Det är inte utan att man känner sig väldigt modfälld när man återigen kan konstatera att alla vägar runt om oss frusit till isbanor. De senaste dagarna har vädret växlat mellan regn och snö. På dagarna stiger temperaturerna, vilket leder till töväder. På nätterna sjunker graderna och allting fryser på. Det är enormt enerverande när man vill ut och springa med hundarna. Tänker inte tanken ens på att försöka dra när vi knappt kan stå på benen på en vanlig promenad - särskilt rangelpellen Eldar har svårt att hålla sig på benen när de glider iväg under honom. Charlie och jag har nu börjat prata om att vi kanske skulle se efter datum att åka norröver ett par dagar. Ta med oss hundar och dragutrustning, hyra en stuga nånstans och bara få komma ut på snö. För vår skull. För hundarnas skull. Det skulle vara fantastiskt roligt om vi fick till det! Frågan är bara hur långt ut man behöver komma för att snön ska ligga ordentligt; det sägs ju inte bara vara vi här kring Stockholm som har problem på den fronten...
0 Kommentarer
Ikväll efter kvällspromenaden blev det dags för lite tassvård för Smellas del. Klippa klor, trimma lite väl långt tassfluff och smörja in trampdynorna som var i behov av extra kärlek. Lite småjobbigt att klippa klorna tyckte Smella men med ordentligt med gos och beröm så slappnade hon av. Mot slutet såg hon mer och mer ut som på bilden nedan: Eldar förvånade både mig och Erik med att visa ett onormalt stort intresse för tassfixeriet medan vi grejade med Smella. Jag fick faktiskt vifta bort honom flera gånger för att han inte skulle vara i vägen och jag såg hur han i ögonvrån blängde lite oförrättat på mig där han lade sig intill oss. Först när jag kände mig färdig med Smella insåg jag vilken stor grej det var för Eldar att göra; Eldar som haft så himla kämpigt med sina känslor inför hantering av klor och tassar! Med det i huvudet bestämde insåg jag att det var lite dumt att vifta bort honom när ha visade på spontan och positiv nyfikenhet, så jag frågade om han inte ville komma och lägga sig på mattan där vi satt. Plockade fram lite godis utifall att. Döm vår förvåning när Eldar glatt kommer och lägger sig vid Erik, utan en blick på klotång, sax och tassalvan. Han lät mig pilla med baktassarna bäst jag ville - och ville hellre ha mys än godis (WHAT!?) och var hur cool som helst. Jag klippte igenom klorna lite - mest för tränings skull eftersom hans klor inte var i behov av det egentligen - klippte bort lite tassludd och smörjde sedan trampdynorna ordentligt. Eldar brukar inte tycka om att få sina tassar insmorda så jag passade på att göra det grundligt nu när det var på hans eget initiativ. När jag var färdig med det kände han sig klar för kvällen. Och givetvis lät jag honom då resa på sig och vandra iväg; precis enligt den tysta överenskommelse han och jag har. Det var emellertid en stolt, STOLT matte som satt kvar där på mattan och plockade ihop saxar och salva efteråt.
Har jag förresten någonsin nämnt att det är den nioåriga tanten som är den stora uppviglaren härhemma på kvällarna? ;) (Ursäkta den superdåliga kvalitén..)
Ibland händer det att läsarfrågor trillar in - men sällan är de så gedigna som denna. Finns inget namn från dig som lämnade frågorna men jag får hoppas du ser det här inlägget och att jag besvarat frågorna någorlunda :) "Hej Nicole! Eran vardag verkar så otroligt intressant spännande och jag vill bara veta mer! Därför undrar jag om du kanske kan svara på lite frågor som skulle vara jätte kul att höra! :) Hur kommer det sig att ni ville ta hand om just en husky? Har ni växt upp med hundar (huskys) eller haft någon tidigare? Hur har ditt liv förändrats sedan du fått två nya fina i din vardag? När och hur visste du att du ville hålla på med drag men främst dela vardag med 2 sibbar? Vad har varit det jobbigaste som du fått träna med Eldar och Smella och hur fick du bukt med det? Hur har ni lärt dem att gå fint i koppel men dra när dem ska dra? Har ni haft tidigare erfarenhet av hundar? Vad jobbar ni med? Hur har ni tid att alltid vara med hundarna? Hur aktiverar ni dem mentalt? Hur miljötränade ni dem och hur socialiserade ni dem? Hur är dem kommunalt och hur fick ni dem att inte springa fram till andra hundar och människor på t.ex. promenader? Har det någonsin känts omöjligt och nästan gett upp och hur klarade du det? Hur är dem i lydnad och vad har varit svårt?Ni är så otroligt fina tillsammans och man blir ju bara så himla glad av att se och veta mer om era mysiga förhållanden? Ni är ju bara så himla fina tillsammans och du är ju absolut en riktigt bra ideal hundägare! Känner mig lite taskig av att fråga så många svåra frågor men hoppas att du svarar på några hehe! Kram på er och ha en riktigt god fortsättning!" Så, vart börjar vi egentligen? Mycket av det du frågar om finns nog skrivet om här i bloggen sedan tidigare i flera separata inlägg, men för att bespara dig det arbetet med att försöka hitta samtliga inlägg ska jag försöka sammanfatta mina svar så gott jag kan i det här inlägget. Det kommer nog bli långt - så bare with me ;) Jag har alltid varit en person med en stor, medfödd kärlek till djur och ett behov av att ha dom nära. Hela min uppväxt har jag knutit an till djur och i min familj har det funnits fiskar, fåglar, diverse gnagare, katter, hundar.. Du förstår poängen. Djur är inget nytt inslag i mitt liv. Från början är jag kanske mest en hästtjej men hundarna har alltid funnits nära hjärtat, även om intresset på allvar började spira när jag blev äldre. I min familj har vi (min syster) haft en Yorkshireterrier som idag är 13 år och heter Moa, samt en amstaff vid namn Märta som fick tas bort alldeles för tidigt p.g.a sjukdom. När jag var riktigt liten - gick kanske förskolan eller lågstadiet - hade min mormor (som mer eller mindre bodde hos oss) en riktig vildhjärna till Border collie som hette Lady. Tyvärr förstod vi inte mycket om hund på den tiden, någon av oss. Lady köptes som valp av några bekanta men vi förstod inte alls en Border collies behov av stimulans och den högenergiska valpen utvecklade med tiden många ovanor. Snäll och go och vi barn älskade henne, men hon var totalt galen. (Läs understimulerad och missförstådd.) Mitt minne är ganska bristfälligt när det kommer till tiden med Lady men jag minns tydligt hur hon var överallt, ofta gjorde ifrån sig inomhus, lekte alldeles för hårdhänt, gärna nafsade på människors näsor och öron och hur det där med passivitet inte existerade för henne. Så småningom förstod min familj att hon inte hörde hemma hos oss, utan hos någon med mer hundvana och Lady omplacerades som unghund. Som liten drömde jag faktiskt om en Collie - jag som många andra var hopplöst förälskad i Lassie - men ju äldre jag blivit, ju fler hundar jag mött har jag börjat dras mer och mer åt andra håll. På min topp tre har det stått mellan Rhodesian Ridgeback, Siberian Husky och Engelsk Springer Spaniel - spanieln för att jag var väldigt förtjust i en jag kände och kanhända inte för att rasen ifråga är den som passar mig bäst. Med Ridgeback och Sibbe var det mer rasegenskaperna i sig som lockade, samt att jag träffat flera exemplar av dom som jag blivit mycket förtjust i. Jag har alltid vetat att jag vill ha en hund som är fysiskt tålig och vill hänga på med det mesta jag kan tänkas hitta på, men ändå är mjuk mentalt. En som älskar aktivitet men också kan uppskatta lugna stunder. Däremot har jag aldrig varit sådär jätteintresserad av hundaktiviteter som t.ex. lydnad - jag är mer typen av människa som uppskattar långa vandringar i vacker natur och goda relationer till mina djur. Egenskaper jag uppskattar hos en hund är också självständighet, integritet och en egen vilja. Jag vill ha ett samarbete oss individer emellan - inte en hund som lyder blint bara för att jag är människa. Jag uppskattar individer som tänker själv, är kreativa och bjuder på överraskningar. Sen skulle jag tycka det var drygt med en hund som kräver väldigt mycket pälsvård. Visst, huskyn fäller något kopiöst men det är ingen komplicerad pälsvård vi pratar om. Allt det här är egenskaper jag funnit passar med just huskyn. Men givetvis finns det sådant jag fått kompromissa med den där idealbilden av den "perfekta" hunden; när valet föll på sibben - som också var den enda intressanta hundrasen i Eriks ögon - så visste jag att jag troligtvis inte skulle kunna ha min hund lös. Och det har faktiskt varit den enda stora nackdelen i mina ögon - det stora jaktintresset som gör att de ofta sticker på vilt - men det är en nackdel som jag kan leva med. För ärligt talat är lösgåendet aldrig en garanti oavsett vilken hundras du väljer. Att det sedan blev just Eldar var för att jag kände till hans mamma - och var bekant med uppfödaren (som idag är en nära vän). Jag hade blivit väldigt förtjust i Sot, Eldars mamma och senare även i Eldars pappa Toby. Tajmingen var på ett sätt heltokig - men samtidigt inser jag i efterhand att den var helt rätt. Universum har en förmåga att se till att saker faller på plats. Jag jobbade just då deltid som nybliven personlig tränare och mina arbetsdagar var väldigt flexibla medan min sambo Erik jobbade vanliga kontorstimmar. Ofta jobbade jag tidigt på morgon och sen på kvällen igen, men var ledig ett par timmar däremellan. Ibland jobbade jag bara ett par timmar på morgonen. När vi tog hem Eldar hade vi därför ett riktigt