i klassen och visst blev det så. Hon blev faktiskt utställningens bästa junior med CK. Grattis Malle! 

Målet för dagen med Sally var att hon skulle ha en trevlig upplevelse och framförallt att hon inte skulle tycka hantering av domaren var läskigt. När vi ställde på Ånnaboda så ville Sally överhuvudtaget inte hälsa på domare Göran Hallberg; hon hade precis börjat komma in i spökåldern och stora, bullriga karlar var för dagen mycket suspekt i hennes ögon. Sedan dess har Sally hunnit landa samt gå igenom sitt första löp och åter blivit en mycket framåt och social tjej. Kanske ännu mer än tidigare. Jag har dessutom lagt extra mycket tid på hanteringen, framförallt tandvisningen och jag hade på känn att det den här gången skulle gå lite bättre. Det gjorde det! Hon fixade hanteringen hur fint som helst och såg ut att trivas bättre i ringen. Stort tack till Catti som gjorde så fint jobb med att ställa henne åt oss <3

Dagens stora överraskning och glädjebud var Ratchels bedömning i ringen. Ratchel har ställts en gång tidigare i Västerås i våras och kritiken då var väl sådär. Inte dålig, men lämnade mycket att önska. Hon fick ett Good och domaren skämtade om att hon knappt såg ut som en husky; Ratchel var ordentligt urfälld efter löp och de märkliga temperaturväxlingar vi haft under vårvintern. Denna gång lät det annorlunda! 

Trots att Ratchel även nu var i kraftig fällning så berömde domaren hennes pälskvalité, som hon tyckte var alldeles utmärkt. När hundarna skulle placeras tog det väldigt lång tid för domaren att bestämma sig och det var ett par mycket spännande minuter innan hon slutligen bestämde sig för att placera Ratchel på en tredjeplats. Hon förklarade för Marlene - som ställde Ratchel - att hon gärna hade placerat Ratchel högre men för dagen så var de tikarna som placerats etta och tvåa i något bättre form. Jätteroligt att höra, då det faktiskt är någonting vi kan jobba med! 

Ratchel skötte sig alldeles utmärkt i ringen och hade en riktig proffshandler i Malle (tack!). Det var väldigt roligt att få vara publik och se Ratchel på ett annat sätt än jag är van att se henne. Hon är en hund jag annars mest ser rumpan eller knasiga ansiktsuttryck i närbild på ;) 

Det verkligen roligt att få se så många fina hundar både i och utanför ringen, samt träffa vänner och bekanta vi inte ser så ofta. Det var också väldigt kul att få träffa uppfödare Marie och Niklas och hela deras lurviga gäng, inklusive en drös släktingar till Sally. Dödstrött var jag när allting var över och vi satte oss i bilen för att resa hem, men vi lämnade Tånga Hed väldigt nöjda med dagen. Jag passade även på att handla in en superfin stakeout och en ny stamlina/fyrspannslina från Swedish Centerlines. Stort tack till Sara och Tobias för fantastisk service, superprodukter och en trevlig pratstund :) Ett varmt tack ska såklart även Marlene och Catti ha för hjälpen med ställandet - och för att ni är världens bästa sällskap. 

Sist men inte minst vill jag också rikta ett stort TACK till rasklubben för det fina arbetet med årets rasspecial. Det är mycket arbete som ligger bakom event som dessa och under den korta tid jag suttit med i Mälardalens styrelse har det blivit allt tydligare hur mycket alla dessa eldsjälar verkligen betyder för att skapa en levande klubb! Det är lätt att underskatta alla de timmar av planering, organisering och fysiskt arbete som läggs ned ideellt av dessa människor som är med och arrangerar tävlingar, utställningar och andra aktiviteter. Så tack för att ni finns, ni som med passion arbetar för vår ras och våra medlemmar! 

Det är inte utan att det pirrar i magen sådär härligt när jag tänker på säsongen vi har framför oss. Särskilt inte eftersom vi inte bara fått en - utan egentligen två - nya familjemedlemmar denna sensommar. Jag presenterar härmed den ena av våra nya flockmedlemmar:

Nu ser jag fram emot många roliga äventyr tillsammans med vår nya kompis och det lurviga gänget. Frågar ni mig får hösten och vintern gärna komma nu - vi är så väldigt redo!

Den går onekligen i rasande takt, valptiden. Den må kännas helt oändlig när man befinner sig mitt i de stunder när alldeles för få sömntimmar gör sig påminda, pölar på golvet dyker upp så fort man vänder ryggen till och sylvassa tänder rispar ens skinn, men likväl står man där några veckor senare och undrar vart tiden tog vägen medan man blinkade. Vem gav den lilla valpen anabola tillväxthormoner? 

Sally är nu snudd på åtta och en halv månad gammal. För tolv dagar sedan gick hon in i sitt livs första löp och jag kunde ana mig till det veckorna innan. Helt plötsligt började min lilla clown uppvisa en ny form av värdighet, en slags begynnande integritet. Hon började säga ifrån mer, började sätta gränser för de andra kring sin mat och för första gången hade hon en riktig diskussion med bästa kompisen. Sally är en tös med en mycket tuffare skalle än de andra hundarna i flocken, det har jag anat ända från början. Tuffare på så sätt att hon testar gränser ofta och mycket, inte viker ned sig i första taget och har en oerhört stark vilja. Hon är tuff i sin lek, hon är tuff i arbete och hon är otroligt enveten. Och hon är fearless. Totalt och helt. Typen som kastar sig huvudstupa in och inte funderar över om det kommer göra ont eller vara för svårt.

