Under kvällens träningspass med hundarna kom jag till en insikt. Vi hade just vänt hemåt, passerat en och samma hästekipage för tredje gången på samma tur och stannat för en vattning efter att ha kört om en grävmaskin, när jag insåg hur mycket vi vunnit av att bo och köra hund just här. Trots att det länge känts allt annat än optimalt på många sätt. Men hundarna har faktiskt blivit störningsstarka. 

Det är egentligen ingen ny insikt, utan den har legat där och grott ett tag, men det är först nu jag verkligen funderar över saken. Kanske har det delvis att göra med att vi nu har Turbo med oss. Turbo som jag inte varit med och kört in från början, som jag faktiskt aldrig hade sett i arbete IRL förrän den dagen vi skulle hämta upp honom och således har jag inte haft någon direkt förförståelse för hans arbetssätt. Jag har inte riktigt hunnit bli hemmablind med honom, sådär som man blir när man lever med någonting eller någon varje dag. 

Turbo har nu gått åtta pass i träning med våra hundar. Det är åtta olika tillfällen då vi haft chansen att iaktta honom när han jobbar, hur han jobbar och också jämföra honom med de andra tre. Passen har hittills sett ganska olika ut, även när vi bara kört hemmavid, då jag och Erik ofta turats om att köra och inte alltid väljer riktigt samma sätt att köra de få vägar vi har här i vår direkta närhet. Under alla dessa pass har vi upptäckt en sak; Turbo är den hund som reagerat mest på störningar. Inte på så vis att han brusat upp eller blivit rädd, men han har ofta blivit väldigt fundersam och ibland nyfiken och därför velat dra mot den specifika störningen. Någongång har han blivit upphetsad och skällt till och ibland har han haft lite svårt att släppa störningen, sådär så att han springer vidare men liksom vridit nacken halvt ur led för att ha ögonen på objektet. Ofta med följd att han tappat lite fokus efteråt. Och det här är egentligen inte konstigt alls - det är en ung hund vi talar om. 

Idag fick vi ett par riktigt trixiga möten på vår runda - möten som även en mer rutinerad hund hade kunnat reagera på - men Turbo gick förbi helt utan att bry sig. Vid ett tillfälle sneglade han som hastigast; när vi fick ett svårt och tajt möte med två väldigt upprörda hundar som slängde sig efter oss i kopplet, detta knappt 100 m efter starten och efter första korsningen. Det tog tid att få köra om, hundarna var heta som dynamit i spannet och inte alls glada över att bli stannade. Inte bara en eller två gånger - utan tre gånger fick de stanna upp innan det mötande ekipaget klev åt sidan och ville låta oss komma förbi. De skulle åt samma håll och därför var det tveklöst enklast att låta oss köra om, men det krävdes att jag frågade tre gånger innan de insåg samma sak. 

​I vårt område får man räkna med att sällan ha en störningsfri runda. Jag pratar då inte om störningar såsom ett rådjur som hoppar ur en buske i skogen, en fotgängare eller någon enstaka skällande hund. Nej, störningarna jag pratar om kommer ur det faktum att vi bor i ett samhälle som är relativt invånartätt även om vi bor utanför centrum. På bara vår hemmarunda möter vi allt som oftast x antal katter, x antal hundar av olika storlek och sort, x antal människor (ibland barn som springer rätt ut framför spannet och ska "klappa hundarna"), x antal hästekipage och betesdjur i hagar som beter sig på olika vis och vi möter nästan alltid vilt. Vi möter bilar, vi möter traktorer och grävmaskiner. Vi behöver ofta köra rätt igenom en stallplan med allt vad det innebär och nästan alltid blir vi omkörda av SL:s pendeltåg vars spår går längsmed våra körvägar härhemma, med bara två-tre meters avstånd emellan. Ja, det är utan tvekan sällan vi har en händelselös runda. Och såhär ser det ut i princip oavsett vart vi kör, plus minus tågen och andra motorfordon. Vi har inte så mycket att säga till om när det kommer till sådana här saker - och ibland kan det tveklöst vara jobbigt - då vi inte har stora öppna vidder att köra över, massor av alternativa vägar att välja istället eller liknande valmöjligheter.

​Jag kan inte bestämma i vilken frekvens eller grad jag vill utsätta mina unga hundar för störningar när vi kör (jag önskar ofta att jag kunde det), det blir inte alltid pedagogiskt uttänkta lärtillfällen och på många sätt behöver jag finna mig i den bristen på kontroll. I det faktum att vi kommer bli överraskade. Det enda jag kan göra är att se till att stötta hundarna så mycket som möjligt NÄR, och inte om, dessa möten sker. Och det börjar redan väldigt tidigt i deras inlärningsperiod, om inte direkt. 

​I lördags när vi var ute och körde hundarna i Rösaring tillsammans med Andreas och Johanna (Team Wild Things) fick vi erfara en ovanligt händelserik tur. Vädret var sådär riktigt härligt; kallt men soligt och uppehåll. Det var längesen sen vi sist såg en så fin dag - och givetvis passade var och varannan hundägare på att just den dagen hänga i skogen. För ovanlighetens skull körde vi upp på en fullpackad parkering. Det var så fullt att jag nästan hade lite panik och tänkte att nej, vi vänder om. Det var inte alls så jag tänkt mig träningsträffen med kompisarna eller sålt in platsen som blivit utsedd för träningen. Men så motade jag bort domedagstankarna och sade till mig själv: Nicole, det här är ett perfekt träningstillfälle - vi får massor av gratis övningar att träna på inför nästa års tävlingar. Saker som att sitta på stakeout på platser där det ständigt är rörelse, bland främmande hundar och människor, att starta ett spann och behålla fokus trots att så mycket sker runtomkring... Hur vi än vänder och vrider på saken så innebär sådana situationer onekligen många tillfällen att lära. Chanser för både hund och människa att utvecklas. Och nog fick hundarna (och vi) chanser till utveckling alltid! Vi körde hemåt många erfarenheter rikare - och med en stolthet i bröstet över hur vi löst varje situation som dykt upp. 

Så, under kvällens tur insåg jag en sak när jag iakttog mina hundar - och Turbo - i arbete. Iakttog hur de tog sig an alla störningar med beröm väl godkänt. De blir så oerhört störningsstarka av att tränas här! Och jag har inte förstått hur svåra moment de faktiskt klarar utan att blinka ens, förrän jag såg Turbos framsteg ikväll. När jag tänker på hur Sally, som idag gick jämte Kit i led utan neckline, tog sig förbi samtliga störningar utan att tappa fokus eller bli osäker, ja då blir jag faktiskt stolt. Inte ens haren som skuttade upp ur diket precis framför nosen vek hon efter när den stack in i skogen igen, min lilla spinkis <3 Jag blir sådär fånigt stolt till och med - för hon visar på en självbehärskning som gör att jag ofta, ofta måste påminna mig om hennes ålder. Påminna mig om att hon bara gått fem månader i träning och har mycket kvar att lära. Det är inte så att jag medvetet ställer krav på henne - men jag kommer på mig själv med att ha höga förväntningar på vad för slags situationer hon ska klara av. Jag litar såpass på henne. Ja, jag har faktiskt senaste dagarna funderat på om hon inte ska få testa på utmaningen att gå i singelled ett kort pass nästa vecka. 

När jag sitter här och skriver inser jag hur lätt det är att ta för givet att sånthär bara ska funka, för att det har kommit så naturligt ur det faktum att vi bor som vi gör och kör där vi kör, att vi inte alltid reflekterat över det. Precis lika lätt är det att ändå få ågren inför situationer där det känns som att man har noll kontroll. Som i Rösaring i lördags, till exempel. Eller igår kväll. 

Det är också väldigt lätt att ta för givet att det ska gå som en dans att ta sig förbi en störning, oavsett svårighetsgrad, när man har en väldigt rutinerad kommandoledare som Kit. För Kit är verkligen enormt störningssäker, går framåt som ett ånglok oavsett vad som sker. Han reagerade inte ens första gången han blev omkörd av ett pendeltåg i full fart på tre meters avstånd. Eller den gången den sprang en ilsken liten nakenhund rätt in i spannet för att mucka gräl. Ja, han är onekligen en värdefull draghund och läromästare. Och jag hoppas innerligt att mina framtida ledarhundar ska ha potential och ges verktygen att nå upp till den ribba han sätter för dom. 

Nej. Jag bor inte där jag vill bo och träna med flocken. Våra omnejder är inte alls optimala för hundkörning med större spann. Men en sak är i alla fall säker; man blir bra på det man tränar mycket. Och vill man träna mästare på störningshantering, då har man fördel i att bo i ett område fullt av störande överraskningar som ligger utanför mattes och husses bekvämlighetszon. Till helgen får vi kanske tillfällen att möta (för unghundarna) nya slags störningar i Lofsdalen - det blir spännande att se hur hundarna reagerar då!

Härhemma kring vårt bostadsområde har man börjat anlägga nya grusvägar kring de ängar där vi ofta kör hundarna. Vår hemmarunda har tidigare bara varit en 3.8 km lång - såvida man inte varvar eller leker loss ospårat på ängarna - men helt plötsligt ser allting annorlunda ut. De nya vägarna innebär inte bara att vi kan mer än trippla distansen på vår "hemmarunda", utan de kommer också med väldigt mycket nyttig hjärngympa för hundarna. Helt plötsligt får de hårdträna vändningar, både spårat och ospårat, och att svänga tvärtemot vad de är vana vid i korsningarna. Vi kör kringelikrokigt och följer inte alltid de mest logiska riktningarna längre, vilket har visat sig vara supernyttig träning. Både för vovvarna och matte/husse bakom. För med alla dessa nya moment att träna på så uppstår också nya situationer och utmaningar även för föraren. 

Jag märker hur dessa rundor är väldigt bra övningar i samarbete och lyhördhet. Och på bara ett par pass börjar jag märka skillnad i hur hundarna tar sig an utmaningarna, men också i hur jag själv hanterar dom. Hur mycket snabbare jag blir på att lösa eventuella små problem, lintrassel, sockning, vattning... En annan stor förändring nu när vi alltmer kör hemifrån, för att vi helt enkelt kan komma upp i lite mer distans med enklare medel, det är att startrutinerna hårdtränas och utvecklas för varje pass. Ingen är gladare över det än jag! 

Det är en så skön känsla när rutinerna börjar sitta i ryggmärgen. På riktigt. När man inte längre behöver fundera så mycket utan bara göra. Att veta och förstå hur olika val kommer att påverka starten och körningen. Att ha klurat ut saker som att om Kit sätts in först så håller han sig lugnare plus att han alltid sträcker ut linan, att Rackarn kan man sätta in precis närsomhelst för hon håller sig lugn och sansad och står på plats som ett ankare oavsett vad som händer. Och att när Sally sätts in, ja då är det bäst att vara redo för start om man vill starta så lätt och smidigt som möjligt. Och om man inte vill bli döv eller försökta plocka ned henne från trädet hon klättrat upp i under tiden ;)

I starterna hemifrån har den stake-out vi köpte in under Tånga Hed-helgen varit en stor befrielse. Den har gjort så himla stor skillnad för mig och jag är så väldigt glad i den. Där kan jag i godan ro sela och socka - plus att de yngre vovvarna får väldigt regelbunden träning på stake-out. Jag vet att det är sådant som vi kommer ha stor nytta av framöver, både i vardag och när vi är ute på äventyr. 

Jag älskar verkligen att köra spannet! Och jag är så glad över barmarksvagnen som hamnade hos oss i somras. Den har gjort körningen ännu roligare än tidigare, särskilt i de förhållanden vi lever i där vi inte kan lita på att snön besöker oss tillräckligt länge för att hinna åka släde hemmavid. Det är så förbannat fint. Att få komma iväg med hundarna, ha vinden i håret och känna deras glädje i att jobba. Just nu, när ro i sinnet och själslig styrka är det jag behöver mest av allt, är jag oändligt tacksam att jag tillsammans med spannet kan finna det på vägarna. 

För bara någon vecka sedan fyllde Sally ett år. Kan ni förstå att tiden har gått så fort? Det är handen på hjärtat inte helt lätt för mig att ta in hur mycket hon växt; den där lilla tokiga valpen vi hämtade hem från Marie och Niklas förra vintern. Valpen som tog mitt hjärta med storm och som tveklöst varit den mest energiska, pyssliga lilla valp jag mött. Jag förstod snabbt att Sally var något utöver det vanliga, att jag haft turen att trilla över en oslipad diamant av rang. Ja, givetvis är jag partisk - men ärligt talat. Att få vara med om att se den här hunden utvecklas i draget med raketfart, det är verkligen en hänförande känsla som fyller hela min själ med ett starkt rus av lycka och andakt. Det finns så mycket kraft, så mycket driv och vilja i den nätta kroppen att det är svårt för mig att begripa vart allt kommer ifrån. 