bra schema för att få det att funka med valp. Dessutom hade jag både kusiner, min ena bror och min bästa vän som ofta ställde upp som hundvakt om det var akut. Senare har jag jobbat inom restaurangbranschen och har därför kunnat vara hemma dagtid men jobbar kvällar/nätter, medan sambon gått om mig tidsmässigt. Alltså har det nästan alltid funnits någon hemma med hunden, bortsett från några timmar här och där. Eldar har dock varit väldigt lätt att ensamhetsträna och är jätteduktig och bekväm med att vara själv några timmar ibland. Vi har haft tur där. Idag är jag emellertid sjukskriven sedan ett par månader tillbaks och således behöver hundarna inte vara ensamma så mycket, men de har inga problem med att vara det idag heller. Draghundsfolket i Sverige (kanske överallt?) är ett väldigt hjälpsamt och socialt folk. Det är faktiskt lite av en slump att vi började dra och blev så väldigt bitna av det. Nog var vi inne och nosade på det mentalt redan när vi valde att skaffa husky, men inte alls på samma nivå som idag. Faktum är att där vi bodde, inne i centrala Stockholm när vi skaffade Eldar, visade det sig bo två andra familjer i samma kvarter som själva hade husky. Väldigt tidigt sökte de kontakt med oss och det är tillsammans med dom vi lärt upp Eldar inom draget på hobbynivå och själva funnit intresset till att fortsätta. Både jag och Erik är riktiga adrenalinjunkies (jag kanske mer än Erik?), vi tycker om fart och äventyr och dragsporten bjuder på mycket av de varorna. Dessutom är det fantastiskt häftigt att se hundarna i sitt rätta element och känna på det samarbete som krävs. Har man väl prövat och haft kul så fastnar man ganska lätt, tror jag. I fortsättningen har det varit på den vägen vi fått mer och mer kontakt med övriga draghundsmänniskorna i landet, blivit god vän med sådana som t.ex. Marlene och andra med betydligt större erfarenhet än jag själv. Jag älskar att lära mig nya saker, riktigt nörda ner mig i det jag gillar och just precis det här kan jag göra hur mycket som helst med huskyn och dragsporten. Det är fullt av nördar därute! Och när man väl är fast så är man helt enkelt fast. Dom kallar det för polarhundssjukan och menar på att det är omöjligt att stanna vid bara en polarhund. Jag måste hålla med om att det är precis så det känns! Det är så Smella kom in i vårt liv. Har man följt oss så vet man att Smella inte funnits hos oss så länge. Hon flyttade hem till oss i september 2014 som förtidspensionär. Innan dess har Smella varit en riktigt vass tävlingshund - hon har bl.a. vunnit brons med sitt spann i VM 2008 - och bott hos Jan Wahlberg i Norrtälje. Jan lärde vi känna när vi blev hembjudna till honom att träna hundar tillsammans ett gäng och på den vägen är det. Jag kan med handen på hjärtat inte ta åt mig äran för den fantastiska hund som Smella är eller allt det arbete som lagts ned på henne. Den creden går till Janne och uppfödaren Jenki Lindgren. Smella är ett utav de där undantagen vad gäller huskies och har ett väldigt lågt jaktintresse. Hon går ofta lös, har en fantastisk inkallning och otroligt kontaktsökande. Fantastisk inom draget, grym ledarhund, tuff och tålig men otroligt mjuk. Däremot är hon inte alls uppvuxen som Eldar och det är inte helt rättvist att mäta dom mot varandra vad gäller t.ex. vardagslydnad eller vana med kollektivtrafik. Dom här två hundarna är väldigt olika, med väldigt olika typer av intelligens och framförallt med väldigt olika erfarenheter. De har helt enkelt inte behövt lära sig samma saker i livet; prioriteringarna och kraven har varit olika. Smella har kanske inte samma grund eller förståelse när det kommer till vardagslydnad som Eldar har, men hon är enormt lättlärd och snabb i huvudet. Och en väldigt lätt hund att ha att göra med! Den största utmaningen med henne har varit att få henne att inte äta allt hon ser eller slänga sig på maten innan jag hunnit ställa ned den; alltså inga större grejer att jobba med. Vi jobbar helt enkelt med att lära henne att kontrollera sina impulser och ha tålamod genom positiv förstärkning av rätt beteende. Med henne har det hittills varit väldigt, väldigt enkelt allting. Eldar är henne väldigt olik. Eldar är en hund som nog kan klassas som rätt komplicerad - socialt sett. Han är lättlärd, väldigt (ibland kanske för) intelligent och skulle till exempel aldrig få för sig att sno obevakad mat från bordet. Vad gäller vardagslydnad är han jätteduktig men inkallningen är dock inte hundra och han har ett stort jaktintresse. När det kommer till att träna med Eldar är han kanske som huskies är kända för att vara mest; med på noterna så länge de själva känner för det. Han är en individ som behöver rätt motivation för att vilja hålla på längre stunder med saker som tricksinlärning eller agilitymoment. Sen är det alltid så att det där med "lydig" hund uppfattas väldigt olika av olika människor. Personligen vill jag ha en hund som har en viss grundlydnad - men den behöver absolut inte vara den lydigaste hunden på jorden. Det gör mig inget att den ibland ifrågasätter, hittar på bus eller bjuder på kreativitet. Det tycker jag snarare är rätt sunt. Min mardröm är att ha en passiv hund som inte vågar ta egna initiativ alls, en hund vars kreativitet, egna vilja och spontanitet jag hämmat. Jag har träffat många sådana hundar i mitt liv och känner mig alltid lika ledsen när jag gör det. Eldar är i övrigt väldigt snäll och rolig att ha att göra med - när man väl känner honom och vet vilka fällor man ska undvika. Den stora utmaningen med honom har faktiskt varit i sociala sammanhang; kopplade hundmöten, närhet till människor han inte känner väl och hantering. Han är en hund som bär på en del oro, inte är trygg med vilken människa som helst, är mycket mån om sin privata sfär och är stresskänslig, vilket i vissa givna situationer kan vara väldigt svåra att ha att göra med. Särskilt om man inte förstår honom eller läser honom rätt. Han är en hund som kräver tålamod och tid. Jag har gråtit många bittra tårar, slitit mitt hår och emellanåt känt mig enormt misslyckad när det kommer till honom. Men att "ge upp" har ärligt talat aldrig varit ett alternativ som funnits i mina ögon. Istället har jag funnit mitt driv i att lära mig mer om hund, jobba på att lära mig förstå Eldar och hans behov bättre och försöka bli så duktig jag möjligtvis kan på just honom. Jag är kanske inte expert på mycket, men när det kommer till att känna Eldar är jag nog inte så långt ifrån idag trots att vi fortfarande stöter på utmaningar. Men han är en fantastiskt fin, charmig hund för mig och de som förstår honom och vet hur de ska hantera honom. Bara inte för alla. Trycker du på kategorilänken "Eldar" här till höger så kommer du kunna läsa massvis om hur vi jobbat med honom, vad våra utmaningar varit och vad som hänt under dessa två år han levt. Du kan också läsa om hur vi utöver dragsporten lärt oss att spåra, leker runt med klicker, problemlösning, parkourar och jobbar mycket med berikning. Något vi också börjat introducera för Smella nu när hon flyttat hem till oss. Koppelträning - för att försöka svara lite snabbt på det - är inget vi ägnat oss medvetet åt egentligen. Det har kommit av sig själv mycket, kanske för att vi (okej, mest jag eftersom Erik inte är lika brydd) varit omedvetet konsekventa med hur vi agerat. Våra hundar förstår skillnaden mellan arbetssele och promenadsele - det är inget vi aktivt lärt in utan något de själva räknat ut och som ju blivit förstärkt eftersom jag ofta berömmer när de gör något bra oavsett om jag bett om det eller inte. Jag har olika selar till olika ändamål (en för spår, en för drag, en för promenad tex) och hundarna har snabbt lärt sig arbetstecknet det innebär. I halsband (som jag sällan använder på långa promenader) är jag noga med att de inte drar för att jag vill bespara dom skador. Jag stannar, vänder om, har tålamod som sjutton och jobbar med kontakten. Våra promenadselar har både frontknäppning och knäppning bak på ryggen, vilket gör att jag kan välja utefter hundarnas energinivå och/eller min egen smak. Knäpper jag kopplet fram på selen vet hundarna att jag vill att de håller kopplet slakt och tar det lugnare. Jag väljer ofta det alternativet om vi t.ex. promenerar i miljöer där det vistas mycket folk och hundar. Knäpper jag bak på ryggen så är det en signal för att de får gå lite som de vill - men inte släpa mig fram - och att det är okej att ha ett visst tryck framåt i selen. Ibland växlar jag under en promenad mellan de båda alternativen. Kriterierna för mig vad gäller ett bra koppelgående är inte att hunden ska gå fot. Mina kriterier är att hunden ska få nosa och göra allt annat de behöver göra för att må bra. De får gå framför, de får gå bakom eller bredvid. Kopplet får vara sträckt under förutsättning att de inte drar mig fram, medan ett slakare koppel alltid blir mycket positivt förstärkt. Och de dagar då inget funkar och hundarna har svårt att kontrollera sina egna impulser såpass att mitt tålamod tar slut, då stannar jag upp eller sätter mig ned på nån sten nånstans, räknar till tio, lugnar ned både hundar och mig själv och fortsätter sedan. Jag försöker ALLTID i största möjliga mån undvika konflikter oss emellan. Jag försöker i största möjliga mån att inte skälla på eller höja rösten mot mina hundar, även om jag nångång ibland kan behöva ta fram "den vuxna" rösten.