Det märks också på de andra hundarna, särskilt på grabbarna, i deras sätt att fostra henne. Både Eldar och Kit är mjuka och tålmodiga i sitt sätt att fostra. Eldar är däremot tydligare med sina gränser - som ju också är snävare än Kits - vilket har lett till att Sally lärt sig att lyssna till hans signaler på ett mycket subtilt plan. Hon testar inte Eldar på samma vis som hon testar de andra och det räcker oftast med en blick från hans sida för att hon ska lugna ned sig. Men ju äldre Sally blivit desto tuffare har jag också märkt att Kit blivit. Hur han liksom själv börjat inse att han inte kan mesa och vara för vek med henne, utan att han måste var bestämd och följa upp. 
Det som är så väldigt tryggt med Kit är att han är en hund som aldrig går över gränsen eller fostrar hårdare än vad han har fog för. Han är en hund som i alla lägen försöker bevara harmonin i flocken och därför har jag också lärt mig att lita på honom. Fullt ut. När Kit fostrar kan jag alltid känna mig trygg med att låta honom sköta situationen helt. Det är en ovärderlig resurs att ha en sådan hund i flocken!

I övrigt fortsätter Sally att vara samma galna tjeja som alltid. Alltid en räv bakom örat och energi ända ut i klospetsarna. Den korta perioden av spökighet verkar ha lagt sig och hon är återigen framåt, (över)social och nyfiken när det kommer till främmande människor. Hon har hittills mest växt på höjden och ser lite sådär unghundsknasig ut med sina långa ben; hon har snabbt växt om både Ratchel och Kit.

​Under sommaren när det varit svalt har hon fått följa med på löparturer och där briljerar hon varje gång, både vad gäller ledaregenskaper och fokus. För att inte tala om de galna hastigheter hon kan hålla (till skillnad från matte, haha). För en dryg vecka sedan hade vi en temporär kölddipp och passade på att introducera cykeln för henne; hon fick gå jämte Kit. Precis som jag trott bekom det henne inte det minsta att ha ett hjulfordon bakom sig och hon sprang den korta svängen som om hon aldrig gjort annat. Som om hon föddes till det ;) Till mattes stolthet vågade hon också med självklarhet stå på sig och övertala Kit att svänga av den vanliga rundan när han trodde mattes högerkommando var ett skämt. Det är faktiskt riktigt bra gjort av en orutinerad unghund att övertala sin rutinerade mentor!

Nu väntar några varmare veckor igen, verkar det som, innan vi kommer igång med dragsäsongen på riktigt. Jag längtar något enormt efter kyligare temperaturer och att få sätta energibomben Sally i mer regelbunden träning! 

​För en tid sedan skrev jag ett inlägg kring berikning som inte bara delades här på bloggen utan även på draghundar.se i maj. Flera läsare har sedan dess uttryckt nyfikenhet och en önskan om att läsa mer kring ämnet - jätteroligt tycker jag! Jag ser det som otroligt positivt att intresset för berikning och hundens naturliga beteenden verkar växa alltmer i hundvärlden. 

I förra inlägget berättade jag lite mer i allmänna drag kring vad berikning är för något samt hur jag själv jobbar med det när jag bygger hundgårdar. Men idag vill jag gå in lite djupare på ämnet och olika former av berikning. Idag ska vi prata om högmotiverade beteenden. 

Liksom jag förklarade i förra inlägget så är grundtanken med berikning att skapa miljöer och möjligheter för djuren - i det här fallet hundarna - att få utlopp för sina medfödda, instinktiva beteenden på ett så naturligt sätt som möjligt. Högmotiverade beteenden är alltså medfödda beteenden. Men inte vilka som helst utan dessa beteenden är såpass viktiga och essentiella för hunden att de faktiskt kan må riktigt dåligt av att inte få utlopp för dom. Det är beteenden som har med själva kärnan i hunden att göra - alltså ingenting man som ägare egentligen kan välja om det är viktigt för hunden eller inte. Det bara är det.

När en hund inte får utlopp för sina högmotiverade beteenden via sin vardag så kommer den så småningom att lösa saken på egen hand. I de allra flesta fall börjar det då dyka upp beteenden i fel situationer. Det är det som vi hundägare ofta kallar för "problembeteenden". För att de i våra, alltså människans, ögon inte är önskvärda. Det kan handla om vallhunden som plötsligt börjar valla allt ifrån bilar till skuggor, den arbetslösa huskyn som tuggar sönder inredning och sliter frenetiskt i kopplet eller jakthunden som sticker på egna jaktturer så fort den får chansen - under allt annat än kontrollerade former. Dessa är väldigt stereotypa exempel, det är jag medveten om, men de är vanliga. Även hos vanliga sällskapshundar. Det kan faktiskt gå så långt att en hund som inte får utlopp för sina högmotiverade beteenden börjar utveckla olika former av tvångsbeteenden och/eller drabbas av stressrelaterad ohälsa; maniskt vankande, flanksugning, slickdermatit, magsår... Ja, de kan faktiskt bli sjuka. På riktigt.

Det spelar alltså ingen roll vad för hund det är eller hur den lever - alla hundar behöver utlopp för sina naturliga drifter. Sällskapshunden, hundgårdshunden, tjänstehunden, den stora malamuten, krulliga lagotton, den lilla chihuahuan och allt däremellan. Det kan däremot skilja sig mellan raser, kön och individer vad gäller vilken typ av berikning som är mest relevant - med andra ord vilka beteenden som är mest betydelsefulla för den. Så hur går man då till väga för att berika sin hunds liv?

