Ni som följt oss länge vet ju att Eldar är en hund som aldrig riktigt uppskattat hanteringssituationer, milt uttryckt. Att det varit många utmaningar längsmed vägen i min strävan att vända på negativa känslor (något jag varit fast besluten om att göra!) och för min del väldigt mycket reflekterande, ja det vet ni också. 

Här i bloggen har ni läst många inlägg, särskilt bland de äldre, om hur jag och Eldar testat oss fram för att hitta sätt som fungerar för oss. Kanske inte alltid de sätt som rekommenderas därute, men de som känns rätt för just oss som ekipage. Som överensstämmer med vad jag personligen tycker är försvarbart, schysst och etiskt riktigt. Jag brukar tänka som så att jag är väldigt fast i mina mål och principer, men flexibel i mina metoder. Jag är i grunden en mycket principfast människa, men någonting jag eftersträvar rent generellt i livet är just att vara flexibel och förstå att det finns flera vägar som alla kan leda till samma mål. Att man ibland bara behöver bredda perspektivet och vara kreativ, samt att det går att göra utan att överge sina egna principer, men däremot kanske gå emot andras. Ibland innebär det till synes en omväg, men vad spelar det för roll om du ändå kommer fram?

Idag tänkte jag inte skriva så himla mycket mer om hur jag jobbar med Eldar och hanteringen - idag vill jag visa er istället. Inte hur det ser ut på en av våra riktigt bra dagar, för det skulle inte bli mycket till filmsnutt, men hur det kan se ut en dag då Eldar faktiskt tycker det är lite jobbigt att klippa klor. Hur han, jag och Erik samarbetar för att ta oss igenom kloklippningen så smärtfritt som möjligt. Hur det får ta tid och vara lite omständigt och på Eldars villkor.

Hade jag vridit tillbaks klockan och filmat för ett par år sedan hade det sett otroligt annorlunda ut. Ni hade sett en hund med panik och vild blick, som känt sig så trängd att den enda utväg han såg var att ta till sitt starkaste försvar. Som inte gick att hantera utan munkorg och knappt ens då. Och ni hade sett en matte som känt sig frustrerad, förtvivlad och oerhört rådvill. Som "hade testat ALLT" och som förgäves försökt lyssna och agera efter tusentals välmenande råd av alla de sorter. Jag är så väldigt glad att jag inte är den matten längre. Att jag valde att överge andras metoder och principer för att finna mina egna. Jag är glad och jag är stolt över de framsteg vi tillsammans gjort. 

Mer utförligt om hur vi jobbat med Eldar hittar ni HÄR.

Vissa dagar fastnar jag i funderandet kring hundägarskapet. Reflektionerna och analyserna avlöser varandra och tankarna spinner iväg i en sådan fart att jag inte riktigt hinner med. Hela dagen idag har varit sådan. Och hela dagen har jag burit med mig en stark känsla av att vilja sortera de tankar jag bär på, få ned de på pränt och bolla dom med er. I min otålighet över att inte kunna sätta mig ned och göra det har jag därför bollat och funderat högt med kollegorna på jobbet. Nåja, bollat med mig själv mest kanske, men ibland har man lyssnat och bidragit med tankar. 

Men så är det ibland så att någon annan hinner före. Säger det man tänkt så bra, så välformulerat och så ödmjukt att man känner där inte finns en chans att man själv skulle kunna göra det lika bra. Inte idag. Så idag tänker jag inte skriva själv kring mina funderingar. Idag lånar jag orden från en fantastisk vän, förebild, mentor och hundmamma. Min andra hjärnhalva, Marlene. 

Läs hennes otroligt tänkvärda inlägg. Ni kommer inte ångra er, jag lovar. Ni hittar det HÄR. 

Det är väldigt spännande med Eldar just nu. På lördag fyller han två år (galet!) och det är så mycket som händer med honom nu. Kemkastreringen spelar säkerligen in, utöver det att han blir äldre och mognar mer och mer. Det är intressant det där när man har en hund med egenheter - jag menar jag är säker på att dom flesta hundar har någon liten egenhet - och hur de utvecklas. För det gör dom faktiskt. Egenheterna utvecklas i takt med att hunden gör det, som jag upplever det med Eldar. Han hittar nya sätt att hantera situationer på; inlärda av mig eller sådana han själv kommit fram till att de funkar; nya sätt att busa på, nya kryphål.. 

En annan förändring som trätt fram hos Eldar de senaste veckorna är närhetssökandet. Det har nått en helt ny dimension; Eldar vill nu sova i vår säng. Varje natt. Och ofta hela natten. Det här är kanske inte något ovanligt för er andra som läser, men för oss är det väldigt stort. Eldar har aldrig tyckt om att sova med oss i sängen tidigare. Inte ens som liten valp. Han har kommit upp för en kort stunds gosande ibland, men hoppar alltid ned ganska snart igen. När det varit sovdags har han alltid haft ett stort behov av eget utrymme och gärna där det är hyfsat svalt. Så att Eldar nu börjat välja att trängas med oss i sängen är väldigt intressant. Han ligger antingen utsträckt över mina ben eller mitt emellan oss. Om han väljer att inte sova i sängen hela natten, lägger han sig precis nedanför och inte ute i vardagsrummet såsom han tidigare alltid gjort. 
Rent generellt har han blivit mysigare och gosigare det senaste halvåret. Han kommer ofta och ber mig om mysstunder på mattan (jag har för vana att lägga mig på golvet och powernappa med dom, siestastyle) och vill lägga sig tätt intill och vila. Kanske har det också spelat in att Smella nu finns i hemmet. Hon har ju fått ta den stora sociala biten när vi till exempel fått gäster - något hon själv inte har så mycket emot - och det har gett Eldar chansen att få större utrymme. Sedan Smella kom in i huset har där därför varit betydligt färre jobbiga sociala situationer för Eldar då det ska klappas och hälsas fast han inte vill, då hon agerat knähund som charmat varenda en. I förlängningen verkar det ha en positiv effekt på Eldar. Han är fortfarande försiktig, men känns inte fullt lika ängslig. Blir mer nyfiken, kontaktsökande och benägen att hälsa på eget bevåg, även om han fortfarande behöver ett visst utrymme. 

Det har varit mycket tankar i det här huvudet på sistone. Därav har det också tagit tid för mig att komprimera tankarna i skriven form; jag är en person som ibland behöver få fundera en tid över saker och ting innan orden slutligen trillar ut genom fingerspetsarna. Och det kommer nog ta ett par inlägg innan allt det där fått hitta ut och ta form. 

Ni som tittar in här ofta vet att vi för en tid sedan tog beslutet att kemkastrera Eldar. Det där med kastrering av hund, kanske särskilt unga hanhundar, är någonting jag har ett lite komplicerat förhållande till. Kanske man kan säga. I stort har jag varit en sådan som haft svårt att, för mig själv, rättfärdiga en kastrering såvida den inte är av medicinsk orsak. Kanske beror det på att jag träffat på så väldigt mycket folk som kastrerar sina jobbiga unghundar, ofta allt för tidigt, för att dom hoppas på någon form av "quick fix". Med bollarna ryker alla problem, ungefär. Vilket ju såklart inte alltid är så självklart och i många fall beror dessa "problem" inte så mycket på hormoner, som på understimulans och ogenomtänkt (eller obefintlig) träning. Å andra sidan så finns där ju individer vars hormonstormar faktiskt ställer till det väldigt mycket för dom, med osäkerhet, stress (t.ex. vid löp) och så vidare. Så har jag också stunder där jag ger mig själv en mental bitchslap och tänker "men för fan, Nicole, vem är du att döma då?". För så är det ju, ärligt talat, att man egentligen inte är särskilt berättigad att döma förrän man gått i den andres skor. Så, som ni kanske förstår, har jag haft litet svårt med det där och mina åsikter har ibland varit rent motsägelsefulla. Det jag likväl återkommer till i mina tankevurpor är att det helt enkelt är en fråga om individ. Som med så mycket annat finns där ingen universell lösning för alla och någonstans är det kanske där man måste börja. Personligen känner jag att jag vill vara säker på att ha prövat och uteslutit allting annat innan jag bestämmer mig för att mixtra med min hunds hormoner. Har jag gjort vad jag kunnat för att skapa en god miljö för honom att växa i? Får han det han behöver vad gäller fysisk och psykisk stimulans? Tränar vi på rätt sätt för att förebygga problem - om inte, vad kan vi ändra på? Finns det förklaringar att hitta i hans utvecklingsstadie? Hur beter jag och Erik mig runt honom? Och så fortsätter det..

I Eldars fall har där varit många bitar som behövt falla på plats. Det förstod jag nog egentligen ganska tidigt, även om jag inte riktigt visste alla gånger hur jag skulle bära mig åt för att hjälpa till. En utav de där stora, viktiga bitarna har varit flytten ut från innerstan och det återkommer jag ofta till. Den har gjort underverk för en hund som nog lidit av en större inre stress än vad hans omvärld förstått (inklusive jag själv) och som haft väldigt svårt att lära sig hantera den, kanske särskilt med tanke på sin ålder. Han är dessutom typen av individ som sluter all stress inom sig tills det en dag blir för mycket och minsta lilla trigger plötsligt får honom att explodera. Flytten har givit honom en lugnare miljö, en lugnare matte (för vi kan faktiskt inte utesluta den STORA faktorn som jag innebär), mer utrymme, fler möten med "trygga" människor som förstår att man inte går på en hund hursomhelst och är lyhörda inför hans behov, mindre mängd jobbiga hundmöten (vi bodde i ett väldigt hundtätt område tidigare)... Ja, helt enkelt väldigt många faktorer har förändrats till Eldars fördel. I och med alla dessa förändringar blev det också betydligt lättare att träna på sådant som Eldar haft väldigt svårt med i stadsmiljön, det blev lättare för mig som hundägare att kontrollera miljön och situationerna jag direkt/indirekt försatte honom i och vi har haft både mer tid och utrymme till att inte stressa fram någonting. Parallellt med allt detta har där pågått mycket hormonellt i honom, vilket har varit väldigt tydligt. Han har haft tydliga perioder då han känts mer "kaosig" i huvudet och svårnådd, men också desto tydligare lugna perioder där allt stämmer. Precis som jag antar att det är för många andra unghundar därute. Men att alla dessa förändringar och faktorer varit till Eldars fördel, det är något som varit väldigt tydligt. Han har fortfarande en del vi behöver jobba med, men i stort är han en mycket tryggare hund än han var för ett år/halvår sedan. 

