Det är en totaldäckad hund vi har efter träffen med hundpsykologen. Efter att ha tänkt över saken ett tag valde vi att boka tid med hundpsykolog för att ta itu med själva kärnan i hundmötesproblematiken. Vi har ju kommit en bra bit på vägen idag, men det är ju fortfarande ett problem och goda råd i all ära, men ibland behöver man ett tredje och mycket skarpt öga för synliggöra sådant man själv missar (man blir ju så lätt hemmablind) och för att verkligen komma till kärnan av problemet. Lisa, hundpsykologen vi fick rekommenderad av tjejen vi jobbar spår med, var verkligen guld. Eldar tyckte om henne från start och det kändes verkligen som att hon såg honom - unghunden bakom ylandet och yvigheten. Och han var faktiskt riktigt duktig; passivitetsträningen har verkligen gjort under med honom när det kommer till att ta det lugnt medan man pratar med en annan människa!

Lisa gav oss verkligen massor av konkreta tips och råd vad gäller alltifrån vardagspromenaderna till människor i dragvärlden värda att knyta kontakt med. Hon kändes öppen, rak på sak och väldigt ödmjuk - samtidigt som där fanns en tydlig humor och glimt i ögat. Jag gillar verkligen det. Och hon reagerade lika starkt som jag och Erik gjorde när där plötsligt kommer fram en snubbe och sticker ner handen till Eldar, bara sådär, mitt i träningen. (Återigen - VARFÖR gör man så?!) 

Vi fick tillfälle att analysera Eldars beteende och sätt att reagera på andra hundar i koppel, vilket var jättenyttigt. Och rätt upplyftande. Vi kunde nämligen konstatera att vi idag kommit så långt att det inte handlar om rädsla eller aggressivitet längre (finns självfallet undantagsfall där Eldar speglar andra hundars osäkerhet), utan idag är vi tillbaka till att mestadels bara vilja fram och leka/hälsa. Det i sig blir ju en frustration då han inte får springa fram hur som helst och just den frustrationen/stressen vet han inte vad han ska göra av, vilket i förlängningen innebär att han stressar upp sig själv och blir en enda tokfull bägare av frustration som när som helst kan rinna över. Lisa gav oss rådet att strunta i klicker ett tag framöver när vi tränar hundmöten då den i sig kan bli en stressfaktor för många hundar då vissa kan uppleva det som kravfyllt (måste titta på matte/husse eller på annat vis göra något för att uppfylla något krav för belöning/klick) plus att det kan vara väldigt lätt att klicka in helt fel känsla. Hunden kanske gör rätt (tex tittar på matte och kommer tillbaks) men den kanske inte känner rätt inför hundmötet. I själva verket kanske hunden är rädd när man klickar - för att hunden "skvallrat"  som man lärt den - och då förstärks istället helt fel känsla. I förlängningen är det alltså inte hundens känsla inför hundmöten man kanske rättat till, utan bara fått ett annat beteende. Tajming är ju A och O - och vissa hundar döljer inre stress bättre än man tror tills den dagen det plötsligt blir för mycket.

Så nu backar vi igen i träningen. Vi börjar om från början för att inte bara få ett önskvärt beteende utan jobba på att skapa en önskvärd känsla hos hunden. Motbetingning alltså (har läst om det tidigare men är inte överdrivet insatt ännu) och vi fick jobba med det redan idag med hjälp av Lisas egna, medhavda hundar. Eldar får belöning (gotte eller att ta sig närmare/längre bort från mötande hund) bara han tittar på en annan hund, men där finns inga krav på att göra någonting annat i dagsläget än att just bara titta. Vi ska försöka jobba så mycket som möjligt med att hålla avstånd som inte korsar hans stresströskel, samt försöka ta oss tid att träna även med de hundar vi umgås med. Nu har vi några veckor på oss att jobba innan vi träffar Lisa nästa gång och det känns verkligen skönt och hoppfullt.

