Tvåtusensjutton lider mot sitt slut och som för så många därute snurrar mina tankar kring det år som snart är förbi. Ett år som kommit med så mycket glädjeämnen, hopp, stora utmaningar och samtidigt tunga beslut. Mer än  jag hoppats på av precis allt. Ett år fyllt av milstolpar. 

Vi började året med ett pirrigt telefonsamtal efter beskedet om en valp kvar hos den kull Marie tagit på sin Yoyo och Pia Ångströms hane Snowdigger's Sitka, bror till den hanhund Marlene använt till Yabasta's A-kull. Jag var så oerhört nervös när jag ringde till Marie, för inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle få köpa valpen. Dessutom, som vore det förutbestämt på något vis, den lilla tik jag sett så många bilder på och fastnat för redan innan jag visste hon skulle hamna hos oss. Men så blev det. I slutet av januari åkte vi till Vigge och spenderade en härlig dag tillsammans med Marie, Niklas och deras flock, för att sedan ta med oss Sally hem.
​
Hon stal mitt hjärta direkt. Med sin stora och kvicktänkta personlighet. Tuff, orädd och full av energi. Av flocken välkomnades hon och fann snabbt sin plats. Ratchel var överlycklig över den lilla valpen och blev en trogen lek-och-myskamrat. Eldar var inte helt säker de första dagarna, men snart öppnade han upp och gick in i rollen som lekfarbror och uppfostrare med hela sin själ. Handen på hjärtat förvånade han oss alla stort den där första tiden och det var med en enorm stolthet jag såg honom växa in i sin nya roll. Älskade Eldar, som han lekte outtröttligt med valp-Sally och gjorde sig till för henne skull. Allt för att roa henne. 

Det var skönt, om än uttröttande, att få försvinna in i valpdimman på nytt. I hjärtat skavde ännu sorgen efter Smellas hastiga bortgång året innan, en sorg jag hade mycket svårt att hantera även om det nog inte alltid märktes utåt sett. Jag är så tacksam för de andra hundarna. För att ha haft en sådan tröst i flocken och individerna som funnits kvar. Och i de som kommit till. 

Våren var full av överraskningar och positiva händelser. Plötsligt blev jag uppringd av SPHK Mälardalens valberedning som undrade om jag ville bli en del av styrelsen - och jag förvånade mig själv med att tacka ja. Trots att jag inte visste ett jota om styrelser. Men någonstans hade jag ändå en känsla av att ha något att tillföra. Mycket av min tankeverksamhet gick åt till att fundera ut hur vi skulle kunna jobba för ett mer levande distrikt för SPHK:s medlemmar.

En annan stor milstolpe var första maj - dagen då beskedet kom att mitt kennelnamn godkänts och protesttiden runnit ut. Raxeira's var därmed officiellt registrerat och jag kunde andas ut efter våndan över att kanske inte få "mitt" namn. Drömmen om att en dag föda upp fortsatte därmed att blomstra och gör det ännu. Någonstans där i bakhuvudet är tankarna alltid igång, planerandet och analyserandet. Att ta in Sally var därför ett mycket medvetet val av linjer jag fann intressanta att en dag sannolikt jobba vidare med. Vi får se vad tiden utvisar, mycket ska ske och utvärderas innan den dagen är kommen. 

Under våren ställde jag också ut egna hundar för första gången, både i Västerås och på årets Ånnaboda, vilket för mig var ett enormt steg utanför min comfort zone. Det gick inte sådär jättebra kritikmässigt, de där två första gångerna, men det var lärorikt och trevligt. Och jag var så stolt över att vi tog oss ut i ringen samt över hur stora framsteg Ratchel gjort rent mentalt efter en fas av social osäkerhet bland främmande och allmän spökighet. Ånnaboda blev också min allra första distriktsaktivitet som suppleant i SPHK Mälardalen. 