Där har dock funnits en oro (i brist på bättre ord) i Eldar som jag inte kunnat rå över riktigt. Kanske är det helt enkelt sådan han är - eller så är det förhoppningsvis någonting vi kommer kunna finna nyckeln till med tiden. Just den oron har varit det som i slutändan fått oss att fundera allt mer på det där med att kastrera. Det har bollats länge nu, med veterinärer, hundvänner och familj. Jag har ifrågasatt det hundra gånger om för att vara säker på att jag tycker mig ha en vettig grund att stå på - kanske för min egen skull främst. Men så tog vi till slut beslutet att pröva. Idag, med en kemkastrering, är det ju faktiskt en chans man kan få och det är jag enormt glad över. Vi har således ett halvår på oss att utvärdera, analysera och bedöma huruvida vi upplever det vara en fördel eller nackdel för Eldar. Eller om det överhuvudtaget gör någon skillnad (mer än fysiskt såklart). 

Nu har det gått snart en månad sedan vi var hos veterinären och Eldar fick sin spruta. Det är först efter de första veckorna som man kan förvänta sig att en kemkastrering ska börja göra en tydlig skillnad, enligt veterinären. Både vad gäller temperament, påverkan vid löp, oro och allt annat. Så det är egentligen först nu jag lite försiktigt kan börja fråga mig själv om jag upplever någon förändring. För stunden tänker jag låta det vara osagt, även om jag vet att ni ser lite spår här i bloggen av hur jag upplever honom. Jag känner att jag vill vänta och se, känna av och fundera ytterligare på vad som beror på kem och vad som beror på hans ålder och miljö. Kanske blir det så att jag likväl inte kommer fram till något annat än att det faktiskt är många bäckar små - flera olika faktorer - som alla haft en viktig, bidragande roll. För i slutändan så det kanske precis så det är?

Idag hände någonting som aldrig hänt förut. Nu under förmiddagen var det dags att se över hundarnas klor, som ju inte alls slipas ned på samma sätt nu när temperaturen åter stigit och det är för varmt för att dra. Kloklippning är någonting som numera är ganska odramatiskt, till skillnad från hur det såg ut innan vi flyttade ut hit. 

Med Eldar var kloklippning tidigare aldrig lätt och han kunde få sådan totalpanik att vi fick använda munkorg för att han inte skulle tugga sig fri. Behöver jag ens nämna hur stressande det var för oss alla? Till slut fick jag nog. Tänkte att såhär kan vi faktiskt inte ha det och att jag inte vill ha en hund som är så rädd för kloklippning att han ser det som sin enda utväg att ta till tänderna. Även om han aldrig gjorde stor skada, så var behovet av att använda tänderna nog för att det skulle kännas helt och hållet galet. Så jag började tänka om. Analysera, läsa på och testa hundra olika sätt att göra det på, men inga utav de sätten jag hittade på nätet eller fick tips om fungerade särskilt bra förrän jag fick rådet att 1) ombetinga klosaxen plus situationen i sig och 2) ta all tid i världen på mig - om det så skulle ta en månad att komma igenom alla fyra tassar. Det stora genombrottet kom när vi hade bott här i huset i en dryg månad och jag dessutom kommit till insikt gällande ännu en sak; hans största rädsla och stress uppstod ur att bli fasthållen. Även om det bara gällde en tass. Så jag slutade helt enkelt hålla i honom alls. Utvecklade en teknik och ett slags samarbete som gick ut på att Eldar själv placerade sina tassar där han ville ha dom (ofta på mitt knä) medan jag belönade med godis ur ena handen och klippte med den andra. Låter säkert krångligt för vissa, men det fungerade för oss. Sakta, men tydligt började Eldar ändra uppfattning och känsla inför situationen och under sommaren gick vi från att klippa klor på en vecka, till en dag, till en eftermiddag, till en kvart.. Och inte en enda gång tog han till munnen igen eller fick panik. Märkte jag att han började tycka det var jobbigt gav jag honom utrymme. Oftast reste han på sig, tog ett litet varv med nosen i backen och ruskade på sig, innan han kom och lade sig hos mig igen. Nyckeln var just detta: han blev inte tvingad till något. Jag gav mig helt enkelt sjutton på att han i slutändan skulle känna sig tillräckligt bekväm för att att sitta vid mig och få klorna klippta att han själv gjorde valet. Jag ville ge honom en känsla av att ha full kontroll över situationen. Så började jag i slutet av sommaren ta hjälp av även Erik, när vi började komma ner på riktigt korta stunder, för att göra det smidigare. För att börja kunna jobba med Eldars känsla inför att få tassen fasthållen, löst, av mig vilket i förlängningen skulle göra klippningen lättare och det i sin tur skulle ju innebära att den jobbiga situationen för Eldar skulle vara över mycket snabbare och han inte skulle behöva ta så mycket pauser. Så medan jag gjorde klipp-jobbet, var det Eriks jobb att komma med belöningarna i form av godis, massage och att prata mjukt med Eldar under tiden. Likväl brukar Eldar alltid vilja gå undan en stund där i första ögonblicket när han ser att jag plockar fram saxen. Som för att stålsätta sig innan han kommer till mig, vilket ju är helt okej.

Så kommer vi då till idag. Vi bestämde oss för att börja med Smella, som inte heller direkt älskar kloklippningen men som finner sig i det utan större konstigheter. Hon går med på det mesta den där fröken bara hon blir kelad med. Nu när Erik fanns hemma så gjorde vi processen snabb genom att han låg och myste med henne medan jag tog hand om tassarna; jättesmidigt! Men någonstans mitt i det här så upptäcker jag att Eldar kommit och lagt sig precis intill oss, alldeles avslappnad med att ha saxen precis intill och höra klorna klippas. Det här var något helt nytt. Hur han liksom låg där på sidan och tittade på mig när jag klippte Smellas klor, nyfiket snarare än nervöst. Inte ens när han förstod att det var hans tur blev han det minsta stressad. Han låg kvar när jag vände mig mot honom och lade sig raklång på sidan för att bli lite myst med, varpå han tittar på Erik som för att säga "plocka fram godiset nu då så sätter vi igång". Erik fattade vinken och gjorde exakt så. Och på rekordtid var jag igenom tassarna - fick hålla samtliga tassar i handen, klippa igenom dom ordentligt och pilla runt. Eldar bad aldrig om utrymme att resa sig eller gå iväg en stund. Han försökte aldrig ta lite avstånd eller rycka undan tassarna. Enda korta mikropausen som blev var när Erik behövde plocka fram lite mer gotte. 

Den här stunden var så mysig och lugn och fin att mattehjärtat fullkomligt svämmade över av stolthet. Och inte ens när vi var färdiga med klorna och godiset var slut valde Eldar att lämna situationen - han låg kvar! Makade sitt huvud närmare mig, tryckte huvudet mot min utsträckta hand och inte något i hans kroppsspråk tydde på den minsta stress eller obehag. Eldar var bekväm i situationen. Man förstår kanske inte storheten i det här om man aldrig haft en hund som reagerar extremt stark i sådana situationer, men tro mig när jag säger att det här var STORT. Ett genombrott av en helt ny dimension för Eldar. För oss. Och det är just precis det här - förmågan att förändra hela känslan och attityden inför en situation - som gör att jag väljer positiv träning framför annat. Det må ta tid, massor av tid ibland. Tålamod och timmar av analyserande av både sig själv, hunden och situationen. Många käftsmällar till egot. Men det är så fruktansvärt värt det när man äntligen når sitt mål. Det är en enorm gåva att se sin hund lyckas och att känna denna enorma stolthet över att ha överkommit ett hinder stort som Mount Everest. 

Hur tänker du på din hund? Om din hund? Och hur påverkar det er verklighet? Jag har funderat väldigt mycket på det där i perioder, särskilt när det händer saker kring egna hundarna eller det uppstår diskussioner kring hund/hundägarskap. Funderat på hur andra benämner sina hundar när de talar/skriver om dom, hur jag själv gör det och framförallt har jag en tid varit extremt medveten om hur jag tänker på mina hundar. Hur jag tänker om dom och det de gör. Jag funderar ofta kring samma sak i min relation till människor också, har jag senare insett. Jag försöker in i det längsta jobba med hur mina tankar får mig att se på andra levande varelser (jag lyckas inte alltid, nej) för att jag in i det längsta verkligen vill se gott i andra. Jättesvårt ibland, verkligen. 

Varför, kan man fråga sig, gör jag det? För att jag tror att det påverkar hur vi ser varandra mer än vi tror. För att jag är är mer eller mindre säker på att jag kommer att hantera situationer bättre, vara mer rättvis, mer hänsynsfull och ha en bättre känsla för en individ om jag tänker gott om den. Jag förstår att det kanske låter lite luddigt, men låt mig ge ett exempel från en situation som uppstod igår:

Eldar hade en dålig kväll. Han var snarstucken, grinig och lite sådär som ett treårigt barn kan vara när dom är allmänt missnöjda med tillvaron av diverse orsaker. Eldar, när han är sådan, blir lite som Gollum i brist på ett bättre sätt att förklara det på. Han smög runt hela kvällen och samlade in rester av gamla tuggben som han och/eller Smella gömt utomhus, gömde de sedan på nytt under sin filt (upptäckte vi senare) och så låg han där ovanpå sin benhög och såg misstänksamt på resten av församlingen i huset. Det trots att inte en enda människa eller hund brydde sig om hans ben, egentligen. Jag har ingen direkt regel mot gömmande av ben/leksaker utomhus, det skapar vanligtvis inga problem härhemma, men jag brukar ändå gå runt ofta och samla upp i synnerhet tuggben som ligger framme i förebyggande syfte. Men givetvis missar man ett och annat ben som ligger bra gömda/kamouflerade - särskilt Eldar är VÄLDIGT duktig på att gömma sina ben där de verkligen är svåra att se. Han är smart på det viset. Anyways. Senare på kvällen börjar Eldar släppa sin misstänksamhet och det här med att ligga på filten och hålla koll på sina skatter, han slappnar av mer och vi börjar trixa lite. Det är bara det att mitt i det hela kommer Smella, som befunnit sig med Erik, farandes rätt in i Eldar som "sitter vackert" (Eldar tycker fortfarande att det är lite läskigt då han har lite att jobba med rent balansmässigt) och det blir så tokigt att dom surnar till på varandra och ryker ihop snabbt som attan. Jag reagerar rent instinktivt; går in och bryter grälet genom att helt sonika lyfta bort Eldar därifrån. Jag är inte säker, nu när jag tänker efter, om Erik kanske tog Smella också. Det gick så väldigt snabbt nämligen. I alla fall, jag lyfter bort Eldar för att lugna ned honom och sätter mig halvt i ryggsäck. Och det går väldigt fort och lätt att få honom lugn och situationen under kontroll igen. Men. Det visar sig senare när jag borstar tänderna att jag visst blivit rätt bra tuggad på under tumultet när jag griper tag om honom och han reagerar med att fäkta runt med munnen. Jag har nämligen inte känt det när det hänt, utan reagerar bara någon timme senare på att jag är märkligt svullen runt ena underarmen och är redigt öm. Förstår att jag kommer få rätt fina blåmärken med tiden.

