Det är som julafton fast bättre de gånger jag finner mig sitta och bläddra i fotoarkivet och kommer över glömda skatter. Det är så mycket bilder - minnen - som faller i glömska. Och jag är så glad att dom finns där att återupptäcka!

För nästan precis ett år sedan nu var vi förbi nere hos Marlene och Yabasta-flocken för tredje gången efter det att valparna hade fötts. Valparna som jag varit med och nappflaskematat, vägt, socialtränat, oroat mig och gråtit över. Accelerating-kullen kommer alltid vara sådär extra speciell för mig. De var mitt första riktiga möte med aveln och det enorma arbete en seriös avel innebär. Ett arbete som många gånger innebär både glädjeämnen och sorger - mycket av det fick jag en chans att erfara genom både genom Marlene och de veckor jag bodde hos henne för att bistå med min hjälp. Jag minns så otroligt väl hur jag första gången plockade upp en otroligt liten Kite i famnen. Jag minns ljudet, känslan och doften av mjölkersättning och valpmagar som vore det igår. Hur hon alltid somnade på rygg efter maten, med ansiktet fullt av mjölkmustasch och drömde så tassarna sprattlade. Och jag minns den helt makalösa kärlek som överväldigade mig där jag för första gången skulle försöka få en mycket envis liten valp att ta nappflaskan. Mitt i frustrationen kom den. Stormen av känslor och en kärlek som gjorde det svårt att andas.

Det är något väldigt visst med att få vara med sådär, från den allra första början. Inte bara från det att valpen är leveransklar - utan jag menar från början. Att få se dessa individer utvecklas, formas till personligheter och växa upp till kraftfulla draghundar. Att få vara med första gången de öppnar ögonen, när första tanden kommer, när de första gången får känna gräs under sina tassar... Och att sen få uppleva samma individer växa upp och göra det dom är avlade till. 

I påskas under vår gemensamma semester i fjällen fick jag äntligen chansen att själv köra både Kite och Aviar (de två valpar som blev kvar i Yabasta-flocken) i spannet. Det var en otroligt sällsam, ja rent mäktig känsla att stå där på medarna och se dom arbeta. Att veta att desamma hundar som springer där i spannet - som om de aldrig gjort annat - är de hundar som jag följt från mer eller mindre första parkett ända sedan de föddes. Som jag varit med och matat, vägt och tagit hand om. Mina bonusvalpar, som jag älskar som vore de mina egna. 

Det är inte utan att jag känner en enorm ödmjukhet inför det stora jobb som en seriös uppfödare lägger ned i aveln. Allt ifrån det gedigna förarbetet till det att valparna kommer - och de ibland oundvikliga motgångar och sorger som kommer med uppdraget. Det är långt ifrån ett litet jobb, ens när allting går precis som det ska.

Och vem vet, en dag kanske jag får chansen på nytt. Att få komma så nära. Vara med från början igen. Tills dess lever jag på vänners avelsplaner och alla de bonusvalpar jag kan roffa åt mig. 

Vissa dagar fastnar jag i funderandet kring hundägarskapet. Reflektionerna och analyserna avlöser varandra och tankarna spinner iväg i en sådan fart att jag inte riktigt hinner med. Hela dagen idag har varit sådan. Och hela dagen har jag burit med mig en stark känsla av att vilja sortera de tankar jag bär på, få ned de på pränt och bolla dom med er. I min otålighet över att inte kunna sätta mig ned och göra det har jag därför bollat och funderat högt med kollegorna på jobbet. Nåja, bollat med mig själv mest kanske, men ibland har man lyssnat och bidragit med tankar. 

Men så är det ibland så att någon annan hinner före. Säger det man tänkt så bra, så välformulerat och så ödmjukt att man känner där inte finns en chans att man själv skulle kunna göra det lika bra. Inte idag. Så idag tänker jag inte skriva själv kring mina funderingar. Idag lånar jag orden från en fantastisk vän, förebild, mentor och hundmamma. Min andra hjärnhalva, Marlene. 

Läs hennes otroligt tänkvärda inlägg. Ni kommer inte ångra er, jag lovar. Ni hittar det HÄR. 

Jag svär att jag kunde se hur någonting hände i Marlenes huvud. Som om det tändes en såndär liten glödlampa över huvudet på henne, som det gör i tecknade serier när någon får en idé. Plötsligt var hon på benen - eller ja hon kröp snarare över den mjuka snön - och jag iakttog henne medan hon letade rätt på slädens snöankare. Jag såg henne leta efter fäste i den lösa, djupa snön alltmedan jag väntade på att hon skulle låta mig veta vad det var som försiggick i hennes huvud den här gången. Jag tror att jag i samma sekund som jag såg den där glödlampan tändas förstod att vad det än var för idé hon fått, så skulle den innebära något skrattretande jobbigt för mig. Jag visste inte hur rätt jag hade. 