Ånnaboda innebar ännu en nyhet för flocken; Kit följde med oss hem från utställningen. Kit kände jag väl sedan innan då han länge varit en vital del av Yabasta-flocken. Samtalet med Marlene (Yabasta) hade pågått en tid kring att ta hem Kit på lån och vi skrev i Ånnaboda låneavtal på ett år. Jag visste nog redan där och då, att om allt slog väl ut på det vis min magkänsla sade, ja då skulle Kit vara en mycket viktig pusselbit i vår flock och i vårt unga spann under uppbyggnad. Idag vågar jag avslöja att han är hos oss för att stanna <3 Kit vandrade in i flocken med självklarhet. Han fyllde genast rollen som en oerhört snäll, klok och trygg mentor för de yngre hundarna. Och för mig blev han en trygghet, en ledstjärna och pålitlig vän att luta mig mot i vardag såväl som i trixiga träningssituationer. I Kit fann jag ett lugn och en stabilitet som inneburit en starkt läkande kraft efter Smellas bortgång. Jag kan inte beskriva nog den tacksamhet jag känner över att det förtroende jag givits att förvalta den fantastiska individ han är.

Våren innebar också flera vändor till fysioterapeuten då Eldar började visa alltfler tecken på smärta igen. Ett rehabprogram och en plan inför sommaren gjordes upp, i hopp om positiva förändringar. 

Sommaren 2017 gick lika snabbt som den kom, känns det som nu. Men när vi befann oss mitt i det så tycktes sommarvärmen helt oändlig. Vi väntade otåligt på att få komma igång med höstens träning och under tiden spenderade vi mycket av vår tid vid sjön och i skogen. Hundarna simtränades, rehabades, byggdes upp och vi började vänja in Sally vid dragselen. Redan första tiden hos oss började hon lära sig kommandon och dessa fortsatte vi träna på dagligen, kravlöst på promenader. Hon var en naturbegåvning från start. Vi fick någon enstaka kölddipp där under sommaren och vågade oss ut på någon kort löparrunda - jag levde länge på det jag såg i hundarna. I Sally! I hennes driv framåt, lyhördhet för kommandon och det fokus som långt övergick hennes fysiska ålder. Hösten såg ljus ut när jag såg den framför mig.

I slutet av sommaren/början på hösten åkte vi på semester. Alla hundarna packades in i bilen och vi for ned till mina föräldrar i Västra Götaland, där vi för första gången körde vårt alldeles egna fyrspann. En stor och betydande milstolpe. Med oss hade vi vår nyss införskaffade, begagnade barmarksvagn - kanske det bästa köpet av ett icke-levande ting under hela 2017. Vi passade på att köra så mycket hund som möjligt på de fina körvägarna i mina gamla hemtrakter, ofta med en entusiastisk publik bestående av pensionärer och skolbarn, och vi njöt av att inte behöva titta på klockan. Semestern innebar också en tripp till rasspecialen i Tånga Hed där vi ställde ut både Ratchel och Sally. Ratchel blev utsedd till tredje bästa tik i unghundsklass och det med oerhört fin kritik. 

​Och så kom äntligen den efterlängtade hösten... 

Hundarna sattes i träning och vi gladdes åt hur roligt det var att få komma ut tillsammans med hela gänget. Det varade emellertid inte länge, för snart kom Eldars tydliga tecken på smärta tillbaks trots den positiva utvecklingen under sommaren och vi fick än en gång ta honom ur träning för att traggla vidare med att försöka få honom att må bättre. Skoven, ja det är så jag bäst kan beskriva det, verkade komma och gå utan särskilt tydliga mönster. Diffusa symptom och beteendeförändringar avlöste varandra, försvann och kom tillbaks. 

Kit, Ratchel och Sally däremot fortsatte i träning och kändes starka. Vi testade runt med startrutiner och positioner i spannet, finslipade på vårt sätt att jobba samman. Sallys utveckling den här första hösten i träning har gått spikrakt uppåt och även om där finns kvar att jobba med henne framförallt fysiskt; hon är ung ännu; så bor det i henne en mycket spännande ledarhund med en enorm vilja att arbeta. Hennes kliv framåt har varit otroligt stora på kort tid - vilket också tydligt visat sig när hon gått jämte rutinerade Kit i led. 

