Det blev en sväng till Rösaring ute i Bro idag. Med oss hade vi idag Charlie, Philip, Helena, Jonas och så alla hundar såklart för en dragtur på lite nya vägar istället för att ses på Järvafältet som vi vanligtvis gör. Tänkte att det kunde vara roligt med lite miljöombyte men också att slippa alla de möten med människor och djur som man inte kommer ifrån kring Järvafältet i och med att det ligger närmare alla bostadsområden. 

Det visade sig bli en riktigt härlig förmiddag på de nya vägarna. Och betydligt mer off-road-körning än våra vanliga vägar. Superroligt! Dessutom var vägarna mjuka och fina att köra/springa på. Samtliga hundar var superpigga och sprang på riktigt bra. Även Eldar var på sitt allra bästa humör och drog hela rundan som ensamhund med fantastiskt fint fokus framåt och inga konstigheter på vägen. De ytterst få möten vi hade med hundar och några islandshästar när vi passerade ett stall klarade hundarna riktigt fint och visade - till vår glädje - upp sina allra bästa sidor åt de människor vi passerade. Missade givetvis att slå på Runkeepern, men jag tror vi måste landat på någonstans mellan 12-14 km totalt. Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att sätta igång appen så att jag lättare kan hålla lite koll på detaljerna. 

Vi insåg dock att barmarkssäsongen den här våren ser ut att vara över lika snabbt som den kommit. Även om hundarna fortfarande hade spring i benen kvar efter rundan så var det tydligt att de påverkades av temperaturen, trots att vi var ute på förmiddagen när det ännu inte var så varmt. Det blev till att vattna ordentligt både före, under och efter. 

Resten av dagen spenderades i stort sett i trädgården. Erik hjälpte mig fortsätta rensa upp i trädgården medan jag och Madde lekte och grejade med hundarna. Förklarade basic-sakerna vad gäller klickerträning för Madde (vi testade sen att klicka in tricks med varandra för att hon skulle förstå principen - himla roligt måste det sett ut!) och sedan fick hon klicka en stund med Eldar medan jag höll på med Smella. Det var ett tag sedan jag hade fantasi/energi/närvaro nog att klicka med hundarna som vi gjorde idag och det var verkligen jätteroligt att ha energi och lust till det idag. Och bara det att ha närvaro nog att faktiskt komma ihåg vad det var jag försökte klicka in för trick - utan att tappa bort mig på vägen...! Haha, det var ett tag sen. Eldar fick lära sig krypa lite idag och hade väldigt roligt med Madde medan Smella och jag jobbade vidare med handtargets/-signaler till ett par av de små trick vi gjort innan ("backa" och att stå på två ben) och shejpade in lite annat. Jag är verkligen ingen hejare med klickern eller på det där med tajmingen, men det går sakta framåt. Och Smella är en så lättmotiverad och rolig hund att testa sig fram med. 

Här är en liten smygkik på eftermiddagens tidsfördriv. Varken syns så tydligt eller hörs - men i ena handen har jag alltså en klicker och i andra gotte. 

Eldar fortsätter att förvåna mig. Det händer så mycket med grabben som jag förundras över. Medan han på vissa plan varit kaosigare än vanligt (tex. dragstarter dom senaste gångerna) har han varit förvånansvärt cool i situationer där han för ett par månader sedan lätt hade gått upp i stress och känt sig trängd. Kloklippningen till exempel. Eldars känsla och attityd inför det förändras till det bättre för varje gång. Det börjar faktiskt bli riktigt lätt att ta sig igenom alla tassarna snabbt. Så lätt att jag nog faktiskt tycker Smella är den svårare av dom att klippa på - vilket säger en del med tanke på att Smella är en av de mest okomplicerade hundarna jag mött. Hon är inte förtjust i klippningen, men hon går med på det för att hon hyser ett stort förtroende för sina människor. Hon finner sig i det utan att bråka, men kan ibland rycka tillbaks tassar och vara tydligt obekväm i det hela om man ser till hela kroppsspråket. Vi tar oss igenom det snabbt och smärtfritt, med mycket kel och beröm när hon slappnar av. Men i förlängningen vill jag verkligen försöka hjälpa henne fram till en lite mer positiv känsla inför det hela. 