Så från imorgon ska vi motbetinga som galningar; hundar, människor som kommer fram och särskilt dom med vantar (vantar är tydligen jätteintressant just nu), alkis-gubbarna som jämt ska jävlas med oss och barn som sitter på sina föräldrars axlar (också jätteintressant). Rom byggdes inte på en dag - men med rätt verktyg gick nog bygget jäkligt mycket smidigare.

Så talar vi återigen om hundmöten och hänsyn. Jag förstår mer och mer för varje dag hur viktigt det här ämnet är att lyfta, inte bara för min egen hunds/min skull, utan för alla därute som kämpar med liknande problem och möts av hänsynslöshet och oförståelse. Något vi kanske aldrig kommer kunna förhindra helt, tyvärr, men kanske är det just därför det känns så viktigt att sprida ordet. Att försöka öppna både hundägares och medmänniskors ögon för att de själva ska förstå varför vi säger det vi säger och gör som vi gör. För att få andra att förstå vi inte alls vill förolämpa eller vara otrevliga, men att vi behöver få vårt utrymme och bli respekterade. 

Från den dagen jag själv skaffade hund började min syn på hundägare och hundägarskapet att förändras. Mer och mer började jag se hundägare därute kämpa skiten ur sig för att skapa trygga och glada hundar som fungerar i dagens vrickade samhälle (TACK och en enorm eloge till alla er därute som tar er an det ibland sjukt svåra jobbet utan att ge vika!), men jag började också se motsatsen till dessa hundägare betydligt mer än jag önskat. Överallt ser jag dom; dom som sliter, sparkar och skriker på sina hundar, som inte kopplar när de borde eller som blir förbannade om man snällt ber dom att hålla i den, dom som släpper fram hursomhelst eller låter hunden springa upp mitt i min picknick och äta upp maten medan de själva bara tittar på... De som helt enkelt inte respekterar vare sig hund eller andra människor. Själv vill jag inte bli eller vara en sådan. Jag kämpar varje dag för att bli allt annat än en sådan - för jag vill vara en sådan som respekterar och tar hänsyn. Både hundar/djur och människor i min omgivning. Och måhända går det inte alltid; ibland får man strunta i hänsynen till andra (åtminstone deras ego) för att det för min hund ska bli rätt och ibland är det oerhört svårt att hysa respekt för människor man möter och har svårt att finna gott i. Men jag försöker. Och tycker det är viktigt. 

Ibland känns det som att vi lever i en värld där respekt och hänsyn tycks vara bortglömda ord vars betydelse få människor idag förstår. Där ödmjukhet är en bristvara, man tar det man vill ha och egot är första prioritet. Kanske är det där det brister helt enkelt. Anledningen till varför inte heller en stor del av alla människor/hundägare lyssnar på de hundägare som säger ifrån eller vill/behöver ha utrymme. Tidigare kunde jag verkligen bli ledsen och provocerad av alla dumma saker jag fick höra från oförstående människor som blev förbannade eller otrevliga när jag bad dom låta min hund vara eller att inte släppa fram sin egen. Idag har jag insett det inte håller - det påverkar mig för mycket och därigenom min hund - så jag måste låta det rinna av mig hur svårt det än kan vara. Fortsätta jobba med huvudet högt och intala mig att de inte fattar bättre. Och därför gläds jag idag tusenfalt de gånger jag möter människor som visar hänsyn - som frågar, lyssnar, går åt sidan eller håller igen sina egna impulser att klappa eller släppa fram den egna hunden. Eller som ber om ursäkt när de inser de agerat tokigt. Människor som BRYR sig. Ni är så otroligt uppskattade! 