Sally är den av alla de hundar jag haft förmånen att leva med under hela mitt liv som tydligast av alla är född med ett så stort eget arbetsdriv att jag är säker på att hon inte skulle trivas som vanlig sällskapshund. Och att människan som ville ha en sällskapshund skulle slita sitt hår över den outsinliga duracell-energin och medfödda kreativiteten. Över självständigheten och envisheten. Odödligheten i hennes karaktär. Hon är en individ med en till synes omättlig vilja att arbeta, att springa - att leda. Hon är född ledarhund. Med självklarhet. Jag är absolut säker på att alla som får se henne arbeta skulle säga detsamma. Det bara är så. Jag förnam det redan när hon var riktigt liten. Hur stark hennes medfödda instinkt att leda var. Hur kvick i skallen hon var, hur disciplinerad hon är bortom all tokighet. Tuff, orädd och oerhört medveten om sin egen kapacitet. Att jag måste göra nåt oerhört fel om den valpen inte skulle växa upp till en ledarhund att räkna med. Och redan från första gången i dragselen var det bestämt. Hon visste. Jag visste. Alla visste. Sally är en hund som de andra följer, utan argumentationer. Trots att hon är både yngre, nättare och betydligt grönare. Kanhända låter detta som en massa skryt - och jag förstår det - men jag är verkligen så seriös jag bara kan bli. Överdriver inte ens lite. Och inte heller menar jag att på något sätt insinuera att de andra i spannet är dåliga draghundar - för det är dom inte. (Jag menar, Kits tidigare meriter från tiden då han gick i Malles tävlingsspann som given ledare talar ju faktiskt för sig själv!) Jag säger bara att Sally som ung draghund får mitt hjärta att slå hårdare, håret på mina armar att resa sig och fjärilarna att dansa i min kropp på ett sätt som som får mig att bli religiös. 

Och jag önskar verkligen att alla nyblivna dragentusiaster fick chansen att köra hundar som dessa någongång tidigt i sin "karriär" - bara för att de skulle förstå vad det är alla erfarna hundförare menar när de talar om draghundar av en helt annan kaliber. När de talar om de där hundarna som inte skulle vara nöjda med promenader, som du inte kan gå eller jogga trötta och som har så starka instinkter att de inte liknar annat.

Efter förra årets debut i tävlingssammanhang så var det ingen tvekan om att även i år delta i Velamsundsdraget. Det är en av de mycket få tävlingarna som går i närheten så vi försöker passa på när det ändå är så nära. Velamsunds naturreservat är dessutom riktigt vackert, vägarna är helt ljuvliga och det är en perfekt "uppvärmnings-tävling" inför säsongen. 

I år anmälde sig Erik till scooterklass med två hundar; Kit och Ratchel. Sally blir inte ett förrän i november och får ännu inte tävla, men hon var med som moraliskt stöd och för miljöträningens skull. Själv har jag varit i så dåligt skick den här hösten att jag inte vågat anmäla mig till tävlingar, så jag agerar handler och fotograf i höst istället och nöjer mig med att träna på hemmafronten. Det känns lite trist, men samtidigt försöker jag se det som att jag får perfekta tillfällen att istället öva på actionfoton i tävlingssammanhang och att några av hundarna ändå får komma ut och tävla tack vare en sambo som gärna tävlar. Det håller humöret uppe, även om jag önskar jag kände mig bra nog själv att delta. Jag får ladda till Sallys debut istället, nästa höst. 

Dag ett på tävlingen var tuff, både för hundar och förare. Det var varmt och fuktigt i luften, samt det faktum att det regnat nästan oavbrutet i två veckor, vilket märktes på leran som utgjorde tävlingsbanan. Det var bitvis mycket tungt och sörjigt, svårt för både hundar och förare att få ordentligt påskjut i stegen. Tävlingsbanan innebar också två varvningar av starten - en stor utmaning för många! Hundarna trodde ofta att de var färdigsprungna när de skulle varva och flera ekipage fick trassla och stanna för att ta sig förbi. Kit var en utav dessa hundar som inte alls förstod varför Erik manade på FÖRBI när han ju faktiskt var i "mål". Det stal mycket av deras tid under första heatet, men runt kom dom. Trötta och leriga i mål. Note to self är att i framtiden träna mer på det där med varvningar. Det är ingenting som kommer av sig självt utan det krävs att hundarna får träna på det, det är tydligt. 

Dag två var solig och skön - spåren hade hunnit torka upp ganska ordentligt och de allra flesta ekipage var snabbare runt än dagen innan. Det var också dryga fem grader kyligare i luften, vilket givetvis gjorde skillnad. Särskilt för de mer pälsade hundarna, såsom våra. Varvningarna var inte helt hundra, men inte alls lika krångliga som dag ett och sluttiden förbättrades. Vi stannade kvar även efter prisutdelningen - Erik o vovvarna fick sig en fin guldmedalj hem - för att fota motionsloppet och det var riktigt roligt att se alla ekipage, med alla möjliga olika hundraser, ta sig runt. 

Det var en intensiv men mycket trevlig helg i Velamsunds naturreservat och vi kommer utan tvekan att försöka delta även nästa år. Nu väntar Nybrodraget om en och en halv vecka - det blev en spontananmälan när jag såg jag hade helgen fri från jobb - och återigen kör Erik kickbike med Ratchel och Kit. Vi förväntar oss galet tufft motstånd i Nybro! Det blir antagligen inte någon pallplats i den konkurrensen, men det blir ett värdefullt tillfälle att få se hur de står sig mot riktig konkurrens i en ordentlig C-klass :) 
​
Dessutom väntar en härlig reunion med Team Yabasta och co. Det längtar vi efter!

Det är inte utan att det pirrar i magen sådär härligt när jag tänker på säsongen vi har framför oss. Särskilt inte eftersom vi inte bara fått en - utan egentligen två - nya familjemedlemmar denna sensommar. Jag presenterar härmed den ena av våra nya flockmedlemmar:

Nu ser jag fram emot många roliga äventyr tillsammans med vår nya kompis och det lurviga gänget. Frågar ni mig får hösten och vintern gärna komma nu - vi är så väldigt redo!

Har ni hängt med här i bloggen de senaste månaderna så vet ni att jag sedan december förra året agerar gästbloggare på webbsidan draghundar.se. Var tredje dag publiceras ett nytt blogginlägg skrivet utav en av oss draghundsentusiaster som gästar och den femtonde varje månad är det min dag. 

Igår kväll publicerades mitt senaste inlägg Valpskola för blivande draghund - steg ett där jag delar med mig av hur jag, redan när hunden är valp, börjar lägga en grund inför framtiden som draghund. Det skiljer sig åt från de saker jag prioriterade med Eldar när han var valp, min utgångspunkt är en annan idag och jag har sedan dess medvetet valt att omdirigera mitt fokus på sådant som jag tror kommer att främja just mina hundar utifrån vår verklighet och det vi vill göra i framtiden. 

För er som inte läst det så hittar ni det via länken ovan. Är ni sedan sugna på att läsa även de andra gästbloggarnas inlägg som rör hundträning med inriktning draghund så hittar ni till gästbloggen med ett klick HÄR. 

Vilken fantastisk början på året det blivit! Snö, träningsdejter och hux flux flyttade också en kickspark in. Den har varit en välkommen kompis senaste veckan, när spåren varit för tunga för två hundar framför Björkisen och vi inte haft kompisar att låna in. 

Jag måste erkänna att jag tycker kicksparken är roligare än jag trodde, nu när jag börjar få in snitsen litegrann. Det är onekligen annorlunda att stå på de smala, skrangliga medarna i jämförelse med att stå på släden, men det faktum att den är lätt att plocka med sig och gör det möjligt att träna oftare även när förhållanden inte är optimala, det väger upp något enormt. Den slår ju verkligen inte känslan av att stå på en släde som flyter fram över snön bakom jobbande rumpor, men den är ett helt okej substitut! Nästa projekt är för mig att lära mig överleva något sånär på ett par vanliga skidor. Det känns som att det är dags att lära sig alla dessa vintersporter nu. Ja, det vill säga de som går att använda när man kör hund då!

Förra veckan lyckades vi komma ut på fyra pass som alla såg väldigt olika ut för både mig och hundarna. Det har varit släde, cykel och kickspark, själva och med vänner. Det har varit tunga träningar i ospårad snö och det har varit fartpass. Det har varit träningar som varit krävande mentalt för hundarna på olika vis och det har varit träningar som varit fysiskt tuffare än andra. Och detsamma gäller faktiskt mig som förare - mitt fokus och utmaningarna för mig har varierat väldigt de senaste passen. Det är otroligt lärorikt och roligt att få samla sådana erfarenheter. 

Jag har en tanke om att berätta om de olika passen mer utförligt så småningom; vad jag bär med mig därifrån och de insikter som kommit med utmaningarna vi mött. Det är otroligt intressant att se sina egna - och andras - hundar i de olika situationerna och jag har gått med många funderingar efter att ha iakttagit de olika individerna. Jag har funderat mycket över det här med "dragskalle" och vad som egentligen är en duktig ledarhund, för mig. Det är någonting som säkerligen kommer att växa fram än tydligare i takt med att jag skaffar mig erfarenhet, men redan nu blir dessa saker mer konkretiserade ju mer jag funderar och observerar olika hundar i arbete. Det är otroligt spännande och jag känner mig lyckligt lottad som tidigt i min "hundkörarkarriär" har fått så många chanser att träffa, se och inte minst köra så många olika draghundar. 

Erfarenheternas tid är verkligen inte förbi, vi har bara skrapat på ytan och fler kommer det att komma med stormfart redan nu i vinter. Det händer mycket nu och jag är full av förväntan inför vad som komma skall. 

Tvåtusensjutton. Jag kan inte låta bli att tycka att det gått rasande fort de senaste veckorna och att tiden tycks ha snabbspolats framåt. Men nu är det alltså ett nytt år och jag har alltid tyckt om symboliken i att få börja på ny kula. Att få vända blad och lämna bakom sig. Vårt 2016 var på många vis fyllt av glädjeämnen, men det var också ett år kantat av mycket sorger och motgångar. 

Vi startade morgonen den trettioförsta med att vattna upp hundarna och sedan packa in oss i bilen ut till Livgardet för att träna hundarna. Det finns otroligt fina vägar och motionsslingor där som man kan pussla ihop i oändlighet om man så vill, något som är en stor fördel om man vill köra lite längre sträckor. Vi hade sett ut en runda på strax över en mil och det var en mycket bra möjlighet för oss att utvärdera hundarnas kondition efter hösten. December har inte bjudit på särskilt bra väglag med så många omgångar av isgator och tidigare har hösten varit väldigt varm - och givetvis, Ratchel ännu yngre - så våra träningspass den här säsongen har hittills varit betydligt kortare distanser än vad vi oftast kört tidigare säsonger. Jag har fört dagbok över våra träningar väldigt noggrant den här hösten och vi avslutade året på strax över 200 km i benen. Så ja, passen har varit många men korta.

Att köra milen i lördags morgon - för andra gången på hela hösten - var som sagt därför ett bra tillfälle att utvärdera hundarnas kondition. Och jag blev väldigt positivt överraskad! Det var +8 ute och ganska fuktigt, men den hårda blåsten bidrog med väldigt kalla och svalkande vindar. Eldar som generellt är ganska känslig för temperatur och fuktighet kändes ovanligt opåverkad, vilket var väldigt trevligt att se. Han är en hund som annars springer absolut bäst under nollan. Jag hade med tanke på temperaturen gjort upp en plan för hur jag ville vattna hundarna och bestämt mig för att göra så med jämna mellanrum under rundan. Vi stannade för snabbvattning ungefär efter varje 2-2,5 km vi kört och jag tycker verkligen att det gav resultat. På Eldar främst, men även på Ratchel som annars gärna slinker ned i varje dike hon ser. Det är vår enda stora störning som kräver lite extra jobb - att lära henne att det inte är okej att göra den typen av avstickare närhelst man vill. Hon är så fruktansvärt förtjust i vatten den hunden! Det är bland det roligaste hon vet, oavsett väder. 