Men någonting hände under sensommaren och ju längre in i hösten vi kom, på ett rent personligt plan, som jag inte räknat med. Kroppen började säga ifrån på nytt. Jag vacklade till och tappade åter balansen i vardagen, mycket i och med förändringar i min arbetssituation. Närmade mig alltmer en ohållbar situation med för mycket jobb/hög arbetsbörda och för lite återhämtning - tvingades inse att jag gått upp i arbetsgrad för snabbt, för tidigt. Det är en svår känsla att hantera, när man börjar känna sig otillräcklig på alla plan i livet.. Jag valde till slut därför att slopa de tävlingar jag själv planerat att anmäla mig till och att tacka nej till mycket. Kvar valde jag bara att ha hundträning och de inbokade styrelserelaterade jobb jag hade. Allt annat sattes på paus. 

Således blev det Erik som anmälde sig tillsammans med Kit och Ratchel, både till Velamsundsdraget och Nybrodraget. Men det var inte bara i tävlingssammanhang som Erik tog ett stort kliv till att bli allmer involverad, på riktigt, i hundarnas träning. Någonting tändes i honom. Han började finna ett helt annat nöje i att köra hund och plötsligt var jag inte den enda i hushållet som ständigt funderade över hundhållning, individernas/flockens utveckling och träningen. Eller som tog initiativ till att prata om framtiden, om en större flock och drömmar om norr. Vi beslutade oss för att göra en värdering av bostaden och jag började aktivt söka efter fastigheter, kontakter och möjligheter att förvandla drömmen till verklighet. 

Så kom senhösten och med den både glädje och sorg. Beskedet och beslutet om ännu en familjemedlem; en vi väntat länge, länge på och om några veckor äntligen kommer få träffa. Och så, kort därpå ett ofrånkomligt och smärtsamt beslut att ta farväl av en annan. 

Ni förstår.. Jag har inte varit redo att berätta, egentligen är jag det fortfarande inte och därför har jag dragit på det. Velat hålla det för mig själv, bara låtit mina närmaste veta i all min trasighet. Och det finns så många anledningar till det. Till varför motståndet har varit så stort. Från det enkla faktum att jag inte varit förberedd att behöva ta beslutet så snart och själv därför inte landat i det ännu, till det svåra i att blotta sin själ och smärta över ett blogginlägg där tolkningen helt lämnas åt läsaren. Med risk att öppna upp för så många frågor man inte orkar eller är beredd att svara på. Öppna upp för att bli kritiserad, misstolkad och slagen på när man redan ligger, från sådana som tror sig veta. Jag har ju varit där förr... Det är trots allt så mycket vi inte vet om varandras liv, om det som sker bortom skärmarna, och så lätt att ge ytterligare näring åt känslor av otillräcklighet. 

Den 11 december lämnade Eldar jordelivet. Att skriva de orden känns så främmande. Surrealistiskt och svårbegripligt. Och där jag befinner mig just nu i min sorg är jag inte redo att skriva mer. Jag kan inte. Försöker ännu finna fotfäste och röna ut vem jag är utan honom; hunden som var en sådan enorm del av min identitet. Vart han började och jag slutade, det vet jag ännu inte. Så jag sparar dom orden till senare. Till dagen då jag är redo att ta av mig den skyddande tjockjackan och stå där, i blåsten, saknaden och tomheten efter honom. Min djupt älskade, komplexa vän som kom in i mitt liv, vände det och upp ned likt en orkan och tog mitt hjärta med fullständig storm. 

Julen kom. Och julen gick precis lika snabbt igen. Som i ett och samma andetag såg jag den komma och försvinna, allt utan större känsloreaktioner från min sida. Jag har bara velat hålla mig flytande. Så när Marlene precis innan jul frågade om vi ville låna/träna Turbo över vintern, den unghund som ännu är för ung för att gå i tävlingsspannet, tackade jag ja. Tacksam över möjligheten att fokusera på något annat än allt som skavt. 

I samma veva som vi for sydväst för att tillbringa julen hos familjen, stannade vi för att hämta Turbo hos Marlene. Vi gav oss ut på en tur med spannet - och för första gången sattes både Sally och Ratchel in i ett riktigt storspann. Det var en mäktig känsla att se våra hundar arbeta samman. 