Igår mötte jag både den tråkiga och trevliga varianten när jag var ute med Eldar:

Möte A) Jag och Eldar var påväg till skogen för en långpromenad och det var en sådär dag då ALLT funkar. Han skvallrade fint, sökte kontakt och vi hade det riktigt kul ihop. Så ska vi passera bensinmacken och jag märker att Eldar plockar upp vittringen i vinden i princip samtidigt som där hoppar en schäfer ut ur en mindre granhäck. Eldar blir först bara överraskad, men då den uppbundna schäfern absolut ville fram till oss och var uppenbart frustrerad över att sitta fast, så fortplantade detta sig hos Eldar innan vi hunnit ta oss förbi. Ägaren kommer springandes och börjar hantera schäfertiken och ler urskuldande mot mig med rodnaden över hela ansiktet. Och jag ler mot honom för jag förstår så väl känslan som härjar i bröstet på en när ens hund beter sig på det viset. Får med mig Eldar bort och ganska snabbt återfår vi vår kontakt och han lugnar ner sig. Ser det som ett träningstillfälle så jag sätter mig med honom drygt 50-70 meter bort och skallrar och jobbar på kontakten. Så plötsligt får jag syn på schäfer-mannen komma gåendes mot oss. Han hälsar men stannar en bit bort när han märker Eldar blir lite stressad. Så ber han mig om ursäkt för hur tokigt det blev, säger att han borde tänkt till lite innan han band sin hund i stolpen så nära gångvägen och att han är ledsen han inte reagerade tillräckligt snabbt. "Det hade ju kunnat bli ett så mycket bättre möte då" säger han. Och jag kan bara le och tacka honom för gesten, för jag blir så glad över att han ens brydde sig så pass att han vandrade bort till mig för att be om ursäkt. Honest mistakes kan vi alla göra, men det är långt ifrån alla som ber om ursäkt eller försöker ordna upp situationen. 

Möte B) Vi börjar närma oss skogen men går fortfarande på en relativt trång gångväg vid vattnet. Jag får syn på den lösa rottisen innan Eldar och börjar ta oss ut på sidan för att slippa en för utsatt situation - trånga passager är inte helt lätta för oss ännu och med en lös hund och den andra kopplad kan det lätt gå väldigt fel. Så snart jag märker att Eldar uppfattat hunden så börjar vi skvallra och gör det utan problem. Ägaren är dock långt bakom med en barnvagn och trots att jag ropar efter henne så verkar hon inte bry sig märkbart. Rottisen är ung ser jag på kroppen och sättet att röra sig, nyfiken men osäker och ger mycket dubbla signaler. Hon springer rakt fram mot oss, stirrar på oss och där börjar Eldar tycka det blir riktigt svårt och det blir kämpigt att behålla kontakten. Mjukosten räddar oss. Så kommer ägaren, men hon går bara förbi och ropar i förbifarten på sin hund, som inte följer mer än ett steg innan hon vänder tillbaka till oss. Och så håller det på. Ägaren kommer aldrig tillbaka för att koppla rottisen eller ens hämta upp henne, så jag får försöka skrämma bort henne till slut och eftersom hon är så osäker går hon sin väg efter ett tag. 

Vi fortsätter framåt på vägen, Eldar behöver få varva ner och jag måste rensa mig själv från stress/negativa känslor. Vi hinner ungefär 100-150 meter innan jag ser att Eldar börjar nosa i vinden och stelnar till och i samma ögonblick jag kastar ett öga över axeln får jag syn på rottisen igen, springandes mot oss. Strax bakom kommer kvinnan med vagnen, jag inser dom måste ha vänt om strax efter oss, så jag ropar åt henne att snälla koppla sin hund. Nope. Hon ropar på den men som tidigare så lyssnar inte hunden, utan börjar cirkulera runt mig och Eldar. "Det är bara en valp"  säger kvinnan men låter märkbart stressad och arg. Hon går förbi, skriker lite på hunden, men låter den fortsätta lös runt oss. "Det förstår jag, min är också ung, men det kan ändå bli väldigt fel när den ena är kopplad och den andre kommer fram lös på det viset" svarar jag och gör mitt bästa för att låta/ känna mig lugn och samlad. Kvinnan blir tydligt förolämpad av det jag säger, muttrar något om att jag är en viktigpetter och fortsätter iväg. Hunden fortsätter dock inte efter ägaren förrän jag ännu en gång skrämmer iväg den. 
Det tog ca 15 minuter innan jag och Eldar kunde fortsätta vår promenad utan problem - så stressad blev han. Ändå är jag galet stolt över att han inte agerade ut allt det med full kraft när rottisen var där utan att han "ventilerade" efteråt. Det är en stor skillnad på hur det har varit. Men så mycket det hade gjort och betytt om den ägaren bara hade kopplat sin hund när hon såg den inte lyssnade på henne! Om den så bara varit kopplad en liten stund - tills dom passerat och hennes hund inte längre visade intresse för min. 