Ratchels självförtroende i led har verkligen växt med raketfart det sista. Hon har alltid varit en individ som älskat att jobba och springa, att driva framåt och upp i tempo, men hon har också i perioder liksom tvivlat lite på sig själv. På att hon tänker rätt, om man säger. Något som kanske inte märks när vi springer på våra välkända hemmarundor där de kan vägarna utan och innan, men som blir tydligt så fort vi hamnar i en ny miljö med nya vägar och främmande korsningar. Där har jag jobbat mycket med henne för att stötta och bygga upp det självförtroendet som är så viktigt att ha när man springer därframme. Jag vill att hon ska våga stå på sig när hon tänker rätt - även om någon annan gör galet - och att hon ska känna sig trygg i sin roll som ledarhund. Jag tänker att man bör vara medveten om att det är en stor roll att axla som hund när man är så ung och kanske ännu mer så när man inte alltid har möjlighet att få en trygg mentor att springa jämte och lära av. Den roll som Smella skulle ha spelat... Så att bygga upp hennes självförtroende blir ett utav mina viktigaste jobb, som förare. 

Jag tycker trots allt att vi gjort ett bra jobb tillsammans! Nyårsträningen gjorde det väldigt tydligt att hon utvecklats mentalt något enormt. Inte bara på så vis att hon är säkrare i sig själv, men också när man jämför hennes mentala uthållighet och koncentrationsförmåga. Hon går på och går på, som om hon aldrig gjort annat. ​Och hon gör allt det här utan att ha en hare framför sig, nästan uteslutande. Eldar är nämligen för det mesta bakom oss och det är bara korta stunder vid omkörningar (där Ratchel för övrigt är och alltid varit en naturbegåvning!) som hon har någon att jaga. Hon springer oberoende av hare. Det är där Eldar har en utav sina stora svagheter som draghund - han går igång mest av allt på jakten. Men det är också därför han jobbar väldigt fint när han hamnar bak i ett spann. Det är synd egentligen, att Eldar inte trivs så ofantligt bra längst fram, för han är samtidigt oerhört kommandosäker vare sig det är spårat eller ospårat - och därför en enorm tillgång när vi lär in kommandon från marken. 

Jag längtar något enorm till den dagen vi har möjlighet att sätta ihop ett spann, om så bara ett litet. Möjlighet att sätta var hund på den plats där den kommer till sin rätt och får en chans att verkligen jobba utifrån sina styrkor och svagheter. Jag vet hur det kan se ut, hur Eldar kan jobba när han hamnar rätt i spannet. Det är en fantastisk känsla att se honom då. Förhoppningsvis är det inte alltför långt bort nu. Jag hoppas på 2017. På att där ska dyka upp spännande möjligheter för oss som team. Jag håller ögonen öppna.

Alldeles för kort. Vi fick ett par riktigt fina dagar med härlig vit snö i november, men nu är de obarmhärtiga plusgraderna här igen. Det är inte utan besvikelse vi traskar fram i leran, över isen och sörjan. 

Vi håller tummar för att det vänder snart igen och att vi åter får tillfälle att dra ut släden. För några dagar sedan beställde vi en ny, lättare släde som det ska bli väldigt spännande att få hem och prova. Vi får hem den först i början av december, så förhoppningsvis ligger där ny snö på marken tills dess. Det är inte så givet att det blir någon vidare bra slädsäsong när man bor kring Stockholm, så varje liten flinga som faller är ett tillfälle att fira för oss. 

Tills dess att snön är tillbaks så får jag helt enkelt fortsätta att titta tillbaks på de turer vi hann med tillsammans med Helen. Vilken tur att lite fastnade på både film och bild!

Det har nu gått några dagar sedan Nybrodraget ägde rum. Vår första officiella tävlingsstart, någonsin. Det har gått några dagar och jag känner hur jag har börjat landa igen. Det är med en paradoxal mix av känslor som slåss om rum i min kropp nu; känslor ur trötthet och ur lyrisk energi. 

Vi körde den strax över fem timmar långa vägen till Svartbäcksmåla på fredag eftermiddag och var således framme ganska sent på kvällen, trötta och lite slitna från resandet. Väl framme togs vi emot i mörkret av Marlene och Kent, som var ute och rastade sina hundar - som alltid var det enormt skönt att tas emot av välbekanta ansikten och varma kramar. Vi hade packat med oss tält och sovsäckar, men Kent hade ordnat så att vi fick sova i Orienteringsstugan i Svartbäcksmåla, vilket var superskönt. Tanken på ett riktigt kök, en varm dusch och att få sova inomhus efter en lång resa var faktiskt skönare än jag ville erkänna för mig själv.

Lördag morgon och jag vaknade långt innan klockan, full av nerver. Den stund som var kvar innan alarmet skulle ringa låg jag och förberedde mig mentalt inför morgonens start. Först skulle vi uppt till värmestugan på tävlingsplatsen för att lämna in papper på sekretariatet innan första tävlingsstart klockan tio. Tolv minuter över tio var jag listad att starta - Kent och Marlene kort därefter i sina respektive klasser och på eftermiddagen skulle Erik springa i motionsloppet med en av Marlenes hundar. Jag låg där på morgonen och gick igenom alla stegen innan min tävlingsstart. Hade jag all utrustning samlad? (Ja, jag hade ju förberett allting dagen innan.) Hade jag mina papper i ordning? (Ja, det har jag alltid när det gäller hundarna.) Klockan sju ringde alarmet.

Erik och jag gick tillsammans ut för att rasta hundarna när vi klätt på oss. Till min enorma lättnad hade jag inte hört dom klaga alls under natten, trots att jag sovit ganska lätt, och de verkade nöjda och utvilade. Jag hade extra vatten i Ratchels mat och hon åt allt med stor aptit, vilket alltid gör mig märkligt lugn. Det är samma sak när jag är med Marlene som handler... Ätande och drickande hundar är bra för nerverna. När våra hundar ätit upp fick de sedan vila en stund till medan vi tvåbenta åt frukost och gjorde oss i ordning för att åka den korta biten bort till tävlingsplatsen. 

Parkeringen hade redan börjat fyllas av bilar när vi 8:30 klev ur vår bil och stegade upp mot sekretariatet. Luften riktigt vibrerade av tävlingsnerver - både från hundar och människor - och jag plockade givetvis upp varje uns av de känslor som fanns i atmosfären. Jag märker inte ens när det händer. Hur pulsen plötsligt stiger, händerna börjar darra och tankarna rusa.

Så fort jag lämnat in mina papper var jag tvungen att sätta mig i väntan på att förarmötet skulle börja, så svag kände jag mig plötsligt i knäna av den nervositet som for runt i kroppen och gjorde mig illamående. När jag hamnar i den typen av nervositet så kan det ganska fort bli en nedåtgående spiral; det är min stora prestationsångest - den jag haft sedan jag var ett litet barn - som ger sig till känna. Som griper tag i mig och med lätthet slår ut mig mentalt. Jag kände ett enormt behov av att fly situationen, men satt kvar för genomgången av banan och den allmänna informationen. Jag visste att prestationsångesten skulle finnas där oavsett vad jag gjorde och att jag måste samla krafter för att fokusera min energi på rätt saker.

Ca 9:30 - mindre än 45 kvar till start - gick vi ned till hundarna för att förbereda. De fick tillgång till vatten, rastades av Erik och jag passade på att värma upp lite. Det är en balansgång för mig med uppvärmningen. Jag har så begränsat med fysisk kraft nuförtiden att det lätt gör mer skada än nytta om jag värmer upp för mycket och jag har ännu inte riktigt lärt mig vart gränsen går, vilket jag blev väldigt varse där på lördagsmorgonen. För att försöka göra det tydligare för er; tänk er att ni går omkring med konstant mjölksyra. Även i vila. En mjölksyra som snabbt ökar vid fysisk aktivitet och särskilt vid ett repetativt rörelsemönster. Och som väldigt lätt slår ut dig...
Sju minuter innan start selades Ratchel och vi knatade bort för att stå redo i startområdet.

10:10 - två minuter innan min start. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte i den stunden, jag tror jag febrilt försökte finna någon form av fokus och lugn inom mig. Men tankarna skenade, utan att jag överhuvudtaget kunde greppa en enda av dom. Jag har ett vagt minne av att människor omkring mig önskade mig lycka till, att Sverker Björk skojade med mig om att inte springa om Ida Björk (som startade innan mig) och att Marlene tog hand om min tjocktröja medan hon pratade om banan. Ratchel var ivrig och full av energi. Och så blev det vår tur att ställa oss vid startlinjen och invänta startsignal...

10:12 - Vi får klartecken att starta. Ratchel blev något förvirrad i starten (antagligen för att hon inte fick sticka efter Ida med hund direkt utan blev tillbakahållen) men vi kom iväg uppför backen och över på andra sidan. Jag insåg inte förrän senare hur skyhög min puls var redan då. Inte av den fysiska ansträngningen, men av nerverna. Av känslan i kroppen vid start - som på många sätt liknar en stark ångestattack i antågande - och av andningen som var allt annat än normal. Vi hade inte sprungit långt alls när vi möttes av en superbrant backe som gick rakt upp och mitt i den blev Ratchel distraherad; hon fick syn på Kent och Diser som promenerade på ängen en bra bit nedanför oss och blev alldeles till sig över det. Med lite verbal stöttning kom hon på rätt köl igen och vi tog oss hela vägen upp, men hon hade tydligt tappat fokus och börjat fundera på lite annat som kan tänkas viktigt i en unghunds värld. Att hon är en orutinerad och nyfiken ettåring blev med ens väldigt tydligt ;) Mellan mina ansträngda andetag försökte jag stötta henne verbalt; vi tappade en del tid och det blev ett bajsstopp, men så småningom kom vi igång igen. 

Banan visade sig vara betydligt tuffare än jag förväntat mig. Inte för Ratchel, som tog det med en klackspark och knappt var trött efteråt, men för mig. Distansen var inte problemet, men det faktum att jag inte är särskilt van vid att springa i ordentliga backar blev tydligt; banan var idel backar som fullkomligt sög musten ur mig på uppvägen och genererade höga smärtor i kroppen på nedvägen. Och jag, som nästan nått maxpuls redan på startlinjen, tog ut mig alldeles för tidigt. Vi blev så småningom passerade av tjejen som startade bakom oss, i B-klassen med sin BC och det var en enorm lättnad att kunna ta rygg på dom! Det är någonting med att ha något framför sig att fokusera på som gör allting så mycket lättare. Det var skönt, mentalt, att känna jag hade någon att jaga, snarare än att bli jagad. Även om vi tävlade i olika klasser. Och för Ratchel blev det en välkommen hare; hon lade i en extra växel och sprang de resterande 2/3 av banan med jättefint fokus. Jag gjorde mitt bästa för att hänga med alltmedan jag kämpade med det mentala. Med det faktum att jag inte hade en aning om hur långt vi sprungit eller hur mycket tid som gått, att kroppen värkte för varje steg och att mina lungor kändes totalt sönderslitna. 

Slutspurten var hemsk - jag var så fruktansvärt trött! Ratchel fick några meter från mållinjen syn på Erik som stod vid sidan av och fotade, vilket gjorde henne lite fundersam. Hon ville till husse och matte babblade om att fortsätta framåt, det är inte lätt att vara en oerfaren unghund i det läget. Jag är så väldigt glad att där stod människor på andra sidan mållinjen och hejade på oss (TACK, Maria Pålsson - din stämma hördes högt och tydligt!) för jag är övertygad om att det är den peppen som fick mig att orka lyfta benen hela vägen in i mål, där vi sedan hamnade i en liten hög på marken. Jag hade satt som mål att försöka komma runt på i alla fall femton minuter, men jag var övertygad om att det tagit längre tid än så. 

Döm min förvåning när jag fick veta det tagit oss mindre än femton minuter! 14:21 sprang vi på - drygt två minuter efter de andra i klassen och således ingen fantastisk tid - men en personlig framgång för mig. 

Morgonen därpå vaknade jag med en smärtsam medvetenhet om att min kropp tagit mycket stryk dagen innan. Ryggen värkte såpass att jag fick be Erik tejpa den, skenben och vader krampade något fruktansvärt och jag kände mig stel i lederna som en reumatisk åttioåring. Jag minns att jag var så trött mentalt att jag fick hålla tillbaks tårar, för tröttheten gjorde det så svårt att hantera problemen med kroppen. Tejpningen dämpade det värsta, kompressionskläderna gjorde det något skönare att röra sig och jag var noga med att hålla mig väldigt varm hela morgonen innan tävlingsstarten klockan 9:10 för att inte lederna skulle bli ännu stelare. 

Hundarna däremot kändes glada och utvilade. Rent generellt tog dom helgen med ro och jag är så himla glad över det! Till och med Eldar anpassade sig väl, trots de många intrycken och den stress han lätt bygger upp inombords. Han kändes glad, framåt och lätthanterlig. Och inte alls särskilt brydd av att få vila medan vi grejade runt på tävlingsplatsen. 

