Den här morgonen tog vi en längre vandring ut till Stora Skuggan tillsammans med Sara och en liten matsäck. Eldar fick ha sele på sig och nöta lite kommandon första halvan (dock inget högt tempo alls då temperaturen steg pretty snabbt den här morgonen), men fick andra halvan "ledigt" och gick istället med halsbandet. Stannade till och myste lite, åt matsäck och tittade på ankorna i den lilla sjön. Så dök Herr och Fru Svan upp på andra sidan, med sina fyra avkommor och av någon anledning riktade de helt in sig på Eldar som nyfiket iakttog familjen från bryggan. Fru Svan måste helt klart vaknat på fel sida idag för inte var hon särskilt trevlig inte. Väste och fräste ilsket mot oss. Och Eldar förvånade oss alla med att bara sitta där lugnt och studera dom. 

Inte kan man tro att det här är samma huskygrabb som förra veckan höll på att dra ner hela mig i sjön när han såg familjen Svan. Han upphör aldrig att förvåna.

Eldar var dryga 5 månader när det som inte fick hända hände; han blev oprovocerat attackerad av en annan hund. Jag kan fortfarande minnas det som igår. Hur det hänt utan förvarning - inte en enda synlig signal från den andre hunden som gick från 0 till 100 på mindre än en millisekund. Och än idag förundras jag över hur jag lyckades behålla mitt lugn och gå emellan hundarna - rent instinktivt och utan en tanke på något annat än att få min valp därifrån. Det är märkligt det där. Jag har ofta fantiserat om hur jag skulle reagera i en sådan situation och inte i en enda av mina fantasier trodde jag på allvar att jag skulle gå in i det hela med ett sådant lugn. Det var som att se sig själv utifrån på något vis. Och jag minns att det inte var förrän ett par timmar senare som jag faktiskt kände skräcken och paniken välla fram - som någon slags efterchock. 

Eldar kom relativt lindrigt undan, tur nog. Inte för att det kändes så när vi väl befann oss i situationen och vi fick se vår valp med hela vänstra ögat fyllt av blod, som morgonen därpå hade svullnat upp och varat igen ordentligt. Men det som först såg ut att vara ett sår i själva ögat, visade sig vara ett sår i tårkanalen och tids nog - med lite medicinsk hjälp - läkte det fint. Idag ser man inga direkta spår av det alls. Åtminstone inte synliga.

Problemet med vissa ärr är ju just att de inte alltid syns. Och ibland kan det vara svårt att förutspå vad det är som senare i livet kommer att fungera som triggers för just den typen av spår inom en. 

Hunden som hoppade på Eldar var inte en helt främmande hund. Därav kom dom att ses fler gånger då den tillhörde vänner till Eriks familj -  men efter den där attacken var det tydligt att Eldar helt tappat förtroendet för corgin. Och egentligen är väl inte det så konstigt. Andra gången Eldar såg corgin på håll var förvandlingen enorm -  från att vara en lugn, glad och bekymmersfri valp till att skaka av återhållen rädsla/frustration/stress och ljudet som kom från hans strupe har jag aldrig hört sedan den gången. Men jag kan svära på att hade jag inte varit där för att hålla tillbaks honom så hade han med all säkerhet flugit på corgin och försökt slita honom i stycken. Ni har alla sett "monsterhundarna" på tv, "mördarhundarna" som Ceasar Milan ska få rätsida på, right? Än idag har jag inte hört en enda utav dom låta som Eldar gjorde den gången. 

Sedan den dagen har jag aldrig hört honom låta eller sett honom bete sig sådär igen. Ni anar inte hur tacksam jag är över att ärren inte blev så djupa som jag den dagen oroade mig över att dom skulle vara! Och trots att Eldar efter den dagen utvecklade en viss osäkerhet kring främmande hundar, så är det något vi med tid och tålamod har lyckats jobba bort mer och mer. Eldars dilemma är ju just att han fullkomligt älskar andra hundar och vill hemskt gärna leka med alla han ser - men efter attacken blev det som en slags inre debatt mellan sidan som älskade andra hundar och den osäkerheten som fötts ur händelsen med corgin. Så han började ta det säkra före det osäkra när han fick syn på andra hundar; göra sig stor, låta farlig och flyga fram mot dom. "Våga inte göra mig illa - jag kan försvara mig!"

Att jobba bort det beteendet - den osäkerheten - är ett ständigt pågående projekt. Idag är han inte fullt så oförutsägbar längre, hans utfall är oftast mer halvhjärtade och han reagerar inte längre på alla hundar som passerar. Även om det är långt ifrån där vi vill vara, så reagerar han idag endast på hundar som själva uppvisar osäkerhet eller någon form av aggressioner, men är vi bara tillräckligt snabba går detta att undvika något sånär. Man kan fortfarande märka av hans oro över att något ska hända, men han har mer och mer börjat lyssna på den sidan av honom som är nyfiken, vill leka och tycka om andra. Han har alltid varit en trygg hund i grunden och det är så skönt att se hur den inre tryggheten fortfarande finns där. Att den växer och börjar ta mer utrymme än hans rädslor.

Vår stora, stora hjälp har varit skvallret. Skvallret, massor av tålamod och det faktum att vi bor i ett väldigt hundtätt område som bjuder på många, många träningstillfällen. Och det trots att jag är långtifrån en expert på skvallerträning. Jag är inget annat än en rookie - liksom Eldar - och det om något ger mig hopp! För om en rookie med halvdan tajming kan lyckas såhär långt, så finns det inget vi inte kommer klara av med tiden och mer erfarenhet. 

Vart lite dåligt med inlägg den här helgen. Matte (som skriver i bloggen) har varit i Västergötland på begravning över helgen, så grabbsen fick ett par dagar för sig själva. Och en riktig grabbhelg blev det ute på landet med Eldar, husse och husses pappa.

Himla skönt var det dock att komma hem igår till mina pojkar! Tre nätter borta från Eldar är det längsta jag varit utan honom sedan vi hämtade hem honom i mitten av mars och det är otroligt hur snabbt man vänjer sig vid att alltid ha honom runt sig.