Även Smella har nu introducerats för personspåret och hon är verkligen en liten naturbegåvning. Starten är fortfarande lite förvirrande för henne - rutinerna sitter inte riktigt - men när hon väl förstår att det är nosen hon ska använda så går det undan. Väldigt fokuserad, noggrann och inte den som tappar koncentrationen vid störningar. Framförallt verkar hon tycka det är jätteroligt och det känns som det mest viktiga för mig. Annars finns ingen poäng med det, anser jag. Hittade en gammal spårsele som jag köpte till Eldar när han var runt halvåret och vi började spåra lite smått. Den passade aldrig på honom men jag är nu glad att jag inte gjorde mig av med den som jag tänkte för på Smella sitter den perfekt! Så fort jag plockar fram kommer lilla tanten som ett skott och svansen går som propellern på en helikopter. Så ivrig att komma ut att hon pratar oss igenom det. Får vi bara till rutinerna så kommer vi nog kunna avancera hennes spår rätt snabbt också.
Det går mot ljusare tider nu. Jag måste erkänna att även om det innebär att snösäsongen häromkring i princip är över så längtar jag till våren. Kanske mer till ljuset och ni vet, känslan av pånyttfödelse som våren för mig symboliserar. För mig är det den absolut mest magiska årstiden; när dagarna blir längre, grönskan börjar titta fram och knoppar blygt visar sig för att sträcka sig ut mot solen. För mig innebär våren ny energi. Nya krafter att och ny luft att andas. Och ska man vara helt ärlig så är faktiskt barmarkssäsongen betydligt mer beräknelig än vinter-/snösäsongen vad gäller dragträningar. Är det någonting jag saknat och längtat efter så är det just det. Att verkligen, verkligen få komma igång med regelbunden träning. Någonting vi verkligen inte haft möjlighet till denna vinter och det extremt ombytliga vädret samt väglaget som varit. Vår vinterträning har känts hattig och otillräcklig (trots att vi kör på hobbynivå) och det märks särskilt på Eldar. Jag tror att det delvis är därför han känts mer tramsig än vanligt när vi kört. Upplever det ha varit en enorm skillnad i höstas när vi kom ut oftare per vecka, draget blev mer en rutin och han jobbade mer fokuserat. Han kändes jämnare. Så att barmarkssäsongen smyger sig in nu är nog bara välkommet. Även om det innebär lite högre temperaturer. Vi har under de senaste två veckorna kommit igång med spårandet igen. Eftersom väglaget fortfarande varit lite sisådär så har det varit ett fantastiskt bra komplement för att de åtminstone ska bli lite trötta i huvudet och det har verkligen varit kul att se Eldar så taggad på att spåra igen. För i höstas var det så ointressant för honom en period att jag valde att lägga spårandet på hyllan ett tag. Helt rätt beslut förstår jag nu. Eldar är återigen jätteintresserad och tycker det är jätteroligt. Har valt att gå back to basics med honom för att kunna utvärdera lite vart i utvecklingen vi ligger och det har varit nyttigt för oss båda även om jag märker att han med lätthet skulle kunna ta svårare spår. Även Smella har nu introducerats för personspåret och hon är verkligen en liten naturbegåvning. Starten är fortfarande lite förvirrande för henne - rutinerna sitter inte riktigt - men när hon väl förstår att det är nosen hon ska använda så går det undan. Väldigt fokuserad, noggrann och inte den som tappar koncentrationen vid störningar. Framförallt verkar hon tycka det är jätteroligt och det känns som det mest viktiga för mig. Annars finns ingen poäng med det, anser jag. Hittade en gammal spårsele som jag köpte till Eldar när han var runt halvåret och vi började spåra lite smått. Den passade aldrig på honom men jag är nu glad att jag inte gjorde mig av med den som jag tänkte för på Smella sitter den perfekt! Så fort jag plockar fram kommer lilla tanten som ett skott och svansen går som propellern på en helikopter. Så ivrig att komma ut att hon pratar oss igenom det. Får vi bara till rutinerna så kommer vi nog kunna avancera hennes spår rätt snabbt också. På söndag väntar vår första barmarksträning med Charlie och gänget ute kring Järvafältet. Väntar mig en lätt kaotisk start och skyhög energi - och förhoppningsvis en problemfri runda. Det blir ett bra tillfälle att på riktigt utvärdera hur hundarna ligger till i kondition efter vinterns alldeles för få pass.
