Äntligen sitter det uppe! Staketet jag längtat så efter. Det har egentligen suttit uppe i en månad redan, men det har jag ju inte nämnt tidigare. I alla fall så gick en del av sommaren åt att göra just det; färdigställa staketet. Och vilken frihetskänsla det är att äntligen kunna låta hundarna gå lösa på tomten utan att behöva oroa sig för vad som händer nere vid gatan eller hos grannarna. Och jag är rätt säker på att hundarna är himla nöjda med det hela också! Särskilt Eldar, som ju aldrig annars får gå lös på öppen mark så som Smella ibland får göra. Upplever faktiskt också att de känns mer tillfreds och rofyllda, kanske lite tröttare i huvudet faktiskt med nu när de har så mycket mer utrymme att röra sig på, lukta/gräva/leka och upptäcka i. Berikningsfaktorn blir en helt annan. Det smittar dessutom av sig på mig, vilket är väldigt välkommet. 

Det är också betydligt roligare och enklare att både leka med och träna med hundarna när de kan va lösa! Det öppnar upp för lite nya, mycket välkomna, möjligheter helt enkelt. 

Igår kväll fick jag äntligen se hur polletten trillade ned hos Smella vad gäller "stanna". Ni förstår, för Smella är det jättesvårt att stanna på plats (eller va lugn alls) om hon samtidigt vet där finns mat i min hand eller ja, nånstans inom räckhåll överhuvudtaget. Jag gör ju så med all typ av vardagsträning att jag mer eller mindre shejpar fram det i vanliga vardagssituationer, fast utan klicker. Jag belönar helt enkelt önskvärda beteenden som bjuds och med Smella är det där med timing A och O eftersom fröken bjuder på tio beteenden per sekund. Hon är fruktansvärt snabblärd - men kruxet har varit att hon liksom får lite tunnelseende när mat kommer in i bilden och därför finns det inte mycket till "stadga" i det hon gör, tex ett vanligt "sitt". För det mesta är jag inte så brydd, men det finns vissa situationer i vår vardag där det faktiskt känns viktigt för mig att jobba med hennes (eller alla våras) tålamod. Som när det är dags för mat eller promenad till exempel. Jag vill inte att hon kastar sig ut genom dörren eller grinden, lika lite som jag vill att hon kastar sig över mig så fort jag ska plocka mat ur fodersäcken. I vår vardag funkar inte det; det skapar stress och konkurrens hos Eldar om jag inte styr upp - och det skapar även en viss stress hos mig som vill få ordna ifred innan någon hoppar på mig. Eldar, som dels fått lära sig detta sedan valptiden och dels är rätt mån om att det ska vara ordning och reda, är van vid att man väntar på sin tur. Att andra inte gör det tycker han mycket illa om och går då gärna in och agerar polis. 

Så, Smella har fått lära sig att jobba för sin mat genom att själv komma fram till vilket beteende hos henne jag söker. Hon får sin mat först när hon a) är lugn och b) satt sig ned med baken ordentligt i marken och sitter kvar där oavsett hur långsamt skålen ställs ned framför henne. Därefter är hon fri att slänga sig över matskålen hur snabbt hon vill. Kraven har såklart höjts allteftersom - i början var enda kravet att stå med alla fyra på golvet - men för inte så längesen trillade polletten ned på riktigt och hon har mer och mer börjat sätta sig ned när hon vädrar ätbart. Igår upplevde jag precis samma grej med "stanna" - Smella har faktiskt verkligen börjat förstå vad det är jag vill ha utav henne. Hon visade på såpass god förståelse igår att hon för första gången faktiskt "korrigerade" sig själv när hon insåg att hon blivit för ivrig och rest sig för att gå mot mig; hon stannade och satte sig igen. Det enda jag gjorde var att instinktivt lyfta på handen för att signalera, men hon hann före mig och satte rumpan i marken igen. Jag kunde utöka avståndet, vifta med mat i handen, berömma och faktiskt till och med fota henne utan att hon rörde sig. Jätteduktig! 

Det gör mig alltid lika glad att se hur mina håriga små vänner gör framsteg, vare sig det handlar om småsaker eller enorma monsterkliv framåt! 

Det går mot ljusare tider nu. Jag måste erkänna att även om det innebär att snösäsongen häromkring i princip är över så längtar jag till våren. Kanske mer till ljuset och ni vet, känslan av pånyttfödelse som våren för mig symboliserar. För mig är det den absolut mest magiska årstiden; när dagarna blir längre, grönskan börjar titta fram och knoppar blygt visar sig för att sträcka sig ut mot solen. För mig innebär våren ny energi. Nya krafter att och ny luft att andas. Och ska man vara helt ärlig så är faktiskt barmarkssäsongen betydligt mer beräknelig än vinter-/snösäsongen vad gäller dragträningar. Är det någonting jag saknat och längtat efter så är det just det. Att verkligen, verkligen få komma igång med regelbunden träning. Någonting vi verkligen inte haft möjlighet till denna vinter och det extremt ombytliga vädret samt väglaget som varit. Vår vinterträning har känts hattig och otillräcklig (trots att vi kör på hobbynivå) och det märks särskilt på Eldar. Jag tror att det delvis är därför han känts mer tramsig än vanligt när vi kört. Upplever det ha varit en enorm skillnad i höstas när vi kom ut oftare per vecka, draget blev mer en rutin och han jobbade mer fokuserat. Han kändes jämnare. Så att barmarkssäsongen smyger sig in nu är nog bara välkommet. Även om det innebär lite högre temperaturer. 

Vi har under de senaste två veckorna kommit igång med spårandet igen. Eftersom väglaget fortfarande varit lite sisådär så har det varit ett fantastiskt bra komplement för att de åtminstone ska bli lite trötta i huvudet och det har verkligen varit kul att se Eldar så taggad på att spåra igen. För i höstas var det så ointressant för honom en period att jag valde att lägga spårandet på hyllan ett tag. Helt rätt beslut förstår jag nu. Eldar är återigen jätteintresserad och tycker det är jätteroligt. Har valt att gå back to basics med honom för att kunna utvärdera lite vart i utvecklingen vi ligger och det har varit nyttigt för oss båda även om jag märker att han med lätthet skulle kunna ta svårare spår. 

