Madde är på besök igen. Den här gången stannade hon över natten och lyckan hos hundarna var sådär skrattretande stor. Eldar var totalt galen av lycka och slog nästan knut på sig själv när han såg att jag hade Madde med mig hem på eftermiddagen! Han är så fruktansvärt förtjust i henne att mattehjärtat blir alldeles lyckligt av att se honom lysa upp, med öronen strukna bakåt och hela kroppen viftandes. Grejen med Madde är nämligen inte bara att hon varit med sen han var pytteliten, passat och lekt med honom. Grejen med Madde är också att hon är totalt orädd och där inte finns en gnutta osäkerhet eller tvivel på Eldar; i hennes närhet känner han att han kan släppa garden helt och hållet. Och han gör det. Något som för Eldar är väldigt stort. Han släpper garden på ett sätt han faktiskt annars bara gör med mig och Erik. Det blir så väldigt tydligt när han, trots att han är så stor att han knappt får plats, krånglar sig upp i hennes knä när hon sitter i fåtöljen. Ska prompt ligga där en stund, nära, nära för att bli gosad med och det spelar ingen roll om det är lite obekvämt egentligen. Och Smella, som träffade Madde för andra gången igår, har allt förstått vilken toppenmänniska det är hon med. Hon ville också vara med på ett hörn - och såg sin chans när det var sovdags att krypa upp i Maddes säng. Det slutade med att hon fick ha pyjamasparty med dom båda.

På kvällen följde Madde med ut på dragrunda igen. Hon fick återigen Smella framför cykeln och jag hade Eldar när vi begav oss ut på vår kortrunda. Satan i gatan vad hundarna jobbade fint - och jag måste verkligen få lyfta fram Eldar den här gången! Det fokus och den disciplinen han hade igår är to die for. Han sprang med en sådan målmedvetenhet, tramsade inte på något vis (så som det varit lite på sistone), drog riktigt ordentligt och höll en jämn och fantastiskt bra fart hela vägen. Den frostiga kvällskylan hade nog ett finger med i spelet också. Eldar verkade inte alls lika varm eller trött, utan snarare som om han fått en riktig nytändning och tyckte att det var riktigt, riktigt kul. Var så himla härligt! Vad duktig han var!

Men också Smella, som jobbade på precis lika jämnt och fint som vanligt, verkade märkbart påverkad på ett bra sätt av den bitande kylan. Fantastiska lilla skruttan, hon är så himla pålitlig och go att ha att göra med. Man vet att Madde är i trygga tassar när hon är med henne.Igår blev det dock svårt att hålla jämna steg med Eldar; den grabben med sina långa ben får upp en helt våldsam fart och kraft när han är laddad!

Det har kanske inte varit något helt öppet, men spåren har funnits överallt och även här i bloggen. Spåren av mitt trötta, trötta huvud och trasiga kropp. Det har pågått ganska länge i det tysta, men i somras gick det inte mer. En förändring krävdes pronto och det har lett till många av de val jag gjort på sistone. Som att säga nej, sätta gränser och prioritera det som verkligen, verkligen är viktigt. Således har också mycket av den tidigare hundträningen jag ägnat mig åt också hamnar lite i marginalerna en tid och det enda vi valt att behålla är draget. Jag har behövt inse och erkänna att när jag inte mår bra, kan jag inte fixa bra förutsättningar för lyckad hundträning såsom spår, kvalitativa klickerstunder eller annat sådant som jag tidigare hittade på. Ett hårt slag för mig - men ett som jag med tiden fått lättare att acceptera då jag faktiskt sett att hundarna (framförallt Eldar då detta pågått en tid innan vi tog hem Smella) mår bra och trivs ändå. 

Idag jobbar jag min sista dag på mitt nuvarande jobb. Och det är en sådan enorm lättnad att jag inte kan beskriva det. November är nära nu och med det en hel månad då jag bara ska ta tid till det som verkligen känns viktigt för mitt och min familjs välmående. Och jag ser så mycket fram emot att ha tid och ork igen att återuppta sådant som känts svårt att hitta tid och ork till att göra. Som att träna ordentligt, måla, skriva, spendera tid med Erik och alla de andra saker som fått ligga på hyllan. Hitta på annat med hundarna än "bara" vanliga promenader - för både min och deras skull. Smider planer om att verkligen bli duktig med klickern (är faktiskt bara rookie fortfarande) och nörda ner mig i det, klicka in Smella ordentligt och börja hitta roliga saker att lära henne. Längtar ut till spåren igen och vill återuppta det med Eldar, men också introducera det för Smella. Och jag vill fortsätta jobba med Eldars kroppskontroll och balans. Framförallt vill jag ta tid till att försöka hitta och skapa den där balansen i livet igen, som jag tappade bort någonstans på vägen. 

November, du är så välkommen. 

Det här med hundar och "problemhantering" har jag med tiden förstått att det är ett extremt kontroversiellt ämne. Ett ämne som vart man än kommer rör om, väcker starka känslor och åsikter. På sätt och vis är det nog väldigt bra att det är så, att det öppnar upp för diskussion och reflektion. Men där finns också delar av mig - de delar som tunga dagar är lättsårade och gärna blir defensiva per automatik - som många gånger innerligt önskat att man inte alltid blev ifrågasatt och behövde försvara eller förklara vägen man väljer. Som önskar att det kunde räcka med att säga "för att det KÄNNS RÄTT". Jag tror dom flesta av oss har upplevt sådana dagar.