"Du måste lyfta hit släden, Nicole!" Hon var fullkomligt allvarlig, det förstod jag. Men jag undrar om hon märkte hur jag måste ha fånstirrat på henne som ett enda stort frågetecken. Hur tänkte hon att jag skulle lyckas med det där själv? Samtidigt som jag satt fast i den djupa snön och inte fick minsta fotfäste? Släden var ju fullpackad! Hon måste ju förstå att jag inte kommer lyckas på egen hand?

Likförbannat visste jag med mig att jag måste försöka lösa det. Hitta någon form av övernaturliga krafter inom mig. Marlene trodde ju uppenbarligen att jag hade sådana... Så jag räknade till tio - och tog sats med varenda fiber i min kropp.

​Vi lyckades på något vis till slut få den halvvägs tillbaka till spåret. Där var det helt och hållet stopp. Enda utvägen var att försöka ta hundarnas kraft till hjälp den sista biten. Någon måste riskera att få ett dopp på kuppen.

Eeeh… Jo, du, Nicole..

Släden var nu riktad upp mot spåret. Min plan var att Nicole skulle ställa sig på den, jag lossa ankaret och släden förhoppningsvis dras i en rak linje upp på spåret igen. För säkerhets skull så bad jag Nicole att tynga lite extra på den meden som var närmast spåret. Nu fick det bära eller brista.

​                                                                                     Marlene

"Okej, jag kommer ta loss ankaret  - men du får INTE släppa handtagen!! Och du MÅSTE stå på medarna hela tiden och var beredd med bromsen när ankaret släpper!" 

Herregud, hon var galen! Jag kunde känna hundarnas otåliga tryck framåt. Hur de ivrigt vrålade och hoppade och slet framför oss. Dom skulle aldrig hålla igen om de inte blev bromsade! Och jag satt fortfarande med ena låret djup ned i snön, sjönk igenom så fort jag försökte resa mig. Hur i hela friden skulle jag resa mig upp, på snö utan botten och utan att släppa fotfästet från medarna?! Insåg hon själv det ologiska i det hon just sagt? Att jag skulle hamna i vattnet på mindre än en halv sekund om något gick fel!? 

Någonstans mitt i allt det här blev anspänningen alldeles för mycket för mig. Hela turen hade hittills varit alldeles för mycket! Så mycket känslor och adrenalin så att det till slut inte fick plats mer i min hundrasextiofyra-centimeters-kropp där jag låg i snön. Och med ens hörde jag mig själv skratta högt. Tänk om någon såg oss nu! Tänk om det kom skoterförare förbi oss just, precis nu och fick se oss såhär! ​​Åh herregud..!

"Okej... Ta dig samman. Let's give this a good try!" tänkte jag till slut. Jag visste ju att hur galet och omöjligt det än lät alltihop så måste jag försöka. Jag kastade en sista blick på det vattenfyllda hålet som gapade hånfullt framför mig. Det skulle vara på håret, det visste jag. Så jag tog ett djupt andetag - och samlade återigen mina superkrafter... "Jag tänker fan inte simma!" 

​​Det har inte varit många dagar sol det senaste men igår under midsommardagen sken den från morgon till kväll. Med närapå trettio grader varmt så blev det en ganska lugn dag hemmavid. Erik fixade på tomten - och jag passade på att återigen kamma igenom Ratchel ordentligt för att göra av med vinterstassen en gång för alla.

Älskade lilla Ratchel. Hon är så himla mysig att pyssla med, vare sig det gäller kloklipp eller borstning. Hon har ett sätt som påminner väldigt mycket om Smella; vid minsta typ av närhet så liksom slappnar hon av och blir helt lealös, som en ragdoll. Hon liksom smälter ned i knät på en och blir sådär charmigt fulsöt när hon ligger där i de mest udda positioner och grimaserar när hon myser. Igår när jag kammade igenom henne somnade hon inom fem minuter och låg sedan där och snusade. Det var en betydligt mindre hund som senare vaknade till och reste på sig. Herregud, hur mycket päls kan det sitta på en hund egentligen!? Jag tror nog hon tyckte det var ganska skönt att bli av med det ändå. Eller så är det jag själv som tycker det kanske ;)

