I torsdags drog jag och Eldar igång helgen med en utflykt på Upplands-Broleden. Himlen var ganska molnig där på morgonen när vi begav oss iväg, fullastade med matsäck och vatten, men så småningom tittade både solen och det stora blå fram och jag var väldigt glad att jag packat med så mycket vatten, trots att det var tungt och varmt att bära. 

Det finns väldigt mycket vandringsleder häromkring där vi bor, varav den största/längsta verkar vara just Upplands-Broleden. Vi har vandrat på den förr, men aldrig mer än någon timme åt gången och för det mesta inne i skogen. I torsdags valde jag således att gå åt ett annat håll på leden, för att vidga våra vyer lite och hitta nya smultronställen. Eldar tyckte som alltid det var superkul att promenera och upptäcka nya platser. Framförallt var det populärt att vandra över ängarna där det fanns massor av sork att dyka efter längsmed leden. Ungefär var femte meter tog han ett jätteskutt ner i gräset och nosade runt. Där och då hade jag inte så stor koll på exakt vart vi befann oss, men såhär efteråt har jag googlat och läst på och förstått att vi vandrade över Broängarnas naturreservat. Det ska vara ett av Stockholms fågelrikaste områden och är också skyddsvärd för hagmarkernas flora och sällsynta vattenväxter. Hur vackert och fridfullt som helst! (Bortsett från min skuttande hund som jagade sork.)

Leden går över massor av vackra ängar - de flesta helt enorma - och på kanske en av tio går där betesdjur. Vet vi nu, haha. Vi passerade en sån hage ganska tidigt, men där var djuren så långt borta att jag inte ens kunde få en bra bild med full zoom på kamerans standarsobjektiv. Så vi vandrade helt enkelt vidare på leden utan konstigheter. Passerade ytterligare en massa ängar och träddungar, över en parkering/vandringsledsstart och vidare in över nästa äng. Leden går hela tiden längsmed stängslet (antagligen också för att man ska kunna vandra där utan att störa eventuella betesdjur alltför mycket) och för det mesta har man en bra översikt där man går. 

Men när vi var på en av de sista ängarna så hade vi maximal otur. Vi hamnade i en dunge av träd och buskar som skymde sikten och inte förrän vi hade vandrat över i princip hela ängen såg jag att där fanns ett trettiotal kor, alldeles intill stängslet. Jag sökte med blicken efter första bästa grindpost och fann till min besvikelse att det var precis bakom kossorna. Alltså skulle vi aldrig kunna komma dit utan att först passera dom. Ungefär samtidigt får kossorna vittring/syn på oss och travar i gemensam trupp bort från grindposten, varpå jag tänker att om vi bara snabbar oss dit så kommer vi lyckas ta oss förbi dom utan att komma särskilt nära. Eldar är superduktig och går tätt intill mig (givetvis kopplad!), närmare än vanligt eftersom också han sett klungan med kor och inser det är bäst att hålla sig undan. Så vi skyndar oss snabbt som attan mot grindposten och jag gör så gott jag kan för att se till att vi inte stör. Problemet är bara det att ett par av kossorna bestämmer sig för att vända, får med sig hela hjorden och sätter av i galopp mot oss. Nu är inte jag den som är det minsta rädd för kossor - faktum är att jag är väldigt förtjust i dom - men att se trettioplus kossor galoppera rakt mot en i tät klunga.. Det är ganska respektingivande. Om inte lite lätt skräckinjagande, haha. I ett ögonblick får jag upp scenen från filmen "Australia" där lilla Aborginier-pojken står på en klippavsats och hela hjorden skenar vilt rakt mot honom. Stannar upp och tänker att jag måste få dom att stanna eller vända och får syn på en lång gren som ligger framför mina fötter. Den plockar jag upp och med ögonen fästa mot djuren slår jag ned den i marken och ropar "NEJ!". Såhär efteråt asgarvar jag åt hela grejen, åt mitt "Thou-shall-not-pass-moment" a la Gandalf. Det måste sett förbannat roligt ut. Men jag minns fortfarande mitt skenande hjärta och hur jag tänkte att "dom får inte skada Eldar". Och dom stannade faktiskt. Såg lite förvånade och undrande ut. Två-tre av dom ingav ett lite mer hotfullt uttryck, det var samma två-tre kossor som hela tiden verkade bestämma vart alla skulle röra sig. Och vi kom förbi till slut, men hela tiden med hjorden i hälarna. Lättnaden när vi till slut stod på andra sidan stängslet och kossorna galopperade rakt fram och tvärstannade precis intill oss - så nära att en kossa snusade mig på handen. Med en blandning av lättnad, hysteriskt skratt i magen och dåligt samvete över att ha stört djuren trots att jag inte menat det, stannade vi upp där på den lilla bryggan och andades ut. Både jag och Eldar, som skakade av sig stressen och nu mer uppsluppet tryckte sig intill mig för att få beröm och närhet. Det är inte helt lätt att förklara känslan såhär i efterhand. Guess you had to be there. Men med facit i hand vet vi numera att även de ängar som ser tomma ut inte alltid är det. En sak som inte är så lätt att veta när man passerat 10-15 stycken och endast sett ett litet antal kor långt, långt borta i en enda utav dom.