Och det är nu jag kommer till poängen: 
Här kommer jag nu till ett slags vägskäl - vare sig det är medvetet eller omedvetet - vad gäller mitt sätt att hantera det som just hänt och känslorna som per automatik strömmar upp. Det är här jag gör valet att tänka "jäkla byracka som bet mig - som bet sin egen matte!" för att sedan gå och skälla ut hunden eller tänka "aj då, vad tokigt att han inte hade koll på sina egna tänder och jag hamnade i skottzonen - och jäklar vad Eldars stressnivå måste varit hög och vad tokigt att jag missade den" och sedan analysera vad det var som hände, varför det händer och hur jag ska förebygga en liknande situation i framtiden. Jag kan välja att se min hund som en dum idiot som är jävlig, eller jag kan välja att se min hund som en underbar individ som helt enkelt inte klarade av att hantera sina egna känslor i ett svagt ögonblick. Och det här gör hela skillnaden för hur jag är tillsammans med min hund. Och kanske för hur han är med mig med. Visst blir jag redigt förbannad ibland - när jag har ett svagt ögonblick och inte klarar att hantera stressen - och jag har säkert höjt rösten någon gång också, säkert ryckt till hårdare än jag tänkt mig i kopplet när jag låtit frustrationen få utlopp under dessa snart två år och någon enstaka gång tagit tag i nackskinnet när jag blivit riktigt rädd. Men det jag in i det längsta verkligen försöker låta bli att göra är att tänka på, prata om och se på min hund som en dum byracka som är elak och ute efter att skada och jävlas för sakens skull. För jag tänker att den dagen jag låter sådana tankar ta någon som helst plats i mitt huvud och min kropp - den dagen kommer chansen/risken att jag agerar utefter dom vara SÅ mycket större. För i den här relationen är det faktiskt på mig det ligger att vara den mogna, den som tar ansvar, den som vänder andra kinden till och den som är trygg och pålitlig. Liksom en förälder behöver vara i relationen till sitt barn som just sparkat den hårt på benet för att den fick ett utbrott.

Det finns en stor - och i mina ögon viktig - skillnad i att ryta till sitt barn:
"Vad dum du är - bete dig inte som en idiot!" och lugnt säga "Jag ser att du är ledsen, men det där gjorde faktiskt ont på mamma - det är inte okej att slåss."
Och jag tror att just den här detaljen är precis lika viktig i relationen till min hund. 

De senaste dagarna har de trillat in på nytt. Kommentar efter kommentar. Det är inte utan att jag känner mig oerhört varm, tacksam och glad ända in i hjärtegropen över att människor därute fortfarande delar det frustrerade inlägg jag skrev där för snart ett år sedan. Samtidigt måste jag erkänna att det gör mig minst lika ledsen och nedslagen att än en gång förstå det enorma behov folk därute känner av att sprida ordet; det innebär att så ofantligt många därute upplever detsamma som jag gjort sedan jag skaffade hund. Att där finns SÅ många ledsna, arga, rädda och frustrerade hundälskare därute som vrider ut och in på sig själva för att göra rätt. För att vara sann och lojal mot sin fyrbenta vän, se till att de mår bra i vårt kravfyllda samhälle, samtidigt som man hela tiden måste slåss mot en omvärld som vägrar förstå eller inse sin del i de problem som uppstår. En omvärld som, för att vara helt ärlig, många gånger ställer helt orimliga krav på världens hundar. På dessa djur som de faktiskt är. Och faktiskt även på deras ägare ibland. 

Så... eftersom ämnet verkar vara ständigt lika aktuellt länkar jag nu än en gång till inlägget jag skrev där i oktober. Fullt medveten om att det även i fortsättningen kommer finnas de därute som misstolkar, vrider på mina ord och kastar paj istället för att försöka ta till sig det jag och många med mig försöker säga. Jag tar det. Jag tar det i hopp om att diskussionen och budskapet kommer föra med sig mer öppna ögon än stängda i längden. I hopp om att hundägare och omgivning ska lära sig att samarbeta mer, snarare än att fälla krokben för varandra. För oavsettt hur kontroversiellt det verkar vara så menar jag faktiskt på att det inte bara är vi hundägare som bär på allt ansvar, utan att var och en också har ansvar för sin egen (och/eller sina barns) säkerhet. Jag försöker inte utbilda någon (som inte vill det) till hundexpert, jag försöker bara sprida insikter och större förståelse. 

Det omtalade inlägget finns här -> "NEJ. Alla hundar vill inte bli klappade"

Förtydligandet jag senare skrev som svar på kommentarer (också lika aktuellt om man ser på dagens nya kommentarer) hittar ni här -> "Ett tack och ett par förtydliganden"

Och när jag ändå är på ämnet 'problem' vad gäller hund så kommer här en länk till ett väldigt tänkvärt inlägg som går att applicera på mycket, skrivet av väldigt kloka Marlene -> "Ditt eller hundens problem?"

Ha nu en fantastisk dag i solen! För oss väntar båttur och bad - och Eldar följer givetvis med. 

Det kommer stunder i livet - och hundägarskapet - då man ibland kan få en glimt av framtiden. En liten föraning av hur det en dag kan komma att bli om allting vill sig väl och fortsätter i samma riktning. De senaste tre dagarna har varit sådana för mig. Jag har iakttagit Eldar, hans sätt att hantera situationer som jag vet att han tycker är väldigt jobbiga, och sett glimtar av framtiden. Ibland mer än glimtar faktiskt - det har ibland känts som om vi förflyttats två år fram i tiden och lämnat den turbulenta unghundstiden bakom oss. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den känslan, när man står där och liksom ser på det som händer som svävade man ovanför allting, utanför sig själv och lite på distans. Det är en lite surrealistisk upplevelse som bara blir mer surrealistisk när man kommer på att det faktiskt är på riktigt.

Eldar har alltid varit en individ med en stor integritet. Han har sitt personliga space som är väldigt viktigt för honom att skydda - och det har vi fått acceptera, lära oss att förstå och jobba runt/med. Utan tvekan har det varit den största utmaningen med Eldar. Det är fortfarande den största utmaningen med honom. Vissa dagar har vi slitit våra hår i frustration, blivit nästintill osams över hur vi ska göra en så "enkel" sak som att klippa klor och vi har på vägen gjort fel tusentals gånger - som vi i vissa fall har behövt jobba med för att rätta till. Eldar är väldigt tydlig i sin kommunikation, har alltid varit, och där finns ingen tvekan om saken när man gör fel med honom. Mot honom. Jag tror man bör vara både blind, döv och totalt oförmögen att plocka upp sinnesstämningar/energier för att missa när Eldar är obekväm med någonting. Och kanske är det just den biten som hjälpt oss allra mest. Han stora ärlighet i vad han upplever, känner och tänker göra. Det har hjälpt mig att förstå vart begränsningarna ligger och när/var/hur jag ska reagera och agera för att hjälpa oss båda i situationen. Där finns ingen på jorden som varit en bättre läromästare i att rensa mig själv från negativ energi, som Eldar. Och trots att det varit en väldigt tuff resa hittills på den fronten, så kommer jag vara honom evigt tacksam för den lärdomen. För det krävs en väldig fingertoppkänsla när man träder in i hans privata sfär utan att ha blivit hundra procent inbjuden på hans villkor - någonting jag aldrig upplevt i samma utsträckning tidigare med de hundar jag känner/känt. Det är trots allt en enorm skillnad på att bli inbjuden i den privata sfären och på att mer eller mindre invadera den. Det senare är det Eldar upplevt med mycket främlingar. En invasion. 

Men idag kan jag se hur han växt. Hur vi har växt genom våra svårigheter. Hur vi sakta men säkert lär oss att lita på varandra, läsa varandra och ta oss igenom jobbiga situationer tillsammans istället för var och en på sitt håll. Eldar bjuder in oss mer och mer för varje dag, söker idag närhet på ett sätt han inte gjorde för några månader sedan, har mer tålamod med tassar och dylikt (även om det fortfarande är ett känsligt område)... Det tar tid, men jag är säker på att vi kommer till en punkt där det inte längre känns som att bestiga ett berg varje gång man ska besöka veterinären, klippa klor eller ta ut en rosentagg ur hans tass. Och inte bara på det området - utan jag kan se hur enormt mycket han växt i hundmötena, i hur han hanterar sin egen stress och istället börjar använda sig av diverse lugnande signaler. 

För att ta ett par konkreta exempel: 

• I söndags kom vi igenom samtliga tassar och fixade klorna på nästan 10 minuter. Inga onödiga konflikter och Eldar kunde slappna av betydligt mer än tidigare. Det här är något som för 1-2 månader sedan tog minst en timme. Och för 3 månader sedan tog det mer eller mindre fyra dagar - en tass om dagen och oftast utspritt på varannan dag - så nästan en vecka egentligen. För att stressnivån blev så hög att Eldar inte fixade att hantera den - och vi lyckades sällan få ner den tillräckligt för att kunna fortsätta. I det läget var det bästa alternativet att faktiskt göra något helt annat och lägga ner kloklippningen för dagen. För jag vill inte vara den hundägaren/matten som pressar min hund så långt bortom sin gräns att han börjar markera mot mig för att han inte ser någon annan utväg. Det har hänt någon enstaka gång, när jag varit dum och inte respekterat/läst de signaler jag fått. Menat väl, men gjort fel. Jag tror att många, kanske alla, hundägare hamnar där någon gång - även om inte alla hundar svarar med att försvara sig själva, utan vissa istället liksom krymper och försöker göra sig så små att de försvinner från jordytan. Jag vet inte hur många olika klippa-klor-tekniker vi testat, men ingenting har varit rätt för oss. Så fick vi plötsligt en dag (julafton faktiskt) - när vi hade slut på idéer - för oss att plocka upp Eldar i famnen, ungefär som man håller en bebis över axeln när den ätit. Erik höll om honom, som i en kram, samtidigt som han masserade och kliade honom, medan jag klippte. Så turades vi om att "fågelkvittra"/prata lugnt med Eldar (vilket har en lugnande effekt på honom) och plötsligt gick det ganska lätt att komma igenom tassarna. Och det har funkat för oss, blivit vårt sätt att använda oss av våra styrkor - Eriks kroppsstyrka (hehe) och inre lugn, min snabbhet med klosaxen och fågelkvittret och en position som Eldar känner sig rätt så bekväm i. Må så vara att vi behöver vara två man för att det ska gå smidigt - men so what? Hellre samarbeta än att motarbeta. 