Givetvis förändras livet mycket när du skaffar hund - och kanske ännu mer när du skaffar en hund som kräver att du förändrar hela din livsstil. Med våra hundar har det dock varit en väldigt välkommen förändring, trots att det kan vara ett pusslande med scheman och planeringar. Det kostar pengar (särskilt med ett växande dragintresse), det blir svårare att göra saker som att resa utomlands huxflux och kräver anpassning. Det kanske absolut jobbigaste har för mig varit att upptäcka hur många bland de jag känner - eller folk i allmänhet - det är som inte alls förstår eller stödjer mitt val att ägna så mycket tid och kraft åt hundarna. Jag har tappat "vänner" och mött mycket, mycket oförståelse under dessa två år. Tagit mycket kritik som inte alltid varit särskilt befogad och känt mig mycket missförstådd. Men ska jag vara ärlig så har jag också vunnit fantastiskt mycket; riktiga vänner, lärdomar, fantastiska upplevelser och tvingats till utveckling som människa. Jag har lärt känna så mycket fina och hjälpsamma människor med samma brinnande intresse som jag och som förstår varför jag lägger ned så mycket tid på mina fyrbenta, lurviga kompisar. Tid jag väljer att spendera med dom och som jag behöver spendera med dom för att må bra. Hundarna har varit en enorm räddning för mig under dessa två år och framförallt sedan läkaren bekräftade att min utmattningsdepression var ett faktum. De har varit mina vänner i vått och torrt, anledningen till att jag kommit ur sängen fast jag inte alltid orkat och att leva med dom tvingar mig att tänka på annat än mig själv och mina upplevda problem hela tiden. De har i mina ögon också varit ett viktigt och utvecklande inslag för mig och min sambos relation. Under dessa två år som gått sedan Eldar kom in i våra liv har vi verkligen fått lära känna varandra på djupet, lära oss om varandras värderingar, principer och att kommunicera på ett sätt som man kanske bara gör om man skaffar barn annars. Det låter kanske jättedumt och jag vet att det är en väldigt kontroversiell sak att säga, men jag är säker på att det finns enorma likheter med tanke på hur nära vi lever med våra hundar idag. Oavsett vad det kostat att skaffa våra två huskies, har vi fått dubbelt upp tillbaka. Och jag skulle aldrig någonsin göra det ogjort. Jag hoppas jag lyckats svara på alla - eller åtminstone de flesta av - dina frågor! Smella har känts lite låg/trött(?) idag och jag vet faktiskt inte riktigt om det kan vara för att hon tog ut sig hårt igårkväll (hon är inte typen som tar det lugnt när vi drar) eller om det kanske faktiskt är lite mental trötthet. Har känt igenom henne noggrant för att se om hon har ont eller är väldigt öm, men jag kan inte hitta någonting som hon reagerar på så jag har valt att avvakta lite. Låta henne vila, ta en mycket lugn morgon i mitt knä och se om hon kanske piggnar till under dagen. Förhoppningsvis är det återhämtning hon behöver - liksom jag själv ärligt talat. Det har varit en mycket intensiv vecka med tvära kast mellan föreläsningar, begravningar och stor födelsedagsfest. Att ta en lugn, helt kravlös dag är kanske inte så dumt. Före vare sig kropp eller knopp. Eldar å andra sidan vill inte ligga inne och mysa bort morgonen. Han verkar däremot mycket harmonisk och nöjd med spendera sin förmiddag utomhus med en nötnacke. Är så glad att vi har den möjligheten att låta honom vara ute sådär när han känner för det och att han tydligt verkar nöjd. Så idag får båda hundarna sin vilja igenom och min enda uppgift under dagen är att se till att vi alla tre får vad vi behöver både mentalt och fysiskt. Ikväll hände det alltså: vi gjorde debut på/framför släden! Och vi kan väl helt enkelt sammanfatta känslan som sådan att vi är totalt och hopplöst sålda. Såpass att drömmarna om att en dag flytta norröver och skaffa fler hundar bara växer och växer för varje sekund. Världens snällaste Janne (Smellas gammelhusse) kom över igår och hälsade på. Med sig hade han sin gamla släde som vi nu har till låns och igår fick vi en snabb genomgång av det man absolut behöver veta/tänka på. Så hjälpsamma och snälla är dom, Janne och Anette. Så idag gjorde Charlie och Philip med hundar oss sällskap - och ett ekipage till; Jonas och Snobben med kickspark. Starten var ärligt talat jäkligt knagglig. Energinivån var väldigt hög, hundarna (särskilt grabbarna) skrek som galningar och fick vänta lite för länge på att få starta eftersom rutinerna kring drag med släde är allt annat än vana. Det är ändå rätt stor skillnad på att göra sig startklar och sticka iväg med cykel och en-två hundar, jämfört med startrutiner med en släde och ett större spann innan man kan komma iväg. Lite mer att tänka på helt enkelt. Men övning ger färdighet - och misstagen för med sig viktiga lärdomar. Som med det mesta lär man sig ju med tiden att se sådant man inte haft en tanke på att titta efter såhär första gången. Det kan helt enkelt bara bli bättre i starterna! Så snart vi var iväg gick resten som en dans. Verkligen över förväntan! Hundarna var jätteduktiga, lyssnade superfint och jobbade hårt trots att det var betydligt tyngre än de är vana vid när de drar oss på cyklarna. Dessutom var vi för det mesta två på/i släden. Vi valde att börja försiktigt - eftersom rutinerna inte sitter - och valde att hålla oss här i "hemmarundan". Rundan vi drog ligger på kanske 3 kilometer, möjligtvis något längre, och idag blev det totalt tre varv för släden. Vi prövade att låta hundarna gå i olika positioner (behöll dock alltid Smella i led - lilla klippan!) och turades om att köra släden. Kom till nya insikter för varje ny start och runda och för varje gång blev vi smidigare, snabbare och bättre på att komma igång. Det var en enorm skillnad på hundarnas stressnivå mellan första, knaggliga starten och de senare! Det ser jag som en stor bedrift för oss alla. Nu är det bara att fortsätta öva. OCH NJUTA! För det är fruktansvärt härligt att åka släde bakom huskyrumporna. Snacka om harmoniskt. Det lilla jag lyckades fånga med mobilen medan jag satt i slädsäcken får ni ett smakprov på här: första varvet strax efter start. Det blev Smella och Youkon som fick starta i led (de är väldigt jämna i arbetstempo, driv och steg!) och så Lizzie, som inte alltid har drivet eller är så fokuserad, i wheel. Blev en sväng till fårhagen idag med busarna och lösspring. Nåja, Eldar fick nöja sig med långlinan eftersom det varit jakt i helgen och mycket vilt som rör sig härute nu. Mötte jägarna på vägen och de berättade att det var färdigjagat för helgen, så vi kunde skönt nog vistas i skogen utan att behöva oroa oss för att misstas för vandrande måltavlor. Glada hundar, helt klart. Särskilt som vi upptäckte en helt ny del av hagen idag - en mysig liten halvö med grillplats och vindskydd. En mycket trevlig överraskning! Bildbomb lär komma framöver - men nu är det dags att packa ihop för en söndagskväll i dragets tecken med Charlie och gänget!
Denna fredag har varit bitvis tung men väldigt fin. Eriks farmor gick bort i början på månaden och i förmiddags var vi således på begravning. Det har varit ett par de senaste två åren - vissa lättare att acceptera än andra - och jag hoppas innerligt vi slipper fler på väldigt länge nu.
På vägen hem till hundarna passerade vi Grizzly Zoo och köpte med oss laxolja samt två nya selar hem. Känner att vi verkligen behöver en promenadsele till vardera hund att byta mellan ibland för att förhindra skav. Både Smella och Eldar får det lätt vid armhålorna, så denna sele (Rukka) såg jag bestämt till att den hamnar lite längre bak på kroppen. Hittade till min stora glädje en ordentligt ställbar sele på bara 189kr och som dessutom kändes stadig. OCH med möjlighet att koppla både i fronten och bak på ryggen! Jättenöjd såhär efter första promenaden med den och även Eldar verkade verkligen gilla den. Vilket är viktigt för mig. Smella visade sig behöva samma storlek som Eldar - det fattades kanske 1,5 cm för att den skulle gå att knäppa runt bröstkorg/rygg utan att sitta alldeles för hårt - så det ska vi byta i helgen. Tror det kommer bli super! Det blev en lång och fantastiskt fin tvåtimmarspromenad över ängarna. Skymningen var lite sådär trolsk och väldigt vacker, med milda pastellfärger bortsett från den blodapelsinsfärgade solen. Önskar nästan att jag haft kameran med, men samtidigt är jag glad att jag inte hade det. Att jag valde bort det för att få vara lite i nuet och närvarande hos mina fina. För det blir ju onekligen lite så när man går omkring med systemkameran att man lite hamnar i sin egna bubbla när man väl fotar. Att man liksom missar att bara andas, känna och vara helt närvarande i det som händer. Idag kändes det viktigt att vara det. Eldar har ju alltid varit en grabb med stor integritet och mån om sin personliga sfär. Det har ni som följt oss läst mycket, mycket om genom dessa två år. Idag kom jag att tänka på hur Eldar när han var mindre faktiskt gärna ville bli buren när han hälsade på mig eller Erik efter att vi varit borta från varandra en stund, tex på jobb. Han slängde upp sina tassar på vardera axel och sen kunde man ta tag om rumpan på honom och så satt han där som en bebis och pussade ihjäl en. Jag vet inte varför det förändrades men jag tror faktiskt att Eldar nånstans började anse sig för stor för det - som ett barn som inte längre vill hålla mamma i hand överallt de går. Och jag har aldrig haft en tanke på att bära runt på honom efter det heller, behovet finns liksom inte ;) Tänk vad saker förändras utan att man minns eller ser det när det händer! Igår började det äntligen snöa igen. Blygsamt först, men mer självsäkert idag. Efter vad som känns som veckor av is, is och åter is kan man äntligen röra sig ute igen utan fara för sitt liv (även utan broddar) och världen är återigen vackert vit här ute i Ålsta. Vilken kontrast mot vintern inne i centrala Stockholm! Var där ett par timmar mitt på dagen och slogs gång på gång av hur GLAD jag är att jag inte bor där längre. För fy vad vintern är tråkigt, blaskig och sörjig inne i stan där snön inte får ligga sådär vackert kvar över landskapen. Saknar det inte det minsta. Och lättnaden över att få komma hem är som vanligt helt enorm och obeskrivlig.