För mig är det jätteviktigt med rätt känsla! Det känns viktigt för mig att veta att mina hundar känner sig trygga och bekväma när jag försätter dom i situationer de utan en människas inverkan inte skulle välja att vara i. Det är såklart jätteviktigt och nödvändigt om man har en hund som Eldar, som agerar utåt. Men jag har en känsla av att det lätt "glöms bort" eller tas för givet när man har att göra med en hund som är medgörlig och inte "öppet" visar sitt stora missnöje. Och så vill jag inte ha det. Jag föredrar faktiskt att ha det som med Eldar, även om det varit väldigt svårt på vägen. Men känslan är trevligare. Jag upplever det som att han verkligen vet att han har kontroll på situationen och därför också kan slappna av i vetskapen om att han blir lyssnad på om han har något att säga. Baktassarna klipps på en millisekund utan att han blinkar ens och framtassarna, som alltid varit betydligt krångligare, får jag plötsligt hålla ordentligt och klippa utan att de rycks undan. Inga pauser är längre nödvändiga. Och för varje gång behövs mindre och mindre godis. Vi har det alltid där, erbjuder det, men Eldar har inte samma behov av att få gotte vare sig som distraktion för att inte låsa sig vid att klorna klipps eller som belöning. Det räcker ofta långt att bara prata och berömma honom socialt nu. Det är en fantastisk känsla att få klippa igenom hans klor sådär lätt och problemfritt. Särskilt när man tänker tillbaks på den unghund som blev hemskt trängd och utåtagerande när man tog fram tång och skulle hålla hans tass. Som sprattlade som en galen fisk, nafsade hejvilt omkring sig, skrek i ren panik och bara ville bort, bort, bort från en.

För en tid sedan var det en hundbloggerska som skrev om hur hon fått en stor AHA-upplevelse av träningsfilosofin som kallas "Power of choice". Och jag, som alltid tycker sådant är intressant att titta närmare på, kollade genast upp det och insåg att det ju faktiskt är precis så jag har tänkt och jobbat i mitt sätt att träna hantering med Eldar. Har bara inte varit påläst i frågan utan gått på känn när jag lade om mitt sätt att hantera Eldar. Det är just precis det "power-of-choice-tänket" som inneburit den vändpunkt som blivit till så enorma framsteg för oss. Nu påbörjas arbetet med att förändra även Smellas känsla inför sådant hon är obekväm med. 

Det har gått några dagar sedan vi kom hem från Vemdalen nu. Sakta men säkert börjar min kropp återgå till det läge den faktiskt varit i senaste halvåret - dvs en mindre rolig kropp - och det är inte utan att jag börjar fundera över hur vårt sätt att leva idag verkligen påverkar kroppen in i detalj. Men trots att jag nu återigen börjar känna av alla fysiska och psykiska problem som kommer med utmattningen,  allt det där som kommer tillbaks när ruset börjat lägga sig, så är jag oändligt lycklig och tacksam över de dagar vi spenderade i Vemdalen. Över den energi och det lugn jag kände när jag befann mig däruppe på det snötäckta fjället som glittrade i solen. Med handen på hjärtat önskar jag att det är så mitt liv ser ut betydligt oftare i framtiden. 

Vi åkte i fredags förra veckan tillsammans med Charlie och Philip med hundar. Även Helena och Jonas med hundar anslöt sig under fredagen, även om de tråkigt nog inte blev kvar mer än den natten på grund av sjukdom. Vi hade fått låna Jannes (Smellas gammelhusse) hus en bit från fjället och under fredagskvällen gick vi runt och ordnade det praktiska; sätta på värme och vatten, gå upptäckarfärd, laga mat, planera och så givetvis ta hand om hundarna. Lyckliga hundar var det som upptäckte det rymliga rasthägnet och de hundgårdar som fanns. Smella var alldeles tokig! Svansen gick som en propeller och hon gnydde sådär exalterat som bara hon kan. Hade så bråttom in i hundgårdarna och huset att jag fick svårt att hänga med. Misstänker att hon nog varit där förr ;) 