Revirbeteenden

Det här är ett behov som finns i mycket högre grad hos vissa raser, t.ex. boskapshundar och gårdshundar. Det är ett beteende som helt sonika handlar om att vakta, bevaka och undersöka sitt revir. Att patrullera, med nosen kolla av och även markera sitt revir hör också det till berikande beteenden som hunden bör ges tid och utrymme att göra. Man kan också ge hunden utkiksplatser eller liggplatser som ger dom översikt över territoriet. Eller varför inte intill ett fönster om man bor i lägenhet, som ger hunden möjlighet att spana över sina "ägor"?

Personligen har jag inga vakt- eller gårdshundar, men jag märker att även mina huskies uppskattar sina utkiksplatser och har ett visst behov av att ha koll på sitt territorium. Eldar t.ex. använder flitigt altanen där han får en bra översikt över alla grannar och samtliga katter som envisas med att inkräkta på hans revir. Ratchel står ofta på bakbenen och kikar ut genom staketet när någon rör sig nere på vägen, tyst men uppmärksam. Men tydligast var kanske ändå Smella, som alltid larmade med sitt hesa yl när någon gick för nära vår uppfart. Den damen hade stenkoll på sitt revir!


Vilobeteenden

Vilobeteenden tillgodoser man genom att tillåta hunden dels få tillräckligt med vila/sömn, men också genom att skapa förutsättningar för en trygg, mysig och lugn viloplats. Hur tycker din hund om att vila? Öppet eller undangömt? Föredrar den att ligga högt upp, varmt eller svalt? Här ingår egentligen även bobeteenden; många hundar uppskattar ett eget litet krypin som är en trygg plats.

Exempel:

• Halm, filtar och annat "bäddbart" är utmärkt berikning för den individ som tycker om att bädda, krafsa och snurra runt innan de kommer till ro.
• Mysiga kojor och gömställen är bra berikning för den hund som vill gå undan och vila. 
• Insynskydd i hundgården för ökad trygghetskänsla vid vila.
• Tillräckligt mycket sömn (hunden behöver generellt 12-18h sömn per dygn) och återhämtning. 
• Höga liggplatser för hunden som gillar att ligga högt upp.
• "Fria zoner" - d.v.s. platser där hunden får vara ifred. Själv har jag alltid filttränat mina hundar och sedan tagit med mig filtar när vi varit på vift. Dessa filtar blir hundarnas "fria zon" även på bortaplan där de kan välja att lägga sig när de vill ha lite utrymme, vilket alla som känner oss också får lära sig att respektera.

​

Varma sommardagar är det inte många knop härhemma i flocken, men då och då känner sig hundarna lite extra kreativa och påhittiga. I sommar har vi fått ett nytt inslag vad gäller favoritaktivitet; äppelplockning.

Ratchel plockade en hel del jordgubbar förra året, men jag kan inte minnas att jag någonsin sett hundarna här intressera sig för äppelträden tidigare. Men så kom Kit. Och Kit, han är en äppelpallare av rang. Elitpallare, till och med. 

Det dröjde inte längre förrän de andra blev nyfikna på vad det var Kit hölls med hela dagarna. Det verkade ju så väldigt roligt! Så numera står dom därunder en stund minst varje dag, äppelpallarna. Alla finner aktiviteten roande, men ingen är så passionerad som Kit. 

I helgen har vi officiellt inlett årets simsäsong för hundarna. I år är första sommaren som vi jobbar utefter ett ordentligt strukturerat träningsschema, både vad gäller aktiviteter och individuella mål. Tidigare år har jag förvisso haft en mental plan för vad jag velat göra, men jag har inte tagit mig tiden att verkligen sätta det på pränt och därmed också haft svårt att följa min plan och verkligen utvärdera varje individ ordentligt. Nu har vi ju i ärlighetens namn inte heller tidigare haft så många individer att jobba med, men i år ändras vi på det. I och med att vi i höst kommer att påbörja träningen av vårt första fyrspann så känner jag ett större behov av en mer målinriktad och genomtänkt planering. En plan som också tillåter mig att individanpassa med enkla medel.

Simningen blir alltså en stor del utav vår sommar i år. Inte bara för att det är en förhållande vis enkel och skonsam aktivitetsform både för mig, Erik och hundarna, som samtidigt tillåter lite återhämtning, utan också för att det är en fantastisk motionsform. På förhållandevis kort tid ger det stor utdelning och hjälper oss att underhålla den kondition och styrka vi byggt under de kallare månaderna. På så vis behöver vi inte börja från noll igen i höst och hundarna startar dragsäsongen i redan ganska god form. 

Sally, som nu är sju månader gammal, kommer få simma hon med. Version light. Idag har hon fått prova på att simma lite mer fokuserat för första gången och det gick riktigt fint. Hon är en effektiv simmare som dessutom verkar tycka att det är riktigt roligt att plaska runt i vattnet. För hennes del blir det mycket introduktioner i sommar inför det som komma skall. Mer om det kan ni snart läsa på Draghundar.se när mitt nästa gästbloggsinlägg publiceras! 

Den senaste veckan har Kit och Eldar fått spendera extra tid tillsammans. Riktig kvalitetstid, där de fått gemensamma mysturer i skogen och varit på roliga äventyr tillsammans, men också hänga i trädgården och i soffan utan tjejerna. 