Efter den incidenten gick resten av biten över ängarna ganska lugnt till. Inga fler möten med annat än sorkar och fåglar och det var jag väldigt tacksam över. Vid det laget hade vi gått en dryg mil och att vända om och gå tillbaka samma väg var liksom uteslutet. Ville inte in och störa djuren igen. Så vi fortsatte framåt. Hittade ett STORT vattenkar i nästa hage och eftersom Eldar nu var rätt varm, trots att han fått dricka under vägen, tog jag helt sonika och lyfte ner honom i baljan. Det var djupt nog för att vattnet skulle omsluta hela kroppen, men grunt nog för att han skulle kunna stå i den och han verkade överlycklig. Han fick igen en hel del energi och jag fortsatte på leden med en hund som nu lyckligt travade på framför mig. Fann en rastplats med bänkar och eldplats där vi satte oss och åt vår matsäck, samt vilade en stund. Jag rekade det inhägnade området - en mycket mindre hage än de tidigare - och lät Eldar gå lös en kort stund. Slängde ut lite av korven jag hade med som han sen fick leta upp. Jättemysig stund. Så gick vi vidare. 

Efter ännu ett par hårslitande ögonblick - nu för att vi kom bort från leden då markeringarna plötsligt upphörde - kom vi till slut fram till Bro och jag hittade efter många om och men fram till en busshållplats, där vi tog bussen hem till Kungsängen igen. Vid det laget visade Runkeepern på att vi gått två mil, plus/minus någon kilometer, och varit borta i fem timmar. Inte konstigt att det var ett par trötta krigare som kom hem och somnade på soffan, många upplevelser och lärdomar rikare. 

Eldar är kanske inte alltid kreativ när jag efterfrågar det, men tro sjutton att han kan va en riktig idéspruta på egen hand ibland. Som det här med att gömma sina skatter till exempel. Där finns inga gränser på kreativiteten ;)