Ett utav alla dessa ämnen som gärna rör upp starka åsikter är det här med vaktande hundar. Jag tror faktiskt att det - och morrandet - var bland de absolut första stora diskussionerna jag hade med andra hundägare där jag upplevde att åsikterna och känslorna var så starka att man faktiskt kunde bli osams. Eldar var på den tiden fortfarande valp och vi var hemma hos Eriks föräldrar på middag, tillsammans med vänner till dom. Ett äldre par som även dom hade hund och väldigt starka åsikter kring hur hundar ska vara, bete sig och hanteras. Jag minns fortfarande deras hund; en jättesnäll hanhund men som jag ofta upplevde vara väldigt initiativlös.. och ja, faktiskt rätt hämmad eller kanske kuvad, i brist på annat ord. Jag har mött många sådana hundar i mitt liv men inte alltid kunnat sätta fingret på varför någonting inom mig liksom värker lite när jag umgås en stund med dom. Hundar som lärt sig att trycka ihop och stänga in nästan hela sin personlighet inom sig, som liksom tystnat med tiden och slutat ta för sig. Har ni mött en sådan hund så känner ni säkert igen vad jag menar. 
När vi befann oss där runt middagsbordet hos Eriks föräldrar låg valpen Eldar under tiden på sin filt med ett litet tuggben - hans "fria" zon som jag varit mycket bestämd med att han ska få ha just ifred. På samma filt sover och vilar han än idag, eller går och lägger sig när han själv vill ha utrymme. Ända sedan Eldar var liten har jag varit väldigt noga att poängtera för både familj, vänner och bekanta att när han ligger på den filten så ska han vara ifred. Punkt. Medan Eldar ligger där, nöjd och lugn med sitt ben, får mannen som är på besök en plötslig lust att gosa med valpen och går således fram till honom trots att jag tidigare sagt att det inte är okej. Och när han böjer sig över och tänker sträcka ned sin hand så stelnar Eldar till och morrar dovt, men tydligt. Det är allt som händer, men det bryter ut en mycket häftig diskussion då mannen tar oerhört illa vid sig och hävdar att vi, jag och Erik, "måste göra något åt hundens aggressiva beteende". Det går absolut inte för sig att ha en hund som morrar eller vaktar mot människor - sådana hundar är fel på, bör tillrättavisas genast och i värsta fall avlivas om den fortsätter morra/vakta mot människor. Ja, det var faktiskt precis det jag fick höra. Jag minns fortfarande den cocktail av motstridiga känslor jag kämpade med inom mig. Som helt ny hundägare är det oerhört svårt att hantera den skammen man kan känna i en sådan situation trots att man vet att skuld- och skamkänslorna inte ens är särskilt befogade. Samtidigt var jag arg och upprörd över att han 1) gått precis emot det jag sagt åt honom gällande valpen på filten och 2) hade mage att säga en hund som morrar i princip är en hund som inte har rätt att leva. Jag minns att jag verkligen fick kämpa för att behålla lugnet när jag förklarade hur jag såg på saken och jag minns den enorma frustrationen när jag vare sig fick tala till punkt eller blev lyssnad på. 

Man möter mycket sådant omkring sig. Kanske särskilt om man, som jag, inte tror att den äldre skolan vad gäller hundträning är den bästa vägen att gå. Om man väljer att inte ryta åt, kasta bannor över, straffa eller ruska om sin hund när den gör något som i människovärlden anses vara fel. Och kanske särskilt mycket när man samtidigt är matte till en hund som har lite svårt att passa in i det kravfyllda samhället vi lever i.  En hund som är lite för mycket hund.  Att bete sig som en sådan - en riktigt hundig hund som reagerar på riktigt hundiga hundars vis - är något som generellt inte är riktigt okej i ett samhälle som kräver anpassning efter människor. Dom allra flesta av oss får på ett eller annat sätt jobba med våra hundar för att få dom att fungera i den värld vi lever i, men dom allra flesta väljer också vilka bitar som är viktiga/oviktiga att jobba på. 

För mig är vaktandet och morrandet en sådan sak där jag aktivt valt att låta hundarna ha kvar sin röst. Morrandet för att jag anser det vara enormt viktigt, för att det gör min hund mer kommunikativ och tydlig med vart hans/hennes gränser går. Därigenom får jag en större förståelse för hunden - också för att olika sätt att morra på betyder olika saker - och kan jobba med och runt det. Vaktandet är faktiskt också någonting som jag med tiden valt att inte krångla till allt för mycket med. För jag tycker faktiskt att det är helt okej att vilja ha sina saker ifred ibland, vilja ha sitt utrymme när man tuggar på ett ben eller tala om för andra när någonting är viktigt för en. Så jag har valt att jobba på så sätt att hundarna ska lita på mig och på att jag, när jag kommer i närheten av deras mat/ben/leksak, inte är en konkurrent som försöker sno någonting. Och när de t.ex. får ett ben av mig så går de därför till sina respektive filtar för att tydligt markera att "nu ska jag vara ifred med mitt ben". Jag är inte en av de som tar ifrån hundarna deras ben/mat i tid och otid bara för att jag som människa ska kunna göra en sådan sak utan att hundarna opponerar sig, för jag förstår inte vad det ska vara bra för. Däremot jobbar jag med att hundarna ska förstå när det är ett "skarpt läge" och att när jag väl ber om att få ta deras mat/ben/leksak så är det för att jag verkligen behöver göra det. Jag jobbar för att avdramatisera sådana situationer och förebygga eventuella konflikter genom t.ex. byteshandel - och jag använder ofta hela mitt kroppsspråk för att förtydliga att jag inte på något vis utmanar eller vill bråka. I ett väldigt svårt läge använder jag rösten, lugnt men bestämt och tydligt säger jag "Tack" till hunden om jag t.ex. vill ta ett föremål ur munnen. Mina hundar har således lärt sig när jag verkligen menar allvar och vi behöver inte bråka om saken, även om det ibland känns lite sådär att lämna ifrån sig något. Inte heller när de vaktar/morrar mot varandra är det något som jag korrigerar - för de är väldigt, väldigt duktiga på att kommunicera med varandra och själva lösa situationen. Jag kan däremot gå in och bryta en spänd situation, i förebyggande syfte, om jag märker att hundarna inte kommer ur det av sig själva. Hundar är ofta rätt artiga varelser och rent generellt väldigt duktiga på att visa varandra respekt när allt är som det ska, som jag upplever det. Vaktandet av mat/saker är alltså extremt sällan något som skapar ett problem hemma hos oss och när det råkat hända så har det uteslutande berott på något annat eller mer än bara vaktandet, exempelvis att hunden blivit ordentligt skrämd eller att jag uppfattat en situation väldigt fel och gjort något tokigt. 