Jag var så trött där på söndagsmorgonen att jag inte riktigt orkade oroa mig över tävlingen ifråga, där fanns inte energi nog till det. På sätt och vis tror jag att det var bra - det höll nerverna i schack och jag var mycket lugnare inombords vid starten. Jag ville bara komma runt, även om det så skulle ta hundra år. Det kändes också mycket lättare mentalt att jag nu redan sprungit banan en gång och visste hur den såg ut; jag visste vilka backar som skulle suga kraft ur mig och vart det var värt att lägga energin. Jag valde att värma upp på ett annat sätt än dagen innan; istället för att höja pulsen lade jag tiden på att mjuka upp kroppen med snäll stretching och mjuka, lugna rörlighetsövningar. Det visade sig vara mycket mer effektivt för mig. 

9.10 - vi får startsignal och kommer iväg.  Återigen blev Ratchel lite distraherad på samma plats som dagen innan, men den här gången var jag förberedd och vi kom snabbt vidare. Jag upplevde henne dock som ganska trött i huvudet och hon var riktigt full av bus periodvis. Exakt på samma ställe som vi blev omsprungna av tjejen med BC:n dagen innan, fick Ratchel för sig att hon skulle leka, och det var återigen en enorm lättnad att höra hur teamet bakom närmade sig. Hon såg att vi stannat upp och berättade senare att hon tänkt att vi kanske kunde få lite draghjälp framåt av henne om hon svischade förbi - vilket stämde fint. Vi fortsatte framåt riktigt fint och jag kände mig, trots den mycket tröttare kroppen, mentalt starkare än dagen innan. Att ha en strategi för hur jag skulle ta banan hjälpte helt klart. 

Jag tror vi hade avklarat ungefär 2/3 av banan när där plötsligt dyker upp en löpare ur tomma intet. En äldre man som kom från skogen och tydligt inte tillhörde tävlingarna. Både jag och Ratchel vart lite förbryllade, särskilt som han stod mitt i spåret och inte vek undan en tum ens när vi kom. Vi kom förbi relativt lätt, men hon vände på huvudet ett par gånger för att titta efter honom. Återigen tappade vi lite tid där och när det var en knapp kilometer kvar hörde jag ett ekipage komma bakom mig, från B-klassen, som ropade åt mig att stanna då de ville springa om mig. Vi tog sällskap resten av vägen, jag och en mycket taggad Ratchel strax bakom dom. Upploppet var tungt - men jag hade betydligt mer krafter kvar än dagen innan och vi tog oss över mållinjen med en helt annan energi. Och en helt enorm glädje över att ha kommit runt! Vi gjorde en repris av högen på marken, där vi gosade loss och andades ut. Trots att Rackarungen ingalunda presterat som hon gör hemma på träning, så var jag SÅ stolt över henne! För att hon lyssnat och sprungit med mig - och framförallt för att hon tagit hela helgen med en sådan klackspark. En helg som inneburit väldigt många "första gånger" och stora mentala utmaningar för henne. 

Återigen var jag helt säker på att vi sprungit väldigt långsamt - särskilt som vi blivit passerade av två av B-ekipagen - men det visade sig att jag bara var sekunder långsammare än dagen innan. Och fortfarande under 15 minuter! Jag insåg senare att det helt enkelt måste varit så att ekipagen bakom hade varit väldigt mycket snabbare under andra loppet, än dagen innan. Det var en ganska trevlig tanke; att dom presterat bättre, snarare än att vi presterat mycket sämre. 

Återigen spenderade vi ett par timmar med att hjälpa andra i starten, umgås och Erik passade på att ta en springtur med Eldar. Vi bestämde oss dock för att påbörja resan hem tidigt med tanke på den långa vägen. Efter att ha rastat hundarna, fått i oss ett mål varm mat och sagt hejdå till vänner, packade vi sedan ihop oss i bilen och for hemåt. 

Så trötta - och orutinerade - var vi visst att vi helt glömde bort där skulle vara en prisutdelning! Haha.. Faktum är att jag inte hade en tanke på det ens. Nog blev jag lite förvånad alltid när Marlene några timmar senare skickade ett meddelande och undrade om jag inte hade glömt något. Inte ens då kopplade jag. Istället började jag febrilt leta i min hjärna efter saker jag kunde ha glömt; kläder, kameran, utrustning eller kanske en av hundarna? 

Den där bronsmedaljen och tredjeplatsen säger egentligen inte så mycket. Medaljen fick jag per default - vi var inte fler startande i klassen. Och jag var aldrig där för en medalj, utan för erfarenheten. Men det har visat sig att den där plåtbiten ändå betyder någonting. En personlig framgång. Ett minne och en milstolpe. 

Den där plåtbiten är en fin påminnelse om rädslor som överkommits; jag har alltid varit livrädd för att tävla och utsätta mig för den prestationsångest det innebär, särskilt när förutsättningarna är allt annat än perfekta (om de någonsin är det). Det är en påminnelse om vår absolut första tävling. En tävling som jag och Ratchel debuterade på tillsammans. Det är en påminnelse om det faktum att jag tog mig igenom den personliga utmaningen trots de hinder vi haft på vägen - och kommit ur det starkare, modigare och rikare på erfarenheter. Det är en påminnelse om att vi haft fantastisk stöttning på vägen. Och när jag tvivlar nästa gång ska jag titta på den och komma ihåg den här helgen. Att vi fixade det tillsammans, trots att det inte alltid blåser medvind. 

Och det är en sporre. En morot - nästa gång kommer vi vara starkare och göra bättre ifrån oss. Vara mognare. Bättre förberedda och starkare. För vi kommer våga igen, det är jag övertygad om nu. Jag är inte rädd längre. Och för Ratchel, ja för henne har resan knappt börjat. Jag vet där finns så väldigt mycket att hämta hos den lilla tjejen! Att rutin, erfarenheter och mognad för henne kommer att göra enormt mycket. Jag ser henne jobba på våra träningar och jag tänker att om hon en dag presterar på tävling som hon gör på träning, med samma driv, arbetsglädje och skalle, då dröjer det inte länge förrän vi kör vårt perfekta lopp. Kanske vinner vi inte, kanske kommer det alltid finnas någon snabbare och skickligare, men vad spelar det för roll?
​Det här gör vi för vår skull. Och med oss hem får vi alltid samma fantastiska och högt älskade hundar, oavsett prestationer.  

Nu när allting äntligen är färdigt och ordnat vågar jag gå ut med det; i helgen gör vi vår första officiella start i barmarksdrag! Det har varit en något guppig väg dit då anmälan var i högsta grad spontan och jag ännu inte hade hunnit färdigt med vare sig grönt kort eller tävlingslicens när jag dagen innan sista anmälningsdagen fick för mig att anmäla. Men med hjälp av världens bästa Marlene och en portion tur så gick det alltså ändå i lås allting! Och idag vågar jag äntligen andas ut över den biten.

Det känns lite overkligt fortfarande och jag skulle väl ljuga om jag sa att jag inte var det minsta nojjig. Jag är faktiskt livrädd. Haha... Helt på riktigt. Inte för Ratchels skull, jag vet att hon säkerligen kommer klara det galant, men för min egen del. För att det för mig är ett eldprov att ställa upp i en officiell tävling. Ja, ett eldprov på fler än ett sätt och jag hoppas innerligt att jag ska lyckas bibehålla min mentala målbild. Det är inte den mest ambitiösa målbilden i ett tävlingssammanhang, men för mig som fortfarande är på väg tillbaks från min krasch, så är det likväl en enorm utmaning. Och för min kropp likaså, då vi tävlar i linlöpning.

Jag vill egentligen bara två saker; att det ska bli en fin erfarenhet för både Ratchel och mig - och att vi ska ta oss runt vid liv, gärna glada och välbehållna med. Det är det enda som spelar någon roll. Och jag ska försöka komma ihåg det när stressen och prestationsångesten i mig börjar riva..!

Jag ska försöka sätta mig ned och samla mina tankar lite mer ordentligt senare i veckan, när tankarna inte spelar så svårfångade längre, men for now så får ni hålla till godo med det här avslöjandet. 

Det har nog inte undgått någon av er aktiva hundälskare därute hur intresset för draghundssport på barmark fullkomligt exploderat nu de senaste 1-2 åren. Det är en sport som alltfler lockas utav och funnit en begynnande passion för. Hur roligt är inte det?!

I samma veva som detta sker har man sett forumen växa fram på sociala medier; ett fantastiskt sätt att finna likasinnade och även sprida information på. För nybörjare är det ett enkelt sätt att nå ut med och få svar på frågor de sitter på. Hur börjar man? Måste man ha en slädhund? Kan man lära en cockerspaniel att älska draghundsjobbet? Vad behöver man för utrustning? Och vad behöver man egentligen tänka på vad gäller säkerhet?

Jag tänkte att jag ska försöka göra ett par inlägg där jag går igenom de råd och erfarenheter jag samlat på mig under de snart fyra åren som gått sedan jag för första gången snubblade över draghundssporten. Har ni önskemål och idéer - eller kanske frågor - tveka inte att komma med er input! 

I det här inlägget vill jag dela med mig av en aspekt som för mig är oerhört viktig: SÄKERHETSTÄNK! I en så actionfylld sport som denna är risken för olyckor alltid överhängande och vikten av ett gott säkerhets- och konsekvenstänk är verkligen ingenting som kan pratas för mycket om. Det gäller säkerhet för egen del, för våra älskade hundar och inte minst de vi kan tänkas ha omkring oss. 

I mitt inlägg Vikten av säkerhet radar jag upp de erfarenheter och tankar jag har kring ämnet. Inlägget skrevs under 2015, efter ett dragträningspass där olyckan varit framme och som kunde ha slutat väldigt illa. Många gånger är det så vi lär oss, men jag hoppas att genom att berätta om de saker jag varit med om, så kanske någon annan därute slipper göra samma misstag. 

Hela inlägget finner du HÄR. 

Nu när vår dragsäsong är igång på allvar blir träningspassen bara roligare och roligare. Vi har kommit till en punkt då Ratchel allt oftare får träna framför hjulfordon jämte canicrossen och känns riktigt säker som ensamhund. Vårt fokus börjar nu mer övergå till att bygga upp hundarnas kroppar och huvuden.

I början av höstsäsongen håller vi alltid våra pass korta. Särskilt nu när vi har en någorlunda grön unghund. Det är så lätt då att vi bara kör de vägar som finns här närmast hemmet - men det är också väldigt tråkigt både för oss och för hundarna att aldrig få springa på nya platser. Det blir samma gamla träd, backar och dofter. Och ja, hundarna blir mästare på att ta sig runt våra hemmabanor, vet exakt vad som komma skall, men det ska väl finnas mer än så, tänker jag. Det ska inte bara vara himla roligt att springa, det ska också bli en någorlunda varierad träning och belastning på kropparna för att de ska bli starka och hållbara, på riktigt. För att jämte kondition och explosivitet bygga styrka, uthållighet och psyket som krävs när saker blir riktigt tunga. 

Endast genom varierad träning blir en kropp på riktigt vältränad. Och jag vill nog påstå att det gäller våra skallar också. Med vältränad menar jag inte "bara" stark och muskulös - utan att kroppen ska klara av olika sorters belastning och utmaningar, utan att gå sönder. Det ska finnas någon form av balans mellan styrka, smidighet och kondition. Man är ordentligt genomtränad. Vi kan jämföra det med oss människor som hänger på gym; tränar du enbart tunga lyft blir du en riktig hejare på att lyfta tungt, säkerligen får du riktigt snygga muskler och är urstark i den typen av rörelser du tränar, men vad händer den dagen du med dina stora, tunga muskler ska springa ett marathon men du aldrig någonsin tänkt på att öva upp din kondition? Troligtvis får du håll, mjölksyra och det blir tungt att snabbt föra den tunga, muskulösa kroppen framåt i längden. Kanske kan du ändå ta dig runt, för ditt psyke och din vilja är stark, men du är antagligen betydligt mer sliten än vad du hade varit om du tagit dig tid att träna upp din kondition och uthållighet. Och vice versa.

Så, ju längre in vi kommer i vår träning desto viktigare blir det för oss att jobba varierat. För oss som håller på med draghundsport kan det innebära att jobba med olika belastningar för kroppen; såsom tyngden bakom hundarna, hastigheter/gångarter och distanser. Det kan innebära att varva snabba fartpass med intervaller eller riktigt tung backträning. Och det kan innebära att träna på väldigt olika terräng. Något vi alltmer börjar göra nu.