Även Smella har nu introducerats för personspåret och hon är verkligen en liten naturbegåvning. Starten är fortfarande lite förvirrande för henne - rutinerna sitter inte riktigt - men när hon väl förstår att det är nosen hon ska använda så går det undan. Väldigt fokuserad, noggrann och inte den som tappar koncentrationen vid störningar. Framförallt verkar hon tycka det är jätteroligt och det känns som det mest viktiga för mig. Annars finns ingen poäng med det, anser jag. Hittade en gammal spårsele som jag köpte till Eldar när han var runt halvåret och vi började spåra lite smått. Den passade aldrig på honom men jag är nu glad att jag inte gjorde mig av med den som jag tänkte för på Smella sitter den perfekt! Så fort jag plockar fram kommer lilla tanten som ett skott och svansen går som propellern på en helikopter. Så ivrig att komma ut att hon pratar oss igenom det. Får vi bara till rutinerna så kommer vi nog kunna avancera hennes spår rätt snabbt också. 

På söndag väntar vår första barmarksträning med Charlie och gänget ute kring Järvafältet. Väntar mig en lätt kaotisk start och skyhög energi - och förhoppningsvis en problemfri runda. Det blir ett bra tillfälle att på riktigt utvärdera hur hundarna ligger till i kondition efter vinterns alldeles för få pass. 

Idag har varit en såndär dag då både jag och hundarna vilat oss i form. Nåja, jag har faktiskt fått en hel del gjort idag även om jag mest suttit framför datorn när jag inte avbrutit för att vara ute kortare svängar med hundarna. Det har - som ni ser - fixats med bloggen (juldekorationerna kändes lite passé nu), planerats och småfixats. Hundarna har varit hur coola som helst, jättenöjda med att slöa i soffan eller hänga ute på tomten. Det är så himla tacksamt med sådana dagar ibland. Vi är ju för det mesta igång och utomhus, men när vi väl är inomhus så är det oftast väldigt lugna puckar. 

Lite senare ikväll är planen att åka ut till Järvafältet och reka vägarna. Förhoppningsvis blir det också en dragrunda, men det är allt annat än säkert. All den underbara snön som legat på vägarna har nämligen förvandlats till is nu, åtminstone där vi bor och jag är rädd att det ska se likadant ut på Järvafältsvägarna. Är det så illa så får det bli en långpromenad istället. Med broddarna på! Det är faktiskt totalt omöjligt att stå på benen med två hundarna ute annars. På morgonpromenaden idag var det såpass att hundarna själva hamnade på ändan upprepade gånger. Avskyr isgator. Avskyr allt som inte låter oss köra hundarna. Det är enormt frustrerande att ha fantastiskt väder i övrigt men bli hindrade av väglaget. Så eftersom det är en dragträningsträff planerad på söndag förmiddag så kände jag att det var bäst att åka ut och titta innan dess för att se hur illa det är. Det kan ju givetvis fortfarande hända mycket på de dagar som är kvar till söndag, men jag tänker att om det ser någorlunda okej ut idag - när allt annat är is - så kanske chanserna är rätt hyfsade för att vägarna är körbara även i helgen..?
Och är det nu inte det så har jag och Charlie precis kommit överens om en reservplan; ses med hundarna i någon rastgård och ändå umgås. Hundarna får åtminstone springa av sig då med, även om det inte är detsamma som att dragträna. Det är alltid härligt att få prata hund i timmar med Charlie (och inte känna sig som världens tönt för att man gör det) och att se hundarna ha det trevligt tillsammans. Eldar och Smella fungerar så väldigt fint med Lizzie och Youkon att jag önskar de kunde bo grannar med oss. Det hade varit fantastiskt. Och det skulle vara så kul att i framtiden försöka dra tillsammans med alla fyra i ett och samma spann. Vi har till och med redan tänkt ut hur de i så fall skulle placeras, haha. Youkon och Smella är väldigt lika i energi, både i och utanför draget. De är väldigt arbetsfokuserade och duktiga i led, strävar alltid framåt och håller bra tempon. Och jag har en känsla av att dom verkligen dras till varandra; av någon anledning hamnar vi alltid jämsides med Youkon när vi drar och Smella och han ligger inom kort tätt, tätt tryckta mot varandra. Jobbar som vore de i en och samma kropp. Superhäftigt att se! Lizzie och Eldar är mer lika varandra; stora, långbenta och snabba, men inte alltid lika fokuserade även om de kan kommandon hur bra som helst. Dragskallen är liksom av en helt annan kaliber hos Youkon och Smella. Men i wheel skulle de göra ett jättefint jobb. Ja, ni hör. Vi kan nörda ner oss rejält om vi får - och det är så förbannat härligt. Det är det som är så fantastiskt med de hundvänner man har.

Nej, nu är det slutskrivet. Dragväskan ska packas och det ska stoppas nåt i magen så även vi människor har huvudet på skaft. Håll tummarna för oss och att vi får dra ikväll! Och i helgen!

Känslan när den mörka himlen spricker upp, solstrålarna letar sig ned genom de gulnande lövverken och leran skvätter upp i ansiktet på en. Det sista i den meningen låter kanske inte så härligt för alla, men för mig är det en av de bästa känslorna på jorden. När hösten kommit, temperaturerna sjunkit och hundarna springer sig lyckliga framför cykeln. "If my cold weather suit isn't getting dirty, then we're not mushing hard enough" ska någon sagt nångång. Och lite så är det kanske nu på hösten när det är ömsom regn och lera, ömsom sol och friska vindar. Både jag, hundarna och cykeln var mer eller mindre dränkta i både vatten och skit när vi var hemma efter 3,7 km. Och att det är dags att ge cykeln - och framförallt bromsarna - lite extra omtanke blir tydligt i att lera.