Jag har full förståelse för att inte alla hundmöten blir bra, att där kan hända saker och man kan göra misstag. Men när man då har chansen att göra något åt situationen men struntar i det eller helt enkelt inte tar hänsyn till att man får någon annan att känna sig obekväm eller trängd genom att inte agera... Jag tycker inte det är okej. Hur trevlig ens hund än må vara. För i det långa loppet handlar det ju faktiskt inte om det utan om att respektera sin omgivning och se till att inte olyckor sker. Jag har min hund kopplad - även om jag skulle älska att ha honom lös jämt - för jag vet att inkallningen inte är 100% än. Jag vet att han kan sticka efter vilt, springa fram till andra hundar eller skrämma hundrädda människor. Jag vet att han kan störa andra under träning eller sticka rakt över en väg. Och att han i sitt unghundsstadie har extra mycket kottar i öronen. Så jag håller honom i koppel eller långlina och försöker alltid vara uppmärksam på vad eller vilka vi möter. 

Det handlar om hänsyn och respekt, för hund, människa och omgivning. Det är faktiskt så enkelt. 

...fick vi inte alls särskilt fint väder. Regnet har stått som spön i backen sen igårkväll och det har blivit till att vara inomhus dom största delarna av dagen, so far. Två kisserundor på morgon/förmiddag har det blivit och för en liten stund sedan såg jag vår chans till en liten längre runda när det blev uppehåll och himlen nästan såg trevlig ut. Snabbt på med kläder, plocka med boll och godis och så ut med Eldar. 

Vi skallrade på de två hundar vi stötte på; den ena kom lös bakom ett krön men ägaren var hänsynsfull nog att ta tag i halsbandet innan hunden hann fram helt till oss och även om avståndet (I mean, there was none i princip) blev för svårt för Eldar, så gav han bara ifrån sig ett enda dovt skall och gjorde ett halvhjärtat utfall, men släppte hunden direkt när den passerat. Var ju delvis mitt fel också att Eldar inte fixade mötet utan problem, jag hann inte reagera i tid, men jag är glad och förvånad över att det ändå gick så lätt att bryta. Hund nummer två stod uppe på en grannes balkong och skällde och hade sig. Eldar gjorde inte ett ljud, mer än att han gnydde lite osäkert vid ett tillfälle, men visade inte heller något intresse av att röra sig mot hunden. Snarare verkade han osäker, sökte mycket närhet och verkade tycka det var lite jobbigt att passera. Skvallrade, gick några steg, skvallrade igen, gick ett par steg till - tills vi kommit förbi. Och så snart den andra hunden släppt honom, ruskade Eldar på sig och så fortsatte han framåt med sitt återfunna självförtroende. Det är inte utan att jag undrar vad som sades de där två hundarna emellan, som jag inte förstod, för Eldar reagerade inte alls som han brukar. Lustigt. 

Avslutade rundan med lite bus och lek med bollen. En timme ute med promenad, lite träning och lek fick vi i alla fall innan regnet satte igång ordentligt igen. 