Våra pass är fortfarande relativt korta i och med Ratchel, men vi jobbar istället med terrängen. Att ge henne och Eldar olika utmaningar på så vis att vi ena dagen kör på flack mark, för att nästa jobba på väldigt kuperade vägar. I dagsläget är det som så att Ratchel har väldigt mycket att säga till om gällande tempo. Jag pressar henne aldrig att öka (snarare behöver jag hålla in henne ärligt talat) och är noga med att hålla nere hastigheten en aning för att hon inte ska utveckla någon form av farträdsla. Många av våra pass idag, på så korta distanser, blir därav snabba och fartfyllda. Så att variera terräng är ett väldigt bra verktyg just nu för att börja bygga upp kropp och knopp. Med tiden kommer vi fortsätta att jobba på distanserna, men vi skyndar långsamt. Har inte bråttom någonstans. Och det är viktigt i förebyggandet av skador och överbelastningar vare sig man är hund eller människa - kroppen måste hinna med! 

Det är fortfarande så att det är Ratchels unghundshuvud (alltså hur länge hon orkar hålla fokus på jobbet rent mentalt) som styr mer än hennes fysiska kapacitet. Jag ger henne utmaningar för huvudet och för kroppen men det ska ligga på en nivå som hon klarar av och som hon är mogen för. För mig som hennes förare är det väldigt viktigt att hon inte misslyckas med de utmaningar jag ger henne. Att bygga hennes självförtroende och inte köra slut på henne såpass att hon tappar glädjen i arbetet, att den psykiska styrkan tar stryk. Det kanske är så att tiden utvisar att henne psyke i slutändan är tio gånger starkare än kroppen (som med Smella och så många andra draghundar) och då blir det istället den fysiska kapaciteten och hållbarheten som kommer styra. Det kommer tiden få utvisa. Men just nu är jag inte så orolig för vad som sker i framtiden. Just nu bygger vi. Och fröken briljerar.

Filmklipp på träningen i söndags kväll. En av våra längsta turer med Ratchel hittills, som bjöd på väldigt mycket backträning (ja, även Erik och jag hade rätt möra ben efteråt) och naturliga intervaller. Och att döma av hundarnas arbetsglädje den kvällen - ett väldigt roligt pass. 

I helgen som var packade vi in oss i bilen och for ut till Smidö, där Eriks föräldrars hus ligger. Det är bara tjugo minuter bort men likväl infinner sig samma känsla som när vi åker iväg på semester - det är väl miljöombytet som gör det. Klockorna läggs bort, vi lagar mat i det stora härliga köket och spenderar tid ute på promenadslingorna längsmed vattnet. Vardagslyx på enklaste vis. 

När temperaturerna tillåter har vi passat på att plocka med oss cyklar och utrustning för dragträning, vilket vi gjorde även denna helg och vi hade fantastisk tur med vädret! Temperaturerna har varit såpass att vi för första gången i höst kunnat köra hund närsomhelst på dagen - och själva frusit en aning. Det är exakt det här vi går och väntar på hela året (nåja, hela sommaren). Det blir så tydligt hur hundarna riktigt lever upp, hur de njuter av att känna de kyliga vindarna i ansiktet när de springer. Och vi njuter med dom. 

Inte långt ifrån huset på Smidö ligger det vackra naturreservatet Rösaring. En plats vi gärna besöker för långa dagar i skogen, men kanske ännu hellre för dragträningens skull. Vägarna är många och snirkliga, det går att skapa dragslingor i all oändlighet om man är lite kreativ och underlaget är nästan uteslutande mjukt och snällt mot hundarnas tassar. Dessutom kan det bli riktigt rolig och utmanande körning över stock och sten även för oss på cykeln då det finns en härlig blandning av små bilvägar, vandringsleder, ridvägar och småstigar. Rösaring bjuder också på väldigt fina tillfällen för kommandoträning; det är fullt av korsande vägar och leder åt alla håll.

Vi körde i Rösaring både lördag och söndag; två fartiga och väldigt roliga pass med varsin hund framför cykel/kick, samt ett canicross-pass på lördagskvällen. Vi har tidigare i år mestadels canicrossat och de få gånger vi har cyklat med hundarna har det blivit tvåspann, så under träningen i Rösaring var det för mig lite extra fokus på att stötta och stärka Ratchel som ensamhund framför cykeln. Det är ett stort ansvar att axla för en ung hund och inte alla trivs i den rollen helt ensam.

Eldar är en sådan hund. För honom blir ansvaret för tungt i längden. Han springer hyfsat, tar riktningskommandon oerhört bra även ospårat, men han tappar mycket motivation när han springer ensam eller inte har någon framför sig. Han startar alltid bra, är het på gröten, men så småningom blir han tittig och ofokuserad. Han är inte en hund som håller uppe farten när det blir som jobbigast - däremot kommer han till sin rätt på ett helt annat sätt när han går långt bak i ett lite större spann. Där kommer hans styrkor fram; han är stor och stark. Och han går väldigt mycket mer igång på att ha någonting att jaga framför sig, att springa i grupp. 

Ratchel är av en annan sort. Jag har haft mina aningar tidigare, men det blir tydligare ju mer vi kör med henne. Hon blir inte tyngd av ansvaret som läggs på henne som ledarhund - hon växer. Visar framfötterna, tar initiativ och går igång. Hon må vara grön och ung, men där bakom pannbenet finns ett stort driv och djävlaranamma som tar henne framåt. Och en lyhördhet som är otroligt värdefull hos en ledarhund. En vilja att göra rätt. Att driva upp tempot och verkligen jobba. Dessa egenskaper blev oerhört mycket tydligare för oss under helgens träning. Jag måste säga att jag är oerhört glad över den här lilla tjejen! ​
​

Så i helgen bar det av - Velamsundsdraget! Första barmarkstävlingen jag varit på och första tävlingen någonsin där vi själva deltagit. Tanken var att jag skulle springa motionsklass i linlöpning med Ratchel, men så hände det som jag inte räknat med alls och jag blev tokförkyld dagarna innan. Som tur är så lever vi ju med världens bästa husse, som utan tvekan anmälde sig i mitt ställe trots att löpning inte alls hör till hans favoritgrenar. 

Att delta i motionsklass kändes som en perfekt mjukstart för oss som förare i tävlingssammanhang, men också som ett ypperligt träningstillfälle för Ratchel som aldrig någonsin sprungit med så mycket störningar omkring sig tidigare. Störningar kan vi ju ha stött på, men det blir med en helt annan frekvens och närhet när vi tränar hemmavid. Efter utställningen för någon vecka sedan så kände jag mig inte alls orolig över hur hon skulle uppleva miljön, även om jag måste erkänna där fanns gott om tävlingsnerver i kroppen på mig. Som inte ens skulle tävla. Men nervositeten bubblade inom mig likväl och inte blev det bättre av att vi först körde fel och inte kunde hitta fram i tid till bangenomgången. 

Motionsloppet var sista klass ut, inte förrän klockan tolv startade en, så förmiddagen spenderade vi som åskådare - och jag som fotograf med både min egen kamera och den som Felicia bett mig fota med eftersom hon skulle tävla. Väldigt kul och bra träning för mig som inte fotar jättemycket actionbilder! 

Ju närmare vi kom start, desto lugnare kände jag mig. Det hjälpte givetvis att ha fotandet som distraktion och att se hur fruktansvärt cool Ratchel var. Hängde hon inte med Erik så satt hon mest i mitt knä och kelade, medan hon nyfiket följde de tävlande ekipagen med blicken och spetsade öron. Att där var fullt av människor och hundar (inte så lågmälda sådana) omkring henne, det brydde hon sig inte det minsta om. Inte förrän hon fick syn på en alldeles ljuvlig liten scandi-valp som hon blev hopplöst förälskad i och väldigt gärna ville leka med. Valpen Texas, en av de som fötts upp av Charlotta Lundgren, var däremot inte fullt så imponerad av hennes lekinviter utan tyckte nog mest hon var klumpig och stor, hur liten och söt hon än försökte göra sig. 

Så blev klockan tolv och bara minuter senare var det dags för första motionären att starta; Erik och Ratchel. Motionsklassens bana var 2,8 kilometer lång (alltså betydligt kortare än våra kortaste rundor brukar vara härhemma) och ganska kuperad. Jag satte mig en bit bort för att fota deras start och höll tummarna för att jag inte skulle bli en för stor distraktion för rackarungen. Precis innan start hörde jag hur Ratchel högljutt gick igång - och mina nerver kom tillbaks. Skulle de få problem i starten redan? Hur skulle Erik hantera det? Ja, mina nerver berodde nog till väldigt stor del på att jag själv inte var den person som satt vid spakarna och styrde. Vetskapen om att jag var utom kontroll att påverka nu, påverkade mig i allra högsta grad. Så jag satte mig ned i gräset och drog några djupa andetag, medan jag räknade ned till startsignalen. Så kom den! Och de fick en jättefin start! Ratchel låg på framåt - fick syn på mig och vände på huvudet som för att ropa "tjena morsan!" - men fortsatte framåt när Erik manade på henne. Och så var de utom synhåll. Jag passade på att via telefon uppdatera Marlene, Sarah, den nervösa uppfödaren och Lollo som var hemma och rastade Eldar, medan jag räknade minuter tills de kunde tänkas vara tillbaks igen. Fler linlöpande motionärer startade med alla möjliga sorters hundar och till slut startade även de två ekipagen med A-hundar på kick; ett tvåspann med min vän Felicia som förare och ett enspann. Det slog mig i samma stund att dessa ekipage utan tvekan skulle komma att köra om de ekipagen som sprang till fots. Hur skulle Ratchel klara den utmaningen? Hon som aldrig blivit omkörd förut av hundar hon inte känner... 

Det kändes verkligen som en evighetsväntan att gå där utan att någonting veta! Jag försökte räkna ut hur lång tid det skulle tagit dom att springa 2,8 kilometer på vår hemmabana och tittade på de tidigare resultatlistorna för att få mig en uppfattning om hur snabbt de sprungit i den tidigare linlöpningsklassen. Och så hörde jag plötsligt bakom mig hur Felicia och hennes tvåspann dök upp - helt på fel ställe och alldeles på tok för snart! Och efter henne kom killen som startat på cykel efter henne. Det visade sig att dom hade kört helt fel och vi var många som där och då stod som frågetecken. Var det möjligt att Erik och Ratchel också sprungit fel? 

Dryga fem minuter senare var min väntan över och jag hörde hur någon ropade till mig att "nu kommer dom!". Jag skyndade mig fram med kameran och det var så himla härligt att höra alla åskådare ropa och heja på Erik och Ratchel när de kom springandes på målrakan. Jag kände mig så himla stolt över dom! Ratchel fick snabbt syn på mig vid mållinjen och spetsade öronen där hon galopperade hela vägen fram. Det var tydligt att hon inte var överdrivet trött rent fysiskt, även om Erik var desto tröttare och senare berättade att det var en betydligt jobbigare bana för honom själv än han räknat med. Ratchel, hon var nöjd och glad hon, men kanhända lite trött i knoppen. 

Det dröjde givetvis inte mer än en halv sekund - Erik fick inte direkt mycket utrymme att andas - innan jag avfyrade fråga efter fråga och krävde Erik på en fullständig rapport. Hur hade det gått med omkörningarna? Hade hon varit bekväm? Hade hon haft kul? Hur kändes banan? Och hans svar gav mig inte mycket att fundera på eller oroa mig över. Det hade helt enkelt gått bra. Över förväntan, med tanke på allt nytt, Eriks egna förutsättningar och det faktum att Ratchel är väldigt grön. Hon hade skött sig jättebra, med nån enstaka distraktion längs vägen. Omkörningarna av fordon-motionärerna hade inte varit minsta problem. 

Allt som allt blev det en jättefin erfarenhet för oss att delta i Velamsundsdraget. Det kändes som ett lagom stort och avancerat evenemang såhär första gången med en så ung och grön hund. Det är alltid väldigt trevligt när man kan lämna platsen med en härlig, varm känsla i bröstet och en stor portion stolthet över att förväntningarna över dagen infriades och det med råge. Vi fick helt klart blodad tand! Erik, såväl som jag, även om han kanske inte är lika sugen på att springa nästa gång utan hellre plockar fram cykeln. Så vem vet, vi kanske hinner med något lopp på hjul innan det blir för varmt i vår. Än är det några månader kvar tills Ratchel får delta. Och tills dess så har jag ingenting emot att själv springa om Erik inte är sugen!

Semestern är över och som vanligt får jag kämpa för att hitta balans i tillvaron när jag går tillbaks till jobbet. Bloggandet är en av de saker som blivit lidande, men så sakteliga börjar jag nu känna att jag vill skriva igen. Det är onsdag morgon och jag har en, mycket välbehövd, ledig dag efter en väldigt intensiv helg och start på veckan. Någon meter från mig snusar hundarna, morgontrötta som de är. Ja, de tar väl efter mig..