Smella är så jädrans duktig. Kolugn i starten (även om hon kan bli lite pratig och yla dovt), stannar där jag ber henne att stå och väntar tålmodigt. Hon kör på oavsett vilket och trots att Eldar var rätt tjafsig halva rundan så bara fortsatte hon framåt som den maskin hon är. Slutade aldrig fokusera framåt. Eldar å andra sidan hade svårt att fokusera, särskilt första halvan av rundan. Blev sådär tramsig och tjafsig och skulle med jämna mellanrum agera ut mot Smella. Vid ett tillfälle blev han lite väl tramsig för att jag skulle tycka det var okej och jag stannade upp helt för att få lite ordning på honom. Testade faktiskt att låta honom springa på vänstra sidan istället för högra och faktiskt blev det mycket bättre efter det. Om det var på grund av sidbytet eller det faktum att han kanske bara släppte lite frustration/överskottsenergi vet jag inte. Skillnaden i hur dom sprang blev dock markant - de började springa mer samspelt och tätt tillsammans istället för var och en åt sina sidor. Eldar är ju väldigt "högervriden" medan Smella är lite mer "vänstervriden" om man säger, så att sätta Eldar på vänster sida och Smella på höger resulterade i att dom hamnade mer i mitten, sida mot sida. Bra eller dåligt, ingen aning, men jag ska pröva mig fram i fortsättningen så får vi se. Idag var första gången som jag körde båda samtidigt. Annars har ju jag och Erik tagit en hund var, alternativt har det blivit dragrundor när jag jobbat och Erik haft båda. Det jag däremot märker tydligt nu i starten efter sommarvilan är att Eldar faktiskt behöver ett par kilometer innan han börjar jobba verkligt fokuserat och "slappnar av" i arbetet - 3,7 km är lite i minsta laget just nu för att han ska hinna få ordning på sig själv. Jag upplever en stor skillnad de gångerna jag kört honom de längre sträckorna på 10-15 km. Mognadsgrej eller inte får tiden utvisa antar jag. Och under tiden får jag/vi försöka hitta sätt att bryta honom när det blir för mycket. 

Väl hemma blev det massor av mys med mysglada vovvar och inom kort däckade dom båda. Själv passar jag på att ta en kopp kaffe, njuta lite av lugnet som infinner sig hemma efter en dragrunda och ska försöka få lite saker gjorda som fått vänta i veckan. 

Idag fick vi äntligen till det - Eldars första riktiga simdebut! Första försöket för snart en vecka sedan gick sådär. Vi tänkte nog lite bakvänt, insåg jag efteråt. Eldar är ju en hund som det inte kommer naturligt för, det där med att kasta sig ut på djupt vatten och släppa alla hämningar. Han har någon gång tagit något simtag, när en hundkompis lurat ut honom i vattnet utan att han hunnit tänka efter, men that's it och vanligtvis går han aldrig djupare än att han kan stå stadigt på botten med alla tassarna. Och djupare än så, ja då kommer snart paniken.

Första gången vi försökte få till det där med simningen så vadade Erik ut i vattnet med honom. Ganska snart visade det sig att det var ett rätt dödsdömt sätt att försöka få Eldar att simma på - han hann liksom tänka alldeles för mycket och stressade upp sig så mycket att han istället för att simma mest svalde vatten och tjöt oavbrutet. Kändes sådär och det var en modfälld husse och matte som fick erkänna att strategin inte höll. Trots flytvästen, som vi inhandlat för att Eldar skulle känna sig tryggare.

Den här gången slopade vi helt den idén med att vada ut och istället fick Eldar inte vare sig val eller tid att tänka. Vi bytte plats för träningen och jag plockade med mig Eldar längst ut på bryggan istället. Och innan han visste ordet av så hade jag plockat upp och satt ner honom i vattnet. Han han pipa till av oro i en millisekund, men sen var det helt enkelt nödvändigt att börja simma - and so he did! Bara några meter förvisso på grund av brist på ordentligt djup på badplatsen, men han simmade på bra och målmedvetet med stranden som morot. Hur fint som helst! Och vi kunde göra om det hela tre gånger, lika gång gick det lika fint. Och för varje gång fick han ett glädjefnatt så snart han var uppe på stranden, mäkta stolt med sin insats och över allt beröm.

Nu ska vi jobba vidare på det och försöka hitta bättre platser att simma på, där det faktiskt är djupt nog att simma lite längre turer på. Längtar tills nästa besök hos min familj - där snackar vi gott om finfina simplatser för Eldar!

Så passerade ännu en solig och härlig helg. Inte klokt att vi imorgon kommer in i april redan - det går så rasande fort känns det som. Veckan som gått har varit solig och underbar, bjudit på många nyttiga träningstillfällen och härliga utomhusstunder. Faktum är att det känns som om jag varit utomhus nästan all min vakna tid, när jag inte jobbat såklart. Och Eldar har varit med i princip överallt förutom på Chinateatern i lördags eftermiddag. Det hade varit en syn, hehe.

Som jag tidigare berättat har vi lagt en hel del krut på passivitet den här veckan. Och inte vilken passivitet som helst, utan passivitet tillsammans med andra hundar. Och då framförallt tillsammans med kompisen Dexter. Början av veckan var verkligen en utmaning för både hundar och människor, men vi kunde tydligt se hur polletten trillade ned mot slutet av veckan. I fredags var vi ute i fem timmar med Eldar, Dexter och Diva och passiviteten då var en enorm skillnad från i måndags. Eldar gjorde en helomvändning; inga konserter, knappt några försök till att trissa upp sina kompisar för lek och bus, och han lade sig på helt egna kommandon och bara tog det lugnt. Sökte närhet och dåsade gärna en stund i solen. Verkligen jättefint att se! Och även Dexter visade på stor skillnad. Så nog har det gett både oss och hundarna en hel del att vara ute tillsammans i veckan och träna gemensamt. 

I lördags förmiddag åkte vi ut och lade viltspår. Den här gången hade vi med oss Dexter, matte Elise och husse Tobbe för att lära dom grunderna. Lade ett spår på dryga 100-150 m till Dexter, med några mjukare böjar och ett desto svårare och längre spår till Eldar. Medan spåren vilade gick vi själva och satte oss på klipporna vid vattnet och åt frukost. Det visade sig sen, när vi skulle ta Eldars spår, att det satt två tjejer med betande hästar och en liten skällande hund MITT I vårt lagda spår. Vi hade snitslat och markerat, men det är ju såklart inte alla som förstår, så jag pallrade mig bort och pratade med dom för att förklara. Dom ville sitta kvar och titta på oss när vi spårade, men vi visste att störningen sådär mitt i spåret skulle bli lite väl mycket för Eldar, vilket jag på ett schysst sätt försökte förklara. Dom flyttade senare på sig, men nog blev det en enorm störning för Eldar ändå det där. Hästarna hade stått och trampat/legat mitt i spåret, tjejerna hade nog tappat mat lite däromkring och det blev alldeles för intressant där dom suttit, visade det sig när vi skulle passera. En ofokuserad hund och något frustrerad husse jobbade sig så småningom vidare, men det tog en stund att hitta tillbaks till koncentrationen. När det var gjort så var det liksom inga konstigheter och gick i rasande fart mot klöven. 