0 Kommentarer
Eldar, Eldar, Eldar... Den grabben går verkligen med huvudet helt i det blå ibland. Den här morgonen stack vi ut på första barmarksrundan sedan snön försvunnit. Det är först nu isen börjar släppa också, åtminstone på stora delar av vägarna. Kan fortfarande inte åka våra ordinarie rundor men har hittat en kort provisorisk som funkar sålänge. Överallt börjar det nu bli grönt och skvallra om att våren är på ingång - med undantag för just de där stråken av blankis och enstaka snöhögarna som inte är redo att släppa taget riktigt än. Och det är just de där snöhögarna som varit vår stora utmaning idag; den såg nämligen ut ungefär som bilden ovan. Smella, min älskade arbetsmyra, som tycker vi ska jobba. Och så Eldar. Eldar som inte alls var med på att jobba idag utan var betydligt mer intresserad av att leka och gräva och rulla i den snön han kunde hitta. Eldar som travade på helt i sin egen lilla värld, pratade högljutt hela vägen och så fort farten saktades ned slängde sig på rygg på marken och levde loppan. Jag svär att han hade enormt roligt som han höll på. Så pass att jag växlade mellan att känna mig irriterad och trött på tramset och så road att jag inte kunde låta bli att gapskratta mitt i allt. Har aldrig varit med om liknande! Nog för att Eldar kan tramsa sig ibland men inte på det här sättet. Tyckte så synd om stackars Smella som snällt stod och väntade på att få fortsätta jobba och fann sig i allt utan att bråka. Och själv hade jag inte annat val än att upprepade gånger stanna upp, få upp Eldar på benen igen och försöka uppbåda allt tålamod i världen för att inte krevera. Måste sett förbannat komiskt ut för eventuell publik!
Det där sammanfattar ungefär säsongens första barmarksrunda. Och nu kan det nog bara bli bättre! Det är en lyx - det där med egentid tillsammans med bara en hund. Man kanske inte riktigt inser det när man bara har just en enda hund, men jag tror nog att många som har fler hundar kan känna igen känslan. Den där genuina glädjen över att ha tid och möjlighet att få ta en stund ensamma - bara du och en av hundarna. Bara fokusera på varandra och liksom inte alltid behöva dela på uppmärksamheten. Inte för att man tycker att det är trist eller jobbigt att vara med samtliga hundar samtidigt, men för att man nog lätt tar den där egentiden lite för given. Idag har jag "bara" två hundar. Två hundar är verkligen inte i närheten av åtta eller tio. Men två hundar innebär att min uppmärksamhet måste delas på och samsas om. Hemma, i soffan, när vi busar och inte minst på promenader. Är det någonting jag verkligen kan sakna med att bara ha en enda hund - och kanske det enda jag verkligen saknar - så är det just det. Att kunna ge sin enda hund 100% av sin uppmärksamhet och tid när man är ute tillsammans. Är man ute och går med två (eller fler) hundar blir det onekligen så att man ibland, till och med ganska ofta tror jag, måste kompromissa mellan deras behov för stunden. För det är inte alltid så att de har samma behov just den dagen, den promenaden. Den ena vill stanna och nosa - läsa tidningen liksom - den andra vill fortsätta framåt utan stopp. Den ena behöver tid att processa jobbiga möten - den andra vill sitta i knät så fort man stannar till. Båda behöver känna sig sedda - men på olika vis... Det är ibland rätt svårt att känna att man gör de olika individerna rättvisa och liksom räcker till just där, just då. Vissa dagar. Jag tror faktiskt att jag lyckas hyfsat bra ändå för det mesta. Att se till att båda får utlopp för sitt. Mycket kanske för att Smella kan gå lös när vi går våra långrundor. Hon kan få tuffa på bäst hon vill, ta allt i sin egen snabba takt, medan Eldar får lov att göra detsamma. Jag försöker se till