Jag hade gärna borstat igenom Eldar igen med, men stackaren har gått och fått sitt livs första fukteksem. Ett fult ett. Rätt mellan skulderbladen dessvärre och inte helt lätt att se till att han inte pillar på, till mitt stora förtret. Det sitter för dumt till. Fick rådet att testa med att åtminstone ha en t-shirt på för att skydda från smuts och flugor medan det vätskar som mest, men annars är det nedrakat och vi håller det under noggrann uppsikt. Det har skönt nog inte växt något mer nu än det gjorde de första två dagarna. Men i och med det så vill jag inte göra det jobbigare för honom än han redan har det. Eldar är ju inte sorten som älskar borstning och nu när han redan är lite stressad över eksemet vill jag inte vara på honom mer än nödvändigt. Det är tufft som det är redan för honom med rengöringen och sårvården, men ändå är han samarbetsvillig på ett vis han aldrig varit tidigare. Jag är otroligt stolt över hur han låter oss hantera eksemet utan att bråka. Han visar att han tycker det är jättejobbigt, jag kan verkligen känna hans oro och ångest i varje fiber av min kropp under tiden. Jag ser det i hans blick, känner hur hans muskler är på helspänn och i hans sätt att gömma sitt ansikte mot mina ben för att "slippa se" vad vi gör. Men han låter oss göra det som behövs, låter oss prata honom igenom processen - tydligare bevis på förtroende från hans sida finns inte. Det är inte många som förstår vilken enorm, ENORM utveckling det är. Som förstår vilken ENORM viljestyrka det krävs för honom att inte följa sin impuls att försvara sig i det läget. 

Och en sak är jag absolut säker på; vi hade aldrig kommit dit vi är idag utan ett mycket mjukt förhållningssätt till honom. Utan en gigantisk ansträngning vad gäller tid, tålamod och kanske mest av allt en vilja att möta honom där HAN är, snarare än där jag själv befinner mig. Jag kommer nog aldrig kunna förklara vår resa på riktigt för någon annan som inte genomlevt den. Jag försöker ibland, men jag vet att det inte riktigt ger en äkta bild av verkligheten. Folk kan säga vad dom vill, men man kan nog inte förstå den resan han gjort om man inte själv varit där och bevittnat något liknande från första parkett... 

Ratchel har ju, som ni läst, varit lite spökig ett tag nu men det känns som att det börjar släppa en aning. Inte bara det utan lilltjejen börjar faktiskt bli stor nu; hennes första löp är på g! Än så länge tas det med ro alltihop, men jag har lagt lite mer krut på att vänja in dom vid att inte alltid vara tillsammans i hundgården och inne. Ratchel tar det hela med stort lugn och har varit hur nöjd som helst, vilket verkligen är jätteskönt. Och Eldar vet jag redan att jag inte behöver oroa mig för. Vi får se hur det hela utvecklas, men jag känner mig ganska lugn faktiskt. Jag vet vi kommer finna bra lösningar och jag har både en plan B, C och D utifall att vi skulle behöva testa något annat. 

Igårkväll hade vi lite tjejkväll jag och Ratchel - vi tog en egen långpromenad runt ängarna medan pojkarna tog en egen runda de med. Det var en såndär riktigt härlig skymning och vi hade verkligen världens mysigaste promenad ihop. Jag hade precis innan vi gick ståtränat (alltså inför utställning) en liten stund med henne, vilket resulterade i en liten tjej som var mycket inställd på att jobba för kvällsmaten. Hon har en slags will to please som är oerhört behaglig och lätt att jobba med, Ratchel.  Jag valde därför att smida medan järnet var varmt och valde att gå med henne i halsband och långkoppel för att fortsätta befästa förståelsen hos henne för skillnaden mellan sele och halsband. Alltså: i dragsele är jobbar vi, i promenadsele är det ok att dra/ligga på framåt och i halsband tar vi det lugnt. I början av en promenad kan jag se lite mellan fingrarna men jag försöker vara så konsekvent jag bara kan med henne nu när hon går i halsband, för att spara både på hennes kropp och min egen. Det är helt fritt fram för våra hundar att gå i hela kopplets längd, framför eller bakom eller vad de nu känner för, men börjar man dra i halsbandet så stannar jag. Och står där tills man söker kontakt med mig och slackar på kopplet. Precis så jobbar jag med Ratchel nu, vid väl valda tillfällen och betydligt mer konsekvent än vad jag gör med Eldar som redan förstår principen sedan gammalt. Och hon plockar upp det snabbt! Igår var hon så fenomenalt duktig att jag gick runt så stolt att jag nästan kunde spricka. Så fort jag stannade vände hon på sitt lilla huvud och kom travandes mot mig. Som om hon aldrig gjort annat. Vi mötte tre ryttarekipage vid tre olika tillfällen och jag trodde att Ratchel skulle bli lite "spökig", men nej då. Istället stannade hon upp och gick intill mig, medan hon nyfiket tittade på hästarna. Givetvis visste hon att hon varit jätteduktig och tittade sedan genast upp på mig igen för att invänta sin belöning. Hon är klok hon, det är ett som är säkert.

Det har varit en rad lugnare dagar det senaste då ovädren har avlöst varandra. Det märks så tydligt även på hundarna att de inte är jättesugna på att vara ute när det står som spön i backen och fukten är uppe i nästan 100% om dagarna. Jag tror det suger musten ur oss allihopa litegrann. Eldar har varje morgon vänt i dörren och blängt på mig som om det är mitt fel att han blir blöt när han lämnar huset. 