I lördags eftermiddag fick vi också skoj besök när Eldars syster Vindra tittade förbi med hussen Marcus. Dom hade varit i Stockholm ett par dagar och vi passade på att ordna en liten syskonträff för hundarna. Eldar och Vindra har inte varit lösa tillsammans sedan Eldar flyttade hem till oss, så det var helt underbart att få tillfälle att låta dom ränna runt tillsammans i rastgården. Så himla fint att se deras samspel och kommunikation! Verkligen inga konstigheter, utan ren och skär glädje och på något vis tycktes de enormt samspelta, trots att de bara träffats ett fåtal gånger på promenad sedan de skildes åt. Inte alls det där stressade eller lite spända som man ofta kan se när två hundar släpps ihop för första gången, innan de bestämt sig för vad de tycker om varandra. Eldar såg henne när hon kom, låg där i rastgården och liksom väntade på henne, så släpptes hon lös och så for båda iväg på ett ärovarv runt rastgården - springandes nästintill jämsides - som om de aldrig varit skilda åt. Häftigt!

Så det har varit en vecka fylld av hund, hund och åter hund. Det har varit drag med Erik när jag vart på jobbet (dagtid har det varit lite varmt), spår, passivitet och många härliga långpromenader. Frukost ute på Skuggan nästan varje dag - ett helt fantastiskt sätt att starta sin dag på tillsammans med sin bästa vän. Och nu, såhär på måndagen, är det en mycket välbehövd latisdag som gäller för Eldar. Eftersom han var lite kass i magen i natt (både jag och Erik fick springa upp och släppa ut Eldar ett par gånger var inatt) passar det alldeles utmärkt, för det är en trött, trött grabb som ligger utsträckt här vid mina fötter. Och matte är i ärlighetens namn inte mycket piggare. 

Ha en fantastisk måndag!

Årets första viltspår för Eldars (och min) del blev av igår. Faktiskt också första gången jag kör viltspår med honom helt solo - det har nämligen varit Erik som i huvudsak stått för den delen. Det var nämligen ett medvetet val att låta honom och Eldar ta dom timmarna med instruktör tillsammans där i höstas, inte bara för att de skulle ha något att träna ihop och för att Eldar behövde den mentala stimulansen, utan även för att stärka deras relation. 

Erik har ju alltid varit "pappa bus" i Eldars ögon - superkul såklart, men samtidigt en nackdel när det kommer till vardagslydnad, hundmöten eller något så enkelt som en promenad. Till mycket har ju det berott på att jag varit hemma med med Eldar om dagarna då mitt jobb tillåter det. Jag har stått för mer ordning och gränssättning, den större delen av hanteringen, samt vardags- och passivitetsträningen. Så att Eldar snart lärde sig att matte lyssnar man på, pappa kan man leva lite rövare med, kanske inte var så konstigt. Där mina gränser varit tydliga, har Eriks varit mer flytande i allt mellan hur tufft man får leka/vilken lek som är okej, till om man får dra i koppel eller inte. Och egentligen syntes inte problemen tydligt förrän Eldar började bli könsmogen. Inte någon nyhet i hundvärlden det heller kanske, att det är då sådant man missat i de tidiga stadiet plötsligt visar sig i full kraft. 

Anyways, det var min och Eldars första gång helt ensamma i viltspåret. Jag stack ut tidigt på förmiddagen och lade spåret på Lilla Skuggan, tacksam över den blå himmeln, solen och de inte alltför starka vindarna. Var riktigt noga med att markera vinklar och blodstopp och antecknade dessutom alltihop i boken jag hade med mig. För min egen skull. Eftersom jag är mer osäker än Erik i spåret känns det bra att ha stenkoll på hur jag lagt det - OM jag skulle behöva hjälpa Eldar. Är dessutom inte så van vid att lägga blodspåren helt själv och behöver mer vana på den biten för att känna mig hundra. Cyklade sedan hem och lät spåret ligga i ca 1,5 h innan vi tog det. 

Eldar var något ofokuserad i starten men fick ordning på sig själv rätt snabbt. Jag märkte att vinden tilltagit rätt ordentligt under tiden vi varit hemma och flyttat spåret rätt ordentligt på vissa ställen. Det där tycker jag fortfarande är lite småkrångligt - försöker fortfarande lära mig se på Eldar när han spårar på rätt spår och/eller när han får upp spår på något helt annat. Det är lätt hänt i dom här omgivningarna där det finns mycket vilt. Men han jobbade på riktigt fint, drog emellanåt fram ordentligt  (grabben har en tendens att gå väldigt snabbt fram i spåren) och zick-zackade fram där vinden flyttat spåret. Tog första vinkeln hyfsat (där hade vinden verkligen fixat en utmaning), andra vinkeln var självklar och tredje likaså. Hade ett blodstopp på ca 15 meter där Eldar blev riktigt förvirrad. Blodstopp och dylika hinder har aldrig varit någon jättestor utmaning för honom tidigare, så jag tror att det var vinden och dessutom något helt annat spår som strulade till det lite. Han ville upprepade gånger dra upp i skogen längs en djurstig som gick åt precis motsatta hållet mot dit vi skulle. Fick i slutändan kalla honom till mig, sätta honom vid mig och sen be honom spåra samtidigt som jag pekade med handen där jag ville han skulle börja. Rätt av mig? Ingen aning. Men efter det så gick det hur fint som helst igen. Han tog sista sträckan snabbt som attan, över stockar och sten och in i skogen där klöven fanns. Och tro sjutton att det var en stolt grabb som tog ett ärovarv med klöven i mun och sen lade sig i gräset för att gnaga på sin skatt en stund. Samma stolta grabb bar sen klöven hela vägen hem - alla 5 kilometer - och totaldäckade nästan i samma stund vi kom innanför dörren. Tar det som ett rätt ok betyg ändå ;)

Så - viltspår 18 februari:
Distans: ca 400 m
Antal vinklar: 3 (snäva)
Blodstopp: 1 á ca 15 m
Tid: Ingen anteckning

Det har varit två lugna dagar det senaste då jag är rätt sänkt av min förkylning. Eldar var en riktig kruttunna igår och ville vara överallt på en och samma gång, for fram och tillbaks som en dåre utomhus. Unghundshormonerna liksom riktigt sprutade ur öronen på honom. Första som hände på morgonpromenaden, med en inte alltför pigg eller kry matte, var att han höll på dra omkull mig helt när han fick syn på en collie komma gåendes. Den såg tydligen väldigt skoj ut och Eldars första impuls var att springa över och leka lite - måste glömt att han var kopplad. Fick tag i ett träd som höll mig uppe i sista sekunden, men var inte vidare glad måste jag erkänna. Impulskontrollen fungerade verkligen inte riktigt igår under dagen på skrutthunden - nu efteråt är det lite komiskt men herregud så sur jag var. Lika mycket på mig själv och min obefintliga ork/tålamod, som på Eldar som vägrade samarbeta med en surkärring som jag. (Konstigt haha..)