Ett bra och väldigt tänkvärt inlägg kring det där med hundar och problem kan du hitta på Marlenes blogg om du klickar HÄR. Kanske har jag länkat till det förut, men den där människan är så klok att jag i så fall helt enkelt bjuder på länken igen. Nu ska jag krama om mina morrtokiga hundar och säga till dom att dom duger precis som de är, med sina skavanker, tokigheter och väldigt naturliga beteenden. Gör det du med. 

Fina, goa Smella. Kan inte fatta att vi snart haft henne hemma hos oss i två månader. Vart tar tiden vägen? Det känns som om det var igår vi mötte henne första gången hemma hos Jan och hon flög raka vägen upp i Eriks famn. Samtidigt känns hon så väldigt självklar här att vi lika gärna kunde ha haft henne hos oss i flera år. Det är något väldigt speciellt med den här damen och hennes sätt att mjukt trycka sig nära, nära. Något speciellt med sättet på vilket hon borrar ned sitt huvud mot ens axel och snusar mot ens halsgrop, så nöjd, så nöjd med att få finnas intill en. Hon har en förmåga att fylla mig med ett stort inre lugn även när allting är som rörigast runtom, vilket jag uppskattar enormt. Så tacksam jag är över att hon snubblat in i våra liv, den här energiska skruttfian.

Förra veckan var full av både spännande, sociala och uttröttande äventyr för hundarna. Och mig, ärligt talat. Det tar på krafterna rent mentalt att utsätta hundarna för träning som kan vara utmanande och bitvis jobbig för oss alla, såsom till exempel miljöträning. Jag är ju rätt lik Eldar på den biten; föredrar lugna miljöer, blir lätt stissig av att vistas bland väldigt mycket människor på stimmiga platser och kan behöva både en del utrymme och tid för att kunna varva ned. Därför är miljöträning i stan/kollektivtrafiken nästan lika mycket en mental workout för mig som för honom och vi båda måste aktivt jobba med oss själva för att inte låta den inre stressen ta över. 

Sedan vi flyttade ut här så åker jag och Eldar inte in till stan särskilt ofta längre. Vilket jag personligen tycker är jätteskönt - och jag tror inte Eldar är ledsen över att slippa stan han heller. Det innebär ju förstås att träning i den typen av miljöer inte heller är lika prioriterad längre, så nu i veckan kändes det verkligen som en stor utmaning att via kollektivtrafiken ta sig till Bromma för att hälsa på Charlie och hundarna. Inte nog med att man kan ha händerna rätt fulla när man reser med Eldar (om man har otur) utan nu skulle jag ju dessutom ta med mig Smella för första gången. Förberedde mig mentalt en hel dag innan och planerade noga hur vi skulle ta oss från A till B - jag ville vara förberedd på eventuella svårigheter och ha en tydlig plan för hur jag skulle jobba med hundarna om där blev svåra situationer. Nu i efterhand inser jag verkligen att jag stressade upp mig själv mer än vad som behövdes, typiskt mig, men också att det kanske var bra eftersom jag när det väl kom till kritan blev enormt positivt överraskad av hundarna och nu vet jag att jag faktiskt kan slappna av lite mer nästa gång. Dom var verkligen duktiga! Lite stissiga i början - alla tre - men efter första bussresan gick det som en dans och både pendeltåget och buss nummer två gick jättefint. Hundarna kom till ro (jag med) och fann trygghet i varandra, vilket ledde till att jag hittade ett lugn som jag sedan kunde förmedla till hundarna när det behövdes. Eldar är som tur är rätt lugn på tåg/buss, han behöver bara sitt lilla space från främmande människor som jag gör mitt bästa för att ge honom. Smella behöver å andra sidan närheten, vilket hon sökte både hos mig och Eldar. Och på sista bussresan fick hon allt komma upp i famnen på en trevlig medresenär också, som var väldigt förtjust över hur duktiga hundarna var på bussen och hur mysig Smella var. Behöver jag ens säga att Smella var rätt nöjd med det? Eldar också, eftersom han då fick sitt utrymme och kunde nosa lite på kvinnan för att stilla sin nyfikenhet utan att behöva hamna i centrum för hennes uppmärksamhet och klappar. Också för en själv är det väldigt trevligt när man möter människor som är så positiva, lyhörda och intresserade. Som gärna sitter och pratar hund en stund, utan att tränga sig på hundarna. Och det är en rätt trevlig insikt man kommer till när man senare tänker tillbaks och minns att största utmaningen på hela resan var att få Smella att inte klättra runt på sätena i bussen/tåget med sina leriga tassar. 

Så småningom hamnade vi i Hundstallets rasthage tillsammans med Charlie, Youkon och Lizzie. Hundarna var toklyckliga och for runt i leran som kanonkulor. Eldar och Youkon hade verkligen superkul ihop, sprang ikapp, brottades och clownade sig som aldrig förr, alltmedan Lizzie och Smella mer hängde runt mig och Charlie. Vi passade på att leka runt lite med agilityhindren som står i rasthagen och Smella visade sig vara en riktig naturbegåvning på vippbrädan. Totalt orädd och väldigt kontrollerad när brädan rörde sig. När vi väl skulle därifrån sen var där inte en enda som inte var fullkomligt nergrisad och ni kan ju tänka er blickarna vi fick från förbipasserande när vi promenerade hem till Charlie, haha. Var nog en syn. Resten av eftermiddagen spenderade vi hemma hos Charlie. Hundarna fick träna på att ta det lugnt tillsammans, vilket var en särskilt stor utmaning för grabbarna. Vi har ju tidigare alltid setts i samband med dragträning eller lekdejter, så att göra något lugnt tillsammans var både mentalt uttröttande och väldigt, väldigt nyttigt för dom. Och så småningom gav de allihopa efter för de tunga ögonlocken. 