För varje dag som går märks det verkligen hur relationen utvecklas de båda emellan. Det har gått väldigt lugnt till sedan dag ett, då Kit introducerades som en ny flockmedlem, men det har också varit på en väldigt artig nivå där båda visat nyfikenhet men på viss distans. Ju mer tid de har fått spendera tillsammans, desto tydligare har de börjat spänna av i varandras närhet och så småningom har de ofta vilat tillsammans med någon halvmeter emellan sig (vilket är väldigt nära och intimt i Eldar-mått) medan tjejerna busat runt som de vettvillingar de är. 

Det var ett tydligt genombrott nu i helgen då jag kom in i huset och upptäckte att de båda hade krupit upp i soffan, båda halvt i knät på Erik. Det är faktiskt en ganska stor sak för Eldar att göra, att dela knä sådär utan konstigheter. Nio gånger av tio skulle han inte ens välja att komma upp i soffan (det är bara en 2,5-sitsig sådan) utan gå lägga sig i vår säng där han får gott om eget space. Erik satt som om han knappt vågade andas och jag stod där och undrade om jag verkligen såg rätt. Det värme enormt i hjärtat att se pojkarna på det viset. 

På de gemensamma promenaderna har de ofta gått tätt intill varandra, även fast de inte måste. Eldar har varit ovanligt lättsam och avspänd, har inte stressat upp sig överdrivet mycket ens i början av promenaden, vilket annars kan vara ganska vanligt. Särskilt som Kit ofta är väldigt intensiv precis när vi går hemifrån och tycker att allting går alldeles för sakta, vilket innebär att han ljudar högt och länge, även om han inte sliter i kopplet. En sådan sak skulle kunna stressa Eldar väldigt mycket och ofta innebära olika omriktade beteenden. Men istället har han bara avspänt gått bredvid och "svarat" Kit verbalt på ett ganska komiskt vis. Inte skrikandes, som när han är stressad, utan mer brummandes. Kissat och nosat och skakat på sig; lugnande signaler som har tagit väldigt lång tid för Eldar att utveckla. 

Sannolikt har mycket med kastreringen att göra; det är verkligen så att Eldar inte har lika lätt och snabbt till hög stress. Han går inte från noll till hundra på samma vis som när han varit intakt (och utan kemiskt kastrering). Han reagerar inte fullt lika mycket på samma saker som tidigare skulle ha triggat honom. Men det är också tydligt att det är en fråga om individ - att just Kit är en oerhört bra match för Eldar. Snälla, icke-provokativa Kit som bara vill att alla ska vara glada och nöjda. En oerhört språksäker hund och väldigt duktig på att få andra att slappna av. Han är extremt intensiv och fascinerande lugn, allting i en och samma lilla kropp. 

Kit i sin tur behöver lite tid att slappna av såpass att han verkligen börjar släppa in och visa hela sin personlighet. Han är en individ som, liksom Ratchel, blir lite inåtvänd när han känner sig osäker. Gör sig lite mindre, lite tystare och håller sig en aning i utkanten där man kan observera i lugn och ro. Med tjejerna gick det väldigt snabbt för honom att komma till den punkten då han började ta plats och visa mer av sig själv, medan det tagit lite längre tid med Eldar. Flickorna är mycket lättare att lära känna, utan tvekan. De bjuder på sig själva på ett sätt som valpar och unga hundar ofta gör när de inte behövt vara med om att andra hundar varit otrevliga mot dom. De busar, bjuder in och fjäskar på unghundars vis. På så sätt är det väldigt intressant; det blir så tydligt hur hundarna speglar varandra. Är man en inkännande och ödmjuk individ som Kit, ja då kanske det blir extra tydligt. 

Det är ett privilegie att som människa få leva i en flock med hundar där alla har så olika personligheter. Att få sitta på första parkett och observera, lära av och fascineras av det samspel som äger rum. Att så nära få bevittna hur de växer och utvecklas tillsammans. Det slår mig varje dag hur de har ett utbyte av varandra på ett vis som de aldrig någonsin till fullo kommer ha av oss människor. Och det gör mig så otroligt medveten om vilken enorm nyckel det har varit för Eldar. Att få leva bland sina egna. Bland sådana som förstår honom, läser honom och hjälper honom att utveckla sitt eget språk. Jag ser honom växa för varje dag han lever bland individer som accepterar honom precis såsom han är - och inte såsom människosamhället helst skulle vilja ha honom. I flocken är han uppskattad och sedd. Kommer till sin rätt då han får chansen att visa sina styrkor, men blir accepterad och älskad trots sina "svagheter". Det är en sådan markant och stor skillnad på dagens Eldar och den Eldar jag minns från hans tidiga unghundsår. Inom mig vet jag att den skillnaden antagligen beror mer på miljön än på att han blivit äldre. Att förändringen på allvar började ske i samma stund som Smella kom in i våra liv - och fortsatt med varje ny flockmedlem därefter. Att han idag får leva i en miljö som skyddar honom från att dagligen utsättas för sådant han mår dåligt av, där han kan få vara exakt som han är utan att det skapar oro eller konflikter. 

Där jag står idag, med Eldar, Sally, Ratchel och nu Kit, råder ingen tvekan. Jag vill aldrig mer leva såsom vi en gång gjorde när Eldar var ensamhund. Och jag kommer aldrig mer kräva det av mina hundar. Att leva i en mall som inte är för dom. Som inte har utrymme för deras personligheter. Som är för snäv, för svartvit och trång. Där de ständigt måste anpassa sig till människan men aldrig människan till dom. Aldrig nånsin vill jag tillbaks till det.

Nu har det gått snart två veckor sedan nya hundgården stod färdig. Sektionerna och gruset hade knappt kommit på plats innan jag började pyssla och konka på diverse berikningsinslag. Jag kan inte hjälpa det - det är så himla roligt! Ännu ska det byggas en mer ordentlig koja men i övrigt är det mesta färdigt. 

