Det händer någonting med mig varje vår. Jag tinar upp, i takt med marken och växterna omkring mig. Vaknar till liv för varje nytt vårtecken som kommer och till det fantastiska ljudet av fågelsång. Jag älskar vintern - den riktiga vintern vi sällan har här där vi bor - men det är en kärlek som inte alltid funnits där. En kärlek som har med mina hundar att göra. Utan hundarna hade jag troligtvis inte ens bott kvar i den här delen av världen. Men det är våren som är den tid på året jag älskar allra mest - och alltid har gjort. Jag älskar att bevittna jorden vakna till liv efter den långa dvalan. Se de första små knopparna kämpa sig fram mot frosten, som alltid tvingar ge med sig till slut. Brukar tänka det finns en enorm styrka i våren, som tvingar undan allt det där kalla. Hur ljuset slutligen vinner över mörkret. Kanske är det inte så konstigt att vår på många vis är synonymt med kärlek? Och kanske inte heller så konstigt att den känns så magisk?
Eldar var väldigt närhetssökande. Befann sig hela tiden tätt intill mig, borrade ned huvudet mot mitt bröst och vi liksom andades ur samma lungor. Den kärlek som väller upp inom mig i ett sådant ögonblick är så överväldigande ibland att jag kommer på mig själv med att hålla andan. Vill liksom inte spräcka bubblan.
Och jag önskar att varje morgon kunde vara just som den här, i resten av mitt liv.