Hundarna är tokiga igen - Eldar har som vanligt inte velat gå in så länge han kan ligga i snön och får stundom små lyckofnatt och slänger sig med huvudet före i marken. Vi har varit ute och dragit däck nu på kvällen. Dock inte Smella, som fick springa runt som hon behagade istället. Hon har nämligen lite ont sedan igår; vildhjärnan hade så bråttom in genom dörren efter en promenad när Erik öppnade den att hon på något vänster fastnade med tassen och klämde sig. Senare samma kväll skulle hon in i bilen - men hade inte alls tid att vänta på att Erik skulle hinna öppna bakluckan utan slänger sig rakt på med huvudet före och slår rätt i den fortfarande stängda dörren. Vad är oddsen? Nu är inget utav det något allvarligt. Hon är lite öm över ena ögonbrynet; antagligen blir det ett litet blåmärke där då hon känns aningen svullen; och hon är lite öm i tassen hon klämde. Men hon springer runt som vanligt och verkar inte överdrivet besvärad. Tänker ändå att jag ger det en dag till för säkerhets skull. Dumt om hon ska ha ont i onödan. Så ja, Smella fick vila från träningen idag. Eldar å andra sidan jobbade jätteduktigt även om det blev bitvis väldigt tungt i och med att däcket samlade på sig en bromskloss av snö, framförallt på de bitarna där snön ännu var helt orörd. Men han fick faktiskt lite hjälp av mig. Däcket ÄR tungt och det vet jag om; fälgen är kvar och det gör sitt med. Väldigt bra för hans dragskalle dock upplever jag. Första gången vi drog däck ville han lägga av så fort han tyckte det blev tungt och idag var det stor skillnad i hans fokus och go. I de två uppförsbackarna (inte så branta men en av dom är ändå hyfsat lång) jobbade han riktigt, riktigt hårt och även när han fick lite hjälp av mig så slaskade han aldrig på linan. Vilket han definitivt gjorde första gången när Smella var med och drog. Jättenöjd med hur det har utvecklats! Erik var med och övade under tiden på sitt skidåkande för att så småningom våga ha hundarna framför och tolka. Nu ikväll har vi precis fått höra att vi har möjlighet att låna en släde om vi vill. Och det vill vi ju givetvis! Så förhoppningsvis kommer vi (åtminstone jag och Eldar) göra vår debut på släde. Erik har ju kört turistspann i Vålådalen för några år sedan, så för hans del är ju debuten redan gjord. Kanske blir det också till att hämta hit Charlie och hundarna och sätta ihop våra till ett tre- eller fyrspann? Det spritter i benen och flyger fjärilar i magen. Jag lovar att om jag skulle försöka prata med någon nu så skulle jag darra på rösten och nästan ha lite svårt att andas som vanligt. Det spänner i käkarna av förväntan, mentala checklistor skrivs i huvudet och som sådär oförskämt glada Disneykaraktärer känns det som att jag skulle kunna brista ut i sång precis närsomhelst.
Om drygt två veckor åker jag på mitt livs första dragtävlingshelg! Det började pratas lite smått om att åka till SM-veckan i Örebro som hålls i slutet av januari för att titta på slädracen där bl.a. Malin Granqvist kommer tävla, men nu även bästaste Marlene. Och självklart måste jag åka när jag får chansen! Mycket sydligare tävlingar - på snö - hittar man nog inte. Har dom här dagarna diskuterat och funderat en hel del när jag pratat med Marlene, eller ja hon har funderat och jag har försökt hjälpa till efter bästa förmåga och mitt i allt så uttryckte jag mina framtidsplaner om att bli hennes groupie den dagen jag har körkort och kan följa henne land och rike runt på tävlingar. Marlene kontrade med att det faktiskt kallas för handler - och vips så hade nya frön såtts. Universe does it thing och plötsligt är det bestämt att jag åker med Marlene efter racet på SM i Örebro, vidare till Orsa för att fungera som hennes handler när det tävlas samma helg. Jag är så fruktansvärt fånigt taggad på att få vara med PÅ PLATS och se allting med egna ögon. Finnas till hands, lära mig massor, träffa nya människor och hundar, uppleva och såklart FOTA. Som ett barn på julafton, precis så känner jag mig. Och jag är så våldsamt glad över att Marlene vill ha mig med! HÄR i hennes blogg kan ni läsa med om förberedelserna, hundarna och tankar kring tävlingarna. Precis som det låter. Idag var det en hel drös fluffiga (vissa mer andra mindre) huskytöser och huskypojkar som besökte Åkeshovs stora, härliga rastgård. Dragträffen blev inställd då väglaget - som ni läst - fortfarande är riktigt dåligt och vi körde på plan B för att hundarna ändå skulle få springa av sig lite och vi hussar och mattar ses för en trevlig stund tillsammans. Vad vi inte räknat med var att även rastgården skulle vara en enda stor isfläck - med världens största vattenpöl precis vid ingången! Jag borde ha tagit en bild på när jag och Philip, som var de enda med höga gummistövlar på fötterna, hjälptes åt för att lotsa och stödja de som skulle över vattnet. Via en halvt flytande, mycket hal trädstam som fallit till marken. Det var en syn vill jag lova! Som tur var fanns där också ett tunt lager snö i andra halvan av rastgården och där kunde man i alla fall stå på benen. Hundarna märkte hyfsat snart att det inte funkade att rusa runt i full karriär men verkade ha det riktigt trevligt ändå. Det har varit ett par trötta, nöjda hundar härhemma under kvällen och det har väl ändå varit det som känts mest viktigt. Men vi hoppas såklart fortfarande på att få komma ut på vägarna snart. Allihopa. Bildbomb: Idag har varit en såndär riktigt härlig vinterdag. Handen på hjärtat har det känts mer som en härlig vårdag med den blå himlen och nästan bar mark som fortfarande har en viss grönska kvar. Hundarna och jag knallade iväg på en riktigt lång och solig promenad sent i förmiddags. Gjorde det vi alla tre älskar; letade nya vägar och platser att upptäcka. Hittade in på Upplands-Broleden och tog vägen över alla vackra, nu upptinade ängar hem. Smella fick där springa lös och var riktigt lycklig över så mycket nytt att upptäcka. Doftade säkert gott av allt vilt som rör sig där sena kvällar och tidiga morgnar. Det finns få saker som kan få Eldar så speedad som att vandra på ny mark som dessutom doftar av vilda djur och det var inte utan ett visst tryck framåt, även om han inte drog som en tok.