att gå en sådan promenad en gång per dag - eller åtminstone varannan dag. Under tiden som Smella ränner runt och mellan hennes "incheckningar" hos mig brukar jag passa på att se till att Eldar känner sig sedd. Trixa lite när han är på det humöret, köra lite kontaktlekar, busa lite eller lugna honom när han stressar upp sig. Det funkar för oss. Men det är en kompromiss. Jag kan aldrig vara 100% hos honom - och samtidigt ha pejl på Smella. För såhär är det: även om jag vet att Smella har stenkoll på vart jag befinner mig och kommer rusandes så fort jag försvinner ur synhåll, så anser jag att det är varje hundägares ansvar att ha koll på och vara uppmärksam på sin lösa hund. Oavsett om du vet att den följer. Oavsett om du vet att den inte springer fram till okända eller hittar på hyss. För saker och ting man inte räknar med kan alltid hända. Så; det där med egentid och kvalitetstid är superviktigt för mig. Och någonting som inte alltid är så himla lätt att ordna. Inte ens när man går hemma, sjukskriven och "har tid" sådär rent teoretiskt. Inte ens fast båda hundarna funkar att ha ensamma hemma utan konstigheter. Det är inte alla dagar jag har ork eller känner mig nedvarvad nog att ta hundarna på varsina promenader just - istället för att slå ihop samtliga. Jag prioriterar hellre att se till att båda får komma ut och röra sig ordentligt, istället för varsina men halvdana promenader som liksom är mindre kvalitativa. Men jag försöker se till att hinna med lite egen tid med dom båda ändå på ett eller annat sätt. Helst varje dag men åtminstone ett par gånger i veckan. Oftast handlar det inte om långa stunder; ni vet fem minuter där, tio minuter här. Kanske klickar vi lite, myser en stund ensamma eller - om det är Eldar - busar loss på gräsmattan. Men så kommer dom där tillfällena som är absolut magiska. Den där totala lyxen som innebär mycket tid tillsammans. Typ.. En hel timme eller kanske två ensam med ena hunden, det är riktig lyx det. Jag älskar dom stunderna, verkligen. Ska jag vara helt ärligt, ni vet handen-på-hjärtat-ärlig, så vet jag inte om det är hundarna som behöver dom stunderna mest. Kanske är det i själva verket så att jag projicerar mitt egna behov av egentid? Kanske har jag bara väldigt höga förväntningar på mig själv som matte, som med allting annat. Jag vet inte. Men jag tycker mig ändå uppleva att även hundarna har ett visst behov av den. Har ett visst behov av att få känna sig sedda. Den här eftermiddagen är det Eldar som fått sig en timme ensam med mig. Vi passade på att ta tillvara den tid vi fick ensamma hemma då Erik for iväg med Smella till veterinären. (Inget allvarligt; upptäckte ett fult eksem på sidan av halsen för 2-3 veckor sedan. Jag valde då efter lite prat med hundvänner att avvakta och se om det blev bättre av att jag rengjorde och klippte bort päls för att lufta huden - vilket det blev. Fram till för ett par dagar sen så det började se riktigt fult ut igen och jag kände att jag behövde få visa och rådfråga vår veterinär IRL om jag verkligen hanterade det hela rätt.. Troligtvis beror det på den ökade fukten utomhus som gjort att det blivit värre igen och som Erik sade "det var ett dyrt besök för att få höra att man tänkt rätt". Haha...) I alla fall. Jag och Eldar fick ett såntdär gyllene tillfälle att verkligen ta till vara på tiden tillsammans. Fem minuter efter att Erik och Smella åkt snörade jag på mig kängorna och stack iväg på en mysig du-och-jag-promenad med Eldar. Och det märktes verkligen att han var glad att ha mig för sig själv en stund. Det var ett litet tag sedan han var så totalt in tune med mig - eller jag med honom. Om det varit på grund av mig och mitt välmående eller på grund av var han befunnit sig