Även Smella har nu introducerats för personspåret och hon är verkligen en liten naturbegåvning. Starten är fortfarande lite förvirrande för henne - rutinerna sitter inte riktigt - men när hon väl förstår att det är nosen hon ska använda så går det undan. Väldigt fokuserad, noggrann och inte den som tappar koncentrationen vid störningar. Framförallt verkar hon tycka det är jätteroligt och det känns som det mest viktiga för mig. Annars finns ingen poäng med det, anser jag. Hittade en gammal spårsele som jag köpte till Eldar när han var runt halvåret och vi började spåra lite smått. Den passade aldrig på honom men jag är nu glad att jag inte gjorde mig av med den som jag tänkte för på Smella sitter den perfekt! Så fort jag plockar fram kommer lilla tanten som ett skott och svansen går som propellern på en helikopter. Så ivrig att komma ut att hon pratar oss igenom det. Får vi bara till rutinerna så kommer vi nog kunna avancera hennes spår rätt snabbt också.
Det går mot ljusare tider nu. Jag måste erkänna att även om det innebär att snösäsongen häromkring i princip är över så längtar jag till våren. Kanske mer till ljuset och ni vet, känslan av pånyttfödelse som våren för mig symboliserar. För mig är det den absolut mest magiska årstiden; när dagarna blir längre, grönskan börjar titta fram och knoppar blygt visar sig för att sträcka sig ut mot solen. För mig innebär våren ny energi. Nya krafter att och ny luft att andas. Och ska man vara helt ärlig så är faktiskt barmarkssäsongen betydligt mer beräknelig än vinter-/snösäsongen vad gäller dragträningar. Är det någonting jag saknat och längtat efter så är det just det. Att verkligen, verkligen få komma igång med regelbunden träning. Någonting vi verkligen inte haft möjlighet till denna vinter och det extremt ombytliga vädret samt väglaget som varit. Vår vinterträning har känts hattig och otillräcklig (trots att vi kör på hobbynivå) och det märks särskilt på Eldar. Jag tror att det delvis är därför han känts mer tramsig än vanligt när vi kört. Upplever det ha varit en enorm skillnad i höstas när vi kom ut oftare per vecka, draget blev mer en rutin och han jobbade mer fokuserat. Han kändes jämnare. Så att barmarkssäsongen smyger sig in nu är nog bara välkommet. Även om det innebär lite högre temperaturer. Vi har under de senaste två veckorna kommit igång med spårandet igen. Eftersom väglaget fortfarande varit lite sisådär så har det varit ett fantastiskt bra komplement för att de åtminstone ska bli lite trötta i huvudet och det har verkligen varit kul att se Eldar så taggad på att spåra igen. För i höstas var det så ointressant för honom en period att jag valde att lägga spårandet på hyllan ett tag. Helt rätt beslut förstår jag nu. Eldar är återigen jätteintresserad och tycker det är jätteroligt. Har valt att gå back to basics med honom för att kunna utvärdera lite vart i utvecklingen vi ligger och det har varit nyttigt för oss båda även om jag märker att han med lätthet skulle kunna ta svårare spår. Även Smella har nu introducerats för personspåret och hon är verkligen en liten naturbegåvning. Starten är fortfarande lite förvirrande för henne - rutinerna sitter inte riktigt - men när hon väl förstår att det är nosen hon ska använda så går det undan. Väldigt fokuserad, noggrann och inte den som tappar koncentrationen vid störningar. Framförallt verkar hon tycka det är jätteroligt och det känns som det mest viktiga för mig. Annars finns ingen poäng med det, anser jag. Hittade en gammal spårsele som jag köpte till Eldar när han var runt halvåret och vi började spåra lite smått. Den passade aldrig på honom men jag är nu glad att jag inte gjorde mig av med den som jag tänkte för på Smella sitter den perfekt! Så fort jag plockar fram kommer lilla tanten som ett skott och svansen går som propellern på en helikopter. Så ivrig att komma ut att hon pratar oss igenom det. Får vi bara till rutinerna så kommer vi nog kunna avancera hennes spår rätt snabbt också. På söndag väntar vår första barmarksträning med Charlie och gänget ute kring Järvafältet. Väntar mig en lätt kaotisk start och skyhög energi - och förhoppningsvis en problemfri runda. Det blir ett bra tillfälle att på riktigt utvärdera hur hundarna ligger till i kondition efter vinterns alldeles för få pass.
