Så passerade ännu en solig och härlig helg. Inte klokt att vi imorgon kommer in i april redan - det går så rasande fort känns det som. Veckan som gått har varit solig och underbar, bjudit på många nyttiga träningstillfällen och härliga utomhusstunder. Faktum är att det känns som om jag varit utomhus nästan all min vakna tid, när jag inte jobbat såklart. Och Eldar har varit med i princip överallt förutom på Chinateatern i lördags eftermiddag. Det hade varit en syn, hehe.

Som jag tidigare berättat har vi lagt en hel del krut på passivitet den här veckan. Och inte vilken passivitet som helst, utan passivitet tillsammans med andra hundar. Och då framförallt tillsammans med kompisen Dexter. Början av veckan var verkligen en utmaning för både hundar och människor, men vi kunde tydligt se hur polletten trillade ned mot slutet av veckan. I fredags var vi ute i fem timmar med Eldar, Dexter och Diva och passiviteten då var en enorm skillnad från i måndags. Eldar gjorde en helomvändning; inga konserter, knappt några försök till att trissa upp sina kompisar för lek och bus, och han lade sig på helt egna kommandon och bara tog det lugnt. Sökte närhet och dåsade gärna en stund i solen. Verkligen jättefint att se! Och även Dexter visade på stor skillnad. Så nog har det gett både oss och hundarna en hel del att vara ute tillsammans i veckan och träna gemensamt. 

I lördags förmiddag åkte vi ut och lade viltspår. Den här gången hade vi med oss Dexter, matte Elise och husse Tobbe för att lära dom grunderna. Lade ett spår på dryga 100-150 m till Dexter, med några mjukare böjar och ett desto svårare och längre spår till Eldar. Medan spåren vilade gick vi själva och satte oss på klipporna vid vattnet och åt frukost. Det visade sig sen, när vi skulle ta Eldars spår, att det satt två tjejer med betande hästar och en liten skällande hund MITT I vårt lagda spår. Vi hade snitslat och markerat, men det är ju såklart inte alla som förstår, så jag pallrade mig bort och pratade med dom för att förklara. Dom ville sitta kvar och titta på oss när vi spårade, men vi visste att störningen sådär mitt i spåret skulle bli lite väl mycket för Eldar, vilket jag på ett schysst sätt försökte förklara. Dom flyttade senare på sig, men nog blev det en enorm störning för Eldar ändå det där. Hästarna hade stått och trampat/legat mitt i spåret, tjejerna hade nog tappat mat lite däromkring och det blev alldeles för intressant där dom suttit, visade det sig när vi skulle passera. En ofokuserad hund och något frustrerad husse jobbade sig så småningom vidare, men det tog en stund att hitta tillbaks till koncentrationen. När det var gjort så var det liksom inga konstigheter och gick i rasande fart mot klöven. 

I lördags eftermiddag fick vi också skoj besök när Eldars syster Vindra tittade förbi med hussen Marcus. Dom hade varit i Stockholm ett par dagar och vi passade på att ordna en liten syskonträff för hundarna. Eldar och Vindra har inte varit lösa tillsammans sedan Eldar flyttade hem till oss, så det var helt underbart att få tillfälle att låta dom ränna runt tillsammans i rastgården. Så himla fint att se deras samspel och kommunikation! Verkligen inga konstigheter, utan ren och skär glädje och på något vis tycktes de enormt samspelta, trots att de bara träffats ett fåtal gånger på promenad sedan de skildes åt. Inte alls det där stressade eller lite spända som man ofta kan se när två hundar släpps ihop för första gången, innan de bestämt sig för vad de tycker om varandra. Eldar såg henne när hon kom, låg där i rastgården och liksom väntade på henne, så släpptes hon lös och så for båda iväg på ett ärovarv runt rastgården - springandes nästintill jämsides - som om de aldrig varit skilda åt. Häftigt!