Det känns och påverkar förstås också att vi inte kunnat träna som vi skulle behövt. Han har mycket energi i sig som är svår att tömma just nu på dessa extremt isiga vägar där han blir tvungen att hålla sig själv lite i skinnet för att inte dra omkull mig. Försöker efter bästa förmåga kompensera lite med att han får gå i långlina i skogen där han kan få klättra lite, nosa på massa spännande och röra sig något mer fritt. Det är sådan skillnad för Smella; hennes energi är lättare att råda bot på eftersom hon funkar så väldigt bra lös och själv reglerar den energinivå hon har för dagen. Hon klättrar och hoppar, galopperar och springer som en jojo fram och tillbaks. Har försökt hitta på andra saker också dom här dagarna; klickat lite, balanstränat både ute och inne (han introducerades häromdagen för pilatesbollen) och gjort mycket söklekar. Och kanske hjälper det lite rent mentalt men energin, den där fysiska och rastlösa som får det att spritta i benen på vår kära två(!)åring ligger liksom kvar. Det blir nog väldigt bra att få träffa Youkon och Lizzie imorgon i rastgården. Det kanske inte är samma sak som att jobba i selen, men det blir spring och fart. Det blir en energitömning som är mycket välbehövlig nu, i väntan på att väglaget förändras och vi kan börja dra igen. Eller bara ta raska promenader för all del. Efter den där långa promenaden i förmiddags (2,5 h) har hundarna i alla fall varit riktigt tillfreds. Att gå över ängarna, där all snö och is i princip smält undan, tillät ett högre tempo och större rörelsefriheter för även Eldar. Han har faktiskt inte flyttat sig från Bia-bädden sedan vi gick in i huset igen, detta en timme efter att vi kom hem från promenaden då vi först lekte och myste en stund på tomten. Han kanske vilar upp sig inför imorgon redan? ;) Idag för två år sedan föddes fyra små valpar - bland dom en brunfärgad, envis liten krabat som snart kom att kallas för Filosofen. Jag hade inte riktigt fattat det då men den brunfärgade krabaten skulle komma att förändra hela mitt liv, mina prioriteringar och mina drömmar. Än mindre förstod jag att just den där valpen skulle bli en av mina största utmaningar - och min största läromästare i livet. Som skulle tvinga mig till utveckling, självrannsakan och insikter på plan jag aldrig hade trott. Den som verkligen skulle lära mig vad respekt, förtroende och lika villkor verkligen betyder. Två år har gått och trots alla gånger jag slitit mitt hår, känt mig misslyckad, kämpat och varit rädd för den här hundens skull så har jag aldrig någonsin känt ånger över att ha valt honom. Eller ha blivit vald. Hunden som varit mitt stora huvudbry har också varit - och är - mitt livs stora, fyrbenta kärlek. Min stora spegel i livet. Två år idag och jag hoppas på många, många till. Grattis Eldar - och syskonen Vindra, Kol och Ask - på födelsedagen. Väglagsreken gick inte alls som vi ville igårkväll. Ganska snart när vi var framme förstod vi att det skulle vara rent idiotiskt att bege sig ut på dragträning - och att det inte bådar gott inför helgen. Det var lika mycket isbanor där som det är isgator här och risken för olyckor känns såpass överhängande att jag aldrig skulle kunna utsätta hundarna för det med gott samvete. Och jag borde ju vara lite rädd om mig själv med kan man tycka efter alla lårkakor på sistone. Mycket kan givetvis hända tills på söndag så Erik har erbjudit sig att åka ut till Järvafältet igen på lördag eftersom han ändå har vägarna förbi. Hela draggänget håller nu hårt tummarna för att rapporten ska bli oändligt mycket mer positiv än den var igår.
Som ni förstår blev det alltså ingen dragträning igår utan vi fick se till plan B och ta en långpromenad istället. Inte heller så roligt alltid när marken är glashal... Så idag skippar jag vägarna så mycket jag kan, har jag tänkt. Vi tar oss ut i skogen istället och hoppas på att slippa is på stigar och bergshällar. Det ska regna rätt ordentligt i eftermiddag och öka en hel del i temperatur till imorgon, säger prognosen, så vi får se hur väglaget kommer se ut efter det. Snälla vädergudar, ge oss dragvägarna tillbaka! Idag har varit en såndär dag då både jag och hundarna vilat oss i form. Nåja, jag har faktiskt fått en hel del gjort idag även om jag mest suttit framför datorn när jag inte avbrutit för att vara ute kortare svängar med hundarna. Det har - som ni ser - fixats med bloggen (juldekorationerna kändes lite passé nu), planerats och småfixats. Hundarna har varit hur coola som helst, jättenöjda med att slöa i soffan eller hänga ute på tomten. Det är så himla tacksamt med sådana dagar ibland. Vi är ju för det mesta igång och utomhus, men när vi väl är inomhus så är det oftast väldigt lugna puckar.
Lite senare ikväll är planen att åka ut till Järvafältet och reka vägarna. Förhoppningsvis blir det också en dragrunda, men det är allt annat än säkert. All den underbara snön som legat på vägarna har nämligen förvandlats till is nu, åtminstone där vi bor och jag är rädd att det ska se likadant ut på Järvafältsvägarna. Är det så illa så får det bli en långpromenad istället. Med broddarna på! Det är faktiskt totalt omöjligt att stå på benen med två hundarna ute annars. På morgonpromenaden idag var det såpass att hundarna själva hamnade på ändan upprepade gånger. Avskyr isgator. Avskyr allt som inte låter oss köra hundarna. Det är enormt frustrerande att ha fantastiskt väder i övrigt men bli hindrade av väglaget. Så eftersom det är en dragträningsträff planerad på söndag förmiddag så kände jag att det var bäst att åka ut och titta innan dess för att se hur illa det är. Det kan ju givetvis fortfarande hända mycket på de dagar som är kvar till söndag, men jag tänker att om det ser någorlunda okej ut idag - när allt annat är is - så kanske chanserna är rätt hyfsade för att vägarna är körbara även i helgen..? Och är det nu inte det så har jag och Charlie precis kommit överens om en reservplan; ses med hundarna i någon rastgård och ändå umgås. Hundarna får åtminstone springa av sig då med, även om det inte är detsamma som att dragträna. Det är alltid härligt att få prata hund i timmar med Charlie (och inte känna sig som världens tönt för att man gör det) och att se hundarna ha det trevligt tillsammans. Eldar och Smella fungerar så väldigt fint med Lizzie och Youkon att jag önskar de kunde bo grannar med oss. Det hade varit fantastiskt. Och det skulle vara så kul att i framtiden försöka dra tillsammans med alla fyra i ett och samma spann. Vi har till och med redan tänkt ut hur de i så fall skulle placeras, haha. Youkon och Smella är väldigt lika i energi, både i och utanför draget. De är väldigt arbetsfokuserade och duktiga i led, strävar alltid framåt och håller bra tempon. Och jag har en känsla av att dom verkligen dras till varandra; av någon anledning hamnar vi alltid jämsides med Youkon när vi drar och Smella och han ligger inom kort tätt, tätt tryckta mot varandra. Jobbar som vore de i en och samma kropp. Superhäftigt att se! Lizzie och Eldar är mer lika varandra; stora, långbenta och snabba, men inte alltid lika fokuserade även om de kan kommandon hur bra som helst. Dragskallen är liksom av en helt annan kaliber hos Youkon och Smella. Men i wheel skulle de göra ett jättefint jobb. Ja, ni hör. Vi kan nörda ner oss rejält om vi får - och det är så förbannat härligt. Det är det som är så fantastiskt med de hundvänner man har. Nej, nu är det slutskrivet. Dragväskan ska packas och det ska stoppas nåt i magen så även vi människor har huvudet på skaft. Håll tummarna för oss och att vi får dra ikväll! Och i helgen! Det är väldigt spännande med Eldar just nu. På lördag fyller han två år (galet!) och det är så mycket som händer med honom nu. Kemkastreringen spelar säkerligen in, utöver det att han blir äldre och mognar mer och mer. Det är intressant det där när man har en hund med egenheter - jag menar jag är säker på att dom flesta hundar har någon liten egenhet - och hur de utvecklas. För det gör dom faktiskt. Egenheterna utvecklas i takt med att hunden gör det, som jag upplever det med Eldar. Han hittar nya sätt att hantera situationer på; inlärda av mig eller sådana han själv kommit fram till att de funkar; nya sätt att busa på, nya kryphål.. Det där med att finna kryphål är Eldars stora specialité. Det finns få saker som roar mig så mycket med honom som just den egenskapen. Även om det kanske inte alltid är så behändigt. Men han är fantastiskt duktig på att analysera en situation och räkna ut hur han ska komma undan med sådant han tycker är lite jobbigt. Första tiden med Eldar, särskilt när han började bli könsmogen, kunde jag slita mitt hår över just den egenskapen. För det var verkligen inte alltid så roligt. Som när han snabbt insåg hur lätt det kan vara att slippa undan klosaxen om man nafsas eller sprattlar som en fisk. Ett exempel på när den där intelligensen och förmågan att finna kryphål inte riktigt är så rolig att handskas med. Ni som hängt med ett tag i bloggen vet nog nu att kloklippningen är någonting vi jobbat mycket på och idag hittat vårt sätt att hantera utan bråk eller tvång. Som det bör vara. Men det innebär inte att Eldar inte försöker slippa undan ibland - han har humor på det viset - han gör det bara under de premisser han vet är "okej". Han hittar på nya, snälla sätt att slippa undan. Som igår. Det tog lite längre tid än vanligt att klippa klorna och han liksom tröttnade lite. Som vanligt får han utrymme att ta korta små pauser när vi klipper och under en av dessa korta pauser fick han en snilleblixt. Man kan tydligt se det på honom när han får en sådan för samtidigt som han försöker smyga med det så avslöjar han sig själv genom att titta på mig lite under lugg. Så ber jag honom att lägga sig ned igen - och det gör han - men smart som han är så inser han att matte inte kommer kunna använda sina händer om han lägger sig raklång över henne. Det var precis vad han gjorde. Han klättrade upp på mig och lade sig ned, gjorde sig tung och svårflyttad och placerade