Vet att jag sagt det förr - men attans vad glad jag är att ha lärt känna Charlie och hundarna. Det är så jäkla fint att se våra hundar tillsammans och att dessutom trivas så bra med Youkons och Lizzies matte. Det jag saknar mest (eller kanske det enda jag saknar faktiskt) med vårt gamla hem i stan är just den sociala biten med hundkompisarna. Vi flyttade ju ifrån vår lilla klick av hundkompisar och likasinnade människor, som förstod det där med ens val av livsstil och varför man valde hundarna framför så mycket annat. Att ha sin utvalda klick av hundmänniskor med hundar i närheten är verkligen fantastiskt och ger både mig och mina hundar så mycket, både ur en social aspekt och vad gäller träning. Att leva hund är så mycket lättare när där finns andra som förstår en och som man kan dela erfarenheter med. Och så mycket roligare!

Hur underbart är det inte när man vaknar i tron om att klockan är massor och så inser man att under natten så gick vi över till vintertid? Så började vi vår morgon, med solen som för första gången på en evighet behagade lysa in genom sovrumsfönstret. Hundarna gjorde oss sällskap i sängen en stund och sedan gick vi upp för att äta frukost och bege oss ut på dragrunda. Idag blev det rundan runt Örnässjön som vi rekade för några dagar sedan, jag och hundarna. Alltså ungefär 7 km, give or take. Vi slog nog inga hastighetsrekord direkt, men hundarna jobbade på fokuserat och bra. Tror dock att det var lite i fuktigaste laget för Eldars del, även om temperaturen som sådan inte var särskilt hög, och idag upplevde vi att han behövde vattnas betydligt mer än vanligt. Det fina med att det varit så himla mycket regn på sistone är ju att det åtminstone finns gott om vatten i diken att svalka sig i. 

Väl hemma igen var det trötta och glada hundar - och människor - som slängde sig för att mysa i den nya utesoffan. Dom nytvättade selarna var givetvis precis lika leriga efter rundan som innan jag tvättade dom och hundarna likaså. Längtar verkligen efter lite snö nu. Ska bli skönt när allt inte bara är smutsigt och lerigt och hundarna ser ut som gyttjemonster efter en minut utomhus. Nu blir det till att mysa med familjen resten av dagen. Hundarna verkar rätt nöjda med att inta soffläge, dom med, efter en vecka fylld av äventyr. Mer om veckans äventyr får vi ta i ett annat inlägg. Vi ligger lite efter kan man ju säga ;)

Idag är vi trötta härhemma. Lite zombie sådär efter en natt där sömnen blivit rejält störd. Jag vet inte hur det kommer sig att jag ibland - mitt i sömnen - får en så extremt stark känsla av att jag måste vakna att min kropp eller hjärna agerar utefter det. Runt två-tre inatt slår jag plötsligt upp ögonen, med en sånär stark känsla i hela kroppen att jag måste gå upp och se till hundarna. Det är tyst i huset, så jag förstår att det inte kan vara bråk eller så som väckt mig, utan något annat. Kommer ut i lilla hallen och plötsligt förstår jag: någon är extremt dålig i magen. Hela vardagrumsgolvet är en krigszon av - låt säga kladdkakssmet för att det låter trevligare (HAHA) - och när jag tittar bort mot min älskade matta så ser jag att den nu förvandlats till ett abstrakt konstverk. Ett extremt illaluktande sådant. Erik vaknar av att jag går upp och kommer snart ut i vardagsrummet han med, så vi spenderar en bra stund på att städa upp, torka, skura, slänga ut mattan och jag springer runt och bränner en rad tändstickor för att försöka få bort stanken. Förstår snart att det är Smella som är dålig i magen 1) för att Eldar ser betydligt mer sömndrucken ut, 2) för att Eldar har stålmage och sällan äter sådant han inte borde och 3) för att Smella är en dammsugare och betydligt mer benägen att reagera på sådant som är en sämre idé att äta.

Så ja.. Vi är rätt trötta idag. Hundarna har fått spendera morgonen i hundgården och Smella får gå på snäll-mot-magen-mat tills hon blir bättre i magen. Slänger nog ner lite sparris med utifall att hon fått i sig nåt som verkligen inte bör finnas i magen. Och den här dagen får helt enkelt bli som den blir, med en sömngångare till matte som om någon timme eller två måste ta sig till jobbet. Livet som hundägare är inte alltid så himla glamouröst ;)

Hur tänker du på din hund? Om din hund? Och hur påverkar det er verklighet? Jag har funderat väldigt mycket på det där i perioder, särskilt när det händer saker kring egna hundarna eller det uppstår diskussioner kring hund/hundägarskap. Funderat på hur andra benämner sina hundar när de talar/skriver om dom, hur jag själv gör det och framförallt har jag en tid varit extremt medveten om hur jag tänker på mina hundar. Hur jag tänker om dom och det de gör. Jag funderar ofta kring samma sak i min relation till människor också, har jag senare insett. Jag försöker in i det längsta jobba med hur mina tankar får mig att se på andra levande varelser (jag lyckas inte alltid, nej) för att jag in i det längsta verkligen vill se gott i andra. Jättesvårt ibland, verkligen. 

Varför, kan man fråga sig, gör jag det? För att jag tror att det påverkar hur vi ser varandra mer än vi tror. För att jag är är mer eller mindre säker på att jag kommer att hantera situationer bättre, vara mer rättvis, mer hänsynsfull och ha en bättre känsla för en individ om jag tänker gott om den. Jag förstår att det kanske låter lite luddigt, men låt mig ge ett exempel från en situation som uppstod igår:

Eldar hade en dålig kväll. Han var snarstucken, grinig och lite sådär som ett treårigt barn kan vara när dom är allmänt missnöjda med tillvaron av diverse orsaker. Eldar, när han är sådan, blir lite som Gollum i brist på ett bättre sätt att förklara det på. Han smög runt hela kvällen och samlade in rester av gamla tuggben som han och/eller Smella gömt utomhus, gömde de sedan på nytt under sin filt (upptäckte vi senare) och så låg han där ovanpå sin benhög och såg misstänksamt på resten av församlingen i huset. Det trots att inte en enda människa eller hund brydde sig om hans ben, egentligen. Jag har ingen direkt regel mot gömmande av ben/leksaker utomhus, det skapar vanligtvis inga problem härhemma, men jag brukar ändå gå runt ofta och samla upp i synnerhet tuggben som ligger framme i förebyggande syfte. Men givetvis missar man ett och annat ben som ligger bra gömda/kamouflerade - särskilt Eldar är VÄLDIGT duktig på att gömma sina ben där de verkligen är svåra att se. Han är smart på det viset. Anyways. Senare på kvällen börjar Eldar släppa sin misstänksamhet och det här med att ligga på filten och hålla koll på sina skatter, han slappnar av mer och vi börjar trixa lite. Det är bara det att mitt i det hela kommer Smella, som befunnit sig med Erik, farandes rätt in i Eldar som "sitter vackert" (Eldar tycker fortfarande att det är lite läskigt då han har lite att jobba med rent balansmässigt) och det blir så tokigt att dom surnar till på varandra och ryker ihop snabbt som attan. Jag reagerar rent instinktivt; går in och bryter grälet genom att helt sonika lyfta bort Eldar därifrån. Jag är inte säker, nu när jag tänker efter, om Erik kanske tog Smella också. Det gick så väldigt snabbt nämligen. I alla fall, jag lyfter bort Eldar för att lugna ned honom och sätter mig halvt i ryggsäck. Och det går väldigt fort och lätt att få honom lugn och situationen under kontroll igen. Men. Det visar sig senare när jag borstar tänderna att jag visst blivit rätt bra tuggad på under tumultet när jag griper tag om honom och han reagerar med att fäkta runt med munnen. Jag har nämligen inte känt det när det hänt, utan reagerar bara någon timme senare på att jag är märkligt svullen runt ena underarmen och är redigt öm. Förstår att jag kommer få rätt fina blåmärken med tiden.

Och det är nu jag kommer till poängen: 
Här kommer jag nu till ett slags vägskäl - vare sig det är medvetet eller omedvetet - vad gäller mitt sätt att hantera det som just hänt och känslorna som per automatik strömmar upp. Det är här jag gör valet att tänka "jäkla byracka som bet mig - som bet sin egen matte!" för att sedan gå och skälla ut hunden eller tänka "aj då, vad tokigt att han inte hade koll på sina egna tänder och jag hamnade i skottzonen - och jäklar vad Eldars stressnivå måste varit hög och vad tokigt att jag missade den" och sedan analysera vad det var som hände, varför det händer och hur jag ska förebygga en liknande situation i framtiden. Jag kan välja att se min hund som en dum idiot som är jävlig, eller jag kan välja att se min hund som en underbar individ som helt enkelt inte klarade av att hantera sina egna känslor i ett svagt ögonblick. Och det här gör hela skillnaden för hur jag är tillsammans med min hund. Och kanske för hur han är med mig med. Visst blir jag redigt förbannad ibland - när jag har ett svagt ögonblick och inte klarar att hantera stressen - och jag har säkert höjt rösten någon gång också, säkert ryckt till hårdare än jag tänkt mig i kopplet när jag låtit frustrationen få utlopp under dessa snart två år och någon enstaka gång tagit tag i nackskinnet när jag blivit riktigt rädd. Men det jag in i det längsta verkligen försöker låta bli att göra är att tänka på, prata om och se på min hund som en dum byracka som är elak och ute efter att skada och jävlas för sakens skull. För jag tänker att den dagen jag låter sådana tankar ta någon som helst plats i mitt huvud och min kropp - den dagen kommer chansen/risken att jag agerar utefter dom vara SÅ mycket större. För i den här relationen är det faktiskt på mig det ligger att vara den mogna, den som tar ansvar, den som vänder andra kinden till och den som är trygg och pålitlig. Liksom en förälder behöver vara i relationen till sitt barn som just sparkat den hårt på benet för att den fick ett utbrott.

Det finns en stor - och i mina ögon viktig - skillnad i att ryta till sitt barn:
"Vad dum du är - bete dig inte som en idiot!" och lugnt säga "Jag ser att du är ledsen, men det där gjorde faktiskt ont på mamma - det är inte okej att slåss."
Och jag tror att just den här detaljen är precis lika viktig i relationen till min hund. 

Tog med mig kameran igår när vi tog en sväng förbi den tomma fårhagen på förmiddagen och hann lyckligtvis få några bilder i alla fall innan regnet överraskade oss. Verkligen härligt att vara där nu i vetskapen om att vi inte stör någon. Fåren är flyttade en ordentlig bit bort, de som har sommarstugorna i området har flyttat hem och vi har hela området mer eller mindre för oss själva. För ovanlighetens skull var det lättast att fånga Eldar på bild då Smella till stora delar ville sitta i knät på mig ;) 

Förkyld och muskelvärk i hela kroppen sen ett par dagar tillbaks. Försökte mig på en långpromenad med hundarna i alla fall, drog på mig en himla massa kläder och raggsockar, och slirade ur i leran. Eldar var lätt bananas hela promenaden; bajsnödig men såg rådjur just när han skulle sätta sig så istället för att uträtta sina behov höll han utkik efter rådjuren och drog som en galning i en timme tills han slutligen fick ro nog att sätta sig i en buske. Haha.. Suck. Skönt som sjutton då att kunna ha Smella lös. Hon reagerade på rådjuren idag - höjde blicken och tog tre små skutt för att titta lite -  men hängde på mig utan att tveka ens när jag sa att "nu går vi, tanten".  Jag vet att jag pratar om det mycket och börjar bli tjatig, men jag är på allvar fortfarande himla amazed över hur fantastisk och lyhörd hon är lös. Som jag sade när jag pratade med Marlene igår; när jag bestämde mig för husky började jag på riktig förbereda mig för att aldrig kunna ha min hund lös på det sättet på grund av jaktinstinkten och det har ju liksom blivit vår sanning på ett sätt. Att då lära känna Smella (och det verkar som att de flesta Jenki-hundarna är som henne) och erfara hur annorlunda hon är på många sätt, det är något som tar lite tid innan det sjunker in. Helt plötsligt förändras liksom ens världsbild litegrann. 