Hösten är äntligen här nu - det känns i luften. I krispigheten och de kalla vindarna. Solen är fortfarande varm, men så snart den inte visar sig så är höstkylan där och gör sig påmind. Vår trädgård ändrar sakta färg. Det gula och det brandröda smyger sig in, fyller mig med längtan och förhoppningar. Jag älskar hösten. Jag älskar känslan av nystart och förändring. Och jag fullkomligt älskar vetskapen om att hundarnas fysiska träning nu bara kommer att bli mer och mer regelbunden. 

Vi har lagt mycket krut på linlöpning såhär till en början och jag har kommit till en punkt då jag börjar tycka att det faktiskt är både ganska roligt, skönt och avslappnande att komma ut och springa på egna ben bakom hundarna. Jag, som aldrig varit en löpare i mitt liv. Men det gör så mycket att ha hundarna framför sig, att fokusera på dom istället för på allting som kan tänkas kännas jobbigt. Och jag upplever att det verkligen är nyttigt för dom att lära sig jobba trots att hastigheten inte alls blir lika hög som när jag sitter på cykeln bakom. Eldar har alltid haft lätt för att tappa fokus när man tappar i fart och därför har jag varit noga med att jobba mycket med Ratchel på den biten från början. I måndags sprang vi 6 kilometer - det längsta både hon och jag sprungit hittills - men vanligtvis hålls sträckorna kortare än så för att hon mentalt ska orka och dessutom ha roligt. Jag märker dock att hon redan är så mycket längre i sin utveckling som draghund än vad Eldar var i samma ålder. Hon har ett helt annat driv, en arbetsvilja av en helt annan kaliber och en oerhört snabb återhämtning. Hon tar sig förbi störningar utan konstigheter - allt utom kanske vatten då. Vatten är fortfarande alldeles för roligt och pockar lätt på uppmärksamheten, men hon lyssnar duktig när jag manar på framåt. 

Ratchel besitter samma slags huskyvariant av en "will to please" som jag såg i Smella. Och som jag har sett i Kit, Ratchels morbror som tillhör Yabasta-flocken. Hon vill göra rätt. Hon vill jobba. Hon vilar (i snabb trav) när hon behöver, men drar alltid upp tempot igen. Hon tar i hårdare ju motigare det blir och minsta positiv uppmuntran från mig får henne att genast tagga till lite extra. Ja, Ratchel svarar oerhört mycket på röstläget! Jag försöker dra nytta av det i vår träning och vara noga med hur jag talar till henne. För precis som Smella gjorde, så tar Ratchel illa vid sig av en höjd röst som låter hård eller sur, även om den inte är riktad till henne. 

I slutet av månaden hålls Velamssundsdraget - bara någon vecka efter att Ratchel fyllt ett - och jag har bestämt mig för att anmäla oss till motionsloppet. Ingen press eller stora krav, utan min tanke är att det blir en lagom tävlingsintroduktion för oss båda. Linlöpningsbanan är kortare än vår "hemmarunda" och således ska det vara en barnlek för henne (och förhoppningsvis mig) att ta sig runt, så den verkliga utmaningen blir faktiskt det mentala. Återigen för oss båda. Jag känner mig faktiskt ganska taggad nu, för jag tror att vi kommer klara det bra! 

Jag hade egentligen tänkt ställa ut Ratchel nu i september också, men jag har fått inse att jag inte kommer orka göra allting. September är en intensiv månad som det är för mig, helgerna är i princip helt uppbokade och jag vet ju så väl att det kommer fler utställningar. Istället fortsätter vi att träna inför den dagen vi gör debut i ringen och istället fokusera lite mer på draget. 

Eldar, han kommer däremot få fortsätta göra det han trivs bäst med och vara en hobbydraghund utan ambitioner att tävla i nåt överhuvudtaget. Han är som vanligt nöjd bara han får känna lite vind i ansiktet ibland, gå långa strosarpromenader i skogen och ägna sig åt sitt filosoferande utsträckt på trädäcket. Jag lägger mer krut på berikning än aktivering när det kommer till honom och det verkar passa honom. Ju mindre krav jag lägger på honom, desto mer växer han och inget gör mig gladare än att se honom avlappnad och nöjd med tillvaron. Och jag är så glad över att han och Ratchel växt så tätt samman. Det är så härligt att se hur självklar hon är hemma hos oss! Som om hon levt här i flera år, snarare än i de exakt fyra månader det egentligen är. Det är faktiskt ganska sjukt att räkna på dagarna och inse det inte ens gått ett halvår sedan hon flyttade in. Lilla rackarungen som är mig så ofantligt kär. Helan och Halvan - dom är så bra tillsammans. 

Ibland på sin väg genom livet möter man människor som på något vis kommer att påverka ens liv mer än man anar. Det kan vara på gott, det kan vara på ont, men faktum kvarstår; de har en förmåga hjälpa (ibland tvinga) en till personlig utveckling. 

Marlene (Yabasta) har ända sedan vi första gången möttes (ja faktiskt redan innan, genom sin blogg) varit en sådan person. En person som snubblat in i mitt liv och som från första stund tvingat mig att tänka och känna efter. Marlene har dessutom alltid haft en stor förmåga att pusha mig ut ur min så kallade comfort zone. Ibland helt utan att jag märkt av det - andra gånger har det skett med en smärtsam (mm, på riktigt) medvetenhet från min sida. Med hjärtat bultandes i halsgropen och den panikslagna rösten i huvudet skrikandes "men jag är ju inte redo!". 

Ett av mina starkaste minnen från den gemensamma resan till Jämtlandsfjällen i påskas bär jag med mig från den dagen Marlene och jag körde tiospann över Harafjället. Ståendes drygt fyra timmar på en och samma släde. Min första körning någonsin med tiospann på släde, tillika min första gång någonsin på en Danler European Open; en lätt tävlingssläde med aktiv styrning istället för den gamla Björkis Tobogan jag är van vid. En upplevelse vill jag lova. 

Vi startade precis utanför vår lilla stuga nedanför fjället, tillsammans med Erik som körde ett femspann innehållandes våra unghundar och motionärer. Tanken var att göra sällskap de första 3-4 kilometerna och att Erik sedan skulle vända sitt spann hemåt igen medan jag och Marlene fortsatte dryga 40 kilometer till med tiospannet. Starten var stressig och bökig - vår kommunikation bristfällig.  Jag kände mig stundvis helt blockerad av ångest och har faktiskt lite minnesluckor från den starten.  En sideffekt av utmattningen jag dragits med de senaste åren; jag reagerar oerhört starkt på negativ stress.

​Hur det än nu är med den saken så lyckades vi på något vis tillsammans lösa problemen som uppstod och rätt som det var fann jag mig ståendes där bakom Marlene, i full färd med att hålla mig kvar på medarna när tiospannet satte av. Jag minns att adrenalinet och stressen från starten satt kvar i min kropp ganska länge efteråt.

Vi hade ganska många kilometers brant stigning på de snirkliga skoterspåren framför oss, innan vi skulle nå upp över trädgränsen och ut på fjällens vidder. Marlene instruerade mig att följa med i hennes rörelser och viktfördelning av kroppen - något som inte visade sig vara helt lätt till en början. För er som inte åkt på skoterspår i fjällen kan jag tala om att de bitvis är fruktansvärt guppiga. Kanske ännu guppigare när man åker släde bakom ett toktaggat tiospann tävlingshundar och inte skoter över dom. Som att alldeles för snabbt åka med en liten motorbåt på väldigt stora vågor, ungefär. Och för er som aldrig någonsin stått på en släde ska jag förklara en sak: att stå på en robust och stabil träsläde i stil med den Björkis Tobogan jag är van vid är INTE detsamma som att stå på en lätt sprintsläde med aktiv styrning!

Allt det här blev jag smärtsamt varse om där jag klängde mig fast som en orangutangbebis. Är man en förhållandevis liten och lätt person (som jag) krävs det, till skillnad från på en lätt sprintsläde likt Marlenes, ganska rejäla viktförflyttningar för att styra en Tobogan rätt i svängarna. Det är ganska ofta som jag behövt stå med båda fötter på ena meden och mer eller mindre hänga med hela kroppen långt ut åt ena hållet för att ta en snäv kurva. Är det inte så snävt och snirkligt, ja då åker man snarare än kör släden. Det är inga problem att stå kvar där - medarna är stabila och jag skulle i princip kunna stå och läsa en bok samtidigt. Kanske till och med sova en stund.

Min erfarenhet av slädkörning är tämligen begränsad. Att köra med en Björkis Tobogan var vad jag hade att relatera till, min referensram när jag klängde mig fast där bakom Marlene och tiospannet på hennes Danler. Så när Marlene sade åt mig att fördela min vikt åt höger, då fördelade jag min vikt åt höger. Ganska ordentligt. Och när Marlene sade åt mig att flytta mig åt vänster, ja då flyttade jag större delen av min vikt åt vänster. Med resultatet att släden inte hamnade rätt och hon började skrika som en vettvilling “Men hööööger sa jag! HÖGER!!” och jag frustrerat röt tillbaka “MEN JAG GÖR JU DET!” och flyttade mig ännu mer till höger i tron om att det inte var tillräckligt stor rörelse. Marlene trodde väl jag stod och dansade jigg där bakom.

​Ni förstår, den här lilla sprintsläden med aktiv styrning krävde så väldigt lite viktfördelning för att svänga att jag hade behövt höra instruktionen “lyft bara på vänstra stortån” för att förstå. En liten millimeter åt höger och Danlern gör en total u-sväng, jag överdriver bara litegrann. Dessutom kunde jag knappt se någonting alls av vägen framför oss då Marlene är nästan en decimeter längre än mig och således utgjordes mitt synfält av hennes ryggtavla och granarna vi svischade förbi på sidorna.

Det är inte helt lätt det där med olika referensramar och att dessutom vara blind. Leder lätt till frustration. På något vis började vi ändå kommunicera såpass att jag började förstå hur mycket eller lite som krävdes av min viktfördelning för att det skulle bli rätt i svängarna och guppen. Vi blev duktigare på att känna in varandra. Jag hade visserligen lite svårt att hålla i handtagen - för korta armar helt enkelt - men försökte så gott jag kunde göra som jag blev tillsagd. Nämligen att hålla i mig i de främre handtagen (för att inte störa Marlenes styrning) men inte stå för nära samtidigt. 

Okej, nu måste jag förklara ännu en sak för er som nog är av ganska stor betydelse i den här berättelsen: jag och Marlene är väldigt lika varandra. Och för det mesta nästan läskigt synkade. Till ungefär nittionio procent. Vi kan utan problem avsluta varandras tankar och meningar. Ja, ibland tänker en utav oss på någonting som ska göras - och upptäcker att den andra hunnit före med att göra just precis det. Våra emotionella liv och mående är på något vis också väldigt sammanflätade; är en utav oss stressad, på dåligt humör eller översvallande glad, kan ni ge er tusan på att det är som en smittsam sjukdom som spritt sig till även den andre. Vi kan dessutom vara lika fantastiskt duktiga på att kommunicera pedagogiskt - som vi kan vara alldeles usla på det. Och vi är båda väldigt stora kontrollfreak när det väl kommer till kritan - kanske särskilt vad gäller hundarna. Vi måste känna ett visst mått av kontroll för att inte tappa det, rent ut sagt. ​

Så vi står alltså på den där släden båda två, bakom väldigt taggade och springglada hundar. Det går fort, vi håller bitvis tävlingshastighet får jag veta! Och Marlene får plötsligt för sig att vi ska byta plats där på medarna. Jag tror att hon insåg till slut att det inte riktigt var ett jättebra koncept, det där med en pygmé bakom en nordisk amazon. Eftersom det här nu inte var min idé - jag kände mig inte redo mentalt för att vara den som styrde tiospannet på ett par sladdriga slalomskidor (!!!) - började paniken genast löpa amok. Kunde känna hur hjärtat bultade och hur jag liksom fick kippa lite efter luft när Marlene bestämt bytte plats på oss innan jag hann protestera ens.
"Tror hon verkligen att jag ska fixa det här utan att vi dundrar rätt in i ett träd!?" vill jag minnas att tankarna gick ungefär. Det var träd överallt! Skoterspåren smala! Herregud, det var så himla snirkligt och guppigt allting ju! Och tio hundar!