0 Kommentarer
Så passerade ännu en solig och härlig helg. Inte klokt att vi imorgon kommer in i april redan - det går så rasande fort känns det som. Veckan som gått har varit solig och underbar, bjudit på många nyttiga träningstillfällen och härliga utomhusstunder. Faktum är att det känns som om jag varit utomhus nästan all min vakna tid, när jag inte jobbat såklart. Och Eldar har varit med i princip överallt förutom på Chinateatern i lördags eftermiddag. Det hade varit en syn, hehe.
Som jag tidigare berättat har vi lagt en hel del krut på passivitet den här veckan. Och inte vilken passivitet som helst, utan passivitet tillsammans med andra hundar. Och då framförallt tillsammans med kompisen Dexter. Början av veckan var verkligen en utmaning för både hundar och människor, men vi kunde tydligt se hur polletten trillade ned mot slutet av veckan. I fredags var vi ute i fem timmar med Eldar, Dexter och Diva och passiviteten då var en enorm skillnad från i måndags. Eldar gjorde en helomvändning; inga konserter, knappt några försök till att trissa upp sina kompisar för lek och bus, och han lade sig på helt egna kommandon och bara tog det lugnt. Sökte närhet och dåsade gärna en stund i solen. Verkligen jättefint att se! Och även Dexter visade på stor skillnad. Så nog har det gett både oss och hundarna en hel del att vara ute tillsammans i veckan och träna gemensamt. I lördags förmiddag åkte vi ut och lade viltspår. Den här gången hade vi med oss Dexter, matte Elise och husse Tobbe för att lära dom grunderna. Lade ett spår på dryga 100-150 m till Dexter, med några mjukare böjar och ett desto svårare och längre spår till Eldar. Medan spåren vilade gick vi själva och satte oss på klipporna vid vattnet och åt frukost. Det visade sig sen, när vi skulle ta Eldars spår, att det satt två tjejer med betande hästar och en liten skällande hund MITT I vårt lagda spår. Vi hade snitslat och markerat, men det är ju såklart inte alla som förstår, så jag pallrade mig bort och pratade med dom för att förklara. Dom ville sitta kvar och titta på oss när vi spårade, men vi visste att störningen sådär mitt i spåret skulle bli lite väl mycket för Eldar, vilket jag på ett schysst sätt försökte förklara. Dom flyttade senare på sig, men nog blev det en enorm störning för Eldar ändå det där. Hästarna hade stått och trampat/legat mitt i spåret, tjejerna hade nog tappat mat lite däromkring och det blev alldeles för intressant där dom suttit, visade det sig när vi skulle passera. En ofokuserad hund och något frustrerad husse jobbade sig så småningom vidare, men det tog en stund att hitta tillbaks till koncentrationen. När det var gjort så var det liksom inga konstigheter och gick i rasande fart mot klöven. I lördags eftermiddag fick vi också skoj besök när Eldars syster Vindra tittade förbi med hussen Marcus. Dom hade varit i Stockholm ett par dagar och vi passade på att ordna en liten syskonträff för hundarna. Eldar och Vindra har inte varit lösa tillsammans sedan Eldar flyttade hem till oss, så det var helt underbart att få tillfälle att låta dom ränna runt tillsammans i rastgården. Så himla fint att se deras samspel och kommunikation! Verkligen inga konstigheter, utan ren och skär glädje och på något vis tycktes de enormt samspelta, trots att de bara träffats ett fåtal gånger på promenad sedan de skildes åt. Inte alls det där stressade eller lite spända som man ofta kan se när två hundar släpps ihop för första gången, innan de bestämt sig för vad de tycker om varandra. Eldar såg henne när hon kom, låg där i rastgården och liksom väntade på henne, så släpptes hon lös och så for båda iväg på ett ärovarv runt rastgården - springandes nästintill jämsides - som om de aldrig varit skilda åt. Häftigt! Så det har varit en vecka fylld av hund, hund och åter hund. Det har varit drag med Erik när jag vart på jobbet (dagtid har det varit lite varmt), spår, passivitet och många härliga långpromenader. Frukost ute på Skuggan nästan varje dag - ett helt fantastiskt sätt att starta sin dag på tillsammans med sin bästa vän. Och nu, såhär på måndagen, är det en mycket välbehövd latisdag som gäller för Eldar. Eftersom han var lite kass i magen i natt (både jag och Erik fick springa upp och släppa ut Eldar ett par gånger var inatt) passar det alldeles utmärkt, för det är en trött, trött grabb som ligger utsträckt här vid mina fötter. Och matte är i ärlighetens namn inte mycket piggare. Ha en fantastisk måndag! Årets första viltspår för Eldars (och