När vädret och temperaturen ändå har tillåtit så har vi passat på att ta oss iväg. Långa, lugna promenader i skogen eller simträning. Ratchel har varit överlycklig när det vankats bad och första gången hon stod på en brygga hoppade hon självmant ut i djupet för att simma. Nog är hon ett litet vattendjur alltid! Eldar är fortfarande lite för feg för att hoppa i själv; han står och tvekar och piper, tar sats men vågar inte ta hoppet. Vi får helt enkelt ge honom den lilla knuffen som behövs för att han ska i. Men nog är det skillnad alltid från den hund som fick smärre panik när han skulle i vattnet för ett-två år sedan.

​Idag skiner äntligen solen igen och vi passar på att njuta ut i trädgården. Hundarna - nåja, Ratchel mest - har ätit vattenmelon och busat, samt fått klorna klippta medan vi myst på en filt i gräset. Jag ska strax bege mig in i min lilla friggebod (a.k.a "ateljén") och fortsätta jobbet med målningarna inför utställningen senare i sommar, medan hundarna får fortsätta mysa ute i trädgården. Troligtvis blir det senare en sväng till svärföräldrarna och, om vädret håller i sig, en sväng ned till bryggan för att simma hundarna. 

Senare i veckan kommer även efterlängtade del två av inlägget "Ut på tur, aldrig sur" att publiceras på bloggen. Missa inte det!

Ibland på sin väg genom livet möter man människor som på något vis kommer att påverka ens liv mer än man anar. Det kan vara på gott, det kan vara på ont, men faktum kvarstår; de har en förmåga hjälpa (ibland tvinga) en till personlig utveckling. 

Marlene (Yabasta) har ända sedan vi första gången möttes (ja faktiskt redan innan, genom sin blogg) varit en sådan person. En person som snubblat in i mitt liv och som från första stund tvingat mig att tänka och känna efter. Marlene har dessutom alltid haft en stor förmåga att pusha mig ut ur min så kallade comfort zone. Ibland helt utan att jag märkt av det - andra gånger har det skett med en smärtsam (mm, på riktigt) medvetenhet från min sida. Med hjärtat bultandes i halsgropen och den panikslagna rösten i huvudet skrikandes "men jag är ju inte redo!". 

Ett av mina starkaste minnen från den gemensamma resan till Jämtlandsfjällen i påskas bär jag med mig från den dagen Marlene och jag körde tiospann över Harafjället. Ståendes drygt fyra timmar på en och samma släde. Min första körning någonsin med tiospann på släde, tillika min första gång någonsin på en Danler European Open; en lätt tävlingssläde med aktiv styrning istället för den gamla Björkis Tobogan jag är van vid. En upplevelse vill jag lova. 

Vi startade precis utanför vår lilla stuga nedanför fjället, tillsammans med Erik som körde ett femspann innehållandes våra unghundar och motionärer. Tanken var att göra sällskap de första 3-4 kilometerna och att Erik sedan skulle vända sitt spann hemåt igen medan jag och Marlene fortsatte dryga 40 kilometer till med tiospannet. Starten var stressig och bökig - vår kommunikation bristfällig.  Jag kände mig stundvis helt blockerad av ångest och har faktiskt lite minnesluckor från den starten.  En sideffekt av utmattningen jag dragits med de senaste åren; jag reagerar oerhört starkt på negativ stress.

​Hur det än nu är med den saken så lyckades vi på något vis tillsammans lösa problemen som uppstod och rätt som det var fann jag mig ståendes där bakom Marlene, i full färd med att hålla mig kvar på medarna när tiospannet satte av. Jag minns att adrenalinet och stressen från starten satt kvar i min kropp ganska länge efteråt.

Vi hade ganska många kilometers brant stigning på de snirkliga skoterspåren framför oss, innan vi skulle nå upp över trädgränsen och ut på fjällens vidder. Marlene instruerade mig att följa med i hennes rörelser och viktfördelning av kroppen - något som inte visade sig vara helt lätt till en början. För er som inte åkt på skoterspår i fjällen kan jag tala om att de bitvis är fruktansvärt guppiga. Kanske ännu guppigare när man åker släde bakom ett toktaggat tiospann tävlingshundar och inte skoter över dom. Som att alldeles för snabbt åka med en liten motorbåt på väldigt stora vågor, ungefär. Och för er som aldrig någonsin stått på en släde ska jag förklara en sak: att stå på en robust och stabil träsläde i stil med den Björkis Tobogan jag är van vid är INTE detsamma som att stå på en lätt sprintsläde med aktiv styrning!

Allt det här blev jag smärtsamt varse om där jag klängde mig fast som en orangutangbebis. Är man en förhållandevis liten och lätt person (som jag) krävs det, till skillnad från på en lätt sprintsläde likt Marlenes, ganska rejäla viktförflyttningar för att styra en Tobogan rätt i svängarna. Det är ganska ofta som jag behövt stå med båda fötter på ena meden och mer eller mindre hänga med hela kroppen långt ut åt ena hållet för att ta en snäv kurva. Är det inte så snävt och snirkligt, ja då åker man snarare än kör släden. Det är inga problem att stå kvar där - medarna är stabila och jag skulle i princip kunna stå och läsa en bok samtidigt. Kanske till och med sova en stund.