Så det har varit en vecka fylld av hund, hund och åter hund. Det har varit drag med Erik när jag vart på jobbet (dagtid har det varit lite varmt), spår, passivitet och många härliga långpromenader. Frukost ute på Skuggan nästan varje dag - ett helt fantastiskt sätt att starta sin dag på tillsammans med sin bästa vän. Och nu, såhär på måndagen, är det en mycket välbehövd latisdag som gäller för Eldar. Eftersom han var lite kass i magen i natt (både jag och Erik fick springa upp och släppa ut Eldar ett par gånger var inatt) passar det alldeles utmärkt, för det är en trött, trött grabb som ligger utsträckt här vid mina fötter. Och matte är i ärlighetens namn inte mycket piggare. 

Ha en fantastisk måndag!

Den här veckan har vi sällskap på morgonrundan av Elise och hundarna. Elise är Dexters och Divas matte och liksom dom andra i vår hundkompisgrupp så bor dom i samma kvarter som vi. Som jag nämde igår är Eldar och Dexter inte så långt ifrån varandra i ålder - eller energi - så en viktig del av deras träning just nu handlar om att kunna varva ned utomhus. Och gärna tillsammans med andra hundar och störningar. Just den här veckan har det blivit så fint att jag och Elise är lediga samtidigt, så igår bestämde vi oss för att slå ihop våra morgonpromenader med hundarna för att jobba på att hjälpa grabbarna hitta lugnet tillsammans. Eller som grabbarna själva säkert skulle uttrycka det om de kunde tala - vi lär dom att ha tråkigt. Och att det faktiskt är helt okej att ha det tråkigt ibland. Att det inte alltid behöver vara full fart fram och busig lek utomhus och att man faktiskt kan njuta av de tysta, lugna stunderna också. Och det är en utmaning för buspojkarna (och deras mattar!) vill jag lova. Dom har en förmåga att locka fram de vildaste sidorna hos varandra. 

Idag hade vi plockat med oss frukost och begav oss ut på Skuggan. Och med fickorna fulla av supergotte gick det lite lättare att få deras uppmärksamhet länge nog för att de inte skulle ta varje tillfälle och chans att få brottas med varandra en stund. Ute på Skuggan var det lugnt och soligt, lagom mycket störningar med de enstaka grupper av skolbarn som passerade ibland och alla de inhägnade djuren vid 4H-gården. Eldar har blivit lite förtjust i falabellorna som står där nu. För några veckor sedan var de läskiga när de kom fram och nosade på honom, men han har visst ändrat åsikt nu. Så satte vi oss en bit ifrån hagarna och började det utmanande jobbet med att få unghundarna att komma ned i varv, medan vi själva åt frukost. Det tog tid. Ibland gick det bra - för att lugnet i nästa stund skulle brytas av att någon av grabbarna drog igång en konsert. Dom har en förmåga att turas om på den biten och drar gärna med sig den andre i skönsången. Så småningom började det sjunka in vad vi ville att de skulle göra, men det är envisa pojkar vi har och dom protesterar och argumenterar gärna en stund innan dom ger med sig. Eldar kapitulerade först, tror han liksom tröttnade lite på att flacka runt. Och jag tror nog att han insåg efter en stund att det faktiskt är rätt skönt att bara ligga ned i solfläckarna på gräset och ta det lugnt. Han höll sig till och med lugn när Dexter försökte få igång honom igen, vilket jag såg som en fin bedrift. 

Så började vår morgon. När vi sedan beslutade oss för att vandra hemåt var pojkarna betydligt lugnare än när vi gick hemifrån. Jag tror att Eldar faktiskt blir ganska trött rent mentalt av att träna på det här viset - och framförallt med Dexter som pockar på uppmärksamheten. Och jag är övertygad om att det kommer att göra nytta i längden, både för Dexter, Eldar och oss tvåbenta, att jobba tillsammans med dom här bitarna när vi får tillfälle. 

Imorgon bitti kör vi igen!  

Helgen börjar lida mot sitt slut och på vardagsrumsgolvet ligger en däckad husky. Det har varit en dag fylld av äventyr och bus för honom - i princip hela kvällen har han legat på golvet och snusat förnöjt. Ett bra betyg, skulle jag vilja påstå. 