Min plan var initialt att Kit och Sally skulle få bo därinne, men Kit har uttryckt sin bestämda önskan att få bo i den äldre hundgården. Han känner sig hemma där och med tanke på den omställning som det redan är för honom med en flytt så känns det inte mer än rätt att han ska få hundgården där han så tydligt känner sig trygg. Som om det var förutbestämt så har dessutom Eldar visat tydligt att han föredrar den nya hundgården. Den är lite öppnare och ger en större överblick av trädgården jämfört med den äldre hundgården, vilket jag tror Eldar föredrar. Han är en hund som tycker om att ha koll. 

Där har de nu varit på dagarna då jag jobbat. Initialt har tjejerna bott inne hos Kit och Eldar ensam i hundgården jämte. Min tanke har varit att tjejerna, som är väldigt lättsamma, och Kit ska få skapa lite tajtare relationer samtidigt som Eldar nu i början får tillräckligt med utrymme för att få vänja sig vid den nya flockmedlemmen utan att det ska kännas jobbigt för vare sig honom eller Kit. Det har fungerat riktigt bra. Hundarna har varit jättenöjda och alla verkar trivas. Tjejerna har dessutom börjat sova ute hos Kit denna veckan, vilket har funkat över förväntan bra. De har ju bott ute "på riktigt" förr i livet, så det är egentligen inte någon större övergång för dom, men det är alltid en omställning när rutiner bryts. Eldar har dock inte velat sova ute, så det slipper han. Den hunden är och har väl kanske aldrig varit riktigt som dom andra ;)

Här kommer lite bilder från den nya hundgården, tagna när den inte var helt färdig men nästan. 

Det är en lyx att komma hem en sen kväll i slutet av maj och upptäcka temperaturen är såpass låg att den är körvänlig. Då finns det inte några andra alternativ än att snabbt få i sig mat, byta om till hundkläder och sela hundarna. Det spöregnar ute ikväll, vilket innebar extra svalka för hundarna i den lite fuktigare luften och - trots att det kanske låter konstigt - så älskar jag faktiskt att vara ute i spöregn, när det är självvalt. Det är en speciell känsla att sitta bakom springande hundar, med vatten forsandes ned för ansiktet och bli sådär dygnsur. Man känner sig så levande.

Det blev dryga fyra kilometer i spöregnet med Kit och Ratchel. Vi fick ett par störningar som för en unghund kan vara ganska svåra; två tajta överrasknings-möten med skällande hundar (jag känner till både ägare och hundar) och unga tjurar som blivit släppta på bete och nu gjorde oss sällskap längsmed hela staketet. Ratchel är ännu en ung hund och i draget pågår fortfarande hennes utbildning; hon har en del kvar innan hon kan räknas som rutinerad draghund. För det mesta är Ratchel väldigt duktig med störningar, men blir de riktigt svåra så blir hon gärna ganska "tittig". Hon får lite svårt att fokusera framåt och vill hålla koll på det som för tillfället stör henne. Det är så otroligt värdefullt att kunna låta henne gå jämte en trygg och säker draghund som Kit! Som knappt ägnar störningen en blick ens utan bara fortsätter gå framåt. Och som dessutom är trygg nog i sin roll att han kan övertyga spannkamraten att göra detsamma. Det var fantastiskt roligt att köra Kit jämte Ratchel - det gav mig en oerhört härlig känsla inför höstens träning. Jag tror det här kan bli riktigt, riktigt bra!

Nu ligger vi här ihopkurade i soffan, Kit och jag. De andra hundarna ligger och vilar lite här och var, utspridda både i hus och trädgård. Men Kit och jag, vi har haft lite extra kvalitetstid. Nu har han precis somnat tätt, tätt intill mig och det sprider ett sådant lugn inuti mig. Det gör mig glad att se honom söka min närhet på det vis han gör. Det är ingenting jag tar för givet, även om jag känner honom sedan tidigare. Men det blir allt tydligare att han börjar känna sig lite hemmastadd i vårt hem. Fina Kitten. Jag är så glad att ha honom här. 

Minns ni att jag nämnde ännu en stor anledning att åka till Ånnaboda? Här har ni honom - Kit Walker! Han följde nämligen med oss hem från Ånnaboda i torsdags kväll. Kit har i många år levt i Yabasta-flocken där han inte bara varit en viktig spannhund i rollen som kommandoledare, utan också haft den stora uppgiften att fostra flockens valpar och unghundar. Han är således en individ som vi spenderat mycket tid med och som legat mig varmt om hjärtat sedan länge, så vi är mycket glada över att ha honom på lån under 2017/18. 

Det är alltid en omställning att få in en ny hund i hemmet, men att få in Kit i flocken har hittills varit en förhållandevis enkel sådan. Han kände genast igen sig hemma hos oss och i hundgården där han tidigare övernattat när Yabasta-teamet varit på genomresa på vägen norrut. Därinne visar han tydligt att han trivs och känner sig trygg, gärna utsträckt på kojtaket. De andra hundarna har tagit hans närvaro med ro; tjejerna är överlyckliga över ännu en hund i flocken och Eldar... Ja, Eldar har verkligen förvånat mest av alla med sitt lugna och avslappnade sätt de här dagarna sedan Kit följde med oss hem. Det har varit väldigt fint att se. 