min) del blev av igår. Faktiskt också första gången jag kör viltspår med honom helt solo - det har nämligen varit Erik som i huvudsak stått för den delen. Det var nämligen ett medvetet val att låta honom och Eldar ta dom timmarna med instruktör tillsammans där i höstas, inte bara för att de skulle ha något att träna ihop och för att Eldar behövde den mentala stimulansen, utan även för att stärka deras relation. Erik har ju alltid varit "pappa bus" i Eldars ögon - superkul såklart, men samtidigt en nackdel när det kommer till vardagslydnad, hundmöten eller något så enkelt som en promenad. Till mycket har ju det berott på att jag varit hemma med med Eldar om dagarna då mitt jobb tillåter det. Jag har stått för mer ordning och gränssättning, den större delen av hanteringen, samt vardags- och passivitetsträningen. Så att Eldar snart lärde sig att matte lyssnar man på, pappa kan man leva lite rövare med, kanske inte var så konstigt. Där mina gränser varit tydliga, har Eriks varit mer flytande i allt mellan hur tufft man får leka/vilken lek som är okej, till om man får dra i koppel eller inte. Och egentligen syntes inte problemen tydligt förrän Eldar började bli könsmogen. Inte någon nyhet i hundvärlden det heller kanske, att det är då sådant man missat i de tidiga stadiet plötsligt visar sig i full kraft. Anyways, det var min och Eldars första gång helt ensamma i viltspåret. Jag stack ut tidigt på förmiddagen och lade spåret på Lilla Skuggan, tacksam över den blå himmeln, solen och de inte alltför starka vindarna. Var riktigt noga med att markera vinklar och blodstopp och antecknade dessutom alltihop i boken jag hade med mig. För min egen skull. Eftersom jag är mer osäker än Erik i spåret känns det bra att ha stenkoll på hur jag lagt det - OM jag skulle behöva hjälpa Eldar. Är dessutom inte så van vid att lägga blodspåren helt själv och behöver mer vana på den biten för att känna mig hundra. Cyklade sedan hem och lät spåret ligga i ca 1,5 h innan vi tog det. Eldar var något ofokuserad i starten men fick ordning på sig själv rätt snabbt. Jag märkte att vinden tilltagit rätt ordentligt under tiden vi varit hemma och flyttat spåret rätt ordentligt på vissa ställen. Det där tycker jag fortfarande är lite småkrångligt - försöker fortfarande lära mig se på Eldar när han spårar på rätt spår och/eller när han får upp spår på något helt annat. Det är lätt hänt i dom här omgivningarna där det finns mycket vilt. Men han jobbade på riktigt fint, drog emellanåt fram ordentligt (grabben har en tendens att gå väldigt snabbt fram i spåren) och zick-zackade fram där vinden flyttat spåret. Tog första vinkeln hyfsat (där hade vinden verkligen fixat en utmaning), andra vinkeln var självklar och tredje likaså. Hade ett blodstopp på ca 15 meter där Eldar blev riktigt förvirrad. Blodstopp och dylika hinder har aldrig varit någon jättestor utmaning för honom tidigare, så jag tror att det var vinden och dessutom något helt annat spår som strulade till det lite. Han ville upprepade gånger dra upp i skogen längs en djurstig som gick åt precis motsatta hållet mot dit vi skulle. Fick i slutändan kalla honom till mig, sätta honom vid mig och sen be honom spåra samtidigt som jag pekade med handen där jag ville han skulle börja. Rätt av mig? Ingen aning. Men efter det så gick det hur fint som helst igen. Han tog sista sträckan snabbt som attan, över stockar och sten och in i skogen där klöven fanns. Och tro sjutton att det var en stolt grabb som tog ett ärovarv med klöven i mun och sen lade sig i gräset för att gnaga på sin skatt en stund. Samma stolta grabb bar sen klöven hela vägen hem - alla 5 kilometer - och totaldäckade nästan i samma stund vi kom innanför dörren. Tar det som ett rätt ok betyg ändå ;) Så - viltspår 18 februari:
Distans: ca 400 m Antal vinklar: 3 (snäva) Blodstopp: 1 á ca 15 m Tid: Ingen anteckning Det blev en tidig lördagsmorgon för oss tre. In i bilen och ut till Lilla Skuggan för att möta upp vår spårningscoach, Denise, i gryningen. Det var en hisnande vacker syn som mötte oss därute; det låg ett glittrande frosttäcke över både mark och träd och hela Skuggan badade i ett varmt, orange ljus från solen som var på uppgång. Vilken fantastisk känsla det är att befinna sig på en sådan plats, under tystnad, när världen vaknar till liv en morgon som denna. Det är svårt att inte fantisera om hur fantastiskt det måste vara att åka ut på dragtur tillsammans med ett ordentligt spann, sådär tidigt en vacker morgon. En dag...