Den kvällen när jag tog sista kvällskissen med hundarna kände jag ett lugn jag inte känt på väldigt länge. För första gången på ett halvår kunde jag föra den där inre dialogen som blir så svår och som lyser med sin frånvaro när man blir utmattad. Vi gick där under den stora, mörka himlen jag och hundarna. På något sätt känns himlen så mycket närmre när man är däruppe; stjärnorna är klarare och större. Miljoner gånger fler. Omsluter hela dig på ett vis jag inte riktigt kan förklara men som gör känslan av att vara ensam på jorden väldigt påtaglig. På ett bra sätt. På ett sätt som får en att känna sig som ett med naturen. Det är en känsla jag alltid älskat att uppfyllas av ända sedan barnsben. En känsla jag behöver fyllas av med jämna mellanrum för att må bra. 

Och må så vara att vi hade problem med elektriciteten och att det första natten var galet kallt. Inget av det där rörde mig egentligen i ryggen. Att sitta där i kylan och mörkret, i det milda skenet av tända ljus och i den värme som skapas av gott sällskap, det var faktiskt det enda jag behövde. Jag har egentligen alltid vetat det, men under helgen insåg jag ännu mer hur oviktigt det där med moderniteter, prylar och bekvämligheter faktiskt är för mig när det väl kommer till kritan. Och frysa behövde jag ju faktiskt inte göra under natten heller för Eldar hade bestämt sig för att ligga raklång över hela mig som en levande filt..

Jag vaknade tidigt morgonen därpå. Fortfarande med Eldar raklång över mig. Stel och med lätt domnade ben, men varm var jag. Tog med mig hundarna ut i rasthägnet och andades in den fantastiskt vackra morgonen. En kort stund senare fick jag höra att Jonas och Helena med hundar skulle åka hem så det blev ett lite hastigt avsked. Jättetråkigt, men det visade sig vara rätt beslut för dom. Vi andra ordnade så småningom frukost och packade in oss i bilarna för att ta oss till Storhogna fjäll. Solen strålade, himlen var löjligt blå och vi var alla på gott humör inför vårt första äventyr. Första biten körde vi Smella och Eldar framför släden, medan Youkon och Lizzie sprang framför Charlie och Philip på skidor. Under tiden hade Erik gått till skiduthyrningen för att låna skidor över dagen och vi hade bestämt att vi skulle mötas någonstans längre upp på fjället. Vi andra begav oss upp precis innan ett stort tio-/tolvspann med turister skulle sätta av och det var heta hundar som jobbade uppför backen. 

Uppe på fjället var det på lördagen fullt av folk och hundar ute. Jag var först lite oroligt över hur det skulle gå med Eldar i alla de hundmötena men det gick faktiskt väldigt mycket bättre än förväntat. Den enda han reagerade tydligt på var en ilsket skällande borderterrier vi passerade i början och i övrigt kunde vi ta oss förbi resten. Föret uppe på fjället var fantastiskt! Vi som bara åkt släde härnere i Stockholm och Västergötland, där det varit totalt ospårad snö och för det mesta väldigt tunga turer, var överlyckliga. Hundarna jobbade på och höll uppe fart utan problem alls trots att släden var kanske lite väl lastad där i början innan vi insåg att vi packat med oss onödigt mycket saker och packade om i ryggsäckar. Vi åkte upp till Samevistet och lunchade en bit ifrån det medan hundarna solade sig i snön. Under tiden passade vi på att försöka läsa kartan och planera hur vi skulle fortsätta vår tur. Resten av dagen utforskade vi skoterlederna, testade lite olika hundar framför släden och skidorna. Så småningom beslöt vi att behålla Youkon och Smella i led med Lizzie i wheel, medan Eldar gjorde debut framför skidorna med Philip. Charlie och jag turades om att köra/fota/sitta i släden och vi hade verkligen en fantastiskt rolig dag med pigga, glada hundar. På kvällen kände jag igenom Eldar och Smella - var extra noga med Smellas leder - och ingen av dom visade tecken på att vara ömma någonstans. De åt som hästar och sov sedan större delen av kvällen. Smella var piggast av alla och höll sig vaken längst, den galenpannan.