Större delen av dagen spenderades ute i Lidingös naturreservat. Med oss hade vi Dexter, som bara är några månader äldre än Eldar, och det var mer eller mindre full fart på dom två idag. Där i början faktiskt rent kaotiskt i några förvirrade minuter. Dexter är en grabb med 110% energi och Eldar är ju inte överdrivet mycket lugnare när han vet det vankas äventyr, så med deras kombinerade energiprocent kan man få händerna fulla så det räcker och blir över. Det tog oss (både människor och hundar) en liten stund att komma i ordning och samla oss innan det bar av på riktigt, under något mer ordnade former. Jag må välkomna kaos i vissa delar av mitt liv, men det är skillnad på kaos och kaos - och typen av kaos när unghundarna ränner än hit, än dit, än är det brottningsmatch, än är det sorkjakt och så står man där totalt intrasslad i koppel och linor och faller som en fura... Not my cup of tea. Vi fick ordning på pojkarna, tog dom åt sidan för att etablera lite kontakt (Erik fick ta Eldar och jag plockade med mig Dexter) och när Dexter lugnat sig vid min sida var det faktiskt min tur att ta en liten time out, räkna till tio och släppa den inre frustrationen. För så är det ju. Temperament har jag ju säger dom och även om jag kan ha tålamod för hundra, så kan jag också tappa humöret med besked. Så jag har lärt mig att det kan vara riktigt smart med en liten time-out även för matte ibland. 

Det blev en solig och ganska varm dag. Grabbarna Bus flög ned i vattnet i samma ögonblick de fick syn på det, Dexter med huvudet före, och vi bestämde oss för att stanna där en stund. Låta pojkarna leka av sig i den lilla gläntan vid vattnet. Dexter var helt överlycklig där i vattnet - hoppade fram och tillbaks som för att fånga de små vågorna som krusade sig mot land. Eldar tittade på, inte fullt så badglad, och lekte runt på lite grundare vatten. Det är så härligt att se dom två tillsammans på det viset. De passar varandra så fint i leken, turas alltid om att vara den som har övertaget för stunden och hyser en väldigt fin respekt för varandra. Men man kan också se små glimtar av hur Eldar på något vis tagit på sig rollen som den något mognare, likt en storebror som leder en lillebror, trots att han i själva verket är yngre än Dexter. Det är fascinerande att titta på deras samspel. 

En stund senare, efter fika, passivitetsträning och en lätt lunch också för hundarna, satte vi av igen. Promenerade längs vägarna vi i november/december en gång drog på och hittade nya fina vägar att pröva framöver. Mot slutet visade det sig att vi hittat till den stora fårhagen i Furutorp där man får släppa sina hundar när där inte är betesdjur och vi funderade ett tag på om det var en god idé eller inte. Bestämde oss vid närmare anblick för att hoppa det då det redan var 10-15 hundar där och valde att istället vandra vidare. 

Nån timme senare var vi tillbaks där vi började och avslutade äventyret med lite gruppbilder. Jag fick äntligen lite användning för mitt lilla iphonestativ (i brist på ett ordentligt till systemkameran) och efter ett helt gäng helknasiga bilder fick vi faktiskt ett par riktigt fina på hela gänget. Tacka vet jag hungriga hundar som gör vad som helst för godis ;)

Det är lite dåligt med bloggande - I know. Lusten har inte riktigt funnits där till att sitta vid datorn (eller ens mobilen) och skriva. Har legat en vecka med världens mansförkylning (haha svär jag var döende den här gången!) och inte fått mycket gjort alls. Eldar har på så vis fått en väldigt lugn vecka, dagtid har jag ju inte orkat vara i farten nästan alls och fått ordentliga yrselanfall bara av att gå kisserundor. Tur att Erik finns så han åtminstone på kvällarna kunnat ta Eldar på en längre promenad, nån dragrunda eller iväg för att busa lite med kompisarna. Det var först igår jag kände mig såpass pigg igen att jag orkade gå en långpromenad. Och inte var farten hög - men andfådd var jag allt ändå. Fick ta en ordentlig paus mitt i allt och återhämta mig, åtminstone fysiskt, medan Eldar fick träna passivitet bland andra hundar på 4h-fiket. Skötte sig bra, även om det var lite jobbigt i början. Råkade visst finnas en tik i höglöp inne i kaféet (hon hör liksom till själva fiket) och Eldar tyckte jag var världens partypooper som inte tyckte han skulle leka med henne.