Min erfarenhet av slädkörning är tämligen begränsad. Att köra med en Björkis Tobogan var vad jag hade att relatera till, min referensram när jag klängde mig fast där bakom Marlene och tiospannet på hennes Danler. Så när Marlene sade åt mig att fördela min vikt åt höger, då fördelade jag min vikt åt höger. Ganska ordentligt. Och när Marlene sade åt mig att flytta mig åt vänster, ja då flyttade jag större delen av min vikt åt vänster. Med resultatet att släden inte hamnade rätt och hon började skrika som en vettvilling “Men hööööger sa jag! HÖGER!!” och jag frustrerat röt tillbaka “MEN JAG GÖR JU DET!” och flyttade mig ännu mer till höger i tron om att det inte var tillräckligt stor rörelse. Marlene trodde väl jag stod och dansade jigg där bakom.

​Ni förstår, den här lilla sprintsläden med aktiv styrning krävde så väldigt lite viktfördelning för att svänga att jag hade behövt höra instruktionen “lyft bara på vänstra stortån” för att förstå. En liten millimeter åt höger och Danlern gör en total u-sväng, jag överdriver bara litegrann. Dessutom kunde jag knappt se någonting alls av vägen framför oss då Marlene är nästan en decimeter längre än mig och således utgjordes mitt synfält av hennes ryggtavla och granarna vi svischade förbi på sidorna.

Det är inte helt lätt det där med olika referensramar och att dessutom vara blind. Leder lätt till frustration. På något vis började vi ändå kommunicera såpass att jag började förstå hur mycket eller lite som krävdes av min viktfördelning för att det skulle bli rätt i svängarna och guppen. Vi blev duktigare på att känna in varandra. Jag hade visserligen lite svårt att hålla i handtagen - för korta armar helt enkelt - men försökte så gott jag kunde göra som jag blev tillsagd. Nämligen att hålla i mig i de främre handtagen (för att inte störa Marlenes styrning) men inte stå för nära samtidigt. 

Okej, nu måste jag förklara ännu en sak för er som nog är av ganska stor betydelse i den här berättelsen: jag och Marlene är väldigt lika varandra. Och för det mesta nästan läskigt synkade. Till ungefär nittionio procent. Vi kan utan problem avsluta varandras tankar och meningar. Ja, ibland tänker en utav oss på någonting som ska göras - och upptäcker att den andra hunnit före med att göra just precis det. Våra emotionella liv och mående är på något vis också väldigt sammanflätade; är en utav oss stressad, på dåligt humör eller översvallande glad, kan ni ge er tusan på att det är som en smittsam sjukdom som spritt sig till även den andre. Vi kan dessutom vara lika fantastiskt duktiga på att kommunicera pedagogiskt - som vi kan vara alldeles usla på det. Och vi är båda väldigt stora kontrollfreak när det väl kommer till kritan - kanske särskilt vad gäller hundarna. Vi måste känna ett visst mått av kontroll för att inte tappa det, rent ut sagt. ​

Så vi står alltså på den där släden båda två, bakom väldigt taggade och springglada hundar. Det går fort, vi håller bitvis tävlingshastighet får jag veta! Och Marlene får plötsligt för sig att vi ska byta plats där på medarna. Jag tror att hon insåg till slut att det inte riktigt var ett jättebra koncept, det där med en pygmé bakom en nordisk amazon. Eftersom det här nu inte var min idé - jag kände mig inte redo mentalt för att vara den som styrde tiospannet på ett par sladdriga slalomskidor (!!!) - började paniken genast löpa amok. Kunde känna hur hjärtat bultade och hur jag liksom fick kippa lite efter luft när Marlene bestämt bytte plats på oss innan jag hann protestera ens.
"Tror hon verkligen att jag ska fixa det här utan att vi dundrar rätt in i ett träd!?" vill jag minnas att tankarna gick ungefär. Det var träd överallt! Skoterspåren smala! Herregud, det var så himla snirkligt och guppigt allting ju! Och tio hundar!

Jo, det hör väl till att jag har alltid haft lite svårt att lita och tro på min egna förmåga. Där och då inte minst. Och det kändes verkligen fruktansvärt jobbigt; jag hade så väldigt fullt upp med alla katastroftankar i huvudet att det krävdes en helt enorm kraftansträngning för att försöka fokusera på uppgiften. Men så småningom började det släppa; jag började mer och mer förstå slädens styrning och, nu när jag faktiskt kunde se vägen, de mycket små rörelserna som krävdes för att klara svängarna och de större lyften av slädens nos för att ta de otaliga guppen i skoterspåren. Framförallt kunde jag efter en stund ta in känslan av trygghet; Marlene stod ju bakom. Hon skulle inte låta mig göra något som var helt åt skogen. Hon skulle leda mig igenom det här, lugnt och pedagogiskt, som hon ju alltid gör. Trodde jag.