Våra förhoppningar är att Kit ska trivas här hos oss, både i flocken till vardags och med vår träning. Han kommer få en oerhört värdefull roll som rutinerad läromästare åt de yngre hundarna. Vi går således in i ett nytt skede i Raxeira-flocken, där vi i höst för första gången kommer kunna träna ett riktigt fyrspann på regelbunden basis. Det känns fantastiskt roligt och spännande! 

Så välkommen Kit! Och tack för förtroendet, Marlene!


För att läsa mer om Kit kan ni besöka hans personliga sida HÄR. 

Tidigt i torsdags morse blev det så dags att fara ned mot Ånnaboda för den årliga SPHK-utställningen. Det blev en intensiv men härlig dag i sällskapet av goda vänner, nya och gamla bekantskaper som alla hade polarhundsintresset gemensamt. Jag lärde mig mycket nytt, både kring att arrangera en utställning och vad gäller att själv ställa hund. 

Innan utställningen öppnades så hjälpte jag till att få ordning på tält och priser, för att sedan hamna i sekretariatet ett tag. Ring två, där siberian husky skulle visas, öppnades inte förrän kl. 11 då jag skulle vara först ut med Sally i valpklass. Däremellan var min huvuduppgift att agera fotograf under dagen. 

Det var bara Sally jag ställde utav mina egna hundar, men jag hjälpte som vanligt till att ställa andras hundar när min hjälp behövdes. Det är ett bra sätt att vänja sig vid att springa i ringen med hund, det blir liksom lite mindre jobbigt för varje gång. 
​

Sally var ensam valp i siberian husky-ringen och dömde gjorde Göran Hallberger. Det var en vänlig, men stor och "bullrig" karl, vilket jag anade kunde bli lite läskigt i Sallys ögon. Hon är vanligtvis en väldigt tuff tjej, men har ju precis börjat spöka lite smått; hon reagerar på saker hon vanligtvis inte gör och blir lite mer osäker på vissa främlingar än vad hon egentligen är. ​Sally ställde upp sig fint och viftade glatt på svansen, men ville inte alls hälsa på domaren. Han bedömde därför att hon skulle slippa hanteringen med tanke på den känsliga åldern och att det viktigaste var att ge henne en trevlig upplevelse i ringen. Det kändes skönt, men jag förstod också att det antagligen skulle innebära att vi missade HP:t vilket jag måste erkänna kändes lite tråkigt. Såklart det hade varit roligt att få ett HP! Men det var utan tvekan helt rätt beslut, för Sallys skull. Det går alltid först.

Göran var som domare väldigt tydlig och verbal, vilket är skönt när man själv inte är vidare erfaren som utställningshandler. Springandet kändes ganska kaosigt;  Sally var full av bus och ville gärna upp i galopp och skutta runt som en liten vildhäst, helt klart extra exalterad över hundarna som stod vid sidan av ringen. På film däremot (Catti filmade) ser det väldigt annorlunda ut gentemot hur jag upplevde det, vilket är väldigt intressant. Det blev väldigt tydligt för mig att min inre upplevelse verkligen inte alltid stämmer överens med hur saker egentligen är. Jag kan vara ganska (mja, väldigt) hård mot mig själv... Det är väldigt lätt för mig att bli besviken på mig själv när jag känner att jag inte gör hundarna rättvisa eller lyckas stötta dom på rätt sätt, vilket ibland kan vara ganska tungt att bära runt på. Det är faktiskt ganska sällan jag blir besviken eller skyller på hundarna när något inte går som önskat, men på mig själv desto oftare. På så vis är jag väldigt tacksam över att jag fick se det där klippet på när vi sprang. Det gav mig lite distans till mig själv. 

Att läsa kritiklappar och lära sig tyda dessa är en sport i sig självt, men jag börjar bli bättre på det tack vare min översättare Marlene ;) Sallys kritik blev ändå rätt bra, utifrån vad jag förstår. Hon är trots allt en växande valp som har mycket kvar vad gäller utveckling, både fysiskt och mentalt och kritiken blir ju givetvis därefter.
​Den några månader äldre kusinen Dolly (Team Yabasta) ställdes också, med nästan identisk kritik (de är väldigt lika varandra både fysiskt och mentalt) och blev bästa SH-juniortik med CK, vilket känns jättekul! När jag träffar Dolly är det som att få en glimt av framtidens Sally. Dollys pappa är nämligen kullbror till Sallys pappa, liksom Dollys mamma är kullsyster till Sallys mamma. Så ja, de är otroligt lika och inte är det så konstigt kanske. 

Jag ser fram emot att se hur Sally utvecklas. Jag måste erkänna att jag redan är lite sugen på att åka iväg på nästa utställning, kanske lite längre fram i sommar när Sally hunnit få lite mer träning och framförallt landat lite mer i sig själv igen. Då kanske jag vågar mig på att ställa både henne och Ratchel! ;)

Det är alltid intressant att filma när vi tränar. Sally börjar helt klart fatta galoppen! Ja, hon börjar till och med förstå att hon ska stå still även när jag flyttar lite på mig för att kika på henne. Just nu är jag inte överdrivet noga med exakt hur hon står, utan det viktiga är för mig att hon förstår att hon ska stå någorlunda vettigt och att vi får en viss stadga i det. Jag har valt att försöka få hundarna att ställa upp sig på egen hand - mitt mål är att kopplet ska kunna vara avslappnat och att jag själv inte ska behöva "hålla upp" dom för att de ska visa upp sig för domaren. Det går faktiskt hyfsat enkelt ändå, även om jag som handler fortfarande är grön och under utveckling! De förstår snabbt vad jag vill åt, även om jag sen kanske får finslipa lite mer vad gäller positionering av ben för att göra det mesta utav uppvisningen och verkligen få fram vinklarna. Det var lite liten yta att springa ordentligt på, så det ska vi göra lite mer nere på vändplan nu dagarna innan utställningen. Ni ser också det jag skrev om igår; tandvisningen som Sally just nu tycker är lite sisådär. Det ska vi pilla vidare lite med, framförallt  för att hon ska känna igen sig så mycket som möjligt i situationen och känna sig hyfsat trygg i det. Det viktigaste av allt för mig med utställningen är ju att hon ska få en trevlig upplevelse, allt annat är sekundärt. I mina ögon är hon ju ändå en riktig guldklimp, oavsett resultat! 