Eldar är just nu inne i en period då han har väldigt svårt att ta det lugnt utomhus. Det märks tydligt att han mer och mer börjat testa sin självständighet, ska utforska varje doft han stöter på med en nästan löjlig noggrannhet och verkar ibland ha lite väl mycket knäck i lurarna. Ena dagen är han en dröm att promenera med; lyssnar fint, drar inte det minsta och söker kontakt; för att nästa få en att undra om UFO:n kidnappat hans hjärna och dumpat den på Mars. På samma sätt kan han ena dagen vara hur tuff och tålig som helst, för att i nästa stund visa sig väldigt sårbar och känslig. Ena ytterligheten efter den andra. Välkommen slyngelhunden, eller vad? 

Det är en ängels tålamod och lite till som gäller just nu. Erkänner att det är långt ifrån lätt alla gånger (allvarligt talat så gjorde Gud djurungar och barn så jäkla söta för att man inte ska ha ihjäl dom när dom hamnar i trotsåldern - I swear!)S att hänga med i svängarna men jag ser det som en tid för mig att själv utvecklas till det bättre och försöker påminna mig själv om att inte ställa för höga krav alla gånger. Det är verkligen lätt att glömma hur ung han är ibland, för han har växt så jädrans fort och blivit så väldigt stark. Och ibland visar han på en mogenhet som kan få en att undra - för att snart falla tillbaks i sin valpighet och omogenhet. Det är lustigt hur paradoxala dessa upplevelser kan vara ibland. Men en sak är säker; alla dessa dagar då man får kämpa som ett jehu för att konkurrera om hans uppmärksamhet, gör lyckan så mycket större när man kommer till stunder eller dagar då allting fungerar. 

Det har blivit mer och mer passivitetsträning i takt med detta. Förut hade han ju inte lika svårt med det, men idag kan han verkligen ha myror i brallan och det kan ta tid innan han kommer till ro. Särskilt när där är störningar, vilket det ofta är i området där vi bor. Idag tog vi en bra stund av vår morgonpromenad till att sitta och bara titta. Skvallra lite när det behövdes, bryta någon minut ibland när det blev alldeles för svårt att vara still och jobba mycket med att belöna när han väl kom till ro. Och så småningom hittade han in i det alldeles utan min hjälp. Såpass att han till och med skvallrade på hunddagiset som passerade oss innan jag själv ens upptäckt att dom var där. Ett tjugotal hundar av olika storlek och sort - inte ett ljud från Eldar som låg kvar och iakttog dom, men utan att tappa kontakt med mig. Han kan när han vill, den lilla grisen.

Ute har mörkret börjat falla (redan!) och vi har nyligen kommit hem från Stora Skuggan. Jag och Eldar, vill säga. I närmare tre timmar har vi varit därute; lekt, tränat och letat efter hundar. Ja, ni hörde rätt. Jag har letat efter hundar. Tyvärr så har dom inte varit alltför lätta att hitta, som det ju så ofta verkar vara när vädergudarna inte är på sitt bästa humör. Men det gör inget, för dom vi fann bjöd oss på perfekta träningstillfällen - och perfekta tillfällen att bevisa för mig själv att jag är den som känner min hund allra bäst. (Ibland kan man ju i ärlighetens namn börja undra - när folk som "kan" hundar ser en sak, men jag en annan..)

Jag plockade med mig min mentala lista ut idag. Alla de punkter jag ville bocka av och framför allt den punkten om min egen inställning och mentala bild av hur jag ville att träningen skulle gå. Allt det där packade jag ner i min mentala ryggsäck. Och i den verkliga ryggsäcken, den som jag bar på ryggen, laddade jag upp med matsäck (för att fylla på mitt energilager, men också för att dela på när vi senare skulle träna passivitet), två av Eldars favoritleksaker, olika sorters godis - och i brist på annat jävligt intressant och nytt godis hemma - en tub räkost. Eldar funkar nämligen som så att han lätt tröttnar på godis om han får samma sort för ofta, så det är variation som gäller. Och har man något HELT nytt och spännande kan man räkna med att man har ett ess i rockärmen. 