Såhär långt in i historien hade vi i realiteten bara kommit ett par kilometer på vårt 40+ kilometer långa äventyr. Lugnet höll nämligen inte i sig så länge - ens fast jag tyckte det gick rätt bra. För helt plötsligt var det som om Marlenes hjärna noterade den lilla detaljen att hon inte längre höll i spakarna eller till fullo kontrollerade bromsarna. Att hon inte hade kontrollen. 

Jag vet inte om det var för att jag sade ifrån eller om det helt enkelt var så att Marlene skrikit så hon tappat rösten, men vi lugnade ned oss. Började samarbeta och kommunicera lite bättre. Kom överens om att vara tydligare med hjälp av vårt nyutvecklade kodspråk; ordet "broms" hade nu delats upp i "panik" för piggbromsen och "stopp!" för stanna, vilket genast gjorde det betydligt lättare för mig att förstå Marlenes instruktioner. Vi började komma upp på de flackare fjällplatåerna nu, vilket underlättade körningen. Ja, det började faktiskt gå riktigt bra! Och äntligen började vi båda slappna av tillräckligt för att kunna njuta av de vackra omgivningarna. 

​Det varade inte länge...

Plötsligt guppade släden till rejält och samtidigt skar medarna fast i snön. Släden började kantra! Marlene gallskrek om panik och broms, jag skrek ilsket tillbaks att inget tog alltmedan jag frenetiskt försökte få stopp på oss. Kunde hon inte se det!? Vi trampade fel, snubblade över medarna och försökte med adrenalinet susandes i öronen hålla oss kvar på släden. Vi hade tappat kontrollen! Släden åkte nu bara på ena meden och balansen var som bortblåst. Hundarna gick upp i fart. 

Det var då vi fick syn på bäcken... 

Igår fick vi mycket kärt besök här i den lilla Raxeira-flocken. Det var alldeles för längesedan vi sågs nu men likväl föll hundarna in i sina vanliga gamla mönster och det var som om vi setts igår. Ja, jag skulle faktiskt vilja påstå att Charlie, Philip och deras tre hundar är en del av vår utökade familj vid det här laget. Vänner vi värderar mycket högt och känner en väldigt stor samhörighet med. Både hundarna och jag.

Det var för Ratchels del ett första möte med Charlies tre hundar Youkon, Lizzie och Gunne - men det hade lika gärna kunnat vara hundrade gången de sågs, så lätt och fint passade hon in i gänget. Som om hennes plats där på något vis var alldeles självklar. Hon blev överförtjust i allihopa. Lekte outtröttligt med clownen Youkon, svansade mer än gärna efter värdiga Lizzie tills hon vunnit hennes hjärta och var nyfiken på Gunne som hela tiden hittade på spännande bus. Själv kom jag ofta på mig själv med att drömma mig bort till framtiden; dagen då jag själv äger ett lika stort gäng hundar och allt vad det innebär. Tills dess är det fint att få ha vår bonus-flock att umgås och träna med. Det är inte ofta jag släpper ihop mina hundar med andra hundar bara sådär - det finns alldeles för mycket att förlora på det om något går tokigt - men när det är en välfungerande flock där individerna verkligen fungerar med och känner varandra och vi kommer att spendera mycket tid ihop även i framtiden, ja då ser jag tydligt vilket enorm utbyte hundarna har av varandra. Hur de älskar varje sekund och hur mycket de växer i sin språksäkerhet när de umgås med andra hundar som är duktiga på att kommunicera. 

Hundarna var alldeles slut mot kvällen när Charlie och co. åkte hemåt. Då hade de lekt och busat i timmar, med gemensam vila inomhus medan vi andra åt lunch. De däckade i princip direkt efter att vi kom in i huset och stängde dörren efter oss - men det var inte utan att Ratchel länge stod vid grinden och såg efter dom. Inte riktigt nöjd med att hennes nya vänner inte skulle stanna kvar. Det är så tydligt hur otroligt mycket hon trivs i flock, hur det är hennes rätta element. Jag ser fram emot den dagen vi växer i Raxeira-flocken igen. Vet med mig att det kommer att vara en stor glädje för oss alla. 

Ja, nog känner vi igen det alltid. Den begynnande tonårsperioden som kommer med stor energi och aptit på rackartyg. Den växande rastlösheten och blicken som letar efter saker att hitta på, äventyr. Det växande behovet av att få röra sig, jobba och få utlopp för det som spritter därinuti.