Den här morgonen kom vi äntligen ut och spårade igen. Snön har försvunnit igen och ersatts av blommor och sol. Jag och Erik stack ut och lade spåret så snart vi klätt på oss, blev ca 300 m såg vi sen, vilket är i kortaste laget kanske men det fick gå. Filmade fakiskt när vi gick spåret idag så jag ska se om det går att lägga upp sen. Så får det bli mer om den saken i ett separat inlägg.

Det har varit en riktigt fin helg. Solen har lett sitt stora, värmande leende över Stockholm och himlen har varit sådär underbart blå så hjärtat sjunger bara man får en skymt av den. Igår var det runt 13-14 grader varmt och jag frös inte ens när jag vandrade hemåt från jobbet på söndagskvällen iförd skinnjackan. Så kanske är våren ändå här nu. Pollenallergin har satt igång med full kraft, så långt borta kan våren ju ändå inte vara.

Det vackra vädret och en helt ledig lördag tillsammans med mina grabbar ledde till utflykt. Är det något jag älskar så är det att bara vandra runt i solen, skogen och vid vattnet och bara vara. Behöver inte prata så mycket eller ens vara på väg någonstans. Jag njuter av att bara känna det där inre lugnet man känner när man är ett med naturen - och med sällskapet. Eldar njöt i fulla drag han med. Större delen av dagen sprang han runt med långlinan på och fick spelet så snart han skymtade vattnet. Jag hade givetvis kameran med och passade på att knäppa lite bilder på den tokiga unghunden som ena stunden for fram som en skenande vildhäst, för att i nästa lägga sig i solen och förnöjt gnaga på pinnar/stockar han fiskat upp ur vattnet. Vi busade runt ordentligt på stranden - Eldar fullkomligt överlycklig och rusig av att springa i den starka blåsten. Några timmar in hittade vi en mysig liten glänta att fika i, medan Eldar fick i uppdrag att söka gotte som spridits ut omkring oss. Emellanåt tog han en paus från nosandet för att få sig en klapp eller sitta i våra knän, men mestadels hade han myror i brallan och ville busa runt bland alla grenar och pinnar och fallna stockar. 

Att spendera tid i naturen sådär fick mig - oss - att längta ut till nya huset ännu mer. Ska bli så fantastiskt att ha skogen så nära inpå och slippa stadsbullret. Och jag har en känsla av att Eldar kommer trivas minst lika bra som husse och matte i vårt nya hem. Maj månad, du är mycket efterlängtad!

Jag har visst legat på latsidan med bloggandet. Det har helt enkelt inte varit på priolistan den här senaste tiden, med allting som hänt och händer runtomkring oss. Emellan lägenhetsförsäljning, flyttplanering, familjekriser och begravningar ska man försöka hinna med att andas och se till att, särskilt, hundens behov tillfredsställs. Jag är så tacksam för att Eldar på den punkten faktiskt är ganska lätt ändå, han anpassar sig utan problem och har den senaste tiden varit fantastisk att vara och jobba med. Verkar ha kommit in i en lugnare, mer stabil period i unghunderiet. Han känns mer tillfreds, mer jordad och mindre flängig. Kanske har vi gjort något rätt ändå, den här tiden. 