Så ut begav vi oss för att leta träningstillfällen. Hund nummer ett överraskade mig - dök upp bakom en bil - men gick hyfsat. I början av promenaden är Eldar ofta lite extra het nu för tiden och därför svårare att bibehålla kontakt med. Fem minuter senare mötte vi hund nummer två, men nu var jag redo. Såg den komma mot oss på avstånd, valde att ta oss ut några meter på sidan och började skvallra - men testade att använda mig av en leksak som belöning den här gången. Resultat: Eldar sket blankt i den passerande hunden, till och med när den visade intresse för oss! En blick på den blonda terriern och sen tillbaks med full uppmärksamhet på mig och leksaken. Okej, tänker jag, vi är på rätt väg. Och i samma anda fortsätter vi. Jag prövar att belöna med ömsom godis, ömsom lek - för att hålla intresset uppe - och det går riktigt bra. Till och med att möta hund med bara två meters mellanrum funkar fint. Eldar tar två försiktiga steg mot hunden, men stannar sedan hos mig. Inte ett ljud, inte ett försök till att kasta sig fram. Och jag är så stolt att jag nästan spricker. 

Vi kommer så småningom till 4H-gården som är full av svenska lantdjur. Vi slår oss ned en liten bit ifrån, på en gräsmatta och äter. Myser, tränar passivitet och skvallrar på djuren han ser på avstånd. Så plötsligt, från ingenstans, dyker en lös terrier upp rätt i nyllet på Eldar. Både han och jag blir totalt överraskade, men på något vänster hinner jag grabba tag i Eldars sele när jag märker att det är på väg att gå snett. Och jag inser snabbt mitt enda val är att försöka hålla Eldar någorlunda under kontroll, mig själv och mina skenande känslor i schack och göra vad jag kan för att samtidigt hålla terriern borta. Försöker göra vad jag kan för att mota bort den, samtidigt som jag någonstans i bakgrunden hör ägaren ropa "Hampus! Haaaaampuuuus!" vilket terriern inte bryr sig det minsta om. Den fortsätter att cirkulera runt oss, gläfsandes och tar för sig av maten jag blivit tvungen att släppa vind för våg. Eldar ylar och har sig, men jag känner att vi ändå lyckas behålla en viss kontakt. Om än väldigt bristfällig. Och när jag sedan får syn på den äldre kvinnan som står bredvid sin väninna och ropar krävs det en enorm viljestyrka för att inte skrika alla fula ord jag kan till henne. Jag låter bli, för att inte förlora den lilla kontakt jag hade kvar med min stressade hund. "Åh, han letar bara efter maaaat" ropar kvinnan, som om det vore en ursäkt, och jag känner hur ilskan jag gör mitt bästa för att kämpa emot försöker tränga sig fram igen. Hon gör ingen ansats att komma och hämta sin hund, ens fast den uppenbart inte har en enda tanke på att komma när hon ropar. "Är det inte den där valpen?" ropar hon (för ja, jag inser snart att vi har träffats två gånger förr när hon haft hunden lös och den då också skitit i henne och hon låtit den göra vad den velat - och jag har två gånger tidigare bett henne koppla hunden men NADA) och jag tvingar mig själv att ta ett djupt andetag innan jag pressar ur mig "Kan du koppla din hund?!". Men nej. Fortfarande gör hon ingen ansats att komma fram, utan fortsätter med ursäkterna att om att hunden letar mat. Fast det är uppenbart för vem som helst att min hund är ordentligt uppriven. 
TIll slut - efter vad som känns som en evighet - dyker två tonårstjejer upp. Utan att tveka går den ena tjejen in, efter att ha frågat om jag vill ha hjälp, och motar fysiskt bort den lösa terriern. För den tillbaks i princip hela vägen till ägaren och säger att hunden borde vara kopplad. Ägaren blir förbannad, kopplar terriern och går sin väg - och Eldar lugnar sig på en millisekund. Söker kontakt och närhet. Och jag är bara så jäkla tacksam att det är över.