Jag har testat lite olika varianter på koppel med Sally i helgen, både för tränings skull men också för att jag velat känna av vad hon känner sig mest bekväm i. Vi hittade helt klart rätt i det svarta kopplet i filmen, som har en ställbar och lite mer fast ögla för halsen. 

Hon är duktig ändå, min tokfia. Hon ser väldigt lugn ut här på film (hon var lite trött) men låt er inte luras ;) Det är en helgalen liten dam jag har där i mitt koppel. Vild som en liten mustang :)

Nu är det knappa fyra dagar kvar till innan vi far mot SPHK-utställningen i Ånnaboda. Jag åker dit inte enbart i egenskap av hundägare som ska ställa ut och hänga med vänner, men också som en del utav den organiserande styrelsen med uppgift att jobba runt omkring. Och det finns faktiskt ännu en stor anledning till varför vi åker dit... Men den håller jag lite på :)

Det är således med förväntan, en hel del nerver och med lust att lära som jag ser fram emot Kristi himmelsfärds-helgen. Det är första gången som jag är med och arrangerar en utställning, ja rent utav arbetar praktiskt med styrelsen och inte bara i teorin, vilket känns väldigt spännande. Det kommer vara mycket som är helt nytt för mig. På så vis känns det också lite skönt, lite hemma, att en utav mina största uppgifter kommer vara att befinna mig bakom kameran och dokumentera. Där trivs jag oerhört bra.

Den här gången är det bara Sally som är anmäld. Ratchel har ju sett så trist ut i pälsen att jag velade in i det sista vad gäller anmälningen och till slut missade datumet för efteranmälan, men jag kände å andra sidan att det kunde vara lite skönt att bara behöva koncentrera mig på en hund när det redan är så mycket annat nytt för mig. Såhär fyra dagar innan ångrar jag mig en gnutta, för lagom till nu har Ratchel gått och blivit riktigt fin i päls och hull igen. Bytt om till sommarklädsel, men utan att se tråkig, torr eller glanslös ut så som de ofta gör direkt efter fällning och löp. Hon har också fått tillbaks lite av hullet hon tappat kring löp/skendräktigheten tidigare i vår. Nåväl, nu vet jag det till nästa gång! Likväl blir det fin social träning för Ratchel - och nog kan vi ju använda alla störningar för att träna lite utställning vid sidan av ändå :)

För Sallys del blir det utställningsdebut i valpklassen 6-9 månader då hon (idag faktiskt) blivit sex månader gammal. Det är ju inte alltid att kroppen växer helt i proportion i den här åldern, så det blir spännande att se hur bedömningen lyder. Jag hade dock önskat att vi kunnat komma iväg på en ordentlig ringträning innan utställningen, att hon fått vara i den stimmiga miljön och fått uppleva hanteringsbiten med en okänd "domares" händer istället för enbart mina. Mitt jobbschema har dessvärre inte stämt överens med ringträningarna de senaste veckorna och därför har det inte blivit av. Kanske är det mest jag själv som tycker det är lite jobbigt, eftersom jag lätt blir lite nervig av att inte veta vad jag ska förvänta mig i situationen. Det vill säga hur Sally kommer att reagera. Jag brukar föredra att ha testat först, doppat tårna lite liksom, för att kunna ha en strategi. Kanske är det en "arbetsskada" efter åren med Eldar, det där med att känna jag måste vara i beredskap hela tiden för att inte hamna i en slags känslospiral av oro.

Vi har i alla fall fortsatt träna hemmavid, med utställningskoppel, ståendet och springandet. Sally är ju i en ålder nu där hon är FULL av energi och bus, så ärligt talat förbereder jag mig för att lite vadsomhelst kan hända på torsdag. Det är ju trots allt en valpklass ;) Just nu har hon bestämt sig för att det där med tandvisning är drygt och onödigt, trots att vi tränat på det ända sedan hon flyttade hit utan konstigheter. Men nu har hon minsann ändrat åsikt och har inte tid med sådana dumheter. Så på tandvisning ska vi lägga lite extra träningstid nu fram tills att det är dags att åka ned till Ånnaboda. Vi kommer vara på plats tidigt på morgonen och hon (och jag) kommer ha god tid att vänja sig vid miljön då vår ring öppnar först vid 11l. Även Erik och de andra hundarna är med, så det ska nog gå alldeles finfint. 

Vi kommer även ha med oss Elise och Cattis, samt Ratchels kullbror Danny på utställningen. Jag ser mycket fram emot en rolig, lärorik och hundig dag med goda vänner och andra likasinnade. Jag börjar känna av nerverna, men oj så jag ser fram emot det nu! Efter utställningen i Västerås känner jag mig lite mer härdad. Jag hoppas innerligt att Sally tar det med lika stor ro som Ratchel gjorde. Det gör hon säkert - det är en tuff liten fröken med skinn på nosen, den där Sally!