mentalt i livet, det vet jag inte. Kanske är det en kombo. Men idag var vi tillbaks där. I vår alldeles egna lilla bubbla. Som att andas med en och samma lunga. Vi liksom rörde oss i samma takt, var i samma state of mind. Ett "leende" koppel precis hela promenaden - även i hundmöten och när vi gick förbi det hus där den stora, arga schäfern bor där Eldar alltid blir enormt stressad - och han var så kontaktsökande att jag var ett enda stort leende precis hela promenaden. Vi trixade lite (Eldar lärde sig som valp att trycka på "Grön gubbe" vid övergångsställen), myste och hade liksom bara sjukt trevligt tillsammans. Jag kunde ge honom fullt fokus vid minsta tecken på stress eller osäkerhet. Det är en enorm lyx för mig. Kanske delvis för att jag är ett sådant kontrollfreak vad gäller mitt ansvar som hundägare att jag inte kan släppa det ansvaret eller behovet av kontroll ens när Erik håller i ena hunden när vi är ute tillsammans. Ibland önskar jag verkligen att jag kunde släppa på det där mer, för det tar en hel del energi emellanåt, men för mig är det verkligen enormt svårt. Jag fick frågan för ett tag sedan vad som är den största skillnaden - och nackdelen - med att ha mer än en hund. Om ni frågar mig så är det just precis det här. Är det en nackdel tillräckligt stor för att inte vilja ha fler hundar? Absolut inte. Men nog saknar man ibland den där oändliga tiden man upplevde sig ha för bara en hund. Hur mycket mer man hann med på en individ-nivå. Innerst inne vet jag nog att mina hundar är glada och mår bra precis som det är idag. Att dom får det dom behöver i det långa loppet även om det ibland kompromissas. Och även om jag vissa dagar inte ser det lika tydligt själv.
Idag blir det visst inget vettigt gjort. Verkar inte bättre än att jag blivit magsjuk och hundarna märker helt klart att jag är ur gängorna. Efter två-tre timmar uppe på förmiddagen gick vi alla tre och kurade ihop oss i sängen igen. Eldar vid fötterna och Smella mot bröstet. Bättre sällskap i sjukstugan kan man inte få. Efter en bitvis väldigt tung förmiddagstur med släden spenderade vi resten av förmiddagen ute på tomten. Medan hundarna fick ägna sig åt att leta reda på sin lunch ute i snön (torrfoder som kastats ut) ägnade jag mig åt att smutta på varmt, härligt kaffe och titta på från min plats i utesoffan. Hundarna letade, sniffade och grävde i snön i säkert en timme innan de kände sig färdiga. Eldar och jag lekte sedan loss i snön en stund med hans anka medan Smella fortsatte att leta mat en stund till. Det är så härligt att titta på dom när de pysslar med sitt sådär i trädgården. Iaktta hur de kommunicerar under tystnad när de bökar runt i det vita. Det är fascinerande hur mycket små signaler som sänds ut hela tiden. Signaler vi människor så himla lätt missar eller feltolkar och som många gånger är avgörande för vad som sker i förhållandet till andra levande varelser. Det är fascinerande att se hur två individer som är väldigt måna om att ha sin mat ifred inomhus, kan samsas och vara avspända kring mat tillsammans när där finns utrymme att kommunicera utan inverkan av en människa. Hur de kan gå tätt ihop, sida vid sida, och dela på torrfoderkulorna som om de aldrig gjort annat. Läser just nu Per Jensens "Hunden som skäms - myt eller sanning?". Köpte den på hans föreläsning för någon vecka sen och tycker helt klart den är värd att ta en extra titt på. Helgen som varit blev inte riktigt som tänkt. Planen var att besöka draghunds-SM i Örebro för att därefter åka med Marlene och hundarna till Orsa för att fungera som hennes handler under Polarmästerskapen. Hon tvingades tråkigt nog ställa in alltihop i sista stund (hennes tankar kring saken kan ni läsa om HÄR) och därmed