• Gårdagens miljöträning - särskilt hundmötena - var över all förväntan! Eldar och jag begav oss ut på promenad med siktet inställt på Odenplan (min kusin bor där och har ganska nyligen fått barn så vi tyckte det var dags att få med henne ut en sväng) och såg det som ett tillfälle att träna miljö, möten med människor/hundar och jobba kontakt. Under de nästan fyra timmarna vi spenderade utomhus mötte vi tusentals hundar, av alla de sorter, energier och på alla möjliga avstånd. Alltifrån hundra till mindre än en meter. Eldar förvånade mig enormt på det planet! Vi mötte flera hundar som visade ett stort intresse för oss - två utav dom på ett väldigt otrevligt vis - men Eldar följde med mig utan konstigheter och var väldigt lyhörd. Använde sig av lugnande signaler som aldrig förr och behövde hälften av gångerna inte ens godis för att ta sig förbi. Stressade inte upp sig nämnvärt och släppte hundarna utan minsta problem. Ett enda frustrationskall på hela dagen and that was it. Och det var ett möte jag trodde skulle vara helt hopplöst - alldeles för oväntat och en hund som var helt fixerad vid Eldar, vars ägare inte brydde sig om att hala in den för fem öre så den i princip var vid mina fötter på en trottoar där vi inte hade möjlighet att väja undan. Men ett  skall, lite drag i kopplet och jag kunde bryta Eldar så snart vi inte hade den andra hunden framför oss. Utan godis och med bara ett bestämt "passera, Eldar". Kanske (sannolikt) hade det gått ännu lättare om jag själv hade känt mig mindre stressad i just det mötet. Men vad är ett halvdant möte när man ställer det mot ett femtiotal fantastiska? 

• Gårdagens människomöten var riktigt fina! Mötte ett par tre stycken som ville stanna och prata och hälsa på Eldar. En mötte jag på bussen hem - en ung kille som först lite klumpigt tänkte klappa Eldar på huvudet (inte okej) men som jag hann förekomma. Märkte att Eldar dock var väldigt nyfiken, snarare än att han försökte skygga undan för handen, så jag sa till killen att låta Eldar nosa av honom först utan att han klappade, vilket han lyssnade på. Och Eldar klättrade i princip upp på honom för att få nosa av! Var väldigt närgången och nyfiken. Slutade fint med att killen kunde klappa Eldar över bröstet och that was it. Ett annat väldigt fint möte hade vi med två ordningsvakter på perrongen vi passerar på vägen hem. Den ena får syn på oss och utbrister "Herregud vilken vacker hund! Något i särklass!" och jag får syn på en stor, skäggig karl och hans mindre, kvinnliga kollega. Jag ser på Eldar att han genast fattar tycke för mannen och bestämmer mig för att gå fram till dom. Säger, för säkerhetsskull, att dom ska låta Eldar nosa av dom utan att klappa, men ser tydligt att mannen är helt med på noterna och helt klart varit med förr. Nosa, nosa och Eldar bestämmer sig för att mannen är en riktigt kul en, gör flertalet lekinviter (valpiga och lite burdusa sådana - precis som han gör med Erik). Han och mannen leker lite smått, men Eldar lyssnar genast när jag säger åt honom att ta det lugnt. Lyhörd som fan till min förvåning. Kvinnan är förtjust med mer osäker - något som Eldar snappar upp snabbt. Han nosar av henne, men gör inga lekinviter, men han bjuder däremot in henne för att klappa honom. Trycker sig mot hennes ben och sätter sig vid hennes fötter, som han gör när han känner sig trygg hos folk men känner att de är lite på den försiktiga sidan. Eldar gör samma sak med Eriks mamma och syster. Är tillgiven, men lugn och försiktig med dom. Där står vi sen och pratar hund i närapå 15-20 minuter. De berättar anekdoter om hundar de mött i jobbet - hur speciella de kan vara att handskas med - och om egna hundar. Visar bilder och utbyter erfarenheter. Mannen berättar om familjens shiba och hur mycket av det jag berättat om Eldar liksom påminner om deras. Och varannan minut suckar han över Eldar och hur vacker han är. "Jag har sett huskies förr - men ingenting som den här" säger han gång på gång. Jag kan bara stå där, idel leenden och stolt som en tupp. 

• Bussfärd, vistelsen i innerstan, tempot, pulsen och människorna. Nemas problemas. Eldar verkade relativt oberörd och var väldigt lätt att ha att göra med. Kunde trixa och parkoura, leka, träna passivitet och köra kontaktövningar utan konstigheter. 

Det är i sådana ögonblick jag tycker mig kunna se en glimt av framtiden. Av den fantastiska, mogna hund jag vet att Eldar en dag kommer bli. Jag säger kommer och inte kan bli för att jag vet med mig att det här är en hund jag vet har potentialen och möjligheten att komma dit. På samma sätt som jag vet att jag kommer att göra allt jag kan för att hjälpa honom dit. Det är dagar som de tre senaste jag plötsligt kan se frukten av de frön vi under det gångna året sått och vårdat. Hjälpts åt att ta hand om genom motgångarna. Vi är inte i mål - om man nu någonsin riktigt är det - men jag ser nu hur vi har växt och växer genom resan. Hur allt det snåriga och krokiga bär med sig erfarenheter, lärdomar och insikter som vi kanske aldrig skulle fått om det bara varit lätt. Och det var precis det jag behövde se från Eldar för att känna mig lugn inför veckans ettårskontroll hos veterinären. Framsteg. För jag vet det kommer bli en utmaning för oss båda. Men bring it on. Vi ska bli hejare på veterinärbesök också. 

Det är en totaldäckad hund vi har efter träffen med hundpsykologen. Efter att ha tänkt över saken ett tag valde vi att boka tid med hundpsykolog för att ta itu med själva kärnan i hundmötesproblematiken. Vi har ju kommit en bra bit på vägen idag, men det är ju fortfarande ett problem och goda råd i all ära, men ibland behöver man ett tredje och mycket skarpt öga för synliggöra sådant man själv missar (man blir ju så lätt hemmablind) och för att verkligen komma till kärnan av problemet. Lisa, hundpsykologen vi fick rekommenderad av tjejen vi jobbar spår med, var verkligen guld. Eldar tyckte om henne från start och det kändes verkligen som att hon såg honom - unghunden bakom ylandet och yvigheten. Och han var faktiskt riktigt duktig; passivitetsträningen har verkligen gjort under med honom när det kommer till att ta det lugnt medan man pratar med en annan människa!

Lisa gav oss verkligen massor av konkreta tips och råd vad gäller alltifrån vardagspromenaderna till människor i dragvärlden värda att knyta kontakt med. Hon kändes öppen, rak på sak och väldigt ödmjuk - samtidigt som där fanns en tydlig humor och glimt i ögat. Jag gillar verkligen det. Och hon reagerade lika starkt som jag och Erik gjorde när där plötsligt kommer fram en snubbe och sticker ner handen till Eldar, bara sådär, mitt i träningen. (Återigen - VARFÖR gör man så?!) 

Vi fick tillfälle att analysera Eldars beteende och sätt att reagera på andra hundar i koppel, vilket var jättenyttigt. Och rätt upplyftande. Vi kunde nämligen konstatera att vi idag kommit så långt att det inte handlar om rädsla eller aggressivitet längre (finns självfallet undantagsfall där Eldar speglar andra hundars osäkerhet), utan idag är vi tillbaka till att mestadels bara vilja fram och leka/hälsa. Det i sig blir ju en frustration då han inte får springa fram hur som helst och just den frustrationen/stressen vet han inte vad han ska göra av, vilket i förlängningen innebär att han stressar upp sig själv och blir en enda tokfull bägare av frustration som när som helst kan rinna över. Lisa gav oss rådet att strunta i klicker ett tag framöver när vi tränar hundmöten då den i sig kan bli en stressfaktor för många hundar då vissa kan uppleva det som kravfyllt (måste titta på matte/husse eller på annat vis göra något för att uppfylla något krav för belöning/klick) plus att det kan vara väldigt lätt att klicka in helt fel känsla. Hunden kanske gör rätt (tex tittar på matte och kommer tillbaks) men den kanske inte känner rätt inför hundmötet. I själva verket kanske hunden är rädd när man klickar - för att hunden "skvallrat"  som man lärt den - och då förstärks istället helt fel känsla. I förlängningen är det alltså inte hundens känsla inför hundmöten man kanske rättat till, utan bara fått ett annat beteende. Tajming är ju A och O - och vissa hundar döljer inre stress bättre än man tror tills den dagen det plötsligt blir för mycket.

Så nu backar vi igen i träningen. Vi börjar om från början för att inte bara få ett önskvärt beteende utan jobba på att skapa en önskvärd känsla hos hunden. Motbetingning alltså (har läst om det tidigare men är inte överdrivet insatt ännu) och vi fick jobba med det redan idag med hjälp av Lisas egna, medhavda hundar. Eldar får belöning (gotte eller att ta sig närmare/längre bort från mötande hund) bara han tittar på en annan hund, men där finns inga krav på att göra någonting annat i dagsläget än att just bara titta. Vi ska försöka jobba så mycket som möjligt med att hålla avstånd som inte korsar hans stresströskel, samt försöka ta oss tid att träna även med de hundar vi umgås med. Nu har vi några veckor på oss att jobba innan vi träffar Lisa nästa gång och det känns verkligen skönt och hoppfullt.

Så från imorgon ska vi motbetinga som galningar; hundar, människor som kommer fram och särskilt dom med vantar (vantar är tydligen jätteintressant just nu), alkis-gubbarna som jämt ska jävlas med oss och barn som sitter på sina föräldrars axlar (också jätteintressant). Rom byggdes inte på en dag - men med rätt verktyg gick nog bygget jäkligt mycket smidigare.

Så talar vi återigen om hundmöten och hänsyn. Jag förstår mer och mer för varje dag hur viktigt det här ämnet är att lyfta, inte bara för min egen hunds/min skull, utan för alla därute som kämpar med liknande problem och möts av hänsynslöshet och oförståelse. Något vi kanske aldrig kommer kunna förhindra helt, tyvärr, men kanske är det just därför det känns så viktigt att sprida ordet. Att försöka öppna både hundägares och medmänniskors ögon för att de själva ska förstå varför vi säger det vi säger och gör som vi gör. För att få andra att förstå vi inte alls vill förolämpa eller vara otrevliga, men att vi behöver få vårt utrymme och bli respekterade. 