Knashund <3

Vi har rätt vettiga grannar här. Ur ett hundägarperspektiv är jag verkligen lättad över att möta människor som verkar varit med förr när det gäller hundar i behov av utrymme och som behöver mer tid än andra för att våga sig nära. Här är det ingen som tränger sig på eller får för sig att klappa. Ett par dagar i rad nu har vi mött en av våra närmaste grannar, en man som tidigare haft schäfrar, och jag har fått ett par goda tillfällen att öva mötena med Eldar. Han blir tydligare och tydligare med vad han vill, i mina ögon. Tar ut sitt utrymme tydligare, nosar i marken och visar upp en större variation av lugnande signaler. Jag blir duktigare på att se det också, nu när han gör det mer tydligt. Grannen, som vi mötte även idag på senaste långpromenaden, stannar alltid till när han ser oss, vare sig han kommer farandes i bil eller gåendes. Och varje gång vet jag att han gör det för Eldars skull, snarare än att prata med mig. "Det blir lättare bara du får vänja dig" brukar han säga till Eldar och så står han alltid kvar en stund för att Eldar ska få tid på sig att välja hur han vill göra, vare sig det blir att ta ut större avstånd eller komma fram och nosa av. Eldar brukar börja med det första, men ändrar sig oftast och går sedan fram för att nosa. Försiktigt och inte helt säkert, men han får både tiden och utrymmet som tillåter honom jobba med sig själv. 

Idag hände något nytt. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska tolka det, men jag tror att det tyder på att det är en process som pågår i honom. En process som är jobbig, men nyttig och god. Grannen, som idag stannade till med bilen och öppnade dörren för att låta Eldar komma fram, sträckte försiktigt och sakta ut handen en aning. Inte för att klappa, men för att Eldar skulle få nosa och liksom komma fram till att handen inte är någonting farligt eller hotfullt. Och efter det där första avståndstagandet kom Eldar mycket riktigt fram och nosade runt, kring ansikte och ben. Så skymtar han den lilla, försiktiga rörelsen med handen och blir med ens väldigt osäker. Jag förstår det för att han i samma sekund gnyr till på ett vis som tyder på ängslan hos honom och börjar trampa med tassarna. Och i samma ögonblick som det händer gör han en ansats att markera - MEN ångrar sig mitt i, tänker liksom efter och istället för att markera på det där instinktiva sättet, så sluter han bara munnen runt grannens öppna handflata. Försiktigt och mjukt. Lika mjukt som när han och jag myser och han vill "hålla" min hand. Grannen nickar åt mig för att säga allt är okej när han ser att jag - inom loppet av samma sekund - gör en ansats att bryta Eldar. Han gnyr ängsligt till igen, släpper handen och backar undan några steg. Det är det som är så tydligt med Eldar; han vill inte göra någon illa och han ängslas alltid över att han inte lyckats hejda sig själv i tid. Han kan ofta bli liksom "liten" efteråt, krypa upp och pussas oroligt på ett sätt som jag tolkar som någon form av ånger. Skuldmedvetenhet. Jag vet inte om det är jag som förmänskligar det hela, eller om det faktiskt är så att han är så medveten om att han gjort "fel" att han på något sätt ber om förlåtelse för det han gjort...

Efteråt dröjer det bara några sekunder innan Eldar ruskar på sig, skakar av sig stressen. Grannen nickar igen och ler mot mig. "Var lugn, det där var helt okej" försäkrar han igen - han ser nog att jag ängslas jag med. Så vinkar han och säger vi ses och kör vidare. 

Någonting händer i Eldar. Jag ser det ofta och jag ser det tydligt. Hur han allt oftare stannar upp och tänker efter innan reaktionen kommer. Som om han resonerar med sig själv, i brist på annat sätt att förklara det på. Jag ser det vid kloklippningen, fästingplockande, borstande, hundmöten, människomöten... Jag ser det som i en så enkel sak som att ta på sig selar (för ett halvår sen var selar fortfarande jobbigt för honom) eller hoppa in i bilen. Processen. Och jag inser att den inte endast sker i honom utan även i mig. För jag vet med mig att även jag har att jobba på. Att jag under det första året med honom blev minst lika reaktiv - alltid redo till försvar eller med olika strategier nära till hands. Någonting händer i mig. I oss. Och jag vet inte riktigt vart vi är på väg just nu. Men jag tror att det är bra. Jag tror att det blir bra.

