Kommentar till filmklippet: Jag mumlar om att kanske sänka ner stubben, men kom strax fram till att den var alldeles perfekt som den var och bara krävde lite rätt slags metod för att "fungera". Eldar löste det på ett helt annat vis än jag tänkt mig - men kanske ett mycket bättre och roligare vis än det min idé var. Efter ett par försök upptäckte han nämligen att om man bara får far på den och gungar den fram och tillbaks så börjar där plötsligt RAMLA ut gotte. Helt klart nya favoritgrejen i hundgården!
Igårkväll när vi var färdiga med ännu fler roligheter till hundgården tänkte jag att jag måste få det på film också - gården och Eldar menar jag. Var nyfiken på hur han skulle reagera på dom nya inslagen i hans inredning, så fram med kameran medan Erik fick i uppgift att gömma gotte. Nu tog kortminnet slut mitt i allt, men oh well! Eldars reaktion på den hängande stubben var värt det!
Kommentar till filmklippet: Jag mumlar om att kanske sänka ner stubben, men kom strax fram till att den var alldeles perfekt som den var och bara krävde lite rätt slags metod för att "fungera". Eldar löste det på ett helt annat vis än jag tänkt mig - men kanske ett mycket bättre och roligare vis än det min idé var. Efter ett par försök upptäckte han nämligen att om man bara får far på den och gungar den fram och tillbaks så börjar där plötsligt RAMLA ut gotte. Helt klart nya favoritgrejen i hundgården!
1 Kommentar
Satt tidigare och rensade lite på ena kamerans kortminne och upptäckte det här, helt bortglömda, videoklippet från i påskas när vi bodde hos Marlene ett par dagar. Kvalitén är verkligen sådär, bitvis supersuddigt och brusigt, men gud så kul det var att hitta det och minnas. Detta var Eldars första (och hittills enda) dragträning tillsammans med ett ordentligt spann och det var så häftigt att se honom arbeta tillsammans med de andra, även fast man såg den tydliga skillnaden i arbetsfokus mellan honom och Marlenes hundar som ju har en rätt gedigen vana i storspann i jämförelse och ett helt annat arbetsfokus. För er som inte är så vana att iaktta Eldars bakdel så kan jag tala om att han är den stora, mörka lurven längst bak i spannet på vänstra sidan. Ja, precis. Den där galet stora hårbollen, ja.
Egentligen alldeles för trött för att skriva något vettigt, men ville så gärna ladda upp bilderna från dagens mysiga klövjetur. Eldar och jag traskade iväg hela vägen till Frölunda Naturreservat - inte så himla långt med bil men till fots blev det visst en ganska rejäl sträcka. Plockade vildäpplen på vägen när magen kurrade och lade oss vid vattnet och myste. Eldar jagade vass, medan jag fotade loss och njöt av att inte ha den minsta koll på klockan alls. Älskar sådana dagar; dagar då tiden står still och man inte har en enda sak på agendan. För att göra dagen ännu bättre fick vi hela naturreservatet nästan helt för oss själva. Timmen vi spenderade på klipporna vid vattnet var fantastiskt skön. Inte förrän vi var på hemväg mötte vi någon och jag älskar verkligen känslan av att vara helt ensamma med naturen.