Från den dagen jag själv skaffade hund började min syn på hundägare och hundägarskapet att förändras. Mer och mer började jag se hundägare därute kämpa skiten ur sig för att skapa trygga och glada hundar som fungerar i dagens vrickade samhälle (TACK och en enorm eloge till alla er därute som tar er an det ibland sjukt svåra jobbet utan att ge vika!), men jag började också se motsatsen till dessa hundägare betydligt mer än jag önskat. Överallt ser jag dom; dom som sliter, sparkar och skriker på sina hundar, som inte kopplar när de borde eller som blir förbannade om man snällt ber dom att hålla i den, dom som släpper fram hursomhelst eller låter hunden springa upp mitt i min picknick och äta upp maten medan de själva bara tittar på... De som helt enkelt inte respekterar vare sig hund eller andra människor. Själv vill jag inte bli eller vara en sådan. Jag kämpar varje dag för att bli allt annat än en sådan - för jag vill vara en sådan som respekterar och tar hänsyn. Både hundar/djur och människor i min omgivning. Och måhända går det inte alltid; ibland får man strunta i hänsynen till andra (åtminstone deras ego) för att det för min hund ska bli rätt och ibland är det oerhört svårt att hysa respekt för människor man möter och har svårt att finna gott i. Men jag försöker. Och tycker det är viktigt. 

Ibland känns det som att vi lever i en värld där respekt och hänsyn tycks vara bortglömda ord vars betydelse få människor idag förstår. Där ödmjukhet är en bristvara, man tar det man vill ha och egot är första prioritet. Kanske är det där det brister helt enkelt. Anledningen till varför inte heller en stor del av alla människor/hundägare lyssnar på de hundägare som säger ifrån eller vill/behöver ha utrymme. Tidigare kunde jag verkligen bli ledsen och provocerad av alla dumma saker jag fick höra från oförstående människor som blev förbannade eller otrevliga när jag bad dom låta min hund vara eller att inte släppa fram sin egen. Idag har jag insett det inte håller - det påverkar mig för mycket och därigenom min hund - så jag måste låta det rinna av mig hur svårt det än kan vara. Fortsätta jobba med huvudet högt och intala mig att de inte fattar bättre. Och därför gläds jag idag tusenfalt de gånger jag möter människor som visar hänsyn - som frågar, lyssnar, går åt sidan eller håller igen sina egna impulser att klappa eller släppa fram den egna hunden. Eller som ber om ursäkt när de inser de agerat tokigt. Människor som BRYR sig. Ni är så otroligt uppskattade! 

Igår mötte jag både den tråkiga och trevliga varianten när jag var ute med Eldar:

Möte A) Jag och Eldar var påväg till skogen för en långpromenad och det var en sådär dag då ALLT funkar. Han skvallrade fint, sökte kontakt och vi hade det riktigt kul ihop. Så ska vi passera bensinmacken och jag märker att Eldar plockar upp vittringen i vinden i princip samtidigt som där hoppar en schäfer ut ur en mindre granhäck. Eldar blir först bara överraskad, men då den uppbundna schäfern absolut ville fram till oss och var uppenbart frustrerad över att sitta fast, så fortplantade detta sig hos Eldar innan vi hunnit ta oss förbi. Ägaren kommer springandes och börjar hantera schäfertiken och ler urskuldande mot mig med rodnaden över hela ansiktet. Och jag ler mot honom för jag förstår så väl känslan som härjar i bröstet på en när ens hund beter sig på det viset. Får med mig Eldar bort och ganska snabbt återfår vi vår kontakt och han lugnar ner sig. Ser det som ett träningstillfälle så jag sätter mig med honom drygt 50-70 meter bort och skallrar och jobbar på kontakten. Så plötsligt får jag syn på schäfer-mannen komma gåendes mot oss. Han hälsar men stannar en bit bort när han märker Eldar blir lite stressad. Så ber han mig om ursäkt för hur tokigt det blev, säger att han borde tänkt till lite innan han band sin hund i stolpen så nära gångvägen och att han är ledsen han inte reagerade tillräckligt snabbt. "Det hade ju kunnat bli ett så mycket bättre möte då" säger han. Och jag kan bara le och tacka honom för gesten, för jag blir så glad över att han ens brydde sig så pass att han vandrade bort till mig för att be om ursäkt. Honest mistakes kan vi alla göra, men det är långt ifrån alla som ber om ursäkt eller försöker ordna upp situationen. 

Möte B) Vi börjar närma oss skogen men går fortfarande på en relativt trång gångväg vid vattnet. Jag får syn på den lösa rottisen innan Eldar och börjar ta oss ut på sidan för att slippa en för utsatt situation - trånga passager är inte helt lätta för oss ännu och med en lös hund och den andra kopplad kan det lätt gå väldigt fel. Så snart jag märker att Eldar uppfattat hunden så börjar vi skvallra och gör det utan problem. Ägaren är dock långt bakom med en barnvagn och trots att jag ropar efter henne så verkar hon inte bry sig märkbart. Rottisen är ung ser jag på kroppen och sättet att röra sig, nyfiken men osäker och ger mycket dubbla signaler. Hon springer rakt fram mot oss, stirrar på oss och där börjar Eldar tycka det blir riktigt svårt och det blir kämpigt att behålla kontakten. Mjukosten räddar oss. Så kommer ägaren, men hon går bara förbi och ropar i förbifarten på sin hund, som inte följer mer än ett steg innan hon vänder tillbaka till oss. Och så håller det på. Ägaren kommer aldrig tillbaka för att koppla rottisen eller ens hämta upp henne, så jag får försöka skrämma bort henne till slut och eftersom hon är så osäker går hon sin väg efter ett tag. 

Vi fortsätter framåt på vägen, Eldar behöver få varva ner och jag måste rensa mig själv från stress/negativa känslor. Vi hinner ungefär 100-150 meter innan jag ser att Eldar börjar nosa i vinden och stelnar till och i samma ögonblick jag kastar ett öga över axeln får jag syn på rottisen igen, springandes mot oss. Strax bakom kommer kvinnan med vagnen, jag inser dom måste ha vänt om strax efter oss, så jag ropar åt henne att snälla koppla sin hund. Nope. Hon ropar på den men som tidigare så lyssnar inte hunden, utan börjar cirkulera runt mig och Eldar. "Det är bara en valp"  säger kvinnan men låter märkbart stressad och arg. Hon går förbi, skriker lite på hunden, men låter den fortsätta lös runt oss. "Det förstår jag, min är också ung, men det kan ändå bli väldigt fel när den ena är kopplad och den andre kommer fram lös på det viset" svarar jag och gör mitt bästa för att låta/ känna mig lugn och samlad. Kvinnan blir tydligt förolämpad av det jag säger, muttrar något om att jag är en viktigpetter och fortsätter iväg. Hunden fortsätter dock inte efter ägaren förrän jag ännu en gång skrämmer iväg den. 
Det tog ca 15 minuter innan jag och Eldar kunde fortsätta vår promenad utan problem - så stressad blev han. Ändå är jag galet stolt över att han inte agerade ut allt det med full kraft när rottisen var där utan att han "ventilerade" efteråt. Det är en stor skillnad på hur det har varit. Men så mycket det hade gjort och betytt om den ägaren bara hade kopplat sin hund när hon såg den inte lyssnade på henne! Om den så bara varit kopplad en liten stund - tills dom passerat och hennes hund inte längre visade intresse för min. 

Jag har full förståelse för att inte alla hundmöten blir bra, att där kan hända saker och man kan göra misstag. Men när man då har chansen att göra något åt situationen men struntar i det eller helt enkelt inte tar hänsyn till att man får någon annan att känna sig obekväm eller trängd genom att inte agera... Jag tycker inte det är okej. Hur trevlig ens hund än må vara. För i det långa loppet handlar det ju faktiskt inte om det utan om att respektera sin omgivning och se till att inte olyckor sker. Jag har min hund kopplad - även om jag skulle älska att ha honom lös jämt - för jag vet att inkallningen inte är 100% än. Jag vet att han kan sticka efter vilt, springa fram till andra hundar eller skrämma hundrädda människor. Jag vet att han kan störa andra under träning eller sticka rakt över en väg. Och att han i sitt unghundsstadie har extra mycket kottar i öronen. Så jag håller honom i koppel eller långlina och försöker alltid vara uppmärksam på vad eller vilka vi möter. 

Det handlar om hänsyn och respekt, för hund, människa och omgivning. Det är faktiskt så enkelt. 

Det blev en grabbarnas helg. Jag fick nöja mig med att spendera dagarna/kvällarna på jobbet, medan Erik och Eldar fick både lördag och söndag tillsammans. I lördags förmiddag blev det dragträning tillsammans med Hjortis-gänget (Sonko, Iris och Primus denna gång) och det märktes verkligen på Eldar när jag kom hem från jobbet. Så himla harmonisk grabb det var som kom och hälsade på mig i hallen där på kvällen. Älskar när han är sådär nöjd med livet! Och när man får se honom som sådan inser man hur viktigt "jobbet" är för honom. Mentalt och fysiskt. 

Söndag innebar tredje privatträningen med coach. Idag med helt fokus på spårandet - viltspår och för första gången (om man räknar bort den gången då Eldar var riktigt liten och vi följde med syster ut i skogen vid ett tillfälle) personspår. Själv följde jag Eriks och Eldars jobb via coachens Facebook-sida där jag läste en statusuppdatering som jag på en halv sekund förstod handlade om mina pojkar:
"Det är magiskt när man ser en unghund, som matte och husse kämpar med hundmötena med, som bara lyfter blicken i spåret två sekunder och registrerar när en lös hund kommer, för att sedan fortsätta jobba! Magiskt!!"
Gjorde mig så stolt och glad att läsa så ni anar inte. Och ännu mer när Erik senare berättar att coachen varit så nöjd med Eldars arbete i spåret att hon sagt vi skulle kunna tävla med honom - så grym är han med nosen!

Nu är det här hemma hos Eriks syster en mycket nöjd huskygrabb som ligger och slumrar. Och det känns så fint att ha hittat någonting (utöver draget) som han tycker så mycket om att göra. Att han har fått jobba visar sig verkligen på våra vanliga promenader med; det är lättare att passera hundar, han visar inte alls samma känslighet eller lätthet att hamna i stress och är generellt mycket lättare (och roligare) att träna vardagsgrejer med. 