Sådana situationer är fortfarande så sjukt jävla svåra för oss. För vi är inte där ännu. Särskilt vid möten likt detta där man klampar rakt över Eldars stresströskel utan förvarning. Det kan verkligen suga musten ur en ibland. För jag kan på sätt och vis förstå att människor utan djurvana ibland inte vet bättre och agerar heldumt - men just när hundägare inte använder hjärnan eller visar mer hänsyn till andra hundägare... Det gör mig skogstokig! Varför har man sin hund okopplad om den så uppenbart vandrar iväg på egen hand och INTE lyssnar på inkallning? Varför fortsätter man att ha det när man upprepade gånger märker att det inte fungerar? Borde man åtminstone inte tänka snäppet längre när man vistas på platser där man vet det brukar vara väldigt mycket djur (både hundar, vilda djur och lantdjur), barn och människor? Och varför gör man inte något åt saken när man ser att ens hund, som är lös och som inte kommer när man ropar, sticker iväg till en annan hund med ägare, skapar en dålig situation och dessutom äter upp ekipagets medhavda mat?!

Anyways... Med undantag för den incidenten gick resterande hundmöten riktigt bra. Både de på avstånd och de på närmare håll. Och jag är glad att jag inte gav upp. Att jag fortsatte jobba med skvaller och kontakt, olika belöningar och mitt eget självförtroende och temperament. Vi kunde i slutet av dagen ändå bocka av samtliga punkter på min mentala lista. Och det blev en bra dag.

Nyss hemkommen från en långrunda och jag känner mig så himla nöjd och stolt över Eldar! Som jag berättade i något utav de tidigaste inläggen här på bloggen så jobbar jag och han väldigt mycket på hundmöten just nu, där han lätt kan bli lite osäker efter att en gång ha blivit attackerad och biten. Vilka framsteg han gör, min grabb! Visst, alla dagar är inte bra, men det är en stor skillnad på intensiteten och frekvensen på de utfall han idag gör. Det går mycket snabbare att bryta honom (om han ens behöver brytas) och i 99% av fallen som idag är så är de rätt halvhjärtade.

Skvaller, skvaller, skvaller stavas vår stora hjälp..! ÄLSKAR att man kan vända något negativt (utfall) och göra mötena till något positivt genom skvallrandet, istället för att korrigera genom ryck och drag och gud-vet-vad. Plus att det bara bidrar till en bättre kontakt mellan mig och min hund. Win-win helt enkelt!

Idag fick vi verkligen skvallra järnet. Vi skvallrade på hästar vid Ryttarstadion (Eldar tittar mest bara lite nyfiket på avstånd nu istället för att försöka springa efter dom) och mötte hur mycket hundar som helst, av alla de sorter. På bara tre meters avstånd (ENORM bedrift från Eldars sida!) skvallrade vi på ett hunddagis där tre hundförare kom med dryga 10 hundar var - och inte alla var så lugna när de såg Eldar. Ändå lyckades han sitta kvar med rumpan i marken hela tiden och bibehålla kontakt med mig. Tidigare har jag velat att han ska vända om och komma tillbaks till mig när vi skvallrar, men jag upptäckte att det för Eldar funkar mycket bättre om han bara sätter sig ned jämte mig istället. Han lyckas slappna av mycket mer när vi sitter ner. Så det känns ganska självklart att fortsätta på det vis som är bäst för honom. Varför förstöra ett vinnande koncept?

Passade också på att passivitetsträna en stund nu när allting gick så bra idag. Han är jätteduktig på att ta det lugnt inomhus, men utomhus kan det ibland vara svårt med alla dofter och djur och annat skoj som lockar när man är en unghund. Men idag förvånade han mig faktiskt med att ligga där fint vid mina fötter och vara helnöjd med det i hela 10 minuter! Superduktigt av honom! Sen blev det lite tråkigt och då gjorde vi lite tricks (sitt, ligg, rulla, nudda - som är förberedande targetträning - och spela död), för att sedan köra 5 minuter passivitet igen innan vi gick hem.

Nu är det en mentalt trött unghund som rullat ihop sig härhemma. Älskar kontaktfyllda promenader där allt bara FUNKAR.