Fyra och en halv timme senare kom vi innanför dörren, båda trötta och hungriga. Eldar somnade nästan direkt och jag slumrade till i soffan direkt efter jag ätit. Vaknade inte förrän Erik kom hem och resten av kvällen spenderade vi med fixeri i hundgården (kommer mer om det imorgon) och sedan framför en film. Skön, kravlös dag. Nu när hundgården äntligen står färdig har vi ägnat de senaste dagarna åt att börja vänja in Eldar. För honom, som aldrig behövt hänga i hundgård tidigare, är det en liten omställning från att ha fått springa lös på tomten (under uppsikt) och inte helt självklart att bli lämnad instängd på begränsad yta som inte är inne i huset. Jag hade faktiskt trott att det skulle vara svårare att få honom att känna sig bekväm i hundgården, men faktum är att han verkar ta det riktigt bra. Eldar är ju en hund som gärna vill känna sig inkluderad när man håller på med saker och ting. Vare sig det handlar om att rensa rabatter till att flytta på ved. På samma vis har han hela tiden velat vara med när vi byggt hundgården och vi har lite skämtsamt givit honom titeln "arbetsledare" härhemma. När jag nu i slutet av förra veckan började leka runt med inredningen till hundgården såg jag till att ha Eldar med mig inne i den. Jag ordnade godisgömmor och tuggben inne i hundgården för att få honom att associera den med något trevligt och på så sätt börja vänja in honom lite i smyg. Och det måste faktiskt ha spelat lite roll för ända sedan dess har det varit Eldar som tagit initiativ till att gå in i hundgården. Som själv travat bort och krafsat på dörren för att jag ska öppna upp och släppa in honom. Direkt på morgonen, direkt efter promenaderna vi gått och däremellan. Och jag är inte dummare än att jag förstår att han alldeles gratis ger mig fantastiska tillfällen att förstärka hans nyfikenhet för hundgården! Så de senaste dagarna har vi fortsatt se till att hundgården är spännande.Varje gång Eldar visat på att han vill gå in har han fått det och upptäckt någon kul belöning därinne, alltmedan jag stängt dörren och gått därifrån för att han ska lära sig att jag inte alltid kommer vara med honom eller inom synhåll. Tio minuter ensam i hundgårde blev snabbt till tjugo, till en halvtimme. Igår kväll blev det där Eldar fick sin middag; gömd i kongen, på "hyllorna", bakom stockarna... Och nu på morgonen har han spenderat en och en halv timme själv därinne, medan jag ätit frukost framför LA Ink och smygtittat genom fönstret. Hundgården är placerad så man ser den främre delen av den från vardagsrumsfönstrena. Jag har också varit väldigt noga med att inte släppa ut Eldar om han någon enstaka gång stått vid dörren och pipit lite (hänt en eller två gånger och det har handlat om ett litet pip och intet mer) utan väntat tills han bestämt sig för att gå hitta på något annat och är tyst. Det går hur fint som helst. Och jag är verkligen så glad och stolt över hur duktig han är i sådana här situationer! Han var precis lika lätt att ensamhetsträna som valp - förstörde aldrig mer än någon enstaka reklamtidning och pappersrulle - och att vänja in/ensamhetsträna när vi flyttade till nya huset gick så lätt att jag inte ens behövde anstränga mig det minsta. Utan tvekan är det en utav hans egenskaper som jag verkligen är lycklig över. Kanske gav universum mig en hund som är så lätt på sådana områden för att väga upp de bitar som varit betydligt svårare? ;) I lördags förmiddag träffade vi Charlie och hennes två huskies i Åkeshov. Sedan ett drygt år tillbaks har vi vart ett par stycken här i stan som försökt se till att träffas med våra huskies då och då, ibland i rastgårdar, ibland för att promenera eller träna ihop. Just Charlie och hundarna är det ungefär ett år sedan vi träffade - på den första huskyträffen vi hade - och det var då första gången som Eldar träffade Youkon, Charlies 2-åriga sibbe. Ett riktigt yrväder, full av clownerier och spring i benen. I lördags var också Lizzie med, deras 5-åriga alaskan