Så nu är vi inte bara drag-hooked.. Vi börjar visst bli spår-hooked också! Lite bilder från helgen:

...fick vi inte alls särskilt fint väder. Regnet har stått som spön i backen sen igårkväll och det har blivit till att vara inomhus dom största delarna av dagen, so far. Två kisserundor på morgon/förmiddag har det blivit och för en liten stund sedan såg jag vår chans till en liten längre runda när det blev uppehåll och himlen nästan såg trevlig ut. Snabbt på med kläder, plocka med boll och godis och så ut med Eldar. 

Vi skallrade på de två hundar vi stötte på; den ena kom lös bakom ett krön men ägaren var hänsynsfull nog att ta tag i halsbandet innan hunden hann fram helt till oss och även om avståndet (I mean, there was none i princip) blev för svårt för Eldar, så gav han bara ifrån sig ett enda dovt skall och gjorde ett halvhjärtat utfall, men släppte hunden direkt när den passerat. Var ju delvis mitt fel också att Eldar inte fixade mötet utan problem, jag hann inte reagera i tid, men jag är glad och förvånad över att det ändå gick så lätt att bryta. Hund nummer två stod uppe på en grannes balkong och skällde och hade sig. Eldar gjorde inte ett ljud, mer än att han gnydde lite osäkert vid ett tillfälle, men visade inte heller något intresse av att röra sig mot hunden. Snarare verkade han osäker, sökte mycket närhet och verkade tycka det var lite jobbigt att passera. Skvallrade, gick några steg, skvallrade igen, gick ett par steg till - tills vi kommit förbi. Och så snart den andra hunden släppt honom, ruskade Eldar på sig och så fortsatte han framåt med sitt återfunna självförtroende. Det är inte utan att jag undrar vad som sades de där två hundarna emellan, som jag inte förstod, för Eldar reagerade inte alls som han brukar. Lustigt. 

Avslutade rundan med lite bus och lek med bollen. En timme ute med promenad, lite träning och lek fick vi i alla fall innan regnet satte igång ordentligt igen. 

Det har varit en intensiv helg för vår lilla familj. Inte helt som planerat men kanske var det lika bra med tanke på allt vi fick gjort i slutändan. 

Lördagsmorgon började med träning för coach med Eldar. Förra helgen var bara Erik med och det hade inte riktigt gått som man velat. Under dessa träningar med coach jobbar vi idag specifikt med två saker; spår och hundmöten. Viltspåret hade gått jättebra - Eldar var toktaggad så till den grad att han slitit sig medan Erik och coach skulle iväg och lägga spår (säkert till en viss del separationsångest också), för att sedan visa sig vara en riktig stjärna på att jobba med nosen. Hundmöten å andra sidan hade inte alls gått bra - jag som bara fick det återberättat för mig tyckte det lät som rena rama cirkusen och började ifrågasätta allting ordentligt. För hur kunde min grabb ha reagerat så tokigt på allting som det lät? Spenderade resten av veckan med att själv ta ut honom och bokstavligen leta upp varje hund jag kunde hitta för att ta reda på vad det var som gick så snett. Och snart förstod jag att det till stor, STOR del måste haft med a) avstånd, b) förare och c) godis/belöning att göra. På något sätt måste hundmötena förra helgen ha varit för påfrestande, för nära (eller på fel sida av) Eldars stresströskel och därför blev det för svårt. Dömt att misslyckas för att man från början inte skapat rätt förutsättningar - och det märkte jag låg kvar hos Eldar dagen efter med. Så jag valde att backa i vår träning, skvallra från grunden igen och jobba med nya belöningar och krav. Jag planerade hela veckan för hur jag ville att vårt nästa coach-tillfälle skulle se ut. Hur jag ville Eldar skulle bete sig under möten - och vad jag själv skulle jobba på och sända ut för signaler. För det finns ingen Eldar är så mottaglig för som jag, i dagsläget. Och varje liten sak jag sänder ut, medveten eller omedveten, plockar han upp. Jag kan tänka mig att det måste ha varit likadant när Erik var den som höll i kopplet förra helgen och situationen känts okontrollerbar. Likaså kan jag tänka mig att även coachen måste ha blivit osäker och börjat ifrågasätta sig själv när hon plötsligt stod där med en unghund vars fixering inte gick att bryta. 

All den där träningen och mentala förberedelsen i veckan har verkligen varit till hjälp. Vår träning i lördags såg verkligen annorlunda ut än förra helgen. Vi prövade oss fram med avstånden till de andra hundarna, jobbade med att titta efter lugnande signaler och kroppsspråket i mötena. Jag kunde glatt konstatera att jag jobbat helt rätt med Eldar, med rätt belöningar och rätt tankesätt. Vi upptäckte att han dessutom svarar väldigt mycket på min röst när vi skvallrar. Ju svårare möte desto mer pratar jag med honom, om vadsomhelst egentligen. Coachen menade på att det var tydligt att min röst och tonläge dämpade hans stress och fungerade som en väldigt effektiv förstärkare av det beteendet vi ville att han skulle uppvisa. Hon sa också att mitt sätt att komma ner på Eldars nivå (jag har gått från att stå vid honom till att alltid sätta mig vid hans sida när vi skvallrar) var väldigt effektivt för just oss. Det gör det lättare att behålla kontakt och dessutom känner sig Eldar mindre trängd än om man står och lutar sig över honom - vilket det lätt blir om man är lång som Erik är. Vidare visade det sig att Erik jobbat väldigt mycket med kontakten honom och Eldar emellan i veckan, vilket var jättetydligt och gjorde mig så himla glad att se. Vår hund är verkligen galet bright och det handlar bara om att motivera och jobba med honom på ett sätt så han förstår vad vi vill, för att han ska hänga med på idéerna vi har. Så skönt det var att avsluta träningen med lättnad, stolthet i bröstet och glädje. 

Dessutom gick spåret superbra! Eldar var återigen sjukt het på att spåra vilt - jag FÖRSTÅR att han slet sig förra gången - för jag fick verkligen jobba på att hålla honom någorlunda lugn när de andra gick iväg för att lägga spåret. Eldar höll sig vid min sida (efter mycket om och men i början) men höll full konsert för hela stan under tiden. Där har vi verkligen att jobba på i fortsättningen, samtidigt är det förstås himla kul att se han blir så himla laddad när han fattar det är dags för viltspår. I lördags ökade coachen dessutom svårigheten genom att börja spåret på ett öppet fält - där vinden senare flyttat spåret rätt bra - för att sedan fortsätta en kort bit över grusväg och in i skogen. Det blev även ett ordentligt vinklat spår den här gången, vilket blev en utmaning för Eldar som kände sig lite förvirrad där ett tag innan han hittade rätt igen. Superhäftigt att se honom så fokuserad med nosen i backen. Och självförtroendet och stoltheten när han sen hittade sin skatt! Ska bli kul att sätta honom på ett ordentligt personsök nästa gång.

På söndagen var det tänkt att vi skulle vara på Siberian Husky-träff med dragträning, men den blev tyvärr inställd. 
Anordnaren hade blivit ordentligt sjuk och det bestämdes att heldagsträffen skulle flyttas till slutet av månaden istället - vilket kan innebära att det (förhoppningsvis) är snö på marken då. Istället ägnades söndagen åt att röja det sista i lägenheten inför stambyten som på allvar börjar idag (kök, hall och badrum kommer rivas upp) och dessutom flytta till Eriks syster som vi ska bo hos en tid nu. Eftersom vi visste det skulle ta en himla massa tid så tog vi på förmiddagen ut Eldar på en dragrunda framför cykeln vilket han var väldigt taggad på. Så jäkla härligt med en hund som tycker om att jobba! Även i sin hittills svåraste period. 

Trevlig måndag på er därute! 

"Principer har jag för att kunna frångå". Det är ett minst sagt passande citat för mycket kring det där med uppfostran av sin hund (och nog av barn med). Det är så lustigt hur man där i början, särskilt innan man hunnit få hem sin hundvalp, är så himla uppfylld av dessa principer man är så säker på att man aaaaldrig kommer ge vika på. Som det där med att hunden inte får vara i soffan. Eller sova i sängen. Eller tigga vid matbordet. Ja, ni vet...

Att sova i säng och vara i soffan har för mig alltid varit en självklarhet. Som person älskar jag närhet och fullkomligt älskar när min hund söker den - även om det råkar vara när jag försöker sova och han envisas med att lägga sig rakt över mig. Eller när han kryper upp i soffan för att bli kliad - även om han ställer sig framför ansiktet på mig så att jag missar halva filmen. Nej min hund är inte en utav de diskreta, men jag finner en enorm charm i det. Och jag vet så väl att han, OM jag nu skulle be honom, skulle stiga åt sidan eller lämna soffan/sängen. Men jag är inte den som avvisar min grabb när han söker närhet, för jag vet så väl att han är väldigt selektiv med vilka han visar den tilliten. "Jag litar på dig så mycket att du får komma in i min privata sfär."  I mina ögon är det något att vara rädd om och värdera högt, särskilt med en hund som min.

Men så har vi det här med att tigga mat. En princip jag tror att många, många hundmänniskor har därute är att inte vara okej med att hunden tigger. Särskilt inte vid matbordet. Och jag, som är uppvuxen med en yorkie som är en manisk tiggare (även om hon i stort sett bara vänt sig mot min far med sitt tiggeri - den svaga länken) var helt säker på att jag, den dagen jag skaffade egen hund, absolut inte skulle ha en tiggande hund. Nolltolerans vid matbordet. Jag skulle absolut aldrig ge vika och låta hunden få mat från min tallrik när jag satt och åt. Känner ni igen er?

Så trillade Eldar in i våra liv med sin lilla fluffiga kropp och ställde alla mina principer på sin kant. Och i början var vi faktiskt stenhårda. Ingen mat när han tiggde. Tiggde han vid matbordet fick han gå och lägga sig på sin filt, lärde vi honom. Utan att ha fått smaka på nåt. Vi sa till familj och vänner - ge honom inte mat när han tigger. Ge honom inte mat direkt från din tallrik. Ignorera beteendet. You get the point. Och vet ni vad vi skapade? En hundvalp som var besatt av att sitta där och tigga från oss. Inte alls på samma högljudda maniska vis som yorkien hemma hos mina föräldrar, men likväl jobbigt påtagligt. Ni vet. Stirrandet, gnällandet och allt. Så matbesatt till den grad att han faktiskt en gång snodde en hel kalkonfilé från köksbänken när vi vände ryggen till - och då var han bara så stor att han PRECIS kunde nå upp. 