Anyways så gick Erik och coach iväg för att lägga spåret - idag ett betydligt mer avancerat än tidigare - medan jag och Eldar tog en promenad i skogen under tiden. Eldar förstod vad som var på gång redan när han såg spårselen och var ärligt talat riktigt krånglig att promenera med, så het var han i starten. Viltspåret fick sin liggtid och under tiden lade vi ett par personspår, som jag den här gången fick ansvara över. På grund av mina jobbtider har jag ju missat mycket vad gäller spårträningarna, så det har varit Eriks grej litegrann medan jag försökt läsa på i efterhand. Men jag lär mig aldrig så bra som när jag får göra något praktiskt, så idag var verkligen nyttigt för mig. Framöver kommer jag nu börja ta lite mer ansvar över personspåren och Erik får fortsätta med viltspåren, vilket känns riktigt kul. Eldar hann lugna ner sig rätt bra där innan vi började med personspåren; ett krav för att han ska få gå på och jobba. Han kände initialt av min osäkerhet när vi skulle ta personspåret Erik lagt, men så snart jag själv tagit ett djupt andetag och släppt min egna prestationsångest (har lite väl lätt till prestationsångesten ibland) gick resten som en dans. Denise och jag pratade igenom hela arbetet och jag lärde mig analysera hur det ser ut när Eldar spårar respektive börjar nosa på något annat, medan Denise fick svara på mina frågor. Viltspåret gick riktigt fint! Erik och Denise hade lagt ett spår som var ca. 400-500 meter långt, tre olika vinklar, två blodstopp (första gången) och dessutom en så kallad "lega" (ett upptrampat/uppsparkat område där det skadade djuret ska ha lagt sig för att vila - ska funka som en försvåring av spåret) strax innan sista spårsträckan. Eldar fick även lite hinder då spåret lagts rätt över en hög stockar som Erik klivit över; ett problem han löste utan problem. Det är verkligen fascinerande att se skrutthunden jobba med nosen! Vilket fokus! Bara i personspåren har jag svårt att hålla tillbaks honom, sånt driv är det i grabben, så jag kan bara tänka mig hur det måste vara i viltspåret. Kanske tur att det är Erik som kör det, vars vikt i princip dubblar min ;) Eldar bokstavligen flög fram över spåret, en kort stunds förvirring vid första blodstoppet och så framåt i full fart igen. "Legan" var en barnlek - han gick bara rätt igenom den och bakom stod jag och Denise och bara skrattade. Jag trodde han åtminstone skulle bli lite förvirrad, sa Denise och bara skakade på huvudet. Så ja, Eldar har återigen bevisat vilken fantastisk liten nos han har och man kan inte låta bli att svälla lite av stolthet när man tänker på det. Och Denise sa återigen, flera gånger om, att vi verkligen borde anlagstesta honom. Så himla kul. Så var sista träffen - och morgonen - över för det här året. Hyser dock inga tvivel om att vi kommer att boka upp oss med Denise igen framöver. Är faktiskt lite sugen på den specialsöks-kurs hon nyss blivit licensierad instruktör inom och hon trodde Eldar skulle fixa det galant. Så vi får väl se i framtiden. Nu ska vi fortsätta jobba med spåren och svårighetsgraden så länge vädret tillåter. Och fler supertidiga gryningsmorgnar ftw! Den här morgonen steg jag upp tidigt (för att vara en som jobbar kvällar haha) och lämnade hunden hemma. Det har ju till 99% varit Erik och Eldar som gått på spårträning då mitt jobb kommit i vägen lite, vilket jag själv tycker är supertrist såklart och därför försöker jag nu komma ikapp lite för att själv lära mig det hela. Eldar kan ju uppenbarligen, så det handlar utan tvekan om att jag själv ska förstå grunderna och bli duktig på att lägga spåren och upprätthålla de rutiner som gäller. Så, ut i morse för att göra ett försök efter att ha frågat ut Erik igårkväll. Två små enkla personspår bara, tänkte jag och lade två - ett som startade på öppen gräsmatta, över en grusgång och med en liten böj på slutet och det andra blev mer inne i "skogen" med två böjar, likt ett S.