husky. Det som är så fascinerande med huskies är hur otroligt fint de kommunicerar med varandra. Jag upplever det vara en väldigt kommunikativ ras, tydliga i sitt språk med varandra (självklart finns undantag och situationer där det inte riktigt fungerar) och väldigt lyhörda för de signaler som sänds ut omkring dom. På gott och ont. Känsligheten för signaler kan ibland vara det som skapar problem mellan hund-människa men även hund-hund ibland. Att släppa ihop två unghanar, i den känsliga ålder som det nu är, kan ju ibland vara väldigt spänt. Ibland helt dumt. Men de gånger då det verkligen fungerar är det så himla fint att se. Eftersom Eldar och Youkon mötts tidigare en gång, då i en grupp på kanske tio huskies, kände jag på mig att det nog skulle gå bra bara de fick vara lösa och sköta allting själva. Många gånger plockar de ju upp det vi sänder ut och det blir knas, så vi såg till att hålla oss i rörelse och lite i periferin där i början. Det var några spända sekunder där medan dom hälsade första gången och alla hundarna liksom försökte röna ut vilken relation de hade till varandra, men det gick snabbt över i en mer avslappnad lek. Youkon stod för springandet och Eldar för flirtandet, haha. Den där grabben och tikar alltså! Han är verkligen världens tjejtjusare och finns där en tik i närheten så kan ni räkna med att han är där och pysslar om henne eller försöker initiera lek, ofta på ett lite valpigare och "gulligare" vis. Just det här med att se dom interagera, kommunicera och växla mellan olika "roller" beroende på grupp och situation är verkligen spännande. För det är så jag upplever det. Rollerna är verkligen inte konstanta, utan ändras ständigt. Ena stunden den orädda initiativtagaren och äventyraren, nästa omhändertagare och ompysslare, en tredje den försiktiga och artiga, en fjärde Don Juan och så håller det på. Eldar visade på alla variationer i lördags, beroende på om han hängde med alla samtidigt eller en åt gången. Och så fungerar det i alla nya konstellationer. Att se honom tillsammans med Youkon och Lizzie var så kul! Att se hur fint de lyssnade till varandra vare sig det gällde lekinviter eller att säga ifrån när det blev för mycket, hur de lät varandra få utrymme vid behov och hur de alla pysslade om varandra när leken nådde lugnare stunder av återhämtning. Eldar pysslade även om Youkon flera gånger, tvättade och putsade på honom. Det trodde jag faktiskt inte att jag skulle få se. När vi kom hem var han så nöjd och trött att han intog soffläge i princip resten av dagen och jag ägnade mig åt att titta på bilderna jag tagit. Håller fortfarande på att lära mig nya kameran och det där med actionshots är verkligen klurigt. Emellanåt får man också dom där guldbilderna - men så är fokus helt off vilket är sjukt störigt. Men jag lär mig haha.. Ska se om där inte finns nån kul kurs att gå snart, vill ju så gärna kunna utnyttja kameran till fullo! Allt i allt - en mycket trevlig förmiddag med huskysarna och deras människor. Då skrivarlusten inte riktigt infunnit sig ännu bjuder jag istället på ett urval av de mängder med bilder vi fick med oss hem från veckan i Funäsfjällen. Längtar redan tillbaks till de vidsträckta vyerna och fantastiska utsikterna. Nu ska jag ut och lägga kvällens spår! Såhär under semestern blir det onekligen lite tyst här på bloggen. Man kan lugnt säga att suget efter att sitta framför skärmen inte är så stort och vi haft fullt upp med andra skojigheter. I lördags kväll kom vi hem från veckan i fjällen - ett kapitel för sig som jag lovar att skriva och bildbomba om vid ett senare tillfälle när jag orkar sitta framför datorn istället för mobilen. Men en sak är säker; norrut ska vi igen! Jäklar vilka fantastiska platser vi upplevt! Denna vecka ägnar vi oss åt det fortsatta arbetet med hundgården. Äntligen har vi fått börja bygga lite idag! Tidigare har ju all tid gått åt till att röja marken som förr varit vedförvaring/skrothög och det har verkligen tagit