Precis hemkommen efter att ha lagt ett viltspår inför imorgon. Det krävs nog ett visst mått av sadomasochism för att bege sig ut i skogen en fuktig sommarkväll utrustad med en stor hjortklöv och en flaska blod. Att vandra runt sådär som ett vandrande smörgåsbord för myggen är nog galenskap i många människors ögon - kan riktigt se framför mig hur mina kollegor på jobbet skulle garva ihjäl sig vid blotta tanken.

Det började regna mitt i allt, rätt bra, men jag fortsatte envist min väg genom skogen. Fast besluten om att inte få ett spår under 400 meter. Runkeepern slutade på strax över 450 meter när jag till slut kände mig färdig och sprang iväg för att leta upp cykeln och ta mig hemåt. Kom ut ur skogen och möttes av den mest fantastiska regnbåge över rapsfälten jag någonsin sett. Så skarp, så lysande och otroligt färgstark mot den molniga himlen - färgad brandröd och indigo av det nedåtgående solen. Och jag kunde inte låta bli att stanna upp där, mitt på vägen i regnet och bara andas. Insupa skönheten, lugnet och den magi som låg i luften i just det ögonblicket. För det ligger onekligen en magi i hur liten man kan känna sig inför naturens under. Så liten, men samtidigt så samspelt. Som vore vi ett, naturen och jag. Jag älskar den känslan. Och kanske är det därför jag blir som en barn på nytt varje gång jag befinner mig i en åskstorm eller bevittnar en solnedgång likt denna. Där känner jag mig levande.

Resten av kvällen spenderar vi i soffan, mannen och jag, medan Eldar myser med sin nötnacke vid våra fötter. Det har varit grabbarnas dag idag medan jag jobbat. Och imorgon bitti blir det spår. Blir intressant att se hur regnet påverkat.

Ni ska tro att det var ett lyckligt gäng hundar som återförenades här idag..! Eldars bästa kompis Dexter kom under eftermiddagen på besök tillsammans med matte Elise och flocksyster Diva. Total lycka. Medan, något äldre, Diva förnöjt slog sig ned på gräsmattan med en av Eldars pipbollar, rände grabbarna runt som kalvar på grönbete. Sprang som dårar, brottades kärleksfullt och turades om att vara den starke och tuffe. Dexter upptäckte snart den konstgjorda dammen vi har på tomten och gick helt bananas. Där har vi en hund som fullkomligt ÄLSKAR vatten - så till den grad att man inte har en chans att hålla masken när man ser honom hoppa och plaska och jaga kaskaderna av vatten han själv åstadkommer. Han slängde sig ut och hade så fruktansvärt roligt, medan Eldar något förbryllad stod bredvid och tittade på. Tyckte nog det plaskade lite väl mycket, badkruka som han ju är, men ville gärna finnas med på ett hörn ändå. 

Senare fick hundarna mat tillsammans - jättenyttigt för Eldar som ju inte alls är van att äta tillsammans med andra hundar så nära inpå och gärna vaktar sin mat. Gick riktigt bra faktiskt, även fast han inte har vanan inne. Överlag var jag förvånad över hur okej han var med att släppa in andra hundar i hemmet och låna ut sina saker. Det är något som vi inte fått tillfälle att träna på sådär jättemycket då vi i princip alltid setts på "neutrala" platser utomhus. Jag och Erik hade för säkerhetsskull plockat bort leksaker och sådant som skulle kunna orsaka tjafs, men på något vänster hittade de två bollar ändå. Och en av Eldars "begagnade" tuggrullar (upphittad efter de hundar som tidigare bodde här) som han snällt lånade ut till Diva tillsammans med den högt älskade pipbollen. It pips no more, kan jag ju för övrigt meddela, haha!

Medan vi tvåbenta grillade och åt gott, låg hundarna lite varstans och myste i kvällssolen. Så skönt att se dom nöjda och glada tillsammans sådär! Och att än en gång få höra - nu från en människa som ju sett och umgåtts MYCKET med Eldar det senaste halvåret - att det var som att träffa en helt annan hund. Att han var mycket mer avslappnad och verkade lugnare, tryggare. Det känns SÅ skönt att få den bekräftelsen! 