Så småningom började vi bryta lite mot våra egna regler. Istället för att gå lägga sig på sin filt, fick han stanna vid oss när vi satt och åt. Under förutsättning att han lade sig ned och var lugn. Och det funkade riktigt fint. Han behövde få känna sig inkluderad, förstod jag senare. Även när vi andra satt och åt.
 Jag vet faktiskt inte om det var helt medvetet i början, men som belöning kunde jag när jag själv hade ätit färdigt och om det fanns någon liten bit mat kvar (som var ok med hundens mage) sticka till honom den. Erik med. Eller så kunde han få slicka rent det sista på tallriken. Och i smyg hade Eriks mamma stuckit till honom både det ena och det andra när maten förbereddes - upptäckte jag en dag. Med andra ord belönade vi omedvetet Eldar när han uppvisade ett beteende vi tyckte var accepterat och det snappade han upp snabbt som attan. Såklart. Han är ruskigt smart, knashunden.

I förlängningen har det blivit medvetet - det här med att IBLAND låta Eldar få en bit mat utav vår. Och faktum är att vi idag har en hund som tigger avsevärt mycket mindre än många hundar jag mött. Visst kan han titta sådär bedjande på oss i hopp om att få en bit mat, för man vet ju aldrig, men sättet han gör det på är lugnt och trevligt. Oftast bryter han upp i ett stort "leende", viftar på svansen och ser på mig med sina vackra bruna. Och funkar inte det så lägger han sig ned vid sidan om bordet eller vid ens fötter, suckar lätt och slumrar till i vetskapen om att han kanske får något senare, eller kanske imorgon. Och han skulle ALDRIG sno mat som ligger framme. Ens när vi lämnat rummet en stund. Visst kan han titta lite längtansfullt på den ibland. Eller lägga hakan mot soffbordskanten när han ser där finns något gott. Men han gör inte ett försök att ta det, utan söker min blick för att be om lov eller låter det ligga.

Så jag tänker att ibland, med vissa saker, kan det vara en fördel att vara flexibel i sina principer. Att välja sina strider och fundera över vad det egentligen är som är det viktiga.

Hur tänker och gör ni kring det där med tiggande hundar?

Ute har mörkret börjat falla (redan!) och vi har nyligen kommit hem från Stora Skuggan. Jag och Eldar, vill säga. I närmare tre timmar har vi varit därute; lekt, tränat och letat efter hundar. Ja, ni hörde rätt. Jag har letat efter hundar. Tyvärr så har dom inte varit alltför lätta att hitta, som det ju så ofta verkar vara när vädergudarna inte är på sitt bästa humör. Men det gör inget, för dom vi fann bjöd oss på perfekta träningstillfällen - och perfekta tillfällen att bevisa för mig själv att jag är den som känner min hund allra bäst. (Ibland kan man ju i ärlighetens namn börja undra - när folk som "kan" hundar ser en sak, men jag en annan..)

Jag plockade med mig min mentala lista ut idag. Alla de punkter jag ville bocka av och framför allt den punkten om min egen inställning och mentala bild av hur jag ville att träningen skulle gå. Allt det där packade jag ner i min mentala ryggsäck. Och i den verkliga ryggsäcken, den som jag bar på ryggen, laddade jag upp med matsäck (för att fylla på mitt energilager, men också för att dela på när vi senare skulle träna passivitet), två av Eldars favoritleksaker, olika sorters godis - och i brist på annat jävligt intressant och nytt godis hemma - en tub räkost. Eldar funkar nämligen som så att han lätt tröttnar på godis om han får samma sort för ofta, så det är variation som gäller. Och har man något HELT nytt och spännande kan man räkna med att man har ett ess i rockärmen. 

Så ut begav vi oss för att leta träningstillfällen. Hund nummer ett överraskade mig - dök upp bakom en bil - men gick hyfsat. I början av promenaden är Eldar ofta lite extra het nu för tiden och därför svårare att bibehålla kontakt med. Fem minuter senare mötte vi hund nummer två, men nu var jag redo. Såg den komma mot oss på avstånd, valde att ta oss ut några meter på sidan och började skvallra - men testade att använda mig av en leksak som belöning den här gången. Resultat: Eldar sket blankt i den passerande hunden, till och med när den visade intresse för oss! En blick på den blonda terriern och sen tillbaks med full uppmärksamhet på mig och leksaken. Okej, tänker jag, vi är på rätt väg. Och i samma anda fortsätter vi. Jag prövar att belöna med ömsom godis, ömsom lek - för att hålla intresset uppe - och det går riktigt bra. Till och med att möta hund med bara två meters mellanrum funkar fint. Eldar tar två försiktiga steg mot hunden, men stannar sedan hos mig. Inte ett ljud, inte ett försök till att kasta sig fram. Och jag är så stolt att jag nästan spricker. 

Vi kommer så småningom till 4H-gården som är full av svenska lantdjur. Vi slår oss ned en liten bit ifrån, på en gräsmatta och äter. Myser, tränar passivitet och skvallrar på djuren han ser på avstånd. Så plötsligt, från ingenstans, dyker en lös terrier upp rätt i nyllet på Eldar. Både han och jag blir totalt överraskade, men på något vänster hinner jag grabba tag i Eldars sele när jag märker att det är på väg att gå snett. Och jag inser snabbt mitt enda val är att försöka hålla Eldar någorlunda under kontroll, mig själv och mina skenande känslor i schack och göra vad jag kan för att samtidigt hålla terriern borta. Försöker göra vad jag kan för att mota bort den, samtidigt som jag någonstans i bakgrunden hör ägaren ropa "Hampus! Haaaaampuuuus!" vilket terriern inte bryr sig det minsta om. Den fortsätter att cirkulera runt oss, gläfsandes och tar för sig av maten jag blivit tvungen att släppa vind för våg. Eldar ylar och har sig, men jag känner att vi ändå lyckas behålla en viss kontakt. Om än väldigt bristfällig. Och när jag sedan får syn på den äldre kvinnan som står bredvid sin väninna och ropar krävs det en enorm viljestyrka för att inte skrika alla fula ord jag kan till henne. Jag låter bli, för att inte förlora den lilla kontakt jag hade kvar med min stressade hund. "Åh, han letar bara efter maaaat" ropar kvinnan, som om det vore en ursäkt, och jag känner hur ilskan jag gör mitt bästa för att kämpa emot försöker tränga sig fram igen. Hon gör ingen ansats att komma och hämta sin hund, ens fast den uppenbart inte har en enda tanke på att komma när hon ropar. "Är det inte den där valpen?" ropar hon (för ja, jag inser snart att vi har träffats två gånger förr när hon haft hunden lös och den då också skitit i henne och hon låtit den göra vad den velat - och jag har två gånger tidigare bett henne koppla hunden men NADA) och jag tvingar mig själv att ta ett djupt andetag innan jag pressar ur mig "Kan du koppla din hund?!". Men nej. Fortfarande gör hon ingen ansats att komma fram, utan fortsätter med ursäkterna att om att hunden letar mat. Fast det är uppenbart för vem som helst att min hund är ordentligt uppriven. 
TIll slut - efter vad som känns som en evighet - dyker två tonårstjejer upp. Utan att tveka går den ena tjejen in, efter att ha frågat om jag vill ha hjälp, och motar fysiskt bort den lösa terriern. För den tillbaks i princip hela vägen till ägaren och säger att hunden borde vara kopplad. Ägaren blir förbannad, kopplar terriern och går sin väg - och Eldar lugnar sig på en millisekund. Söker kontakt och närhet. Och jag är bara så jäkla tacksam att det är över.

Sådana situationer är fortfarande så sjukt jävla svåra för oss. För vi är inte där ännu. Särskilt vid möten likt detta där man klampar rakt över Eldars stresströskel utan förvarning. Det kan verkligen suga musten ur en ibland. För jag kan på sätt och vis förstå att människor utan djurvana ibland inte vet bättre och agerar heldumt - men just när hundägare inte använder hjärnan eller visar mer hänsyn till andra hundägare... Det gör mig skogstokig! Varför har man sin hund okopplad om den så uppenbart vandrar iväg på egen hand och INTE lyssnar på inkallning? Varför fortsätter man att ha det när man upprepade gånger märker att det inte fungerar? Borde man åtminstone inte tänka snäppet längre när man vistas på platser där man vet det brukar vara väldigt mycket djur (både hundar, vilda djur och lantdjur), barn och människor? Och varför gör man inte något åt saken när man ser att ens hund, som är lös och som inte kommer när man ropar, sticker iväg till en annan hund med ägare, skapar en dålig situation och dessutom äter upp ekipagets medhavda mat?!

Anyways... Med undantag för den incidenten gick resterande hundmöten riktigt bra. Både de på avstånd och de på närmare håll. Och jag är glad att jag inte gav upp. Att jag fortsatte jobba med skvaller och kontakt, olika belöningar och mitt eget självförtroende och temperament. Vi kunde i slutet av dagen ändå bocka av samtliga punkter på min mentala lista. Och det blev en bra dag.

Nyss hemkommen från en långrunda och jag känner mig så himla nöjd och stolt över Eldar! Som jag berättade i något utav de tidigaste inläggen här på bloggen så jobbar jag och han väldigt mycket på hundmöten just nu, där han lätt kan bli lite osäker efter att en gång ha blivit attackerad och biten. Vilka framsteg han gör, min grabb! Visst, alla dagar är inte bra, men det är en stor skillnad på intensiteten och frekvensen på de utfall han idag gör. Det går mycket snabbare att bryta honom (om han ens behöver brytas) och i 99% av fallen som idag är så är de rätt halvhjärtade.

Skvaller, skvaller, skvaller stavas vår stora hjälp..! ÄLSKAR att man kan vända något negativt (utfall) och göra mötena till något positivt genom skvallrandet, istället för att korrigera genom ryck och drag och gud-vet-vad. Plus att det bara bidrar till en bättre kontakt mellan mig och min hund. Win-win helt enkelt!

Idag fick vi verkligen skvallra järnet. Vi skvallrade på hästar vid Ryttarstadion (Eldar tittar mest bara lite nyfiket på avstånd nu istället för att försöka springa efter dom) och mötte hur mycket hundar som helst, av alla de sorter. På bara tre meters avstånd (ENORM bedrift från Eldars sida!) skvallrade vi på ett hunddagis där tre hundförare kom med dryga 10 hundar var - och inte alla var så lugna när de såg Eldar. Ändå lyckades han sitta kvar med rumpan i marken hela tiden och bibehålla kontakt med mig. Tidigare har jag velat att han ska vända om och komma tillbaks till mig när vi skvallrar, men jag upptäckte att det för Eldar funkar mycket bättre om han bara sätter sig ned jämte mig istället. Han lyckas slappna av mycket mer när vi sitter ner. Så det känns ganska självklart att fortsätta på det vis som är bäst för honom. Varför förstöra ett vinnande koncept?