bestämde vi härhemma att vi skulle fly isgatorna i alla fall. Jag hade tidigare under dagen pratat lite med mamma och snackat väderprognoser; snökaos lovades i stora delar av landet; så lite sådär spontant blev vår plan B att åka ned till Forsvik och familjen. Med släden på taket och hopp om bättre väglag. Redan på vägen ned möttes vi bitvis av mindre snöoväder. Det bådar gott, tänkte jag. Vi kom fram sent på torsdag kväll och hoppade ganska snart i säng. Fredag blev en ren mys-och-återhämtningsdag, alla var trötta efter resan och hundarna var nöjda med att få gå promenader i den allt vitare byn. Jag och Erik följde självklart draghunds-SM via datorn under dagen. Men så vaknade vi upp på lördag morgon och allt, allt var täckt av snö. Efter frukost stack packade vi in oss i bilen - mamma var med - och for upp mot Kolmilan och de trakter där vi dragit mycket under höst/vår när där varit bar mark. Fantastiska vägar att dra på och du kan variera sträckor i oändlighet genom skogarna. Önskar att man kunde ta hela det området och placera det här utanför vårt hus i Kungsängen! Det vore nåt det. Hundarna var väldigt heta på att få jobba! Smella, som ändå är förhållandevis lugn sådär i start, sprang runt och tjöt/tjattrade av förväntan när hon förstod vad som var på gång, medan Eldar skuttade och frustade som ungtjurarna i sagan om Tjuren Ferdinand. Mamma uttryckte för någon vecka sen en önskan om att få lära sig att dra med hundarna och släden. Nu när vi fick tillfälle såg vi därför till att ordna det. Själv tycker jag ju att det är jättekul när mina nära visar intresse i hundarna och draget. Jag tar gärna varje tillfälle jag får att lära dom det jag kan eller låta dom prova själva - i hopp om att en ny musher ska födas ;) Eftersom hundarna nu var rätt heta och vi var osäkra på hur tungt det skulle vara i snön så körde jag först iväg med dom för att utvärdera föret och kanske framförallt se till att hundarna (mest Eldar) inte var som hetast när mamma skulle prova själv första gången. Körde några hundar meter, gjorde en U-sväng i en korsning och vände tillbaks. Det gick lättare än jag trodde, även om jag fick sparka en del första vändan för att försöka skapa något slags spår. Efter att ha testat oss fram även på vägen som gick på andra sidan om Kolmilan, dvs nästan parallellt med första vägen jag åkte, insåg vi att snön var mycket bättre packad där och föret betydligt bättre. Så fick mamma testa. Efter en genomgång av släden, sträckan jag sett ut och de kommandon hon skulle komma att behöva, for de iväg. Hundarna var så duktiga med mamma på släden! Lyssnade fantastiskt fint, jobbade fokuserat framåt och de höll ett stadigt och stabilt tempo hela vägen. Jag sprang efter dom för att kunna vara till hands utifall att där blev nåt problem, men upptäckte att jag faktiskt inte behövdes alls. På kommando vände Smella och Eldar helt om, gjorde en jättefin u-sväng och körde tillbaks mot Kolmilan. Allt som allt kanske vi talar om en sträcka på en kilometer med mamma som förare och jag måste erkänna att jag var väldigt impad av hur hon tog sig an det hela. Det var glada, kelsjuka hundar och en väldigt förtjust förare som stannade vid startpunkten och ankrade släden. Jättehärligt, utbrast mamma lyckligt när hon mötte upp Erik.
Ännu en musher är född, tänkte jag. |
Om Raxeira'sVälkommen till Raxeira's. Bloggen som handlar om livet med en liten flock siberian huskies, bosatta i Upplands-Bro. Här får du följa med i reflektioner kring vårt vardagsliv, hundträning och alla de erfarenheter som kommer när man lever tillsammans dessa fantastiska polarhundar. Vår resa har bara börjat! Följ oss på Instagram!
Klicka på ikonen nedan. Samarbeten
Kategorier
Alla
Arkiv
Februari 2018
|