Tanken var att Erik skulle ut och dra på eftermiddagen men det körde ihop sig helt. Han kom inte ifrån jobbet i tid, hann inte fixa med bromsarna på cykeln, var apstressad och allt blev lite pannkaka. Så hörde Tirild av sig, som en liten riddare i nöden, och det slutade med att hon plockade med sig Eldar tillsammans med Sonko framför sparken. Så otroligt tacksamt och grymt det är att ha grannar som själva har hund (inte bara hund utan huskies!), förstår grejen och inte drar sig för att hjälpa till när det behövs. Så uppskattat!

Behöver jag ens säga att det var en väldigt annorlunda unghund jag hade den här morgonen? Trevlig, lätt och väldigt sugen på att jobba med mig. Inte alls samma döva slyngelhund som igår och sökte kontakt mest hela tiden. Det gör en sån fruktansvärd skillnad - den fysiska träningen med honom. Märks i precis allt vi gör; från kontaktövningar till hundmöten. INGET kan slå det, åtminstone inte i den fas vi just nu befinner oss. Tog en lång promenad i förmiddags och var ute i nästan tre timmar. Jättemysigt, även fast jag själv höll på däcka efter första kilometern, snorig och yr. Eldar fick gå i långlinan och skötte sig utmärkt. Fixade alla hundmöten utan tillstymmelse till problem, utom sista som blev honom aningen övermäktigt. Gick ändå hyfsat, om än inte helt hundra. Passade på att öva lite inkallning också på ett av alla fält som finns kring Stora Skuggan, det gick riktigt fint idag.  

Det var en seg hund - och ännu segare matte - som kom hem sen. Tänkte lägga oss och titta på film men så gick elen. Hela tre gånger om. Och det har sprungit folk ut och in mest hela eftermiddagen känns det som. Rätt nyttigt för Eldar ändå, som skötte sig superfint. Gick fram, nosade lite (killarna som håller på med stambytet har äntligen lärt sig nu efter x antal månader hur jag vill att de beter sig kring Eldar när de kommer hit - thank god) och valde sen att gå lägga sig i sin hörna och titta på avstånd. Där har han legat och sovit sedan dess, medan jag pillat med bloggen. 

Nu ser vi fram emot en helg där jag känner mig piggare och vi får komma ut och jobba tillsammans. Tråkigaste som finns att inte ha orken, även om Eldar anpassar sig utan större problem. 

Det blev en tidig lördagsmorgon för oss tre. In i bilen och ut till Lilla Skuggan för att möta upp vår spårningscoach, Denise, i gryningen. Det var en hisnande vacker syn som mötte oss därute; det låg ett glittrande frosttäcke över både mark och träd och hela Skuggan badade i ett varmt, orange ljus från solen som var på uppgång. Vilken fantastisk känsla det är att befinna sig på en sådan plats, under tystnad, när världen vaknar till liv en morgon som denna. Det är svårt att inte fantisera om hur fantastiskt det måste vara att åka ut på dragtur tillsammans med ett ordentligt spann, sådär tidigt en vacker morgon. En dag...

Anyways så gick Erik och coach iväg för att lägga spåret - idag ett betydligt mer avancerat än tidigare - medan jag och Eldar tog en promenad i skogen under tiden. Eldar förstod vad som var på gång redan när han såg spårselen och var ärligt talat riktigt krånglig att promenera med, så het var han i starten. Viltspåret fick sin liggtid och under tiden lade vi ett par personspår, som jag den här gången fick ansvara över. På grund av mina jobbtider har jag ju missat mycket vad gäller spårträningarna, så det har varit Eriks grej litegrann medan jag försökt läsa på i efterhand. Men jag lär mig aldrig så bra som när jag får göra något praktiskt, så idag var verkligen nyttigt för mig. Framöver kommer jag nu börja ta lite mer ansvar över personspåren och Erik får fortsätta med viltspåren, vilket känns riktigt kul. Eldar hann lugna ner sig rätt bra där innan vi började med personspåren; ett krav för att han ska få gå på och jobba. Han kände initialt av min osäkerhet när vi skulle ta personspåret Erik lagt, men så snart jag själv tagit ett djupt andetag och släppt min egna prestationsångest (har lite väl lätt till prestationsångesten ibland) gick resten som en dans. Denise och jag pratade igenom hela arbetet och jag lärde mig analysera hur det ser ut när Eldar spårar respektive börjar nosa på något annat, medan Denise fick svara på mina frågor. 

Viltspåret gick riktigt fint! Erik och Denise hade lagt ett spår som var ca. 400-500 meter långt, tre olika vinklar, två blodstopp (första gången) och dessutom en så kallad "lega" (ett upptrampat/uppsparkat område där det skadade djuret ska ha lagt sig för att vila - ska funka som en försvåring av spåret) strax innan sista spårsträckan. Eldar fick även lite hinder då spåret lagts rätt över en hög stockar som Erik klivit över; ett problem han löste utan problem. Det är verkligen fascinerande att se skrutthunden jobba med nosen! Vilket fokus! Bara i personspåren har jag svårt att hålla tillbaks honom, sånt driv är det i grabben, så jag kan bara tänka mig hur det måste vara i viltspåret. Kanske tur att det är Erik som kör det, vars vikt i princip dubblar min ;) Eldar bokstavligen flög fram över spåret, en kort stunds förvirring vid första blodstoppet och så framåt i full fart igen. "Legan" var en barnlek - han gick bara rätt igenom den och bakom stod jag och Denise och bara skrattade. Jag trodde han åtminstone skulle bli lite förvirrad, sa Denise och bara skakade på huvudet. Så ja, Eldar har återigen bevisat vilken fantastisk liten nos han har och man kan inte låta bli att svälla lite av stolthet när man tänker på det. Och Denise sa återigen, flera gånger om, att vi verkligen borde anlagstesta honom. Så himla kul.

Så var sista träffen - och morgonen - över för det här året. Hyser dock inga tvivel om att vi kommer att boka upp oss med Denise igen framöver. Är faktiskt lite sugen på den specialsöks-kurs hon nyss blivit licensierad instruktör inom och hon trodde Eldar skulle fixa det galant. Så vi får väl se i framtiden. Nu ska vi fortsätta jobba med spåren och svårighetsgraden så länge vädret tillåter. Och fler supertidiga gryningsmorgnar ftw!