På kvällen satt vi åter i det dämpade skenet av stearinljus. Trötta och möra men väldigt lyckliga. Det var en himla fin kväll med Charlie och Philip. Vi spelade Alias i timmar och skrattade oss tårögda. För första gången på mycket länge kände jag inte en enda gång att jag behövde gå ifrån och vila, utan orkade sitta uppe till midnatt och vara närvarande och uppmärksam hela tiden. Jag hade helt enkelt massor av energi, även om jag var trött rent fysiskt. Och det slog mig att jag nästan inte känt av vare sig spänningar, huvudvärk, tryck i tinningar eller muskelsmärtor på hela dagen. Första dagen på ett år utan smärtor. Jag kände mig nästan som mitt gamla jag igen. Det är något det. 

Vi for ut ännu tidigare nästa morgon med planer på att stå på skidor allihopa. Släden var med just in case och det blev räddningen senare, skulle det visa sig. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag tänkte där men jag tror att jag var så uppfylld av energi - och vilja - efter att ha klarat en heldag på lördagen att jag tänkte jag hade krafter nog för att göra skiddebut med hund också med lite envishet. Trots att jag aldrig stått på ett par skidor ens. Jag förstod ganska snart, efter alldeles för många fall på alldeles för kort tid, att det var ohållbart att ha en hund framför mig. Och då pratar vi Smella - en hund som gör precis det hon ska och verkligen inte är en svår hund att ha framför sig på skidorna. Men för mig var det omöjligt att stå på benen och jag - som alltid varit överambitiös och litegrann (okej jättemycket då) funnit mitt värde i mina prestationer - fick det enormt tufft med mig själv. Fallet blev väldigt, väldigt hårt när jag dagen tidigare flugit så väldigt högt. Jag har ett vagt minne av att jag kände jag började bli tråkig och otrevlig, bad dom andra ta hundarna (jag tycker verkligen inte om att låta mitt humör gå ut över hundarna) och sa åt dom att lämna mig. Åka upp och låta mig vara och ta min egen tid. Och tid tog det. 

Ni förstår.. Hela vägen upp för den där första backen är egentligen ett enda töcken för mig. Jag minns att jag var arg och ledsen. Dödligt frustrerad över att min kropp inte svarade som den gör för en fullt frisk människa och dödligt förbannad på mig själv som inte klarade av att kontrollera mina tankar.  Arg över att jag, som brukade träna HÅRT 5-6 dagar i vecka, älska sådana här utmaningar och som alltid varit väldigt smärttålig plötsligt var en vekling som bara ville sätta mig ned och gråta för att allting gjorde så fruktansvärt ont. Jag minns dånandet mellan mina öron - det där enorma trycket som bildas och som får mig att känna som om jag är djupt under vatten och så varit länge. Jag minns hur hjärtat sprängde i mitt bröst, alldeles för fort och hur jag knappt fick luft. Hur paniken började smyga sig på. Hur varje liten millimeter jag förflyttade mig var så ansträngande att jag ville sätta mig ner och ge upp. Och jag minns hur jag likförbannat vägrade erkänna för mig själv att det var för mycket för mig. Men allt annat runtom, det minns jag inte mycket av. Väl uppe för den där backen var jag så slut, så slut att jag inte kunde hejda tårarna bakom solglasögonen. Dödligt generad. Dödligt frustrerad. Dödligt trött. Och väl medveten om att dagen inte ens börjat. Dom andra väntade på mig däruppe men jag klarade inte alls riktigt av att möta dom ännu - än mindre se dom i ögonen. Klistrade på mig ett ansträngt leende och försökte vifta bort. 