Nu ska vovvarna få mumsa på lite lammbringa medan jag kör en nostalgitripp med Blå Lagunen som går på tv. 

Det har varit en riktigt härlig lördag. Ni vet, en sådan lördag då man på kvällen går och lägger sig med en varm känsla i kroppen i vetskapen om att man gjorde något bra av sin vakna tid. Madde har just lämnat oss och som alltid när hon åker härifrån lämnar hon ett visst tomrum efter sig och sin fantastiskt stora och sprudlande personlighet. När till och med Eldar står i fönstret och tittar lite fattigt efter henne när hon åker hem... Ja, Maddes besök är lika uppskattade hos oss alla.

Under dagen har vi hittat på lite allt möjligt. Vi har varit på promenader och miljötränat lite i Kungsängen centrum. Båda vovvarna har fått sina klor klippta (jätteduktiga!) och när skymningen kom blev det "hemmarundan". Redan igår när Madde sa att hon ville komma hit frågade jag om hon ville med ut och dra - och jag blev så väldigt glad när hon sa ja. Det är så förbannat fint att ha människor omkring sig att kunna dela ett sådant intresse med och det känns fantastiskt när de vill ta del av det. Så, fram med kickbike och cykel, sela på och förbereda oss. Blev en snabb genomgång av kommandon för Maddes del, lite säkerhetssnack och tips. Eftersom Smella är den skarpaste draghunden - och den säkraste - blev det självklart att Madde fick köra henne medan jag själv tog Eldar som det senaste haft sina knasigheter för sig. 

Dragrundan var så himla fin! Madde vurpade visserligen tio meter efter starten (HAHA) och det blev en stor skrattfest och vi fick stanna upp och samla upp oss igen. Eldar hade stannat upp självmant för att se över axeln när han hörde att nåt hände bakom oss och Smella liksom försvann ur synfältet. Visade sig att Madde hade missat ett stort gupp i vägen och tippat över på sidan med kickbiken (alltså en väldigt lindrig vurpa) - vilket gjorde Smella så frustrerad att hon gick lös på en buske vid sidan av vägen. Alltså den synen! Madde som lerig ligger på marken och skrattar ihjäl sig och så snälla, lugna, alltid så samlade Smella som tappar det och totaltmördar en buske! Nåja, sådant händer och vi var snabbt iväg igen för att fortsätta rundan utan fler incidenter. Passerade visserligen lite vilt på vägen - Eldar började skutta lite - men vi kom förbi utan större konstigheter och kunde utnyttja den extra farten till vår fördel. Eldar sprang faktiskt riktigt, riktigt bra! Slackade inte på linan en enda gång, var fokuserad framåt och sprang väldigt målmedvetet. Han var inte ens på Smella sådär i omkörningarna som han kan vara ibland innan han hinner tagga ned - utan en gång var han på väg men gav sig direkt för att fortsätta som han skulle. Riktigt skönt! Det var ett glatt och rusigt gäng som travade sista lilla biten hem och Madde började genast prata om hur hon ville göra om det hela snart igen. Det är nog svårt att inte fastna för draget när man väl verkligen fått prova själv och gett det en chans att röva bort ens hjärta ;)

Nu är det sovdags, både för hundar och människor. Ska upp och jobba imorgon bitti - och fortsätta vara nervig över barmarks-SM å Marlenes vägnar. 

De senaste dagarna blossade det upp ännu en stor diskussion på ett av de mindre husky-forumen på Facebook som jag är med i. Det började med ett inlägg om en kille som var oerhört förbannad över att hans "byracka" bitit honom när han försökte ta ifrån honom en blöja som hunden hittat ute på promenaden och som blivit utskälld av en förbipasserande när han "läxade upp" sin hund genom att grabba tag i hunden, ruska om honom och lägga ned honom i backen. Ungefär så. Vad som hände i den specifika situationen vet jag inte, även om jag kanske har mina egna teorier efter att ha diskuterat saken, men ett som är säkert är att detta inlägg i forumet väckte mycket starka känslor och åsikter från de flesta håll. Särskilt när det börjades prata om alfa-positioner, hur hunden utmanat ledaren och därför behövde en hård uppläxning och att hundar ska veta sin plats.  Särskilt dessutom, eftersom det gällde huskies som ju "nästan är varg" och därför kräver hårdare hantering, menade somliga. Återigen blev det så väldigt tydligt hur dominans-normen vad gäller hundträning/-hållning fortfarande ligger djupt rotad i många, många människor därute. På sätt och vis kan jag förstå det - jag har själv varit påverkad av normen och synen på hur hundar (djur generellt) bör tränas och uppfostras även om jag med handen på hjärtat aldrig riktigt trott på det innerst inne och faktiskt känt mig ganska ledsen över det under hela min uppväxt. Djur har alltid varit något jag instinktivt velat samarbeta med snarare än dominera över; en känsla jag utvecklade redan som barn när jag gick i ridskola. Och samtidigt som jag kan förstå hur man kan påverkas av gamla normer - ibland utan att ens veta om det - så kämpar jag verkligen med att förstå hur man inte kan vilja öppna upp för nya perspektiv, ny forskning och trevligare sätt att träna djur på. Kanske för att det innebär att egot i så många fall får en käftsmäll när man inser att man gjort/tänkt fel och inte kan så mycket som man trodde? (I know, för jag har varit där.) 

Anyways... Efter den heta diskussionen mellan de två olika lägren började jag fundera. Det vill säga mer än jag vanligtvis redan funderar över ämnet. När jag satt där och funderade och googlade och läste och rannsakade, hittade jag än en gång tillbaks till Marlenes blogg, som i mångt och mycket varit en ledstjärna för mig sedan Eldar flyttade hem till oss. I ett inlägg där hon funderar kring det där med rangordning och dominans länkar hon till en mycket tänkvärd, inspelad föreläsning av etologen och hundforskaren Per Jensen, där han pratar om forskning kring sociala strukturer hos varg och hund och hur dessa ter sig i relation till människan. Nu vill jag rekommendera den vidare; be er att se/lyssna på den och själva ta er en funderare över det här med den dominansmodell som lever kvar inom hundträningsvärlden. Är det ändå inte dags att tänka om?