​Det brukar pratas om den här tiden som "slyngelåldern" hos våra fyrbenta vänner. Tiden i våra gemensamma liv då vi sliter våra hår och simultant får grå strån. Jag funderar mycket på det där just nu, kanske inte helt otippat. Jag iakttar, analyserar och jämför med tidigare erfarenheter. Både egna och andras. Och jag kan inte riktigt låta bli att fråga mig vad det är med just den här perioden som gör oss så frustrerade? Inte så att jag inte förstår det, vi är trots allt människor allihopa och vi människor är ganska bristfälliga på många vis när det väl kommer till kritan, men vad jag menar är att jag undrar om det inte är så att vi själva många gånger skapar oss större problem än vad det behöver vara? Mig själv inklusive. Jag är den första att säga jag är lika mycket människa som någon annan. Att små problem blir lite väl stora på nära håll ibland.

Det är när jag funderar i sådana här banor som jag hela tiden återkommer till precis en och samma tanke; vi människor - samhället - ställer så förbannat stora krav på våra fyrbenta vänner! Och jag förstår varför de kravfyllda skorna blir alldeles för stora att fylla, alldeles för ofta. Varför våra tonårshundar springer åt motsatt håll när vi ropar, inte tycker vi har dom bästa idéerna och börjar stå upp för sig själva. Jag minns ju hur det var att själv vara i tonåren... Hur det var när känslorna växte sig för stora för ens kropp, när mina föräldrar var det tjatigaste som fanns på jorden och jag hellre ville upptäcka livet på egen hand. Jag minns också rastlösheten. Jag minns jag upplevde vuxenvärlden så fruktansvärt kravfylld och omöjlig att göra nöjd. För fyrkantig. Inte tillräckligt med utrymme eller förståelse. Tråkig. Och jag minns destruktiviteten som fanns i mig om inte energin riktades åt rätt håll. Jag tänker att det är lite likadant med våra unga hundar. Att det inte är så konstigt ändå att de är som de är och gör som de gör, trots att vi är av olika art. Och att vi kommer långt med lite förståelse.

Våra fyrbenta vänner lever i en värld, ett samhälle som inte riktigt är deras och så ofta kräver av dom att inte ens bete sig som sig själva. Att inte reagera och agera som hundar. Människans värld med människans lagar och regler för hur allt och alla ska bete sig. Hur stora skor är inte det att fylla - egentligen - när inte ens vi människor lyckas med det alla gånger? Jag kan med handen på hjärtat säga att jag tycker det här är ett fruktansvärt svårt samhälle att leva i väldigt ofta. Att ramarna är för snäva, kraven (upplevda eller inte) för stora och utrymmet för litet. Må så vara att det nu låter som att jag förmänskligar våra hundar - och det kanske jag gör på sätt och vis - men jag tror faktiskt inte det är helt uppåt väggarna heller, hur jag resonerar. Att det faktiskt ligger något i det.

Jag såg hur Eldar växte och blev tryggare i sig själv från den dagen jag började släppa på kraven att passa in. När jag/vi istället började acceptera den individ han ju faktiskt är, oavsett vad någon annan tycker och tänker. Började utgå ifrån honom istället ifrån mig, någon annan eller omvärlden. Han är på många sätt en helt annan hund att ha att göra med idag. Men det krävdes en vilja att förstå, genuint och ödmjukt. Att inse att vi människor faktiskt inte alltid vet så himla bäst ändå - och särskilt inte när det kommer till hundarnas egna behov. De vet själva och de försöker så ofta tala om det för oss på de vis de kan. Men vi är inte alltid så duktiga på att fånga upp, tyvärr.

Jag bär med mig allt det där idag och särskilt nu när Ratchel är i vad man brukar refera till som slyngelåldern. Alla erfarenheter och upplevelser med Eldar, dom finns där i mig som ständiga påminnelser. Och känslan i mig som säger att kraven behöver släppas snarare än ökas påminner mig dagligen om att räkna till tio istället för att bli upprörd över bagateller. Över en trasig sko eller omkullvält kruka, som inget egentligen har någon betydelse. Över att en ung hund har betett sig som just en hund i en människovärld full av människosaker och människoregler. Jag gör med kraven som sig bör när man köper nya skor för att inte få skoskav; värmer och utvidgar och går in så de bli lite större och en dag passar bättre. Påminner mig själv om att energi behöver riktas och tonåringar förstås och älskas extra mycket. Och jag skänker en tacksam tanke till universum över att jag ens har en busig (och helt normal och fantastisk) unghund som hittar på alla rackartyg och fyller dagarna med så mycket glädje, skratt och kärlek. Rackartygen blir så väldigt obetydliga i det stora hela. (Alla dessa rackartyg gör också att det känns som att Smella finns lite närmare oss om dagarna, det hade varit outhärdligt tomt utan en tokig liten individ som hittade på hyss härhemma. Hon var en hejare på det...)

Hon skyggar för postlådorna och stirrar stint på tegelstenarna som ligger uppradade. Barnvagnar är konstiga och förbipasserande, högljudda människor jätteläskiga.  Ja, det spökar onekligen mycket nu och det slår mig hur lätt man glömmer hur det var att ha en liten hemma.