Nu är grejen såhär att ju längre jag kommit i acceptansen av utmattningssyndromet - att jag faktiskt inte mår bra - så har det blivit mer och mer omöjligt att låtsas. Varningssignalerna är hundratjugo gånger starkare idag än de var för ett år sedan, när jag inte lyssnade. Och däruppe på fjället kom jag till någon slags... Insikt. En djupare acceptans och förståelse. Inte först - gud nej - men när jag väl var däruppe och vi skulle fortsätta. Dom andra låg framför mig och jag blev plötsligt tvungen att stanna upp. Fick inte luft. Hjärtat ville ur bröstet på mig. Jag slänger av mig skidor och stavar och går vid sidan av spåret, behöver samla mig. Andas. Och jag ser i ögonvrån hur Eldar vänder på huvudet, ser att jag inte är med och får med sig Smella och Erik på släptåg. Hundarna rusar upp till mig, slår halvt omkull mig och är så närgångna att jag är säker på att de förstod något var fel. Eldar som varit lite tramsig hela morgonen var plötsligt jättelugn, tryckte sig nära och var jättegosig. Smella vägrade lämna mitt knä. Och så satt vi bara där. Ganska länge tror jag, men min tidsuppfattning är nog lite skev. Dom hjälpte mig att finna lugn igen och till slut landa i mig själv litegrann. Kvar var tröttheten och skammen över att ha haft en meltdown sådär mitt bland vänner och främlingar. (En stor anledning till varför man lätt isolerar sig och undviker folksamlingar när man drabbats av utmattningssyndrom är just för att slippa den biten...) Erik erbjöd sig att åka ned igen med mig, släppa planerna för dagen och göra något annat men jag kände så starkt att det inte var det jag ville att jag tackade nej. Charlie och Philip, som tappat bort oss, ringde och mellan tårarna försökte jag förklara vad som hänt. Något sådant har jag aldrig riktigt gjort förut - varit helt öppen och totalt ärlig med hur jag mår och vad som händer i mig. Jag är dålig på att öppna upp, känna mig svag och framförallt be om hjälp. Men med hjälp av dom alla fann jag till slut någon form av acceptans, kunde släppa tankarna på att jag förstört för alla andra och tog ta beslutet att åka ned med Erik, lämna in mina skidor och plocka fram släden istället. Vi insåg att en stor anledning till varför jag orkat hela dagen innan var just släden och att den inte var lika påfrestande för min kropp eller mitt psyke som att stå på skidor för första gången och försöka ta mig runt en hel dag. Erik hjälpte mig att köra upp släde och hundar för första stora stigningen, medan jag gick upp i min egen takt. Och därifrån blev resten av dagen betydligt trevligare. Jag kunde känna mig stolt över att ha erkänt för mig själv och dom andra att jag inte orkade. 

Det blev en fantastiskt fin dag då vi utforskade fjället lite mer än dagen innan och valde att lämna de mer befolkade ytorna. Och jag njöt verkligen. Kände mig så väldigt hemma och tillfreds där på släden, bakom lyckliga hundar och med de fantastiskt vackra vidderna omkring mig. Hundarna jobbade återigen på superbra - faktiskt bättre än dagen innan - och där var inga tecken på ömmande leder hos Smella under söndagen heller. Hon var hur glad och pigg som helst. Väl på släden började dom psykosomatiska symptomen åter lätta för mig på samma vis som dagen innan. En otroligt befriande känsla. Och jag skulle verkligen ljuga om jag sade nu att jag inte saknade den. När vi lämnade Vemdalen lämnades en stor bit av mitt hjärta kvar där och vi hade inte ens hunnit komma halvvägs hem förrän jag och Charlie började prata om nästa resa. Att vi måste tillbaks. 

Och jag är betydligt närmare en tydlig bild av hur jag verkligen vill leva mitt/vårt liv med hundarna. Bort från tempot som inte är mitt och jakten på prestationer. Vill ha det enklare (inte som i "lätt" utan som i utan sådant som är överflödigt och oviktigt), omringad av naturen och med Erik och hundarna. Bit för bit fylls den där bilden ut och jag finner en allt större tro på framtiden. 

Det har varit ett par fantastiska dagar med vår i luften. Igår hade vi hela femton grader och marssolen strålade hela dagen. Vi begav oss ut på långpromenad och avslutade den med varsitt personspår för hundarna. Resten av dagen spenderades i trädgården med fika och pyssel. Hundarna lade sig väldigt snart tillrätta utanför gäststugan medan Erik tvättade bilen och jag själv rensade upp i äppelträden som var i stort behov av en vårstädning. Eldar var så nöjd att han faktiskt sov på exakt samma plats i trädgården hela eftermiddagen. 