Nej, många knop har det inte varit hos oss idag. Både jag och hundar har skrotat runt hemma, tagit en såndär riktig latisdag och faktiskt inte gjort mycket mer än så utöver rastningar. Har haft dörren öppen ut till tomten, hundarna har kommit och gått, tuggat lite ben, solat, busat med varandra, myst med mig och faktiskt sovit stora delar av dagen. Själv har jag ägnat stora delar av dagen åt att plugga kamerateknik och sätta mig in i Lightroom. Var iväg till naprapaten igen i förmiddags och fick akupunktur för första gången. Att ha ett gäng nålar i halsen var faktiskt rätt trevligt; som att sitta i en jacuzzi med massagestrålar som får musklerna att vibrera ordentligt. Bra övning med nålarna inför kommande tatuering, haha. 

Nu ska vi ut på en kvällspromenad innan det blir alldeles för becksvart ute. Det är inte överdrivet mycket ljuskällor när man flyttat ut såhär på almost-landet. Tänk att jag som aldrig någonsin varit tramsig med mörker i mitt liv plötsligt tycker det är jobbigt! Säger väl i och för sig en del om hur det är ställt med huvudet mitt just nu, haha. No joke alltså. Tur att man har två stora, stygga vargar som försvarar en mot hjärnspökena ;-) (Även om Smella troligtvis skulle hoppa i famnen på nämnda spöken och gosa ihjäl dom...)

Dom två senaste dagarna har jag och hundarna spenderat mestadels uti skogen. Jag är så galet förtjust i de vackra trollskogarna här i krokarna och en vacker höstdag som igår är det verkligen förtrollande att vandra genom färgfyrverkeriet. Ju högre upp man kommer, desto mer förändras skogen och allra högst upp på berget är där en vacker urskog. Upplands-Broleden går rätt igenom, så med jämna mellanrum kan man stöta på små skyltar som berättar om skogens historia, djurliv och vegetation. Ju högre upp desto mindre djurliv på marken då skogen är "död", däremot väldigt mycket fåglar. Vid det här laget har jag börjat lära mig att hitta i den här skogen såpass väl att vi med jämna mellanrum lämnar leden och ridstigarna för att upptäcka på egen hand. Igår, med Eldar i långlina och Smella lös, fick jag dessutom tillfälle att plocka med mig kameran och lite bilder från eftermiddagsturen. Eldar var tokglad över att få ränna runt i långlinan igen - det var faktiskt ett tag sen insåg jag.

Känslan när den mörka himlen spricker upp, solstrålarna letar sig ned genom de gulnande lövverken och leran skvätter upp i ansiktet på en. Det sista i den meningen låter kanske inte så härligt för alla, men för mig är det en av de bästa känslorna på jorden. När hösten kommit, temperaturerna sjunkit och hundarna springer sig lyckliga framför cykeln. "If my cold weather suit isn't getting dirty, then we're not mushing hard enough" ska någon sagt nångång. Och lite så är det kanske nu på hösten när det är ömsom regn och lera, ömsom sol och friska vindar. Både jag, hundarna och cykeln var mer eller mindre dränkta i både vatten och skit när vi var hemma efter 3,7 km. Och att det är dags att ge cykeln - och framförallt bromsarna - lite extra omtanke blir tydligt i att lera.

Smella är så jädrans duktig. Kolugn i starten (även om hon kan bli lite pratig och yla dovt), stannar där jag ber henne att stå och väntar tålmodigt. Hon kör på oavsett vilket och trots att Eldar var rätt tjafsig halva rundan så bara fortsatte hon framåt som den maskin hon är. Slutade aldrig fokusera framåt. Eldar å andra sidan hade svårt att fokusera, särskilt första halvan av rundan. Blev sådär tramsig och tjafsig och skulle med jämna mellanrum agera ut mot Smella. Vid ett tillfälle blev han lite väl tramsig för att jag skulle tycka det var okej och jag stannade upp helt för att få lite ordning på honom. Testade faktiskt att låta honom springa på vänstra sidan istället för högra och faktiskt blev det mycket bättre efter det. Om det var på grund av sidbytet eller det faktum att han kanske bara släppte lite frustration/överskottsenergi vet jag inte. Skillnaden i hur dom sprang blev dock markant - de började springa mer samspelt och tätt tillsammans istället för var och en åt sina sidor. Eldar är ju väldigt "högervriden" medan Smella är lite mer "vänstervriden" om man säger, så att sätta Eldar på vänster sida och Smella på höger resulterade i att dom hamnade mer i mitten, sida mot sida. Bra eller dåligt, ingen aning, men jag ska pröva mig fram i fortsättningen så får vi se. Idag var första gången som jag körde båda samtidigt. Annars har ju jag och Erik tagit en hund var, alternativt har det blivit dragrundor när jag jobbat och Erik haft båda. Det jag däremot märker tydligt nu i starten efter sommarvilan är att Eldar faktiskt behöver ett par kilometer innan han börjar jobba verkligt fokuserat och "slappnar av" i arbetet - 3,7 km är lite i minsta laget just nu för att han ska hinna få ordning på sig själv. Jag upplever en stor skillnad de gångerna jag kört honom de längre sträckorna på 10-15 km. Mognadsgrej eller inte får tiden utvisa antar jag. Och under tiden får jag/vi försöka hitta sätt att bryta honom när det blir för mycket. 

Väl hemma blev det massor av mys med mysglada vovvar och inom kort däckade dom båda. Själv passar jag på att ta en kopp kaffe, njuta lite av lugnet som infinner sig hemma efter en dragrunda och ska försöka få lite saker gjorda som fått vänta i veckan. 

Idag var det en såndär fantastisk förmiddag. Inte för att vädret var särskilt fantastiskt eller för att jag hade massor av fantastiska saker på schemat, utan för att känslan tillsammans med hundarna idag var fantastisk. Ni vet, en sån dag då man verkligen känner sig i harmoni med varandra. Som om man är en förlängning av sin hund eller dom av mig och man inte vet vart den ena börjar och den andra slutar riktigt. När man helt enkelt andas i samma takt och är ett.