sig hemskt strategiskt över min arm som höll i klosaxen. Och jag brast i skratt. För det är så typiskt Eldar att göra en sån sak och sedan låtsas som ingenting. Och när jag med låtsad allvar säger att "men Eldar, nu blev det väl tokigt?" suckar han ljudligt och klättrar av mig. Så från att ha varit en egenhet som ibland varit vår stora fiende, har det nu blivit någonting vi kan skratta åt och skämta om. En annan förändring som trätt fram hos Eldar de senaste veckorna är närhetssökandet. Det har nått en helt ny dimension; Eldar vill nu sova i vår säng. Varje natt. Och ofta hela natten. Det här är kanske inte något ovanligt för er andra som läser, men för oss är det väldigt stort. Eldar har aldrig tyckt om att sova med oss i sängen tidigare. Inte ens som liten valp. Han har kommit upp för en kort stunds gosande ibland, men hoppar alltid ned ganska snart igen. När det varit sovdags har han alltid haft ett stort behov av eget utrymme och gärna där det är hyfsat svalt. Så att Eldar nu börjat välja att trängas med oss i sängen är väldigt intressant. Han ligger antingen utsträckt över mina ben eller mitt emellan oss. Om han väljer att inte sova i sängen hela natten, lägger han sig precis nedanför och inte ute i vardagsrummet såsom han tidigare alltid gjort. Rent generellt har han blivit mysigare och gosigare det senaste halvåret. Han kommer ofta och ber mig om mysstunder på mattan (jag har för vana att lägga mig på golvet och powernappa med dom, siestastyle) och vill lägga sig tätt intill och vila. Kanske har det också spelat in att Smella nu finns i hemmet. Hon har ju fått ta den stora sociala biten när vi till exempel fått gäster - något hon själv inte har så mycket emot - och det har gett Eldar chansen att få större utrymme. Sedan Smella kom in i huset har där därför varit betydligt färre jobbiga sociala situationer för Eldar då det ska klappas och hälsas fast han inte vill, då hon agerat knähund som charmat varenda en. I förlängningen verkar det ha en positiv effekt på Eldar. Han är fortfarande försiktig, men känns inte fullt lika ängslig. Blir mer nyfiken, kontaktsökande och benägen att hälsa på eget bevåg, även om han fortfarande behöver ett visst utrymme. Ännu en sak som har förändrats AVSEVÄRT är hans aptit. Det här tror jag faktiskt direkt beror på kemkastreringen. I början trodde jag det var Smella som var orsaken - den nya matglada konkurrenten - men har senare insett att det inte alls är hon. Att Smella finns i huset spelar in en aning men inte alls så mycket som jag trodde. Första veckorna var det jättetydligt, men det avtog ju mer dom lärde känna varandra. Nu har Smella börjat lära sig att kontrollera sina impulser att sno Eldars mat och Eldar har slappnat av såpass att han ofta lämnar sin skål utan vakande ögon. Han vet att jag håller koll och förlitar sig på det. Däremot märks det att han är betydligt mer intresserad av mat vare sig det är torr- eller färskfoder och han äter med större aptit, även om han inte alltid äter direkt när han får maten. Han gömmer inte längre sin mat hela tiden och han ber ofta om påfyllning. Nu är det så att även fast han äter mycket bättre så äter han fortfarande inte sådär supermycket, så Eldar får faktiskt mat tills han blir nöjd. Till skillnad från Smella så blir han ju nöjd och äter bara så mycket hans mage vill ha ;) Så vad gäller hans vikt känns det inte som att man behöver oroa sig alls. Han känns jättefin i hullet nu och det är det jag utgår ifrån hela tiden med dom båda. Det är alltid lika spännande att följa med i individers utveckling. Särskilt i perioder då det händer mycket saker på många plan. Och det ska bli så väldigt spännande att fortsätta följa Eldars - från unghund till vuxen. Det är helt otroligt att den här grabben snart funnits hos oss i två hela år! Efter en långpromenad i snön (som åter dykt upp under natten) och ännu en vurpa (!) bestämde jag mig för att ha en ordentligt avslappningsstund när vi var hemma igen. Ryggen som redan var ledsen sen stora vurpan på dragträningen var ännu ledsnare efter att nu ha fått ännu en hård smäll mot marken - snön som låg orörd på marken där vi gick dolde också en stor vattenpöl som frusit. Självklart råkade jag sätta ner fötterna på den och tappa fästet helt. Hundarna var så himla duktiga! Smella, som gick lös, kom springandes när jag ropade till och Eldar var framme hos mig på en nanosekund och gnällde lite oroligt. Pussade mig i ansiktet och pysslade om mig på sitt vis. Jag låg nämligen kvar i nån halv minut eller så och undrade vad sjutton som hänt. Den hunden är märkligt lyhörd inför när jag har ont. Det har nu gått ungefär en timme sen dess. Jag har hunnit med ett halvtimmes-pass yogastretch via yogobe.com (Milla Floryds "Ryggradstvätt" som jag verkligen kan rekommendera för er med ledsna ryggar och stela axlar/höfter!) samtidigt som jag haft på den magiska Spotify-listan "Relaxing Music for Dogs". Den funkar precis lika bra för min egen del som när jag vill att hundarna ska varva ned och ta det riktigt, riktigt lugnt en stund. Inom tio minuter hade både Eldar och Smella gått från att skutta runt som dårar till att somna in. Och där ligger de fortfarande. Idag kopplar de direkt musiken till nedvarvning och vila - superintressant att se. Om ni själva blir sugna på att testa listan därhemma så finns länken här: http://open.spotify.com/user/aeroweth/playlist/0Az4cDbsuXvY6KxoBn7T3R Idag ska vi ta det riktigt lugnt. Verkligen superlugnt och inte göra ett jota om det inte är nödvändigt. Erik släppte ut hundarna till hundgården på morgonen och jag fick sova vidare en stund. Väldigt välbehövligt; jag är visst mer mörbultad än jag först trodde igår. Inser nu att adrenalinet måste ha suttit kvar ganska länge och vilselett mig lite. Plus att jag var så fokuserad på det där blogginlägget jag skrev igår att allting annat som kan ha pågått i min kropp kändes sekundärt. Framåt sängdags hade nämligen både värk och svullnader eskalerat markant och jag insåg att jag nog kommer att se ut som en smurf en tid framöver. Eldar måste ha känt på sig att något var tokigt för han var mer närgången och gosig än normalt; skulle ligga klistrad mot mig under kvällen (jag låg på golvet för det var det enda som var skönt) och hade stenkoll på mig. Morrade dovt och sa snällt men bestämt ifrån till Smella om hon var för burdus runt mig. Så som han gör bara när jag är ledsen eller sjuk. Känner mig idag helt sne i hela kroppen, så lyckas jag inte få ordning på mig med stretching och snäll-yoga för att öppna upp låsningar, får det nog bli ett besök till naprapaten i veckan. En trasig matte är inte heller så himla nödvändigt.
Tidigare idag var det äntligen dags igen - dragträningsträff på Järvafältet med Charlie och hundarna. Som jag tidigare skrivit om så försöker vi så ofta vi kan se till att ses och träna ihop, både för hundarnas och vår egen skull. För det mesta har det bara varit vi; totalt tre-fyra ekipage då Charlie haft Youkon, Philip kört Lizzie och så har jag och Erik gått från att dela på Eldar till att idag köra varsin hund. Då och då har vi bjudit in andra dragekipage här i Stockholmstrakterna och beroende på hur man lyckats tajma in det med varandras scheman så har vi därför ibland varit upp till åtta olika ekipage som träffats och dragit tillsammans. Med olika människor har det också kommit mycket olika hundar både vad gäller raser och personligheter. Jättekul, tycker vi. En av de stora tjusningarna med dragsporten har är ju just möjligheten att möta och lära känna likasinnade. Andra därute som förstår ens val, intresse och engagemang. Och som mer än gärna skulle byta bort en fredagskväll på krogen mot en kylig dragrunda i skogen. Med alla dessa träningsdejter har också många erfarenheter kommit; det blir nog ofta så när man är många som ska samsas och försöka få sina olika träningsfilosofier/-planeringar, hundar och personligheter att fungera samman. Man lär av varandra - och framförallt lär man av misstag. Jag varnar redan nu för ett långt inlägg. Långt men förhoppningsvis tänkvärt. Jag har en tid funderat mycket kring det där med säkerhet kring hunderiet. Jag har sett mycket situationer på sistone där jag innerligt önskar att människan tänkt lite längre, lite mer förebyggande och lite mer på säkerheten. Både sin egen och andras. Idag hände just en sådan sak under dragträningen. Det är egentligen först nu efteråt som det hela börjat sjunka in - jag var nog ärligt talat rätt chockad tidigare - och jag har tagit mig igenom en hel radda av känslor sedan dess. Men framför allt annat så är jag oerhört lättad över att vi alla slapp undan så lindrigt; vad gör väl ett par svullna lårkakor och skrapsår i det långa loppet? För sanningen är den, att när jag spolar tillbaks filmen som spelas upp i mitt huvud så kan jag tydligt se framför mig hur farligt nära det var att Smella fick ta hela smällen - hade jag inte fallit och instinktivt greppat efter linor och cyklar och fått stopp på allt. Hade jag inte reagerat så instinktivt och bara tänkt på hundarna i just den sekunden. Vi skulle just fortsätta köra efter en vattenpaus. Jag och Smella stod i täten och efter att ha fått klartecken från de andra fick Smella startsignal och vi travade iväg. Inom loppet av några sekunder hör jag hur någon skriker bakom mig - jag tror att nån ramlat så jag saktar in - och i samma ögonblick som jag kastar en blick över axeln ser jag hur hunden i det för dagen nya ekipaget kommer fullt galopperandes rakt mot mig. Utan förare. Kickbiken släpar bakom unghunden vars blick är alldeles vild av rädsla. Jag hinner uppfatta två saker på den korta millisekunden; han kommer springa rakt in i mig och Smella för där finns ingenstans jag kommer hinna väja undan - och ingen kommer få stopp på honom om inte jag. Jag minns att smällen kommer med en enorm kraft och för ett ögonblick tappar jag luften. Jag förstår att det är i samma ögonblick som när jag slår i marken. Intrasslad i kickbiken och linan släpas vi en liten bit framåt, men