Den här morgonen steg jag upp tidigt (för att vara en som jobbar kvällar haha) och lämnade hunden hemma. Det har ju till 99% varit Erik och Eldar som gått på spårträning då mitt jobb kommit i vägen lite, vilket jag själv tycker är supertrist såklart och därför försöker jag nu komma ikapp lite för att själv lära mig det hela. Eldar kan ju uppenbarligen, så det handlar utan tvekan om att jag själv ska förstå grunderna och bli duktig på att lägga spåren och upprätthålla de rutiner som gäller. Så, ut i morse för att göra ett försök efter att ha frågat ut Erik igårkväll. Två små enkla personspår bara, tänkte jag och lade två - ett som startade på öppen gräsmatta, över en grusgång och med en liten böj på slutet och det andra blev mer inne i "skogen" med två böjar, likt ett S. 

Rookie som jag är så tänkte jag inte på att där skulle kunna komma någon och sno belöningen i slutet. Det visade sig sen i första spåret att nån liten fuling (skator?) satt i sig alltihopa så Eldar förstod inte riktigt när spåret var slut. Fick helt enkelt improvisera och sticka till honom godis från fickan och överösa honom med beröm. Märktes tydligt att vinden hade flyttat det spåret ute på gräsplätten, med nog har killen fantastisk nos alltid, för trots lite förvirring så satte han det i princip utan hjälp alls. Andra spåret gick dock bättre - kanske också för att jag gjort ett bättre jobb med att lägga det förstår jag nu i efterhand - och Eldar flög fram med nosen i backen, över stockar och sten. Inga problem alls att hitta fram till mål och den här gången fick han allt sin belöning! Hade valt en bättre placering på den så den inte var lika synlig för tjuvar antar jag, haha. 

Anyways. Intressant att se hur pojkens nos tar honom i mål trots att matte inte har stenkoll - ÄN. I eftermiddag ska jag iväg på personalmöte på jobbet och sen införskaffa mig/oss en såndär familjekalender. Perfekt ju för att planera in Eldars träning, med vem och vad som ska göras. Vi börjar känna att det verkligen är nödvändigt nu för att få det att gå ihop med våra jobb, olika dygnsrytmer och kanske framförallt nu när vi inte kan bo hemma dessa veckor. Det blir till att planera så mycket mer och det kan verkligen innebära mycket extrajobb för att kunna sticka ut på draget eller spåret. Men nog ska väl det gå också, med lite vilja och struktur.

Det blev en grabbarnas helg. Jag fick nöja mig med att spendera dagarna/kvällarna på jobbet, medan Erik och Eldar fick både lördag och söndag tillsammans. I lördags förmiddag blev det dragträning tillsammans med Hjortis-gänget (Sonko, Iris och Primus denna gång) och det märktes verkligen på Eldar när jag kom hem från jobbet. Så himla harmonisk grabb det var som kom och hälsade på mig i hallen där på kvällen. Älskar när han är sådär nöjd med livet! Och när man får se honom som sådan inser man hur viktigt "jobbet" är för honom. Mentalt och fysiskt. 

Söndag innebar tredje privatträningen med coach. Idag med helt fokus på spårandet - viltspår och för första gången (om man räknar bort den gången då Eldar var riktigt liten och vi följde med syster ut i skogen vid ett tillfälle) personspår. Själv följde jag Eriks och Eldars jobb via coachens Facebook-sida där jag läste en statusuppdatering som jag på en halv sekund förstod handlade om mina pojkar:
"Det är magiskt när man ser en unghund, som matte och husse kämpar med hundmötena med, som bara lyfter blicken i spåret två sekunder och registrerar när en lös hund kommer, för att sedan fortsätta jobba! Magiskt!!"
Gjorde mig så stolt och glad att läsa så ni anar inte. Och ännu mer när Erik senare berättar att coachen varit så nöjd med Eldars arbete i spåret att hon sagt vi skulle kunna tävla med honom - så grym är han med nosen!

Nu är det här hemma hos Eriks syster en mycket nöjd huskygrabb som ligger och slumrar. Och det känns så fint att ha hittat någonting (utöver draget) som han tycker så mycket om att göra. Att han har fått jobba visar sig verkligen på våra vanliga promenader med; det är lättare att passera hundar, han visar inte alls samma känslighet eller lätthet att hamna i stress och är generellt mycket lättare (och roligare) att träna vardagsgrejer med. 

Så nu är vi inte bara drag-hooked.. Vi börjar visst bli spår-hooked också! Lite bilder från helgen:

Här kommer några korta klipp från spårandet. Eriks och Eldars andra försök någonsin. 

Ursäkta den kassa kvalitén - blev visst lite knas när klippen komprimerades. 

Det har varit en intensiv helg för vår lilla familj. Inte helt som planerat men kanske var det lika bra med tanke på allt vi fick gjort i slutändan. 

Lördagsmorgon började med träning för coach med Eldar. Förra helgen var bara Erik med och det hade inte riktigt gått som man velat. Under dessa träningar med coach jobbar vi idag specifikt med två saker; spår och hundmöten. Viltspåret hade gått jättebra - Eldar var toktaggad så till den grad att han slitit sig medan Erik och coach skulle iväg och lägga spår (säkert till en viss del separationsångest också), för att sedan visa sig vara en riktig stjärna på att jobba med nosen. Hundmöten å andra sidan hade inte alls gått bra - jag som bara fick det återberättat för mig tyckte det lät som rena rama cirkusen och började ifrågasätta allting ordentligt. För hur kunde min grabb ha reagerat så tokigt på allting som det lät? Spenderade resten av veckan med att själv ta ut honom och bokstavligen leta upp varje hund jag kunde hitta för att ta reda på vad det var som gick så snett. Och snart förstod jag att det till stor, STOR del måste haft med a) avstånd, b) förare och c) godis/belöning att göra. På något sätt måste hundmötena förra helgen ha varit för påfrestande, för nära (eller på fel sida av) Eldars stresströskel och därför blev det för svårt. Dömt att misslyckas för att man från början inte skapat rätt förutsättningar - och det märkte jag låg kvar hos Eldar dagen efter med. Så jag valde att backa i vår träning, skvallra från grunden igen och jobba med nya belöningar och krav. Jag planerade hela veckan för hur jag ville att vårt nästa coach-tillfälle skulle se ut. Hur jag ville Eldar skulle bete sig under möten - och vad jag själv skulle jobba på och sända ut för signaler. För det finns ingen Eldar är så mottaglig för som jag, i dagsläget. Och varje liten sak jag sänder ut, medveten eller omedveten, plockar han upp. Jag kan tänka mig att det måste ha varit likadant när Erik var den som höll i kopplet förra helgen och situationen känts okontrollerbar. Likaså kan jag tänka mig att även coachen måste ha blivit osäker och börjat ifrågasätta sig själv när hon plötsligt stod där med en unghund vars fixering inte gick att bryta. 