Turbo har sedan dess kommit in i flocken utan konstigheter eller friktion. I Sally fann han direkt en bundsförvant med lika stor energi och kärlek för bus som han själv, i Ratchel en lugn och trygg kompis att dela hundgård med och i Kit en bekant mentor. Det är en ynnest att få ha honom här med hela sin sprudlande personlighet och ni kommer tveklöst se mer av honom under dessa månader då han går i träning med de andra unghundarna och Kit. 
Så mycket glädje som kommer ur att träna detta arbetsglada spann <3 

För en tid sedan satt vi där runt middagsbordet på Smidö och pratade om livet, såsom vi ofta gör när mörkret fallit och maten börjar ta slut på tallrikarna. Jag minns inte längre hur vi kom in på ämnet, på dig, men jag tror vi pratade om hur nyckfullt det är. Livet. Att leva. Och dom frågade hur vi kommit över det. Förlusten av dig. Det har vi inte. Det var det jag hann svara innan rösten bröts och blicken naglades fast på tallriken framför mig. Det har vi inte... 

Jag har funderat väldigt mycket över förluster, över sorg genom åren. Kanske beror det på att jag alltid varit brådmogen, alltid funderat och grubblat mer än vad de flesta gör, ända sedan jag var mycket liten. Så länge jag kan minnas har mina tankar upptagits av ämnen såsom liv och död, ämnen som ofta är så stora att de blir svåra att begripa riktigt. Kanske funderar jag extra mycket över sorg för att jag upplevt mycket av den varan i ung ålder och kanske för att jag samtidigt är en person som har väldigt svårt att hantera förluster. Som upplevt mycket sorg som ibland sett väldigt olika ut och påverkat mig på olika vis genom livet. Kanske gör det något med en. Men en sak har jag ändå kommit fram till att alla dessa förluster har gemensamt; man kommer aldrig över dom. Man lär sig bara leva med konsekvenserna och tomrummen. Man lär sig fortsätta andas, fortsätta röra på benen och fortsätta ta sig framåt. Sorgen, den finns där. I allt. Ibland lättare att bära, nästan som en svårmodig vän, ibland alldeles för tung och ilsken.

Så nej. Jag har inte kommit över. Minnena, bilderna är ännu färska och på många vis har nog mycket av de känslorna varit undanträngda. För stora för att orkas med. Vardagens ekorrhjul har sällan plats för allt det där stora, obegripligt svåra. Kräver att man fungerar. Och jag skulle inte fungera om jag alltid lät mig kännas vid det jag egentligen känner när jag tänker tillbaks på den femtonde maj förra året. På hur veterinären varnade oss innan vi fick träffa dig, för att chocken inte skulle bli för stor. För att din hud gått in i nekros och börjat spricka, deformeras till grotesk oigenkännlighet. Jag är så tacksam för att ditt ansikte förblev ditt. Orört av det sjuka. För att jag fortfarande såg DIG i leendet och i blicken, trots att du var trött. För att jag fortfarande KÄNDE dig där med mig. Och jag är så tacksam för att jag inte var ensam. För att där fanns vittnen som delar minnesbilden och dina sista andetag med mig. Sorgen blev lite lättare att bära så... 

Allting gick så snabbt. På ett ögonblick. Jag hann aldrig med, inte känslomässigt. Inte mentalt. Förvandlingen var så plötsligt och så obegripligt stor. Och svaren uteblev. För mig var det som att kastas nio år tillbaks i tiden. Plötsligt sjönk jag ihop där i trappuppgången igen med ben som inte bar och ett oväntat besked om att mormor lämnat oss, min bästa vän på jorden fanns inte mer. Min glada, energiska, tokiga mormor. Min glada, energiska och tokiga Smella. Ni var så lika. Och båda så kärleksfulla, varma. Jag har sagt det ofta och kanske är det ännu ett skäl till varför jag älskade dig så enormt, Smella. Du var en daglig påminnelse om alla de finaste egenskaperna jag älskade högt hos min mormor. En reinkarnation på fyra ben. Du var min klippa. Gav så mycket trygghet.