Rookie som jag är så tänkte jag inte på att där skulle kunna komma någon och sno belöningen i slutet. Det visade sig sen i första spåret att nån liten fuling (skator?) satt i sig alltihopa så Eldar förstod inte riktigt när spåret var slut. Fick helt enkelt improvisera och sticka till honom godis från fickan och överösa honom med beröm. Märktes tydligt att vinden hade flyttat det spåret ute på gräsplätten, med nog har killen fantastisk nos alltid, för trots lite förvirring så satte han det i princip utan hjälp alls. Andra spåret gick dock bättre - kanske också för att jag gjort ett bättre jobb med att lägga det förstår jag nu i efterhand - och Eldar flög fram med nosen i backen, över stockar och sten. Inga problem alls att hitta fram till mål och den här gången fick han allt sin belöning! Hade valt en bättre placering på den så den inte var lika synlig för tjuvar antar jag, haha. Anyways. Intressant att se hur pojkens nos tar honom i mål trots att matte inte har stenkoll - ÄN. I eftermiddag ska jag iväg på personalmöte på jobbet och sen införskaffa mig/oss en såndär familjekalender. Perfekt ju för att planera in Eldars träning, med vem och vad som ska göras. Vi börjar känna att det verkligen är nödvändigt nu för att få det att gå ihop med våra jobb, olika dygnsrytmer och kanske framförallt nu när vi inte kan bo hemma dessa veckor. Det blir till att planera så mycket mer och det kan verkligen innebära mycket extrajobb för att kunna sticka ut på draget eller spåret. Men nog ska väl det gå också, med lite vilja och struktur. Det blev en grabbarnas helg. Jag fick nöja mig med att spendera dagarna/kvällarna på jobbet, medan Erik och Eldar fick både lördag och söndag tillsammans. I lördags förmiddag blev det dragträning tillsammans med Hjortis-gänget (Sonko, Iris och Primus denna gång) och det märktes verkligen på Eldar när jag kom hem från jobbet. Så himla harmonisk grabb det var som kom och hälsade på mig i hallen där på kvällen. Älskar när han är sådär nöjd med livet! Och när man får se honom som sådan inser man hur viktigt "jobbet" är för honom. Mentalt och fysiskt.
Söndag innebar tredje privatträningen med coach. Idag med helt fokus på spårandet - viltspår och för första gången (om man räknar bort den gången då Eldar var riktigt liten och vi följde med syster ut i skogen vid ett tillfälle) personspår. Själv följde jag Eriks och Eldars jobb via coachens Facebook-sida där jag läste en statusuppdatering som jag på en halv sekund förstod handlade om mina pojkar: "Det är magiskt när man ser en unghund, som matte och husse kämpar med hundmötena med, som bara lyfter blicken i spåret två sekunder och registrerar när en lös hund kommer, för att sedan fortsätta jobba! Magiskt!!" Gjorde mig så stolt och glad att läsa så ni anar inte. Och ännu mer när Erik senare berättar att coachen varit så nöjd med Eldars arbete i spåret att hon sagt vi skulle kunna tävla med honom - så grym är han med nosen! Nu är det här hemma hos Eriks syster en mycket nöjd huskygrabb som ligger och slumrar. Och det känns så fint att ha hittat någonting (utöver draget) som han tycker så mycket om att göra. Att han har fått jobba visar sig verkligen på våra vanliga promenader med; det är lättare att passera hundar, han visar inte alls samma känslighet eller lätthet att hamna i stress och är generellt mycket lättare (och roligare) att träna vardagsgrejer med. Så nu är vi inte bara drag-hooked.. Vi börjar visst bli spår-hooked också! Lite bilder från helgen: Här kommer några korta klipp från spårandet. Eriks och Eldars andra försök någonsin. Ursäkta den kassa kvalitén - blev visst lite knas när klippen komprimerades. |
Om Raxeira'sVälkommen till Raxeira's. Bloggen som handlar om livet med en liten flock siberian huskies, bosatta i Upplands-Bro. Här får du följa med i reflektioner kring vårt vardagsliv, hundträning och alla de erfarenheter som kommer när man lever tillsammans dessa fantastiska polarhundar. Vår resa har bara börjat! Följ oss på Instagram!
Klicka på ikonen nedan. Samarbeten
Kategorier
Alla
Arkiv
Februari 2018
|