Passade också på att passivitetsträna en stund nu när allting gick så bra idag. Han är jätteduktig på att ta det lugnt inomhus, men utomhus kan det ibland vara svårt med alla dofter och djur och annat skoj som lockar när man är en unghund. Men idag förvånade han mig faktiskt med att ligga där fint vid mina fötter och vara helnöjd med det i hela 10 minuter! Superduktigt av honom! Sen blev det lite tråkigt och då gjorde vi lite tricks (sitt, ligg, rulla, nudda - som är förberedande targetträning - och spela död), för att sedan köra 5 minuter passivitet igen innan vi gick hem.

Nu är det en mentalt trött unghund som rullat ihop sig härhemma. Älskar kontaktfyllda promenader där allt bara FUNKAR.

Så hände det igen. Jag stötte på de där människorna man som ägare till en reserverad hund absolut inte vill stöta på. De som tycker att de förstår sig på hundar och anser det är helt okej att strunta i det man som hundägare säger till dom. De som verkar tro jag säger "Klappa inte hunden" bara för att och som tror att ALLA hundar automatiskt älskar att bli klappade bara för att de är just hundar. Vi möter dom alldeles för ofta tyvärr. Möten som tråkigt nog får mig att tappa tron helt på människors sunda förnuft och pålitlighet. Varför tror så många människor därute att hundar är allmän egendom utan någon som helst rätt till en privat sfär?

Idag hade det kunnat gå riktigt illa och dom där killarna på tåget kan verkligen skatta sig lyckliga över att Eldar, även när han markerar, inte lägger något direkt tryck bakom det. Han är för snäll för det. Vill inte skada någon och ger tiotusentals tydliga signaler innan en markering i försök att göra sig hörd. Men hur högt ska man egentligen behöva skrika för att bli hörd? Den ena killen efter den andra sträckte ändå ned handen och rufsade om Eldar på huvudet - trots att jag upprepade gånger skarpt sa till dom att inte klappa honom, att han var stressad och obekväm. Vid ett tillfälle slår jag bort killens hand och lika snabbt är den tillbaks. Vi talar om vuxna människor! Jag förstår inte grejen! Krävs det verkligen att min hund ska känna sig så trängd att han ser ett luftbett som den enda vägen ut? Tre sekunder efter att jag skällt ut den första killen, gör hans kompis precis samma sak. "Men jag har hanhund hemma, jag är kan hundar." Allvarligt? Jag förstår verkligen varför Eldar grep tag i killens hans, så löst att där inte ens blir ett avtryck men tillräckligt hastigt och högljutt för att killen skulle bli rädd. Hade jag varit hund hade jag gjort samma sak. Som hundägare vill jag ge honom en fet spark i skrevet. Och som jag önskar man kunnat trycka på nödstoppet på tåget och bara gå av, där och då.

Eldar ogillar inte människor. Han ogillar inte hundar heller. Faktum är att han tycker mycket om båda delar - men han är mån om sin privata sfär och vad gäller främmande människor så har han lärt sig att de är opålitliga. Att de inte lyssnar på signaler och tar för sig på hans bekostnad. Och gång på gång bryter de ned det förtroende för dom han en gång hade. Och mitt med. För det räcker inte att jag säger till. Varken schysst eller otrevligt. Det räcker inte att jag som hundägare försöker ta mitt ansvar när de människor jag möter inte vill ta sitt - ens när det gäller sin egna säkerhet. För som ägare till en osäker hund jobbar jag hårt med att få honom att ändra uppfattning om folk. Jag försöker in i det oändliga att göra upplevelserna positiva för honom och vi gör så många framsteg. Men för varje gång en människa inte lyssnar på det jag har att säga som ägare till min hund - som den person som faktiskt känner honom bäst - backar vi i vår utveckling. Och det gör mig så otroligt arg, ledsen och besviken. Inte på min hund. Men på er därute som inte lyssnar, ser och försöker förstå. 

Så nej. Alla hundar vill inte bli klappade. Inte ens de allra sötaste. Och vissa hundar, såsom min egen, vill faktiskt bara bli klappad av de människor han finner värdiga och pålitliga nog att släppa in. Han kommer att visa dig om du bara lyssnar och ser. Kanske kan du känna igen dig i det om du bara vänder blicken inåt en stund och tänker efter. För det är inte så kul att vara allmän egendom och ständigt bli överkörd. Att inte ha rätten att bestämma över sin egen kropp.

Så snälla hundägare, djurälskare, man, kvinna, förälder eller barn. Lyssna och ta in det jag säger. Sprid det vidare till vänner och familj och var mer uppmärksamma. Det är inte bara för min hunds och min egen skull - utan faktiskt för ER säkerhet. Klappa inte främmande hundar utan vidare. Fråga alltid och visa djur och ägare den respekt de förtjänar. Och kom ihåg - ett nej ÄR faktiskt ett NEJ. Alltid. 

"Huskies går inte att lämna ensamma. De kan inte vara ensamhundar. De river sönder hela huset och tuggar sönder alla dina möbler. De klarar inte av ensamhet och kan absolut inte bo i lägenhet och grannarna kommer klaga..."

Har ni andra också hört det här? Kanske till och med läst om det? Tro mig. Jag med. 99% av allt jag läste om huskies innan jag skaffade en handlade just om detta. Och nog för att där ligger något i det som skrivs - men jag är glad att jag inte godtog det som den enda sanningen, även om det gjorde mig osäker. Jag är glad att jag generellt aldrig tar saker jag läser eller hör som absoluta sanningar, för allting är nämligen både relativt och subjektivt. Och vad gäller hundar så tror jag att det - på gott och ont - alldeles för ofta är de olycksamma fallen man får höra mest om i media. De som fungerar som avskräckande exempel. På ett sätt tror jag att det kan vara bra ibland, för att få folk att tänka till. Men jag tror också att det ger en väldigt skev bild av hur verkligheten faktiskt ser ut. För i 9 av 10 fall säger dessa saker mer om ägaren än om hunden/rasen ifråga. 

Eldar har aldrig varit svår att ensamhetsträna. Faktum är att han verkar må bra av de små stunder av ensamhet han får - och vissa dagar är det han själv som söker sig till ensamma vrår. Jag tror att enda gången som någonsin varit riktigt jobbig var absolut första gången jag gick hemifrån på riktigt; jag skulle till jobbet och min vän som skulle sitta hundvakt några timmar var sen. Jag blev tvungen att lämna Eldar fem minuter innan hon var på plats för att jag inte skulle missa tåget och i samma ögonblick jag stängde dörren hörde jag hur min lillgrabb ylade övergivet och jag var så full av samvetskval att tårarna bara tokrann ner för kinderna på mig. Jag lovar och svär att jag kände mig som den sämsta människan på jorden just då. Jag kan förstå hur mödrar måste känna sig när de lämnar sina barn på dagis första gången och de små skriker efter sina föräldrar. 

Den där första gången var också sista gången Eldar någonsin blev sådär orolig i samband med ensamheten. Det var nog mest jag och Erik som var oroliga; vi hade ju läst om alla hundratals huskies som förstört hela hem när man lämnat dem ensamma en stund. Men Eldar är inte som dom. Har aldrig varit. Det värsta han någonsin förstört hemma (som inte är egna leksaker) är en toapappersrulle han måste fått tag på när han blivit uttråkad, för faktum är att det verkar som att Eldar mest ligger och latar sig när vi är borta. Och när vi kommer hem är han alltid glad och välkomnande; men aldrig på det där stressade hyper-viset som man kan uppleva ibland. 

Att vi bor i lägenhet tror jag har bidragit till hans trygghet med ensamheten. Det är en uppenbar skillnad på att lämna Eldar ensam ute i det stora huset på landet och hemma i lägenheten där ytan är mer begränsad. Så visst kan en husky trivas i lägenhet. För faktum är ju att han inomhus mest vilar, äter och dricker. När han inte myser med oss eller tränar små tricks. Jag får så ofta frågan av folk på Instagram hur Eldar kan vara så lugn inomhus jämt - och OM han verkligen är det. Ja. Han ÄR just precis så lugn inomhus. Visst får han ett och annat ryck ibland, men dom varar aldrig länge. Vi bor i stan, men i ett lugnt område där var och varannan människa har hund. Vi bor nära vatten, skog och oändliga promenad-/drag-/cykelvägar och där hänger vi allt som oftast. Eldar är lugn inomhus för att han får jobba med kropp och knopp utomhus - och för att han lärt sig att det handlar om lugn och ro hemma. Att slappna av och hitta lugnet i det passiva. För oss är det en bra balans vi har hittat på så vis. Och ja, Eldar är faktiskt enda hunden vi har och han verkar inte heller lida av det. (Fast vi vill gärna skaffa fler i framtiden - även vi har drabbats av polarsjukan).

Så jag återkommer till det jag skrev i början om hur alltid är relativt och subjektivt. Om hur man inte bara ska tro på allt man hör och allt folk säger och att även hundar inom samma ras är olika individer. För jag lovar er att 2 av 3 människor jag möter på mina hundpromenader med Eldar tycker sig veta mer om honom än jag själv gör. Det går knappt en dag utan att där dyker upp självutnämnda experter som "vet" att min hund är aggressiv för att han inte viftar på svansen åt främlingar och ibland morrar när han kommunicerar, att han borde bo i Norrland, och inte är renrasig eftersom ögonen inte är blå, och inte kan bo i lägenhet eller vara ensamhund. Men dom känner uppenbarligen inte min hund det minsta.

Å andra sidan erkänner jag; det ÄR mycket jobb med en husky. Inte för att dom är dom jävligaste och jobbigaste hundarna på jorden som många verkar tro (tvärtom för sjutton!) men för att de kräver en oerhört tålmodig husse/matte, med förståelse för deras integritet, (över-)tydliga kommunikation, självständiga natur och stora behov av fysiskt och psykiskt arbete. Och viljan att tillfredsställa alla dessa behov. För varje dag som går inser jag att långt ifrån alla hundägare har den förståelsen eller viljan. Kanske hade inte jag det heller innan jag lärde känna min egen husky, det tänker jag inte hymla med, men viljan att vara den bästa matte Eldar kan ha, får mig att vilja utvecklas och sträva efter mer tålamod, kunskap och förståelse än jag någonsin trodde. 

Och det är min sanning.