sin tid. Eriks föräldrar var sjukt söta och röjde det sista medan vi var i fjällen och när vi kom hem och såg vilket arbete dom gjort utan att vi visste det så vart åtminstone JAG alldeles gråtfärdig av tacksamhet. Denna veckan har vi således kunnat ordna med grunden till hundgården (jämna ut, fylla gropar, etc) för att nu börja bygga alltihopa. Kommer bli så himla bra och det sprutar berikningsidéer ut öronen på mig just nu. Eldar övervakar som vanligt arbetet med stor koncentration. Utöver det har det varit ganska lugnt på själva hundträningsfronten. Eldar var helt slut efter fjällen och sov mer eller mindre nonstop i två dygn efter att vi kommit hem. Det är egentligen först idag energin börjat komma tillbaks ordentligt; kanske har att göra lite med att temperaturerna börjat droppa lite också. Såpass mycket att vi imorgon bitti eventuellt sticker ut på en kort runda med cykeln...? Klippt alla klor har vi gjort idag också - jävlar vad duktig han var! Han fattade direkt vad som var på gång och var okej med det. Förstod nog att det innebar både mys och jättesuperdupergotte (som han alltid får vid kloklippningen som är bland det jobbigaste han vet) och när jag plockade fram filten (som blivit signal för klofixeri) kom han själv och la sig tillrätta på den. Erik hjälpte till idag att gosa/mata gotte och själv kunde jag klippa igenom alla klor snabbt och effektivt och riktigt ordentligt. Så sjukt stolt och glad var jag över hur lätt det gick - och tro mig när jag säger att även Eldar kände sig stolt och glad idag. Istället för ta en paus efter varje tass och ruska på sig, så tog vi ingen paus förrän allt var färdigt och först då ruskade han på sig och sen tryckte han kroppen mot både mig och Erik för att bli ordentligt genomgosad. Om ni bara visste vad den här hunden växer och hur det en gång såg ut vid kloklippningarna! Duktigs skrutthund! Installerade och mätta i vår fjällstuga efter många timmar i bilen. Eldar är, som vanligt, en dröm att resa med och har skött dig riktigt bra. Stannade några gånger på vägen och sträckte på benen, för att sedan ta en längre promenad direkt när vi kom fram till Tänndalen där vi ska bo. Nu väntar en kvälls återhämtning och planering innan vi imorgon drar ut på vår första dagstur i fjällen. Håll tummarna för bra väder och fotomöjligheter! ;) Facebook är ibland ett fantastiskt medel att nå ut till människor med. Jag tror i ärlighetens namn att det är just den biten som mest av allt får mig att behålla mitt konto. Det faktum att det är ett riktigt bra medel för att nå ut och finna likasinnade i grupper, ett sätt att få hjälp och råd när man behöver, kan glädjas åt varandras medgångar och trösta i motgångar. Ett forum som hjälper oss att knyta kontakter med människor vi kanske aldrig mött annars. När man är ny i en viss värld (ex. draghundsvärlden) och plats (ex. nyinflyttade) som vi ju varit/är har forumen på Facebook varit en riktig guldgruva. Draghundsvärlden visade sig vara full av tips, råd och hjälpsamma, sociala människor. Flera utav dom har vi lärt känna även utanför datorskärmen, dragit med, umgåtts med och såklart pratat massor av hund med. Utbytt tankar, erfarenheter och frågor. Ett annat av de forum som jag är väldigt glad över är ett som heter "Gemensamma hundpromenader i Stockholm". Där finns det alltid hundmänniskor som söker kontakt med andra - lite som en dejtingsajt för hundägare som tröttnat på att gå ensamma på samma gamla promenader eller alltid träna hund ensamma. Där möts man, arrangerar hundpromenader och möten för hundar/mattar som behöver träna på det, ordnar gemensamma miljö-/lydnads-/ja-vad-som-helst-träningar, frågar varandra om rastgårdar/badplatser/promenadstråk, hittar lekkamrater till sin ensamhund eller varför inte en kamrat till matte/husse också? Nu när vi själva är nyinflyttade och inte har någon ordentlig bekantskapskrets här i närheten (eller lek-/träningskompisar till hunden) slängde jag genast in en liten "annons".