Kvällen avslutades med en längre promenad i skymningen och såklart lite bilder. Jag kunde ju inte låta kameran ligga hela eftermiddagen heller..! Fin avslutning på en fin söndag, i goda vänners lag.

Det är en fantastisk känsla att vakna upp till sol, blå himmel och fågelkvitter. Det är ungefär det vi hör här. Vinden som susar genom trädkronorna, kanske en häst som gnäggar någonstans och grannbarnens avlägsna skratt. Lystrar man kan man ibland höra pendeln passera, men man hör på sin höjd ett svagt brus i bakgrunden någonstans. Vi har fått för vana att frukostera länge och i godan ro ute i trädgården innan alla grannar börjat vakna till liv, med en bra bok eller ett korsord i knät, medan Eldar ligger utsträckt på gräsmattan. Han är som bekant inte den piggaste hunden i stan på morgonkvisten, ligger gärna och drar sig ett par timmar och bara myser. Kanske tar ett litet varv runt sina "ägor" och inspekterar läget, innan han lägger sig raklång och snusar lite till. Bättre starter på dagarna finns nog inte. 

Idag har vi en ledig söndag. Det är långtifrån alltid det händer då jag ofta jobbar söndagar. Vi har så smått börjat fundera på om vi ska åka till vandringslederna i det stora och vackra naturreservatet som ligger i närheten. Packa med oss matsäckar och sticka ut på dagsvandring längs vattnet. Det ser ut att bli en varm dag, så att vandra runt i skogens skugga och nära vatten där han kan svalka sig kan ge Eldar en chans att slippa undan det värsta av solens värme (även om han verkar tycka det är fantastiskt skönt att ligga och sola!). Nåja, vi får se. Än blir vi nog kvar i trädgården en stund denna söndag. 

De senaste dagarna har vi ofta gått vilse. Ordentligt. I timmar. Och jag tror att det nog kanske är det absolut bästa sättet att lära sig hitta i våra nya omgivningar - för oj vad vi lärt oss och vilka fina promenad- och körvägar vi hittat! Det är så att jag riktigt längtar till höstens lägre temperaturer så att vi kan komma ut och pröva alla nya vägar med cykeln och kickbiken. Jag och Eldar har minst en gång om dagen tagit en helt ny promenadväg. Utan att veta vart den kommer att leda eller vad som väntar oss för terräng. Det har varit både spännande, enerverande (när man tror att man fattar vart man är men är helt fel ute och hamnar i sumpmarker till exempel haha!) och kul. Vi har hamnat i kohagar, i fågelvåtmarker, mitt i djupa skogar och ute på stora fält. Jag har blivit galet myggbiten och svettig och trött, men vår ständigt växande värld har liksom varit värt det. Och Eldar har tyckt att det varit riktig skoj med så mycket nya platser. 

Igårkväll lade vi vårt första viltspår sedan vi flyttade. Äntligen! Och även om Eldar i korta ögonblick blev distraherad och lämnade spåret (vittrade vilt?) så gick det rätt fint. Han jobbade i ett bra tempo och väldigt fokuserat när han var på spåret. Nu kanske det inte skulle funka att bli distraherad på det viset om man tävlade, men det gör vi ju inte. Det viktigaste just nu är att han får jobba och använda sina sinnen, att han är nöjd och känner sig duktig. Och nöjd var han allt! Som han struttade fylld av stolthet hela vägen hem, med den stora klöven i munnen och skulle retas med oss. "Ta den om ni kan", liksom. Sen låg han i timmar och myste (ja, som vore det en nallebjörn) och tuggade på den. 
Ska försöka få till ett spår snart igen. Har ju hittat jättefina spårskogar och marker de senaste dagarna och det riktigt kliar i fingrarna efter att få gå ut och lägga nya spår! Måste skaffa hem lite fler klövar bara. Kanske får bli något personspår i väntan på dom?