Det spelar ingen roll hur många gånger man går igenom vissa saker - på något vis är det ändå som att minnet gör lite som det vill. Försätter somliga saker i glömska eller åtminstone väldigt långt bak i huvudet. Det tog faktiskt pinsamt lång tid (ja, flera minuter!) för poletten att trilla ned hos mig vad gäller Ratchels nya, märkliga reaktioner på saker och situationer som hör till vardagen för oss annars. Ibland glömmer man faktiskt att hon är rätt liten fortfarande, för hon är på något vis otroligt mogen och klok för sin ålder. Kanske är det särskilt lätt att glömma för att jag jämför med Eldar och hur han var i samma ålder - ja, han var en riktig barnrumpa med enbart kottar i öronen! Men jag insåg häromdagen, efter en sällsynt märklig promenad, att Ratchel ju faktiskt börjat komma in i en ny fas i sin utveckling; en fas som ofta kommer med spöken i släptåg. Hon är nu dryga åtta månader och det är således inte så konstigt ändå att det händer mycket i henne. Där ÄR mycket som SKA hända nu och många månader fram. 

Jag minns mer än väl (nu när jag tänker efter) hur känslig Eldar var i det här utvecklingsstadiet och hur det spökade under varje promenad en ganska lång tid. Det var plastpåsar och träd, människor i fladdriga kläder och afghanhundar (!), buskar och presenningar. Eldar var kanske inte typen som skyggade i första hand, men jag minns hur han stelt och dovt voffade på precis allt som kändes hotfullt och stirrade ut sina spöken under lugg. Många saker var helt enkelt läskiga. Och jag minns mer än väl hur det satte djupa, djupa spår i honom när han just i början av den här fasen i sitt liv blev påflugen och biten av en annan hund. Någonstans kort därefter började hans utfall i koppel mot andra hundar och det eskalerade ett ganska bra tag innan jag fick rätsida på det. Innan jag förstod sambanden och hur jag skulle jobba med det i just Eldars fall. Jag mår fortfarande fysiskt dåligt när jag tänker tillbaks på när allt det där hände och hur det var där i början när jag var alldeles förtvivlad över tillvaron. Jag minns stressen, frustrationen och den enorma sorgen jag ständigt bar omkring på. Och skammen. Idag tror jag att det är mer jag än Eldar som fortfarande bär på dom psykiska ärren, men det har varit otaliga månader och ja, år av arbete för att hjälpa honom förbi det. Och ärligt talat, för att hjälpa mig själv förbi det. Vi får än idag återfall ibland, både han och jag, men vi har kommit oerhört långt under de senaste två åren. Även om jag glömmer det ibland. 

Söker man efter information och pratar med hundfolk därute är det många som menar att det är en oerhört känslig utvecklingsfas som våra hundar går igenom i den här åldern. En fas som på många sätt kan sätta stora spår hos känsligare individer långt in i framtiden - på gott och ont. Man hör att det är fas där de bör besparas så mycket som möjligt från stora, obehagliga händelser och där trygghet är av enorm vikt. Ska jag vara ärlig så bär jag - efter mina erfarenheter med Eldar - på en hel del rädslor kring den här perioden. Jag vill helt enkelt inte göra fel och har så mycket taskiga saker i mitt bagage som färgar mina tankar. Så för mig blir det därför naturligt att vilja ha en plan för hur jag ska hantera eventuella situationer som kan dyka upp - och framförallt en plan för hur jag ska hantera mina egna känslor kring det hela. Hur gör jag för att inte låta mina spöken sätta krokben för oss framöver? Ett utav mina starkaste vapen i sådana här tillfällen är att jag har ett helt ovärderligt bollplank att vända mig till i form av Marlene och Sarah. Och även vetskapen om att jag också har en erfaren och klok uppfödare att vända mig till med tankar och funderingar när jag behöver. Det är så väldigt ovärderligt att ha den tryggheten; för handen på hjärtat så befinner även jag mig i någon form av spökålder ganska ofta. Och jag behöver trygga och lugna mentorer att vända mig till, liksom jag tänker mig att Ratchel behöver och särskilt nu när det händer mycket i hennes lilla huvud och kropp. Lugn, trygghet och många, goda erfarenheter.

Så ja, det spökar i både mig och lilltjejen härhemma. Och vår vardag läggs upp därefter, för att stärka och bygga upp istället för det motsatta. Vi ägnar oss åt sådant som är roligt och kravlöst. Undviker onödig stress och obehag. Leker, myser och fortsätter att lära känna, utveckla och stärka relationen oss emellan. Och vi umgås mycket alla tillsammans, där tryggheten är som störst för Ratchel, som är en väldigt flockbunden tjej.

I ärlighetens namn så är nog tryggheten som störst där även för mig; tillsammans med min lilla familj.