Det har varit en mentalt jobbig vecka. Nya insikter, besök fram och tillbaks hos läkare och en nästan obefintlig ork. På något sätt går dagarna ändå. Det var som att födas på nytt igår när jag vaknade upp till strålande sol och hundarna intill mig. För första gången på hela veckan kände jag att där fanns energi och ork nog att matcha rastlösheten som ofta pirrar i min kropp och tillsammans med hundarna och med kameran runt halsen strövade jag bort till fårhagen. Utan jacka. Vilken känsla det är varje gång när våren är på ingång och man kan gå utan jacka och ändå inte frysa. 

Sen var vi bara. Satt på en brygga i solen (det är en liten, liten badplats inuti fårhagen) och bara var. Andades. Hundarna var inte så mycket på springhumör utan höll sig mest kring mig. Eldar grävde, smakade på jord och pinnar. Överlycklig över att få springa lös. Stod på stenar och tittade ut över vattnet långa stunder. Smella myste. Letade ätbart och tiggde kel. Nästan tre timmar senare var vi hemma igen. Jag var slut då. Helt. Och vi alla hamnade i vardagsrummet och föll snart in i sömn. Det får vara lite så nu. På och av. Jag anpassar mig till hundarna så mycket jag kan och när de vilar, vilar även jag nu. 

Det är terapi att låta sig själv bara vara. Svårt men oumbärligt. 

I söndags vågade vi oss äntligen ut på vägarna igen. Mot Järvafältet bar det av på förmiddagen för att möta upp Charlie och Philip med hundar, samt Helena och Jonas med hundar. Hyfsat snart var vi iväg - liksom halva stans befolkning kändes det som. Är väl så det är när solen och ljuset börjar smyga sig fram. Helt plötsligt har man inte vägarna för sig själv längre och man får försöka samsas om vägarna. Det går för det mesta alldeles utmärkt, men visst möter man på de människor som inte är lika förtjusta i våra cyklar och hundar. I söndags var hundarna väldigt pratglada; särskilt när det skulle startas igen efter vattning; och två förbipasserande kvinnor tycktes vettskrämda. Såpass att den ena undrade om det ens var säkert att gå förbi våra högt pratande hundar. Det är alltid lite svårt att hålla tillbaks skrattet; man själv vet ju att hundarna inte är särskilt intresserade av annat än att jobba och är som huskyägare väldigt van vid reaktioner från omvärlden; men jag försöker oftast låta bli att skratta där och då. Vet ju inte om de är hundrädda och vill inte förminska någons eventuella rädsla. Ler istället och om jag får chansen förklarar jag gärna snabbt varför hundarna låter så. Som i söndags. Och kvinnorna vågade sig förbi utan att hundarna ens tittade på dom och kostade till och med på sig ett litet leende mot oss. "Man blir lite osäker när de låter sådär" sa en av dom och jag svarade att jag förstod. Berättade att det är pratglada hundar vi har som oftast låter betydligt värre/högre än det faktiskt är. 

Vi körde vår sedvanliga Järva-runda på snäppet under en och en halv mil. Is låg fortfarande kvar i små stråk i vissa kurvor och i skogen där bilar/människor inte rört sig lika mycket, men vi hade i förväg avtalat att ta det lugnt, ha ögonen öppna och signalera till varandra om där var mycket is på vägen. Inga olyckor och en väldigt fin runda. Det märks dock av litegrann att det börjar bli åt det varmare hållet för hundarna. Eldar var faktiskt den som kanske klarade plusgraderna bäst av alla; urfälld som han är; och jobbade på riktigt bra.  Låg i täten av alla ekipage nästan hela rundan och drog ändå. Annars är ju Eldar en grabb som ofta behöver en hare just för att dra fokuserat hela vägen. Han är kommandosäker i led men har liksom inte den där riktiga dragskallen som gör att han alltid vill framåt även när det blir tungt och kan gärna bli lite lat och tittig. Men en i princip helt tramsfri runda i söndags för hans del till min stora glädje. 

Avslutade dragträningen med en kortare nedvarvningspromenad - också för att hundarna under kontrollerade former skulle få träffa och känna av Laika, den nya hunden i gänget som inte varit med och dragit men som de kommer att stöta på en del framöver. Blev en lugn och fin promenad med nöjda hundar. 

Och ett försök till en snabb gruppfotografering direkt efter dragrundan: lite lätt kaotiskt som vanligt att få alla att posa samtidigt, haha!