För en tid sedan satt vi där runt middagsbordet på Smidö och pratade om livet, såsom vi ofta gör när mörkret fallit och maten börjar ta slut på tallrikarna. Jag minns inte längre hur vi kom in på ämnet, på dig, men jag tror vi pratade om hur nyckfullt det är. Livet. Att leva. Och dom frågade hur vi kommit över det. Förlusten av dig. Det har vi inte. Det var det jag hann svara innan rösten bröts och blicken naglades fast på tallriken framför mig. Det har vi inte... 

Jag har funderat väldigt mycket över förluster, över sorg genom åren. Kanske beror det på att jag alltid varit brådmogen, alltid funderat och grubblat mer än vad de flesta gör, ända sedan jag var mycket liten. Så länge jag kan minnas har mina tankar upptagits av ämnen såsom liv och död, ämnen som ofta är så stora att de blir svåra att begripa riktigt. Kanske funderar jag extra mycket över sorg för att jag upplevt mycket av den varan i ung ålder och kanske för att jag samtidigt är en person som har väldigt svårt att hantera förluster. Som upplevt mycket sorg som ibland sett väldigt olika ut och påverkat mig på olika vis genom livet. Kanske gör det något med en. Men en sak har jag ändå kommit fram till att alla dessa förluster har gemensamt; man kommer aldrig över dom. Man lär sig bara leva med konsekvenserna och tomrummen. Man lär sig fortsätta andas, fortsätta röra på benen och fortsätta ta sig framåt. Sorgen, den finns där. I allt. Ibland lättare att bära, nästan som en svårmodig vän, ibland alldeles för tung och ilsken.

Så nej. Jag har inte kommit över. Minnena, bilderna är ännu färska och på många vis har nog mycket av de känslorna varit undanträngda. För stora för att orkas med. Vardagens ekorrhjul har sällan plats för allt det där stora, obegripligt svåra. Kräver att man fungerar. Och jag skulle inte fungera om jag alltid lät mig kännas vid det jag egentligen känner när jag tänker tillbaks på den femtonde maj förra året. På hur veterinären varnade oss innan vi fick träffa dig, för att chocken inte skulle bli för stor. För att din hud gått in i nekros och börjat spricka, deformeras till grotesk oigenkännlighet. Jag är så tacksam för att ditt ansikte förblev ditt. Orört av det sjuka. För att jag fortfarande såg DIG i leendet och i blicken, trots att du var trött. För att jag fortfarande KÄNDE dig där med mig. Och jag är så tacksam för att jag inte var ensam. För att där fanns vittnen som delar minnesbilden och dina sista andetag med mig. Sorgen blev lite lättare att bära så... 

Allting gick så snabbt. På ett ögonblick. Jag hann aldrig med, inte känslomässigt. Inte mentalt. Förvandlingen var så plötsligt och så obegripligt stor. Och svaren uteblev. För mig var det som att kastas nio år tillbaks i tiden. Plötsligt sjönk jag ihop där i trappuppgången igen med ben som inte bar och ett oväntat besked om att mormor lämnat oss, min bästa vän på jorden fanns inte mer. Min glada, energiska, tokiga mormor. Min glada, energiska och tokiga Smella. Ni var så lika. Och båda så kärleksfulla, varma. Jag har sagt det ofta och kanske är det ännu ett skäl till varför jag älskade dig så enormt, Smella. Du var en daglig påminnelse om alla de finaste egenskaperna jag älskade högt hos min mormor. En reinkarnation på fyra ben. Du var min klippa. Gav så mycket trygghet.

För drygt två år sedan föddes en dröm. Den våren spenderade jag mycket tid hos Marlene på Yabasta-kenneln, där hennes första egenuppfödda kull nyss fötts. Det var en mycket speciell vår som jag tänker tillbaks på med enorm värme och tacksamhet över att ha varit en del av. De där valparna, som idag inte är så små längre, kommer för alltid vara oerhört speciella för mig. Jag följer dom med falkögon.

Jag lärde mig onekligen oerhört mycket den våren som "bonusmatte" till valparna - OCH de andra hundarna på kenneln. För hur mycket jobb det än kan bli med valparna så finns ju fortfarande de andra hundarna, som alla har sina behov av skötsel, kärlek och motion. 

Det har satt någonting i rullning, helt klart. Frön blev sådda och jag kom upprepade gånger på mig själv med att tänka tanken: en dag vill jag också göra det här. Någonstans på vägen bestämde jag mig och började ta medvetna steg mot den drömmen. Jag vill göra det rätt. Är det någonting som är viktigt för mig så är det just det. Jag vill göra det rätt, av rätt skäl och framförallt vill jag se till att vara påläst. Medveten och ödmjuk inför det jobb och ansvar uppfödarrollen innebär. Även om jag i första hand vill föda upp småskaligt, till mitt egna spann. Ännu dröjer det innan dagen kommer då jag känner mig redo; jag vill ha mer kött på benen, mer tid att testa och utvärdera hundar. Fundera över val individer, kriterier, mål... Ja, vi befinner oss fortfarande i ett tidigt stadie av en dröm som börjar få lite mer konkreta ramar, men därinuti är det fortfarande ganska mycket som är abstrakt. Som just börjar få antydningar till konturer.

Tidigt i vintras bestämde jag mig för att ansöka om ett kennelnamn - jag ville ju ha mitt namn och inte vilket som helst. Jag har följt processen, hållit utkik på FCI's kennelregister och väntat otåligt. Kring påsk fick jag besked om att namnet blivit godkänt och i förra numret av Hundsport kom det ut i skrift. Första maj var protesttiden över och i fredags så kom det äntligen på posten. 

Nu är det officiellt!