All den där träningen och mentala förberedelsen i veckan har verkligen varit till hjälp. Vår träning i lördags såg verkligen annorlunda ut än förra helgen. Vi prövade oss fram med avstånden till de andra hundarna, jobbade med att titta efter lugnande signaler och kroppsspråket i mötena. Jag kunde glatt konstatera att jag jobbat helt rätt med Eldar, med rätt belöningar och rätt tankesätt. Vi upptäckte att han dessutom svarar väldigt mycket på min röst när vi skvallrar. Ju svårare möte desto mer pratar jag med honom, om vadsomhelst egentligen. Coachen menade på att det var tydligt att min röst och tonläge dämpade hans stress och fungerade som en väldigt effektiv förstärkare av det beteendet vi ville att han skulle uppvisa. Hon sa också att mitt sätt att komma ner på Eldars nivå (jag har gått från att stå vid honom till att alltid sätta mig vid hans sida när vi skvallrar) var väldigt effektivt för just oss. Det gör det lättare att behålla kontakt och dessutom känner sig Eldar mindre trängd än om man står och lutar sig över honom - vilket det lätt blir om man är lång som Erik är. Vidare visade det sig att Erik jobbat väldigt mycket med kontakten honom och Eldar emellan i veckan, vilket var jättetydligt och gjorde mig så himla glad att se. Vår hund är verkligen galet bright och det handlar bara om att motivera och jobba med honom på ett sätt så han förstår vad vi vill, för att han ska hänga med på idéerna vi har. Så skönt det var att avsluta träningen med lättnad, stolthet i bröstet och glädje. 

Dessutom gick spåret superbra! Eldar var återigen sjukt het på att spåra vilt - jag FÖRSTÅR att han slet sig förra gången - för jag fick verkligen jobba på att hålla honom någorlunda lugn när de andra gick iväg för att lägga spåret. Eldar höll sig vid min sida (efter mycket om och men i början) men höll full konsert för hela stan under tiden. Där har vi verkligen att jobba på i fortsättningen, samtidigt är det förstås himla kul att se han blir så himla laddad när han fattar det är dags för viltspår. I lördags ökade coachen dessutom svårigheten genom att börja spåret på ett öppet fält - där vinden senare flyttat spåret rätt bra - för att sedan fortsätta en kort bit över grusväg och in i skogen. Det blev även ett ordentligt vinklat spår den här gången, vilket blev en utmaning för Eldar som kände sig lite förvirrad där ett tag innan han hittade rätt igen. Superhäftigt att se honom så fokuserad med nosen i backen. Och självförtroendet och stoltheten när han sen hittade sin skatt! Ska bli kul att sätta honom på ett ordentligt personsök nästa gång.

På söndagen var det tänkt att vi skulle vara på Siberian Husky-träff med dragträning, men den blev tyvärr inställd. 
Anordnaren hade blivit ordentligt sjuk och det bestämdes att heldagsträffen skulle flyttas till slutet av månaden istället - vilket kan innebära att det (förhoppningsvis) är snö på marken då. Istället ägnades söndagen åt att röja det sista i lägenheten inför stambyten som på allvar börjar idag (kök, hall och badrum kommer rivas upp) och dessutom flytta till Eriks syster som vi ska bo hos en tid nu. Eftersom vi visste det skulle ta en himla massa tid så tog vi på förmiddagen ut Eldar på en dragrunda framför cykeln vilket han var väldigt taggad på. Så jäkla härligt med en hund som tycker om att jobba! Även i sin hittills svåraste period. 

Trevlig måndag på er därute! 

Igår var ju vädret så himla trist att det mest blev fler och mindre rundor ute. Eldar var lite småseg efter att ha följt med Erik till jobbet dagen innan, så det passade rätt fint med en lugnare dag. För att dock göra det hela lite roligare så tog vi en lek/-parkourstund i närheten av huset. Hittade massor av fällda träd som var perfekta att balansera på. Olika tjocklekar på stammarna innebar olika svårighetsgrad dessutom! Eldar fick också leta lite godis som gömdes bland stammarna, vilket han tyckte var riktigt kul. Ibland är det allt riktigt skönt med kortisrundor också, särskilt när man får skoja till dom lite för både matte/husse och hund.

Den här fredagen tog både jag och Eldar en rejäl sovmorgon. Jag som jobbar kväll var absolut dödstrött och Eldar, som inte direkt är den som har något emot en lat morgon, låg och snusade nedanför sängen. När vi båda vaknat var det ändå inga snabba ryck iväg, utan vi startade dagen med att brottas i sängen. Låg kvar där åtminstone en halvtimme innan vi steg upp, Eldar fick komma ut och kissa och jag fick mitt kaffe. 

Vädret här är fortfarande ostadigt och förändras varje millisekund. Ena stunden sol, nästa spöregn. Inte för att man har så mycket val när man har hund, men dagar som den här är det ju ärligt talat mindre roligt att vara ute och gå långpromenader eller leka runt i skogen. Eldar, som hade en lugnare dag igår, var dock full av energi när vi väl kom ut så jag bestämde mig för att sticka ut med honom och cykeln en sväng. Fram med dragselen och för säkerhetsskull skinkosten i fickan. Eldar har betyyyydligt lättare för hundmöten när vi dragtränar, men så snart man inte "jobbar" har han svårare att kontrollera sig och det kändes dumt att chansa nu när vi senaste veckan jobbat så jäkla fint med hundmötena. Behövde dock inte oroa mig, för hundarna hade han inte mycket intresse av den här fredagen. Desto mer för en katt i koppel som passerade oss när vi just skulle till att åka iväg - föga förvånande. I övrigt gick det superfint att dra idag. Eldar jobbade fokuserat och med driv, vilket var superkul. Och så stolt han blir när han märker att jag är nöjd med honom - den där blicken han slänger över axeln för att söka kontakt och lite bekräftelse..! Älskar det!