någonstans mitt i allt det här har jag haft sinnesnärvaro nog att dra tag Smellas draglina och rycka henne åt sidan, samt greppa tag i den skenande hundens lina och hålla den kvar hos mig. På så vis stannar hunden tvärt upp och vänder sig om med skärrad blick på mig. Det enda jag tänker på i det läget är Smella. "Smella, Smella! Hur gick det för Smella?" upprepas det för mitt inre och jag vet inte hur jag ska beskriva lättnaden när den där älskade lilla hunden hoppar upp i famnen på mig. Oskadd. Lite chockad, men oskadd. Jag har redan fattat att hon är okej, att hon kom undan helt, men tar mig ändå tiden att känna igenom henne ordentligt. Lika mycket för att undersöka henne som för att få lugna ned mig själv, tror jag. Den lilla biten som är kvar av rundan går helt problemfritt för mig och Smella, vi höll oss efter fallet längst bak med Charlie och Youkon, men jag måste erkänna att jag kände mig något bedövad. Är det någonting jag lärt mig under dessa två år med Eldar så är det att säkerhet är A och O. Att inte underskatta vikten av att ha ett väl fungerande säkerhetstänk och en god förmåga att bedöma risker. Ja, överhuvudtaget som hundägare - och definitivt när vi pratar dragsport. Kanhända har jag fått lära mig det den hårda vägen många gånger just för att Eldar är den hund han är och haft mycket egenheter för sig som unghund, men faktum är att det kanske också är då man lär allra bäst. Jag vet till exempel med mig att jag/vi gjorde flera små misstag - eller bevittnade dom - tidigt i vår draghistoria och hur illa det hade kunnat sluta om oturen verkligen varit framme. Och just därför har jag blivit så väldigt noga med att försöka jobba så förebyggande jag bara kan. Gör man misstag ändå? JA! Särskilt lätt är det att göra misstag i nya situationer där man ännu inte lärt sig läsa av riskerna helt, där rutinerna inte riktigt sitter och där tajmingen ibland blir helt fel. Men förhoppningsvis sker det inte så ofta och blir heller inte lika förödande om man gjort sin hemläxa och försökt förebygga så mycket man har makt till utifrån det man vet. Jätteduktiga, trötta hundar efter dagens träningsrunda där dom skötte sig väldigt fint. Väldigt nöjda med att få ligga i bakluckan medan vi andra satt runt omkring och fikade. Vet inte vem sjutton som lärt dom att ligga och vila i bakluckan sådär, men vem det än är så TACK. Jag blev idag mycket imponerad av att till och med Eldar låg kvar precis såhär även när där passerade en massor av hundar utanför, även okända. För såhär är det faktiskt; dragsport är en sport med mycket utrymme för olyckor. Ett ekipage kan komma upp i mycket hög fart på mycket kort tid, du har som förare en galet enorm kraft framför dig när hundar med enormt starka instinkter tar i för allt de är värda och det finns tiotusentals saker som kan gå snett om du inte är det minsta förberedd. Jag ska låta bli att prata alltför mycket om dragsporten i den kontexten att vi snackar storspann på fjällen. Därtill har jag nämligen inte särskilt stor erfarenhet och det är inte därifrån jag bär med mig mina upplevelser. Självfallet finns där många, många likheter - men där finns också det som skiljer drag med storspann och drag med en-två hundar åt, utöver det rent uppenbara. Om någon storspannsförare läser det här får ni därför hemskt gärna komma med synpunkter, tankar och framförallt rätta mig om jag har helt fel i mina tankegångar. Vidare har jag en uppfattning om att det är rätt stora skillnader i att dra med ett spann ute på fjällen eller till skogs (på riktigt), där risken för möten är ganska liten och i att dra i hyfsat tätbebodda områden där det rör sig både människor och djur på vägarna man måste ta hänsyn till. Således är det alternativ nummer två som jag kommer beröra mest i det jag skriver, även om det säkert går att applicera i storspannsdrag med. Utrustning. A och O. Jag skojar verkligen inte när jag säger att ens liv (ditt eget och hundarnas) hänger på den där utrustningen, om vi ska snacka allvar på riktigt. Det är extremt lätt att vara för optimistisk, att rycka lite på axlarna och tänka att "äsch, jag ramlar inte" eller "äsch, linan håller nog idag med". Man slarvar med hjälmen (jag vet för jag har själv gjort det i början), man dubbelkollar inte linor/selar/hakar, man tar större risker i sin körning än vad som är nödvändigt (allvarligt, vi tränar på motionsnivå - är det värt att riskera en olycka för?), har för bråttom för att ta hänsyn till att där finns andra som kan drabbas runt omkring en och har ofta lite väl mycket hybris när det kommer till sin egen och hundarnas sårbarhet. Vad gör du dagen du struntade i hjälmen, olyckan är framme och du slår huvudet hårt i en sten? Eller dagen då den lite för slitna linan du ändå envisades med att använda går av och någon av hundarna skadar sig allvarligt? Dagen då bromsarna på cykeln slutar fungera och du inte får stopp på dina hundar så de springer rakt ut på bilvägen? Låt säga också att du just den kvällen struntade i reflexerna? Lägg ihop alla dessa exempel och du har snart din största mardröm framför dig. Själv vill jag inte ens tänka klart den tanken... Allt det här är sådant som jag själv bevittnat eller haft vänner som gjort, men där ekipagen klarat sig undan hyfsat lindrigt. Men det får en att tänka till, ordentligt. Såpass att jag idag blivit tio gånger mer noggrann när jag förbereder mig inför en dragtur och särskilt om det är en längre sådan. Allt dubbelkollas och checkas av i min mentala checklista och det får mig säkert ofta att framstå som virrig och seg. Faktum är att jag bara är noggrann. Den dagen olyckan är framme vill jag inte att det ska vara för att jag inte försökte undvika den. Det spelar faktiskt inte någon roll i min värld att jag idag bara kör runt 12-14 kilometer och inte 30 mil. Men en sak vet jag dock med mig att jag måste bli bättre på: att underhålla mitt fordon (alltså cykeln). Jag måste bli bättre på att serva den, se till att allting fungerar som det ska och att inte lämna den biten åt slumpen. Efter vurpan idag är cykeln lite ledsen (växlarna krånglar) men fungerar, men jag ska verkligen se till att fixa den och om inte annat lämna in den på service. Jag säger absolut inte att du måste ha en värstingcykel eller dyraste grejerna - jag säger bara att det måste fungera. Det måste hålla för påfrestningen det ska utsättas för. Ett trasigt fordon lämnar ärligt talat alldeles för mycket åt slumpen. Trasig eller dålig utrustning är en väldigt onödig risk att ta. Säkerhetstänk när du kör. Inte heller att underskatta, någonsin, ur flera aspekter. Det finns en - men så himla viktiga - basregel när du är ute och drar med din hund: SLÄPP ALDRIG FORDONET. Eftersom vi återigen utgår ifrån att vi inte kör en tung ATV utan en hyfsat vanlig cykel eller kickbike/dog scooter, på sin höjd kanske en trehjuling - och jag kommer inte beröra snöfordon eftersom jag inte kört några ännu - kan vi också utgå ifrån att fordonet i sig inte väger så himla mycket. Inte för dig. Och framförallt inte för en-två hundar som är väldigt taggade på att få jobba. Därför kan de med lätthet dra iväg med fordonet och lämna dig kvar på plats; där och då har du också tappat all kontroll över vad som kan ske sedan. Pratar vi kickbike så är en enormt viktig grundregel att faktiskt aldrig ens ta foten/vikten från plattan du står på. Det är nämligen extremt lätt att tappa kontrollen i samma sekund som du släpper plattan. Den här lilla detaljen är en riktig klassiker att underskatta som nybörjare. TA ALLTID DET SÄKRA FÖRE DET OSÄKRA. Det spelar ingen roll om vi pratar möten med andra människor/djur, omkörningar, tveksamt väglag eller kommunikation med träningskompisar. Det är alltid bättre att jobba förebyggande och göra det du kan för att undvika en olycka. Ett par exempel från mina egna erfarenheter och hur jag tänker:
Och nu när vi ändå pratar om hänsyn: du är inte ensam därute. Kör du, som vi, i en miljö där det kan vistas mycket fotgängare, hundfolk och ryttare så vill jag faktiskt påstå att det är extremt hänsynslöst att inte ha det i åtanke. Det kostar dig absolut ingenting att visa människor/djur du möter lika mycket hänsyn som du själv vill bli bemött med och att faktiskt vara trevlig och schysst mot dom. Det är trots allt inte alltid trevligt i passerandes ögon att bli mött av ett ekipage där hunden befinner sig x antal meter framför sin förare; med munnen vidöppen, tungan hängandes och fokuserad blick (alla vet ju faktiskt inte vad blicken fokuserar sig på) galopperar den rakt emot dig och har allt utrymme i världen för att hitta på något dumt. Du vet heller aldrig om människan du just passerar råkar vara enormt hundrädd eller om ryttaren du susar förbi sitter på en häst som blir livrädd och börjar skena. Dessutom har de precis samma rätt att vara på vägarna som du - om inte mer ibland. Jag tror säkert att risken är ganska stor för att arga och rädda fotgängare därute skulle kunna höra av sig till viktigt folk och klaga på oss dårar som mejar ned dom med våra cyklar och galna hundar. Med stor sannolikhet är det vi, dragmänniskorna, som då får flytta på oss och det är någonting som jag verkligen inte vill riskera. Därför är min strategi sådan att jag i största möjliga mån gör det jag kan för att visa största möjliga hänsyn medan vi drar. Jag hälsar, bromsar, håller in hundar, tar ut svängar, skämtar ibland, ber om ursäkt om jag skräms/stör... Ja, jag är helt enkelt så schysst jag kan. Och jag tackar alltid varmt om man lämnar plats åt mig att passera. Du kommer med all sannolikhet ändå möta människor på din väg som tycker du är en idiot - men jag tänker som så att jag i alla fall eliminerar risken markant om jag är jävligt trevlig. Att man kanske som förbipasserande har lättare för att tänka gott istället för ont. Att man kanske till och med ändrar lite uppfattning om oss galna draghundsmänniskor som kommer farandes. Det har hänt mig många gånger. Man kommer faktiskt väldigt långt med lite vanligt hyfs och ett leende.