Vi var ute nästan hela förmiddagen, jag och hundarna. Tog en lång skogspromenad ned till sjön och det lilla, nu tomma, sommarstugeområdet där vi i somras träffade grandisen Axa. Styrde stegen dit i hopp om att man flyttat fåren som gått på bete nere vid badplatsen och att jag nu skulle kunna låta båda hundarna springa lösa därinne igen. Som tidigare i somras. Älskar den platsen, lugnet och stillheten som finns där. Hägnet stod tomt idag och hundarna var överlyckliga. Rusade runt som vettvillingar (mest Eldar såklart) över stock och sten, busade loss med varandra och mig och kom för att stjäla en och annan mysstund. Eldar hamnade i vattnet - lite sådär hux flux - när han råkade få upp så mycket fart att han inte kunde stanna i tid. Ner för stenhällen for han och rätt ut i vassen där vattnet var bra mycket djupare än väntat och snopen fick han simma in till land. Jag är glad att vi lade ned så mycket tid på att få honom att känna sig trygg i vattnet nu i somras; för ett år sedan hade han fått total panik om han flugit ned på djupt vatten sådär. Nu vart det hela istället ganska odramatiskt och efter det första lilla chocken så fann han sig snabbt. Smella skuttade runt på land och viftade på svansen i väntan på honom, medan jag skrattade så tårarna rann.

Senare, när vi var hemma igen, lade vi oss alla tre på mattan framför tv:n. Det är så förbannat fint när man får sånadär stunder där man bara njuter av att vara nära varandra. När hundarna söker min närhet, vill borra ned sina huvuden i min famn och bara vara där jag är. Jag lever verkligen länge på såna ögonblick. Sådär låg vi ihopkurade alla tre, tätt tillsammans i nästan en timme innan jag behövde göra mig färdig och åka till jobbet. Och det var verkligen med saknad jag slet mig ifrån den lilla myshögen.

Jag räknar dagarna tills jag lämnar min heltidstjänst på jobbet nu. Det är dags sedan länge, säger både kropp och huvud och hjärta. Och i november tänker jag ta mig tid att försöka hitta balansen igen och bara spendera tid med hundarna och Erik och sådant jag genuint tycker om att göra. Det är på tiden.

Startade den här morgonen med megamys i sängen - alla fyra. Eldar och Smella börjar bli bättre på att mysa med oss båda två samtidigt och utan att det ska bli lite sådär tävling mellan dom. I morse kom Smella rusandes upp i sängen för att gosa, väldigt bestämd med att hon ska ligga precis mitt emellan oss båda, och en liten stund senare kom Eldar släntrandes. Såg först lite skeptisk ut men bestämde sig sedan för att hoppa upp han med, lägga sig tvärsöver mig och Erik och borra ned huvudet i min armhåla. När Eldar gör så, då har han bestämt sig för att nu är det mysdags. Superhärligt att starta sin dag så! 

Efter myset blev det en snabb kaffe och macka och sedan ut på dragrunda. Körde den korta "hemmarundan" idag. Tempen ute var ett gränsfall - skulle ha varit helt okej om det inte var för att fuktigheten var rätt hög. Så kort runda, lite lägre tempo och jättefint fokus. Eldar sprang bättre än han gjort den senaste veckan, vilket var jättefint att se. Dock märker jag att han påverkas mer av temperaturen än vad Smella gör, troligtvis för att han har både längre och tjockare päls och dessutom inte fällt på samma vis som en hundgårdshund verkar göra, trots borstning och dusch för att bli av med så mycket som möjligt. Direkt när vi var hemma skuttade han rätt ner i dammen här på tomten och där blev han kvar ett par minuter innan han slängde sig i buskaget bakom den. Visade sig att vi har massor av lavendel som växer under enarna där (Eldar doftade nämligen starkt av det efteråt) som han rullade sig förnöjt i. Lavendel har jag hört ska uppskattas av hundarna och fungera lite som lugnande, stämmer det tro? Han har nämligen ofta lagt sig i svärmors lavendelrabatt under valptiden, verkade trivas riktigt bra där. Funderar nu på om det kanske skulle vara värt att plantera runt hundgården, för att testa om det har någon påverkan alls. Vad vet jag, haha.

Nu blir det lite mys framför en film, såhär en grådaskig lördag. Och vi ska njuta av att inte ha ett enda måste i hela världen idag.

Äntligen börjar det bli lite ordning här igen! Får inte riktigt någon ro förrän allting är färdigt, men nu börjar det åtminstone närma sig. Är inte helt nöjd med headern än, men vi jobbar på saken. Är inte riktigt klar över hur jag vill ha den ännu. 

Idag har det varit en lugnare dag härhemma. Jag har varit hos naprapaten och fått ytterligare en ordentlig behandling då min kropp på allvar är helt pajko sedan en tid tillbaks. Har så mycket låsningar, nerver i kläm och spänningar att jag länge nu gått omkring med konstant och hög smärta, så det är verkligen på tiden att jag tagit tag i det. Så ja, hundarna har fått vara ensamma några timmar på dagen medan jag varit borta. Det är så himla skönt att dom båda klarar det så fint. Har filmat ett par gånger och där händer verkligen inte mycket medan jag är borta. Det mest actionfyllda vi har sett har varit Eldar som försökt starta lek med en sovande Smella, vilket inte riktigt gick vägen, så han hoppade upp i soffan och spanade lite på grannarna istället. Annars vilar dom mest när dom lämnas ensamma och byter positioner. 
På eftermiddagen har vi mest myst utomhus. Hundarna tuggade lite ben, lekte lite med varandra och jag fixade med annat under tiden. Ska bli så skönt med helg - att ha Erik hemma - så vi kan sticka ut med hundarna tillsammans. Imorgon blir det en dragrunda på morgonen och vi tänkte eventuellt utforska en ny runda. Annars har vi ju alltid vår lilla runda (dryga 3,7 km) här i närheten av huset som backup.

Nu väntar en lika lugn kväll som dagen varit i övrigt.