Det har varit en riktigt produktiv helg här i stugan. Det i kombination med att vi ännu inte har fixat internet till nya hemmet har lett till att bloggande och sådant inte riktigt hänger med i farten, men jisses vad man får mycket gjort när man varken har ordentligt internet eller tv som distraherar! Riktigt skönt faktiskt.

Vi har i helgen fortsatt staketbygget, inhandlat ytterligare smågrejor till huset, klippt gräsmattor och diverse fix. Mycket har blivit gjort helt enkelt. Eldar har vart med på det mesta, som vanligt. Seg och varm om dagarna, men full av energi på kvällarna istället och då har vi passat på att ta de där riktigt långa och härliga promenaderna i skogen och ner till sjön. Har blivit aktivering i form av klickerträning (håller på med lite nya trix för ökad kroppskontroll) och godis-/matsök både inne och utomhus.

Och jag har fortsatt jobba med kloklippningen. Där visar Eldar på en enorm skillnad i stressnivå/tolerans sedan vi flyttat ut hit..! Det går fortfarande åt en hel del gotte, men vi har inte haft en enda konflikt sedan vi flyttade in och det är så himla skönt. En kombo av hur jag mår/vad jag sänder ut för energi och att den här nya platsen inte är negativt laddad alls kanske? Vet inte, men tror nog det påverkar. Senaste två kloklippningarna har varit lugna och faktiskt ganska mysiga. Har varit noga med att lyssna på signaler från honom, ge honom utrymme när han behöver det och att ta god tid på mig att vänta in honom. Har haft med mig klosaxen ute när vi myst och bara låtit den ligga bredvid. Berömt när han inte ryggar undan den, låtit mig "klappa" honom med den eller när han nosat på den. Idag märkte jag en enorm skillnad i hur han upplevde kloklippningen och hur han uppfattade saxen. Ryggade instinktivt undan vid första anblicken men kom sedan själv tillbaks och lade sig vid min sida. Och jag kunde utan större konstigheter ta mig igenom samtliga tassar. Har märkt att ju mindre jag håller fast en tass med handen desto lättare har han för att acceptera att jag klipper, så jag har använt mig av det. Låtit honom placera tassarna där han vill ha dom, berömt och gett godis med ena handen och klippt med den andra. Och han köper det. Känner att jag blir nöjd och kråmar sig och lägger sig på rygg för att bli myst med. Gör mig så himla glad att se! Det är knappt så jag känner igen honom ibland - eller rättare sagt - jag KÄNNER igen honom igen! För som han var en period i stan, med sådant som kloklippning, så fanns där verkligen stunder där jag inte kände igen honom eller förstod de kraftiga reaktionerna från honom. Så det är en enorm lättnad att för varje dag se honom mer och mer avslappnad, mer lättsam och cool. Och jag är SÅ glad för de vettiga, närmsta grannarna vi har fått! Som förstår sig på det där med reserverade hundar och inte tränger sig på. De har alla tagit det jag sagt på allvar och med stort lugn, låtit Eldar nosa av och få det utrymme han behöver och visat stor förståelse för hans reservationer. Och jag märker hur han växer i det. Hur det blir lite lättare för varje gång.

Marlene var här igår igen för att hämta upp sin bil och till vår glädje stannade hon på middag. Eldar var riktigt glad att se henne igen och sökte genast kontakt, busade med henne och visade tydliga tecken på att tycka om henne. Hyser inga tvivel om att han med tiden kommer vara såpass betuttad i henne att han kommer tigga om att bli kliad och myst med. Och jag förstår honom! Hon är svår att inte genuint tycka om när man träffar henne.

Det var en trött och väldigt nöjd unghund som igårkväll somnade på soffan. Och lika trötta och nöjda var husse och matte som däckade strax därefter. Vi mår bra här.