Idag kunde ha gått riktigt illa. Det är en otrevlig tanke jag inte gärna vill behöva tänka igen, men som är enormt nyttig. Den gör mig ett par erfarenheter visare. Ger mig - och förhoppningsvis ett par andra därute - en ordentlig tankeställare. Dragsporten är enormt rolig. Det har snabbt kommit att bli en aktivitet på min favoritlista som jag älskar. Men det finns ingen, ingen, aktivitet som är så rolig att den är värd att riskera liv för bara för att man struntar i säkerheten. Du hoppar inte fallskärm utan att vara säker på att utrustningen funkar. Så snälla, tänk efter när ni ska ut och dra nästa gång. Utsätt inte er själva eller andra för onödiga risker. Det är inte värt det. Better safe, than sorry. Just nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta: hundarna fäller som galningar! Eldar framförallt. Det började egentligen 1-2 veckor innan jul, då temperaturen låg en bra bit över nollan och det inte ens var prat om att ta på sig vinterjackan ännu. Vita små tussar började liksom sticka ut ur Eldars rumpa och lår, som om de försiktigt letade sig ut från vinterboendet. Under julhelgen blev det plötsligt svinkallt och vi var som mest nere på -14 härute, frost och isgator och så slutligen snö (i två ynka dagar!). Så kom nyår och med den var vi plötsligt uppe kring +8 och vi börjar undra om det redan gått mot vår. De enstaka små vita tussarna på Eldars bak har multiplicerats kraftigt och överallt i huset ligger ett tunt lager husky. Trots att det känns som att jag dammsugar hela tiden just nu. Och då är det bara rumpa och lår som börjat fälla sådär på riktigt. Att klappa Eldar är som att blåsa på en maskros - ja ni vet sådär så att fröna yr åt alla håll med vinden. Att gosa med Eldar är att förvandlas till en angora-onepiece och det enda man kan göra är att helt enkelt finna sig i det. Jag hade bara inte tänkt att fällandet skulle börja så snart igen. Samtidigt kan man sedan ett par dagar tillbaks höra Smella hacka tänder så fort det blir nån ynka minusgrad. Det tog mig ett tag att ens lokalisera ljudet ska jag erkänna. Hur lustigt är inte det? En polarhund som fäller kraftigt och verkar tycka allt är varmt - och så en som hackar tänder. Och jag kan inte låta bli att undra om där tänkt bli någon riktig vinter alls i år. Hundarnas päls verkar ha gett upp hoppet i alla fall.
Just hemkomna från första längre dragrundan på evigheter (känns det som)! Det var ett tag sen väglaget tillät oss att dra ut med cyklarna och det är först idag det inte längre är snorhalt. Nu är vi istället tillbaks i lervällingen och smutsiga från topp till tå efter en vanlig promenad. Men hellre det än isgator, faktiskt. Hundarna var supertaggade och förbättrade sin genomsnittstid på distansen med en hel minut. Jag tror faktiskt nästan att Eldar gjorde en av sina bästa draginsatser någonsin under kvällens runda! Han behöll fantastiskt fint fokus rakt igenom, var lyhörd och jobbade hårt i ett jämnt tempo. Inte en enda omkörning gick dåligt och han tramsade inte det minsta i början av rundan. Han till och med avbröt sin egen impuls (innan Erik han reagera) och vände mitt i hoppet istället för att sticka efter en katt som flög upp ur diket precis intill hondom - vilket är väldigt strongt gjort av just honom att göra när "bytet" hoppar fram sådär precis framför nosen och han drar som ensamhund. Efteråt var både hundar, människor, cyklar och till och med bilen i behov av en rengöring. Hundarna har nu sköljts av med ljummet vatten och torkats rena, fått ett litet kvällsmål i sina Kongar som de satte i sig på nolltid och ligger nu förnöjt och tuggar på det som är kvar på nötnackarna från i förmiddags. Livet på en pinne såhär en fredagskväll. Nyårskvällen gick över förväntan. Det blev kväll att minnas, en såndär enkel och underbart rolig kväll, tillsammans med Madde och Sebbe. De hade faktiskt med sig katten Disa också, som också skulle övernatta i gäststugan. Vi var inte alls säkra på hur den saken skulle gå, ärligt talat. Med Eldar visste jag att jag kunde vara hyfsat lugn; han och Disa har träffats många gånger tidigare och även om det inte är kärlek dom emellan så accepterar dom varandra och Eldar är duktig på att lämna henne ifred även fast han är väldigt nyfiken.
Men så har också Eldar delvis växt upp med katt i min egen familj, katten Ceasar som är en väldigt speciell katt. Han och Eldar har en väldigt speciell relation där de kan retas ordentligt med varandra i en egen liten lek. I stort; katten sover räv, Eldar smyger fram för att nosa, katten "vaknar" och skrämmer Eldar som med skräckblandad förtjusning rusar iväg. Så kan de hålla på i timmar och katten verkar faktiskt ha lika kul som den knasiga unghunden. Ceasar är en katt som ingen hund riktigt vågar sig på, så där finns ändå en hyfsat stor respekt i Eldar för den galna norska skogskatten. Och med det i bakfickan vet jag att där inte är ett problem med katter i huset sålänge de inte är livrädda och springer (i.e. triggar igång jaktlust). Disa är också en katt med attityd och väldigt tydlig med att man som hund ska hålla avstånd om hon säger det. Eldar fick lära sig som valp och det sitter i. Osäkerheten låg kring Smella - jag har helt enkelt inte vetat hur hon ska reagera. Så vi gjorde för säkerhets skull, samt för att visa alla djur hänsyn, så att vi lät Disa vara i ena halvan av huset och hundarna i den andra med kompostgaller som skiljevägg. Det funkade hur fint som helst. Faktum är att Smella faktiskt inte ägnade Disa mer än en blick och var totalt ointresserad. Katten spenderade kvällen nedborrad mellan kuddarna på vår säng ifred. Hundarna spenderade den i sällskap med oss andra. Det var en stor skillnad på fyrverkeri-fronten härute i jämförelse med Stockholms innerstad, som väntat. Visst smälldes det men inte alls med samma frekvens som i stan. Nån enstaka smäll här och var under dagen; hundarna reagerade knappt alls; och något tätare under kvällen. Framåt elva-snåret började Eldar bli lite orolig. Nu började nämligen smällandet höras mer när de kom från Ålsta-området där vi bor. Han var lite gnällig och hade sökte mycket trygghet i att vara nära oss andra, satt helst mellan oss under bordet (vi spelade spel). Vi andra försökte att inte göra någon grej av det, agera som vanligt och behålla vårt lugn vilket jag tror är väldigt viktigt när hundarna blir oroliga. Samtidigt fanns vi där och lät de söka trygghet hos oss. Det är det fina med att hundarna känner sig väldigt trygga även med Madde och Sebbe. Smella låg och sov/vilade fram till tolvslaget då fyrverkeriet brakade loss på riktigt. Det höll i sig ordentligt i kanske en kvart och var sedan i stort sett över. Först nu visade Smella på lite orolighet; hon skälvde; men hanterade det väldigt fint samtidigt som hon höll sig väldigt nära Eldar. Jag funderade över hennes sätt under kvällen och i mina ögon såg det faktiskt ut som att hon sökte lika mycket trygghet i sin livskamrat, som hon faktiskt lugnade honom. Hon lade sig tillrätta nära, nära honom och stannade där hela tiden efter tolvslaget tills hon somnade igen. Som en stabil klippa att luta sig mot. Eldar verkade finna stor trygghet i att ha henne där också, vilket var jättefint att se. Han lade sig till slut ned där intill henne, även om han har på helspänn, men verkade ändå andas lite lättare. Där låg de under bordet och till slut föll även Eldar in i ett lugn och somnade utsträckt. Jag säger det igen; Smella är en sådan tillgång i den här lilla flocken. Det finns en styrka i den lilla varelsen som verkligen imponerar på mig och värmer mitt hjärta när jag ser hur bra den påverkar Eldar. Liksom han besitter styrkor och erfarenheter som verkligen är bra för henne i givna situationer där hon inte känner sig helt trygg. Dom två ger varandra något som vi människor inte alltid kan. Det är jag så innerligt tacksam för att få bevittna. |
Om Raxeira'sVälkommen till Raxeira's. Bloggen som handlar om livet med en liten flock siberian huskies, bosatta i Upplands-Bro. Här får du följa med i reflektioner kring vårt vardagsliv, hundträning och alla de erfarenheter som kommer när man lever tillsammans dessa fantastiska polarhundar. Vår resa har bara börjat! Följ oss på Instagram!
Klicka på ikonen nedan. Samarbeten
Kategorier
Alla
Arkiv
Februari 2018
|