Jo, det hör väl till att jag har alltid haft lite svårt att lita och tro på min egna förmåga. Där och då inte minst. Och det kändes verkligen fruktansvärt jobbigt; jag hade så väldigt fullt upp med alla katastroftankar i huvudet att det krävdes en helt enorm kraftansträngning för att försöka fokusera på uppgiften. Men så småningom började det släppa; jag började mer och mer förstå slädens styrning och, nu när jag faktiskt kunde se vägen, de mycket små rörelserna som krävdes för att klara svängarna och de större lyften av slädens nos för att ta de otaliga guppen i skoterspåren. Framförallt kunde jag efter en stund ta in känslan av trygghet; Marlene stod ju bakom. Hon skulle inte låta mig göra något som var helt åt skogen. Hon skulle leda mig igenom det här, lugnt och pedagogiskt, som hon ju alltid gör. Trodde jag.

Såhär långt in i historien hade vi i realiteten bara kommit ett par kilometer på vårt 40+ kilometer långa äventyr. Lugnet höll nämligen inte i sig så länge - ens fast jag tyckte det gick rätt bra. För helt plötsligt var det som om Marlenes hjärna noterade den lilla detaljen att hon inte längre höll i spakarna eller till fullo kontrollerade bromsarna. Att hon inte hade kontrollen. 

Jag vet inte om det var för att jag sade ifrån eller om det helt enkelt var så att Marlene skrikit så hon tappat rösten, men vi lugnade ned oss. Började samarbeta och kommunicera lite bättre. Kom överens om att vara tydligare med hjälp av vårt nyutvecklade kodspråk; ordet "broms" hade nu delats upp i "panik" för piggbromsen och "stopp!" för stanna, vilket genast gjorde det betydligt lättare för mig att förstå Marlenes instruktioner. Vi började komma upp på de flackare fjällplatåerna nu, vilket underlättade körningen. Ja, det började faktiskt gå riktigt bra! Och äntligen började vi båda slappna av tillräckligt för att kunna njuta av de vackra omgivningarna. 

​Det varade inte länge...

Plötsligt guppade släden till rejält och samtidigt skar medarna fast i snön. Släden började kantra! Marlene gallskrek om panik och broms, jag skrek ilsket tillbaks att inget tog alltmedan jag frenetiskt försökte få stopp på oss. Kunde hon inte se det!? Vi trampade fel, snubblade över medarna och försökte med adrenalinet susandes i öronen hålla oss kvar på släden. Vi hade tappat kontrollen! Släden åkte nu bara på ena meden och balansen var som bortblåst. Hundarna gick upp i fart. 

Det var då vi fick syn på bäcken... 

Det har inte varit helt lätt att få till den här säsongen; dragdejterna med Charlie och de andra. Förra säsongen hade vi hunnit ses betydligt fler gånger såhär dags på året, men i år har det varit svårt att få våra scheman att stämma överens. Vi har varken hunnit med att dra eller ses särskilt mycket på sistone och jag har verkligen saknat våra fina vänner - människor som hundar. Så i veckan när det äntligen sattes ett datum och en tid för en dragträff var jag tokglad. Tanken var att även Alexandra skulle följa med med Blossom och Lusse, men så blev det tråkigt nog inte. Vilken tur då att det är så mycket kvar av säsongen!

Idag var vår andra dragrunda den här säsongen på över milen. Det har ju varit lite svårt att få till längre rundor hittills då temperaturerna inte riktigt varit på vår sida - något som påverkat Eldar tydligt. Men vi har äntligen börjat vakna upp till rimfrost och minusgrader nu! Idag var faktiskt första morgonen då det låg på minus hela förmiddagen och det märktes SÅ tydligt på hundarna. Strax innan vi skulle iväg på morgonen upptäckte Erik att hans cykel inte hade någon luft i ena däcket och trots att han försökte ordna det så gick det inte, så vi plockade med oss kicken till honom och Eldar istället. Något som blir bra mycket tyngre för Eldar att jobba framför och särskilt då det inte är fullt lika lätt för Erik att avlasta honom, som när man sitter på en vanlig cykel. 

Idag var jag faktiskt både stolt och imponerad över hur Eldar kämpade på även när det började kännas riktigt tungt och motigt. I vanliga fall är det i sådana lägen som han slutar jobba och bara travar med slak lina. Idag kämpade han verkligen. Tog liksom nya tag. Och han klarade av hund- och hästmöten så väldigt fint! Verkligen en guldstjärna i kanten - för det är ingen självklarhet med Eldar att han inte ska reagera på störningar. Vi fick hålla nere farten lite mot slutet och stanna ett par gånger för hans skull och vattna, men han sprang hela tiden. Det märks att Eldar är den i gänget som fortfarande påverkas lite av temperaturen. Smella å andra sidan ville knappt dricka alls - och drack endast för att jag propsade på det vid sista vattningen. Annars var hon riktigt snabb och het idag. Jobbade som alltid fokuserat och med driv i steget, men kändes verkligen outtröttlig just idag.

Hittills den här säsongen har Smella känts väldigt stark. Hon har inte markerat eller indikerat det minsta på att ömma i handlederna, ens när jag klämt, känt och böjt. Något jag varit mycket flitig med att hålla ett öga på, även efter de promenader där hon sprungit lös i skog och terräng (hon tar det ju sällan lugnt om vi säger så). Om det kanske berott just på temperaturerna och att vägarna således varit relativt mjuka att springa på samt att vi ju faktiskt blivit tvungna att hålla nere distansen, det vet jag egentligen inte, men idag funderade jag en del över det. Smella sprang väldigt fint och jämnt - rörde sig inte alls avvikande på något sätt (vilket hon gör om hon ömmar - och vid minsta tecken på det avslutar jag) - men däremot märkte jag att hon kände en aning obehag när jag lyfte för att titta på tassarna och kände igenom henne efter dragrundan. Har med jämna mellanrum känt och klämt på henne nu under dagen och en-två timmar efter vi var hemma så verkade hon inte ömma det minsta alls längre. Valde att inte ge henne någonting smärtstillande, för hon verkade inte på något sätt påverkad eller obekväm med att springa och röra på sig på tomten sen. Men jag blir såklart ändå fundersam, för det sista jag vill är att pressa henne hårdare än vad hon håller för eller mår bra av - vilket jag alltid har i bakhuvudet. Det är inte helt svartvitt det där med en hund som börjar bli till åren. När lägger man av? Vart drar man gränsen? Med Smella är det en ständig avvägning mellan hennes mycket starka och tydliga behov av att röra på sig och jobba - ordentligt - och hennes kropps hållbarhet. Jag har mer och mer börjat fundera på det där, på vad som egentligen är mest rätt för henne och över hur jag på bästa sätt ser till att tillgodose hennes behov som en åldrande hund. För det är faktiskt det enda som indikerar på att den här damen inte är en ungdom längre; hennes allt gråare nos och det faktum att hennes leder behöver lite mer omsorg, att hon liksom är aningen stel om hon legat ned länge och ska resa sig, och att jag behöver vara extra noga med vad hon får i sig. För annars har hon tusenfalt mer energi än Eldar - och kräver faktiskt mer stimulans än honom, särskilt fysiskt. Hon återhämtar sig dessutom betydligt snabbare än honom, sin ålder till trots. Vi har ju inte en tanke på att tävla i dagsläget och drar ju faktiskt bara för att det är fantastiskt roligt - och för hundarnas skull. Alltså på motions-/hobbynivå. Så när är det dags att börja trappa ned ytterligare? När är det dags att lägga ned helt med en äldre hund?
Hur gör ni andra med era åldrande hundar? När bestämmer ni er för att det är dags att lägga ned med saker som tex drag? 

Helgen som varit blev inte riktigt som tänkt. Planen var att besöka draghunds-SM i Örebro för att därefter åka med Marlene och hundarna till Orsa för att fungera som hennes handler under Polarmästerskapen. Hon tvingades tråkigt nog ställa in alltihop i sista stund (hennes tankar kring saken kan ni läsa om HÄR) och därmed bestämde vi härhemma att vi skulle fly isgatorna i alla fall. Jag hade tidigare under dagen pratat lite med mamma och snackat väderprognoser; snökaos lovades i stora delar av landet; så lite sådär spontant blev vår plan B att åka ned till Forsvik och familjen. Med släden på taket och hopp om bättre väglag. 

Redan på vägen ned möttes vi bitvis av mindre snöoväder. Det bådar gott, tänkte jag. Vi kom fram sent på torsdag kväll och hoppade ganska snart i säng. Fredag blev en ren mys-och-återhämtningsdag, alla var trötta efter resan och hundarna var nöjda med att få gå promenader i den allt vitare byn. Jag och Erik följde självklart draghunds-SM via datorn under dagen. Men så vaknade vi upp på lördag morgon och allt, allt var täckt av snö. Efter frukost stack packade vi in oss i bilen - mamma var med - och for upp mot Kolmilan och de trakter där vi dragit mycket under höst/vår när där varit bar mark. Fantastiska vägar att dra på och du kan variera sträckor i oändlighet genom skogarna. Önskar att man kunde ta hela det området och placera det här utanför vårt hus i Kungsängen! Det vore nåt det. Hundarna var väldigt heta på att få jobba! Smella, som ändå är förhållandevis lugn sådär i start, sprang runt och tjöt/tjattrade av förväntan när hon förstod vad som var på gång, medan Eldar skuttade och frustade som ungtjurarna i sagan om Tjuren Ferdinand. 

Mamma uttryckte för någon vecka sen en önskan om att få lära sig att dra med hundarna och släden. Nu när vi fick tillfälle såg vi därför till att ordna det. Själv tycker jag ju att det är jättekul när mina nära visar intresse i hundarna och draget. Jag tar gärna varje tillfälle jag får att lära dom det jag kan eller låta dom prova själva - i hopp om att en ny musher ska födas ;) Eftersom hundarna nu var rätt heta och vi var osäkra på hur tungt det skulle vara i snön så körde jag först iväg med dom för att utvärdera föret och kanske framförallt se till att hundarna (mest Eldar) inte var som hetast när mamma skulle prova själv första gången. Körde några hundar meter, gjorde en U-sväng i en korsning och vände tillbaks. Det gick lättare än jag trodde, även om jag fick sparka en del första vändan för att försöka skapa något slags spår. Efter att ha testat oss fram även på vägen som gick på andra sidan om Kolmilan, dvs nästan parallellt med första vägen jag åkte, insåg vi att snön var mycket bättre packad där och föret betydligt bättre. Så fick mamma testa. 

Efter en genomgång av släden, sträckan jag sett ut och de kommandon hon skulle komma att behöva, for de iväg. Hundarna var så duktiga med mamma på släden! Lyssnade fantastiskt fint, jobbade fokuserat framåt och de höll ett stadigt och stabilt tempo hela vägen. Jag sprang efter dom för att kunna vara till hands utifall att där blev nåt problem, men upptäckte att jag faktiskt inte behövdes alls. På kommando vände Smella och Eldar helt om, gjorde en jättefin u-sväng och körde tillbaks mot Kolmilan. Allt som allt kanske vi talar om en sträcka på en kilometer med mamma som förare och jag måste erkänna att jag var väldigt impad av hur hon tog sig an det hela. Det var glada, kelsjuka hundar och en väldigt förtjust förare som stannade vid startpunkten och ankrade släden. Jättehärligt, utbrast mamma lyckligt när hon mötte upp Erik. 

Ännu en musher är född, tänkte jag. 

Väglagsreken gick inte alls som vi ville igårkväll. Ganska snart när vi var framme förstod vi att det skulle vara rent idiotiskt att bege sig ut på dragträning - och att det inte bådar gott inför helgen. Det var lika mycket isbanor där som det är isgator här och risken för olyckor känns såpass överhängande att jag aldrig skulle kunna utsätta hundarna för det med gott samvete. Och jag borde ju vara lite rädd om mig själv med kan man tycka efter alla lårkakor på sistone. Mycket kan givetvis hända tills på söndag så Erik har erbjudit sig att åka ut till Järvafältet igen på lördag eftersom han ändå har vägarna förbi. Hela draggänget håller nu hårt tummarna för att rapporten ska bli oändligt mycket mer positiv än den var igår. 

Som ni förstår blev det alltså ingen dragträning igår utan vi fick se till plan B och ta en långpromenad istället. Inte heller så roligt alltid när marken är glashal... Så idag skippar jag vägarna så mycket jag kan, har jag tänkt. Vi tar oss ut i skogen istället och hoppas på att slippa is på stigar och bergshällar. Det ska regna rätt ordentligt i eftermiddag och öka en hel del i temperatur till imorgon, säger prognosen, så vi får se hur väglaget kommer se ut efter det. Snälla vädergudar, ge oss dragvägarna tillbaka!