Avslutade rundan med att stanna till nedanför vår lägenhet och tramsa runt lite. Lekte och sprang med pipleksaken, jagade varandra och Eldar blev för en stund helt betagen av ett snöre (typ någon slags gunga?) som hänger i ett utav träden. Skrutthunden är för rolig ibland. Han har också en lustig liten crush i buskarna precis utanför vår port - haft det ända sen han flyttade in hos oss - och nu såhär efter sommaren har den visst kommit tillbaka. Idag fick han ett utav dom där rycken jag inte sett sen han var runt 5 månader då han hoppade rätt in bland dom lövlösa buskarna (som blir lite som en studsmatta under honom) och skuttar runt där i, tills han lägger sig och börjar smyga på mig. Sjukt underhållande! Och jag kan faktiskt inte låta bli att stå där och asgarva åt honom, ens när jag blir irriterad över att han inte lyssnar. Som sagt. Man får välja sina strider när man har unghund, haha..

Jag ligger i sängen och lyssnar till hur pojkarna i mitt liv pratar i sömnen; den tvåbenta såväl som den fyrbenta. Själv kan jag inte sova. Mitt huvud fylls ikväll av flyktiga tankar och avgrundsdjupa grubblerier. Inget jag är redo att dela med mig av helt, men det kommer så snart jag fått lite distans till allting. Ikväll rannsakar jag alltså mig själv. Ställer frågor och söker efter svar - eller kanske söker jag egentligen bara efter vägar som leder till svaren? Oavsett vilket så vet jag att jag besitter en järnvilja och en kamplust som heter duga. Jämsides med de osäkerheter man ibland (eller ofta) tampas med som hundägare. Men kanske ska jag vara glad att dom finns, som där osäkerheterna, för dom får mig att ifrågasätta. Att inte bara ta det jag hör för att vara en absolut sanning, utan att själv se mig om efter andra sätt, andra vägar. 

Kommer att tänka på ett citat ur En Geishas Memoarer:
"Water can carve it's way even through stone.. And when trapped, water makes a new path." 
Och jag tänker att jag som hundägare måste försöka bli mer som vatten. Att vi är skyldiga våra bästa vänner det.

Ikväll gör jag en mental lista i mitt huvud. Saker att jobba på. För mig. För oss. Och skriver under ett mentalt kontrakt med mig själv om att inte ge upp förrän vi lyckats ta oss dit vi behöver. Oavsett vad vi får höra på vägen dit. Oavsett om det tar oss en månad - ett halvår - eller tre år. 

Jag gör en annan lista med. En måndagslista. Och mentalt börjar jag fylla den:
a) Detta ska vi träna på
b) såhär ska vi träna på det
c) detta ska JAG träna på
d) såhär visualiserar jag att allting ska gå

Och innan jag bestämmer mig för att sova, bestämmer jag att imorgon ska bli en bra dag. En dag som vittnar om att vi klarar allt tillsammans. 

Nyss hemkommen från en långrunda och jag känner mig så himla nöjd och stolt över Eldar! Som jag berättade i något utav de tidigaste inläggen här på bloggen så jobbar jag och han väldigt mycket på hundmöten just nu, där han lätt kan bli lite osäker efter att en gång ha blivit attackerad och biten. Vilka framsteg han gör, min grabb! Visst, alla dagar är inte bra, men det är en stor skillnad på intensiteten och frekvensen på de utfall han idag gör. Det går mycket snabbare att bryta honom (om han ens behöver brytas) och i 99% av fallen som idag är så är de rätt halvhjärtade.

Skvaller, skvaller, skvaller stavas vår stora hjälp..! ÄLSKAR att man kan vända något negativt (utfall) och göra mötena till något positivt genom skvallrandet, istället för att korrigera genom ryck och drag och gud-vet-vad. Plus att det bara bidrar till en bättre kontakt mellan mig och min hund. Win-win helt enkelt!

Idag fick vi verkligen skvallra järnet. Vi skvallrade på hästar vid Ryttarstadion (Eldar tittar mest bara lite nyfiket på avstånd nu istället för att försöka springa efter dom) och mötte hur mycket hundar som helst, av alla de sorter. På bara tre meters avstånd (ENORM bedrift från Eldars sida!) skvallrade vi på ett hunddagis där tre hundförare kom med dryga 10 hundar var - och inte alla var så lugna när de såg Eldar. Ändå lyckades han sitta kvar med rumpan i marken hela tiden och bibehålla kontakt med mig. Tidigare har jag velat att han ska vända om och komma tillbaks till mig när vi skvallrar, men jag upptäckte att det för Eldar funkar mycket bättre om han bara sätter sig ned jämte mig istället. Han lyckas slappna av mycket mer när vi sitter ner. Så det känns ganska självklart att fortsätta på det vis som är bäst för honom. Varför förstöra ett vinnande koncept?

Passade också på att passivitetsträna en stund nu när allting gick så bra idag. Han är jätteduktig på att ta det lugnt inomhus, men utomhus kan det ibland vara svårt med alla dofter och djur och annat skoj som lockar när man är en unghund. Men idag förvånade han mig faktiskt med att ligga där fint vid mina fötter och vara helnöjd med det i hela 10 minuter! Superduktigt av honom! Sen blev det lite tråkigt och då gjorde vi lite tricks (sitt, ligg, rulla, nudda - som är förberedande targetträning - och spela död), för att sedan köra 5 minuter passivitet igen innan vi gick hem.

Nu är det en mentalt trött unghund som rullat ihop sig härhemma. Älskar kontaktfyllda promenader där allt bara FUNKAR.

Sverigehösten har verkligen visat sig från sina bästa sidor idag. Klarblå himmel, strålande sol och milda temperaturer. Man märker det på alla människor - hur de kryper fram ur sina gömställen likt smådjur på våren. Själv spenderade vi hela dagen utomhus, tillsammans med min vän Cecilia. Bestämde oss för att vandra Brunnsviken runt och på vägen hittade vi på både det ena och det andra. För Eldars del blev både agility i skogen, skvallerträning, passivitetsträning när vi fikade/fotade och även lite personsök som han tog sig an med stor entusiasm. Need I say att vi båda däckade ganska ordentligt när vi kom hem? 

Här bjuder jag på lite bilder från dagen. Älskar hur ljuset faller och färgerna sprakar vid den här tiden på året! Och hoppas ni orkar med alla pussbilder haha!