Här i kvarteret går det löss hos hundarna. Ett riktigt litet djävulskap är det med de där. Har aldrig varit med om löss på mina husdjur tidigare, så det känns himla otrevligt och det är lite svårt att inte bli nojig. Dom säger det ska vara relativt lätt att bli av med, men jag kan inte påstå att det känns mycket trevligare för det. Men nåja, vi har åtminstone sluppit se några ohyggligt stora sådana utan verkar ha hittat dom i ett tidigt stadie av storleken att döma. Idag har jag hela morgonen tvättat rent Eldars selar och filtar, våra sängkläder eftersom Eldar ofta ligger där och Erik får ta tag i bilen i eftermiddag. Somliga säger det inte behövs "saneras" särskilt mycket alls, men vi föredrar att ta det säkra före det osäkra. Även fästingarna har börjat krypa fram, hör jag. Vi har sluppit dom än så länge, men det dröjer nog inte länge förrän även vi får besök av dom. Det som göms i snö, kommer fram i tö, helt klart. 

I övrigt lever livet sin gilla gång - men tiden går rasande fort känns det som. Draget har flutit på bra det sista, vi försöker komma upp i distans litegrann och har varit ute tre gånger i veckan. Runt 13 km ligger vi i dagsläget, sedan börjar Eldars huvud checka ut litegrann. Börjar tappa fokus, liksom, även om han fysiskt sett verkar kunna fortsätta en bra stund till. Dom som påstått att draget inte skulle innehålla mental träning för våra hundar, undrar jag var dom har fått det ifrån. Det är i mina ögon väldigt tydligt och lätt att se hur Eldars hjärna får jobba och påfrestas i dragträningen. Liksom vi människor måste arbeta med våra när vi själva tränar fysiskt, oavsett om det gäller löpning eller styrketräning. 

Däremellan är det just nu ganska kravlöst. Det är långlinepromenader, timmar i skogen och mys hemmavid. Ett och annat spår, men orken har inte funnits riktigt till att ordna något mer seriöst eller regelbundet. Eldar sköter sig fint med hundmötena; visst har vi ett och annat jobbigt sådant ibland men ska jag vara riktigt ärlig mot oss alla så har ju faktiskt "kraven" omedvetet ökat i takt med att han blivit duktigare på att hantera situationerna. Som att jag idag upplever minsta lilla ljud - vare sig det är ett gnälligt pip eller ett skall - som ett mindre bra möte, fast det egentligen i jämförelse med hur det var tidigare är en STOR framgång. Han varken hoppar eller ylar eller slänger sig i kopplet som en tokig tjurkalv längre. Idag är det till 99% bara möten på trånga passager som kan vara lite sådär med, särskilt då om mötande hund visar upp ett tvivelaktigt beteende, då kan Eldar svara. Men inte alls med samma intensitet eller frekvens. Lösa hundar som springer fram till oss kan också vara lite svårt fortfarande, men det ser jag som ganska naturligt egentligen. Och han har blivit SÅ mycket bättre där med. Det märks väldigt mycket på de många långline-promenader vi tagit på sistone. Han har verkligen växt och mognat på det området. Liksom han börjar bli mycket bättre på att möta människor, han går undan allt oftare när han blir obekväm, istället för att agera ut och han verkar ha lättare för att ta spontan kontakt. För en främling kanske det inte ser så ut, men för oss som känner honom och hans "svagheter" är det desto tydligare. 

I stort tror jag faktiskt att Eldar, de senaste veckorna, varit den mest stabile utav oss tre. Den som hållit mig på jorden och i mångt och mycket givit mig styrka, lugn och energi. Erik också, givetvis, men Eldar på ett annat vis. Antagligen lite på samma vis som ett barn blir en förälders styrka många gånger. Det som håller en igång och får en att kämpa vidare när det är motigt. För att man har någon som är beroende av en, som behöver en, oavsett hur mycket världen tycks rasa runtomkring. Och när man själv behöver tröst, finns han där. Med sin värme, sin humor (ja, hundar har definitivt humor!) och kärlek. Vi må ha våra små duster, men tre sekunder senare är det glömt och förlåtet. Det är fint att ha en sådan vän. Någon vars lojalitet och oförställdhet man kan lita på. Ett enormt privilegium.