Det blir lite halvt som en blinddejt. Igår var vi på vår första här sedan vi flyttade in. Vid 18-tiden möttes vi upp vid Lilljön; Erik, Eldar och jag och så killen med sina två blandisar Faith och Susie. Den ena en äldre, lugnare tik och den andra ett knasigt litet yrväder, jämnårig med Eldar. Eldar levde rövare där i början (han blir fortfarande lite lätt bananas vid helt nya möten när man dessutom håller sig i närheten av varandra och inte får leka det första man gör - hence varför detta är jättebra träning för oss) och nog smittade vi varandra med en gnutta nervositet/stress. Men det lade sig snart, som det ju ofta gör. Killen vi mötte var lugn och ryckte mest på axlarna åt det. Hade väl sett det mesta antar jag, då han länge jobbat som voluntär för att rädda gatuhundar och hundar på "dödshem" i Rumänien, där hans två egna kommer ifrån. Vi promenerade bort till hundbadet där Faith gick bananas - totalt badtokig - och Eldar hängde gärna på. Det var en syn att se dom två leka med varandra! Hon så liten och han mer än dubbelt så stor, men ändå lekte de på precis samma sätt med varandra. Husse berättade att Faiths mamma var en husky-korsning och att Faith fått en hel del husky i sig var verkligen inget vi missade, haha! Det var verkligen som att se en mini-Vindra (Eldars syster) fara fram och tillbaks. Totalt outtröttlig, superbusig och riktigt, riktigt snabb. Som om hon blev hög på sin egen accelerationsförmåga. Hon och Eldar läste av varandras minsta signal, hittade på tusen sätt att leka på och så snart den ena kom med en invit så hängde den andra på. Under en kort vilopaus började Eldar roa sig med att gräva en grop och ett ögonblick när han tittade bort så kom plötsligt Faith och "snodde" gropen. Det blev till en riktigt underhållande lek där som turades om att försöka "fånga" gropen först, skuttade runt den och utmanade varandra och stoltsera när man vunnit gropen. Det är riktigt fascinerande att se hundar leka ibland. Särskilt hundar som verkar finna tio olika sätt att leka på istället för bara ett; som kreativa och påhittiga barn gör. Efter ett tag upptäckte Eldar också att Faiths och Susies husse existerade - han har ju oftast bara ögon för hundarna - och blev nyfiken. Gick fram och nosade grundligt och när han bestämt sig för att hussen var okej, pussade han honom i mungipan och på kinden. Husse lät honom hållas en stund innan han sträckte fram handen och kliade lite på Eldars bröst. Man kunde liksom se där, hur Eldar under en millisekund tänkte till och övervägde hur han skulle reagera på gesten, innan han bestämde sig för att han gillade uppmärksamheten och tryckte sig i famnen på killen. Vet inte hur era hundar gör därute, men Eldar gör som en katt skulle gjort. Han styrker hela kroppen mot ens ben, lägger nästintill all kroppstyngd bakom och vänder sidan till när han vill att man ska gosa med honom. Munnen är avslappnat öppen, tungan hänger lätt och öronen åker något åt sidorna. Ögonen är sådär avslappnat halvslutna och ju mer du klappar/kliar, desto mer trycker han sig mot dig och/eller glömmer bort att stå på egna ben. När Eldar gör så med en, då vet man att han släppt garden. Att se honom sådan igår fick mig än en gång att konstatera det inte är klappandet i sig som är problemet; det handlar om hur och när. Det handlar om att närma sig honom på rätt sätt, i rätt situation och att det faktiskt inte alltid är läge att göra det. Han har själv bevisat det dom senaste två veckorna, flera gånger i rad, med olika människor. Det är så jävla fint att jag nästan blir knäpp för att kameran inte är framme för att dokumentera när det händer - samtidigt som jag är glad att den inte är det så att jag får uppleva det istället för att sitta bakom kameran och inte vara fullt i nuet. Det var väldigt nöjda hundar som promenerade hemåt sen. Eldar - som ju haft en hel del sparad energi efter dom här galet varma dagarna - var nöjd och harmonisk. Sökte kontakt som en gud på vägen hem, bara på eget initiativ och gick som en dröm i kopplet. Nu går han bra i koppel som det är, men det är långt ifrån jämt han på eget bevåg går precis intill, utan att bry sig om lukter och annat och istället bara söker kontakt. Vägen hem igår var verkligen underbar. Ni vet ett sånt där ögonblick då samspelet med ens hund verkligen är på topp och man minns varför man skulle ge upp nästan vad som helst för att få vara med sin hund, trots allt jobb och alla gånger man slitit sitt hår. Ett ögonblick att dö för. |
Om Raxeira'sVälkommen till Raxeira's. Bloggen som handlar om livet med en liten flock siberian huskies, bosatta i Upplands-Bro. Här får du följa med i reflektioner kring vårt vardagsliv, hundträning och alla de erfarenheter som kommer när man lever tillsammans dessa fantastiska polarhundar. Vår resa har bara börjat! Följ oss på Instagram!
Klicka på ikonen nedan. Samarbeten
Kategorier
Alla
Arkiv
Februari 2018
|