Idag har varit en såndär dag då både jag och hundarna vilat oss i form. Nåja, jag har faktiskt fått en hel del gjort idag även om jag mest suttit framför datorn när jag inte avbrutit för att vara ute kortare svängar med hundarna. Det har - som ni ser - fixats med bloggen (juldekorationerna kändes lite passé nu), planerats och småfixats. Hundarna har varit hur coola som helst, jättenöjda med att slöa i soffan eller hänga ute på tomten. Det är så himla tacksamt med sådana dagar ibland. Vi är ju för det mesta igång och utomhus, men när vi väl är inomhus så är det oftast väldigt lugna puckar. 

Lite senare ikväll är planen att åka ut till Järvafältet och reka vägarna. Förhoppningsvis blir det också en dragrunda, men det är allt annat än säkert. All den underbara snön som legat på vägarna har nämligen förvandlats till is nu, åtminstone där vi bor och jag är rädd att det ska se likadant ut på Järvafältsvägarna. Är det så illa så får det bli en långpromenad istället. Med broddarna på! Det är faktiskt totalt omöjligt att stå på benen med två hundarna ute annars. På morgonpromenaden idag var det såpass att hundarna själva hamnade på ändan upprepade gånger. Avskyr isgator. Avskyr allt som inte låter oss köra hundarna. Det är enormt frustrerande att ha fantastiskt väder i övrigt men bli hindrade av väglaget. Så eftersom det är en dragträningsträff planerad på söndag förmiddag så kände jag att det var bäst att åka ut och titta innan dess för att se hur illa det är. Det kan ju givetvis fortfarande hända mycket på de dagar som är kvar till söndag, men jag tänker att om det ser någorlunda okej ut idag - när allt annat är is - så kanske chanserna är rätt hyfsade för att vägarna är körbara även i helgen..?
Och är det nu inte det så har jag och Charlie precis kommit överens om en reservplan; ses med hundarna i någon rastgård och ändå umgås. Hundarna får åtminstone springa av sig då med, även om det inte är detsamma som att dragträna. Det är alltid härligt att få prata hund i timmar med Charlie (och inte känna sig som världens tönt för att man gör det) och att se hundarna ha det trevligt tillsammans. Eldar och Smella fungerar så väldigt fint med Lizzie och Youkon att jag önskar de kunde bo grannar med oss. Det hade varit fantastiskt. Och det skulle vara så kul att i framtiden försöka dra tillsammans med alla fyra i ett och samma spann. Vi har till och med redan tänkt ut hur de i så fall skulle placeras, haha. Youkon och Smella är väldigt lika i energi, både i och utanför draget. De är väldigt arbetsfokuserade och duktiga i led, strävar alltid framåt och håller bra tempon. Och jag har en känsla av att dom verkligen dras till varandra; av någon anledning hamnar vi alltid jämsides med Youkon när vi drar och Smella och han ligger inom kort tätt, tätt tryckta mot varandra. Jobbar som vore de i en och samma kropp. Superhäftigt att se! Lizzie och Eldar är mer lika varandra; stora, långbenta och snabba, men inte alltid lika fokuserade även om de kan kommandon hur bra som helst. Dragskallen är liksom av en helt annan kaliber hos Youkon och Smella. Men i wheel skulle de göra ett jättefint jobb. Ja, ni hör. Vi kan nörda ner oss rejält om vi får - och det är så förbannat härligt. Det är det som är så fantastiskt med de hundvänner man har.

Nej, nu är det slutskrivet. Dragväskan ska packas och det ska stoppas nåt i magen så även vi människor har huvudet på skaft. Håll tummarna för oss och att vi får dra ikväll! Och i helgen!

Satt tidigare och rensade lite på ena kamerans kortminne och upptäckte det här, helt bortglömda, videoklippet från i påskas när vi bodde hos Marlene ett par dagar. Kvalitén är verkligen sådär, bitvis supersuddigt och brusigt, men gud så kul det var att hitta det och minnas. Detta var Eldars första (och hittills enda) dragträning tillsammans med ett ordentligt spann och det var så häftigt att se honom arbeta tillsammans med de andra, även fast man såg den tydliga skillnaden i arbetsfokus mellan honom och Marlenes hundar som ju har en rätt gedigen vana i storspann i jämförelse och ett helt annat arbetsfokus. För er som inte är så vana att iaktta Eldars bakdel så kan jag tala om att han är den stora, mörka lurven längst bak i spannet på vänstra sidan. Ja, precis. Den där galet stora hårbollen, ja. 

Nyligen hemkomna från dagens dragrunda ute vid Järvafältet och just nu känns både djur och matte/husse lite utslagna. Riktigt svinkallt ute idag! Vet inte hur många lager kläder jag hade på mig och ändå var det lite för kallt - både fingrar och fötter var som stora isklossar, haha. Men hundarna jobbade på superfint! Passade på att träna mycket omkörningar idag när vi hade varsin hund, Erik och jag. Efter att ha pratat med grymma Marlene och fått lite tips/kommentarer från andra erfarna draghundmänniskor har vi fått veta att Eldar ju faktiskt är en rätt trevlig hund att ha vad gäller omkörningar. Så det vi nu ska försöka träna in lite mer är snarare att försöka få honom att köra om på den sidan där det är säkrast att köra om - dvs den med mest plats - snarare än där det finns minst plats och störst kollisionsrisk (där Eldar gärna vill köra om). Gick riktigt fint under de 12,3 km vi körde idag. Till och med de många hundmötena gick bra och Eldar lyckades släppa dom och istället fortsätta fram, även när han blev utskälld två gånger.

Enda minuset var ett lite jobbigare hundmöte med en chihuahua som Eldar vart jäkligt nyfiken på; han fick helt kottar i öronen och drog väldigt mycket mot den mötande hunden. Tyst och utan att göra utfall visserligen men det kan nog vara rätt så skräckinjagande ändå med en stor och galopperande husky som springer rakt mot en med crazy eyes, vidöppet gap och slängande tunga - den stackars kvinnan med chihuahuan blev fullkomligt livrädd och hoppade rätt ner i diket och jag skämdes ögonen ur mig där jag kom efter Erik och Eldar. Bad hemskt mycket om ursäkt men jag vet inte om det hjälpte så mycket. Eldar är ju redan väldigt mycket "högervriden" och Erik hann inte få över honom helt på vänster sida av väger, så det blev liksom för tajt för att Eldar skulle kunna fokusera framåt när jag och Iris dessutom låg bakom. Nåja, vi kom förbi ändå. 

Släppte båda hundarna en kortis på ett fält innan vi for hem. Dom for iväg som raketer och brottades som galna ungtjurar och dog sen lite i bilen. Iris följde med oss hem en stund, myste med oss och dom fick två färskfoderfyllda märgben var som dom åt jämsides och därefter fick för sig att byta med varandra. Superbra träning för båda och himla förvånande! Både Eldar och Iris kan nämligen vara rätt vaktiga mot andra hundar vad gäller maten, så det var ett utmärkt träningstillfälle. Kanske hjälpte det att båda var trötta, vad vet jag, men himla fint kändes det i alla fall att se dom ligga där jämte varandra och gnaga på sina ben. Gav dom ju först benen i varsin ände av rummet för att undvika konflikt, men det var visst inte nödvändigt att oroa sig så mycket. Skönt!

Det blev en dragrunda i mörkret idag. Vår tidsuppfattning har varit lite skev den här veckan (har ju aldrig riktigt varit ljust på dagarna med alla tunga moln på himlen) och draget blev lite senare än tänkt, men iväg kom vi och det är jag glad för. Det behövdes! Eldar jobbade så himla fint idag. Var så taggad att han till och med klättrade upp i knät på mig för att få på sig selen ordentligt. Jag säger till och med för att det aldrig någonsin hänt förut. Och för att när det kommer till Eldar faktiskt är ett riktigt fint tecken på att hans vilja att komma ut och dra idag var större än den privata sfären, som man ofta påminns om när man ska hålla på med selar och dylikt. Han är inte helt förtjust i dom där bitarna och kanske blir han aldrig riktigt det, även om han mer och mer börjar lära sig att acceptera att man ibland måste låta sig selas på. Han blir bättre på det. Går inte längre och gömmer sig. Och så fort selen är på är hela grejen glömd; han skakar av sig det och går vidare, bokstavligen. Det är ju egentligen inte själva selen han har problem med - eller någonsin haft problem med - utan biten där han mer eller mindre verkar uppleva det som att han är "fast". 

Anyways. Han var toktaggad på draget idag. Och jag tänkte först det skulle bli en riktig pärs i starten - att han skulle vara så uppe i varv att jag skulle bli irriterad för att han stängde mig och kommandona ute (ja, ibland tar jag verkligen ut händelserna i förväg, dumma mig) men tji fick jag. Han var riktigt het på vägen mellan hemmet och den tänkta dragrundan, under själva promenaden dit, men så snart det blev dags lyckades han - utan vår hjälp - lugna ned sig själv och vänta in oss och min startsignal. Och så for vi iväg. Runkeepern var påslagen då vi försöker föra lite dagbok över distanser, tempon och dagsform och den stannade på 8,66 km idag. I kortaste laget för oss, men då vägen idag var betydligt mer kuperad än vanligt så tog det på krafterna både vad gäller hund och matte/husse som fick jobba på ordentligt i backarna. Jämnt och fint tempo och en fokuserad hund. Dock behöver vi jobba lite på det där med omkörningarna! Inte att dom inte funkar - men för att han kör om lite för bra. Som om han vore en Formel 1-förare med noll självbevarelsedrift eller rädsla att dö. Vilket i längden ökar riskerna för potentiella olyckor betydligt eftersom han inte är det minsta försiktig utan bara viker in framför cykeln/hunden han kör om. Vi pratar om en unghund som går igång så himla mycket på att få tävla mot och springa om andra att han glömmer han har öron att lyssna med och en människa bakom sig som försöker nå honom med kommandon. 

Ni andra som drar därute - tips vad gäller omkörningar mottages gärna! 


Jättefin runda oavsett! Och en väldigt nöjd husky härhemma på golvet såhär framåt kvällen. Precis som det ska vara!

Denna dagen startade vi med barmarksdrag och idag hängde hela Hjortis-gänget med; huskies såväl som icke-huskies. Det var en högljudd skara hundar som möttes i kvarteret och ville iväg på arbete. För första gången tog vi med oss både Primus (gotländsk stövare) och Dexter (schäfer/rottis), så tillsammans med Eldar var det tre små slynglar med ute och jobbade. Märktes helt klart i starten - grabbarna höll konsert så det säkert hördes i hela Stockholm. Eldar verkade helt plötsligt ha kommit på HUR man ylar på riktigt och den lilla nya talangen ville han ju såklart visa upp, haha..

Efter en något knackig start föll samtliga hundar in i ett riktigt bra arbetsflow. Starten var lite kaotisk av flera anledningar, men främst hade det att göra med att unghundarna eldade upp varandra ordentligt och energierna blev så jädrans starka att vi snabbt insåg vi måste tänka igenom placeringen av ekipagen bättre. För att undvika bråk såväl som olyckor. För det spelar ju inte alltid roll om hundarna är världens bästa vänner på "fritiden" - ibland funkar det helt enkelt inte att jobba bredvid varandra. Eldar jobbar jättefint jämte Iris eller Sonko (men dom har ju också jobbat som team tidigare) - och till och med Primus gick det bra med - men med Dexter blev det tokigt. Där blev plötsligt bådas toleransnivå superlåg. Så efter en liten stund lyckades vi klura ut hur vi bäst skulle placera oss och när vi väl gjort det så var där inga problem. Vi passerade massor av hundar - inga problem. Vi passerade ännu fler ryttare på sina hästar - och Eldar hade inte ens tid att titta på dom en andra gång. SÅ nöjd! 

Det är så härligt att se när hundarna hittar in i rytmen. Älskar att se hur deras ansikten är totalt fokuserade, hur de ändrar hela sitt sätt att röra sig på och målmedvetenheten i deras blickar. Och jag älskar hur draget nästintill tvingar föraren att befinna sig i nuet. Man befinner sig i nuet alldeles för sällan som människa - tyvärr. 

En riktigt trevlig och lyckad runda! Har aldrig sett Dexter och Primus så lugna och harmoniska som efteråt! Och Eldar, ja han var trött såklart men ansiktet lyste av glädje. Som det alltid gör när han fått springa. Det tog inte någon lång stund förrän han nöjt gick och lade sig när vi kom hem. Vilket var perfekt eftersom jag och Erik haft fullt upp resten av dagen. På måndag börjar dessutom stambytet av vår lägenhet och det är en del som ska ordnas i lägenheten tills dess. Ser inte fram emot sex veckor av det hela, men jag antar att vi kommer bli glada den dagen det är färdigt. Under tiden får vi försöka lösa vardagen på ett eller annat sätt. Det blir en högst intressant utmaning!