Idag var det en såndär fantastisk förmiddag. Inte för att vädret var särskilt fantastiskt eller för att jag hade massor av fantastiska saker på schemat, utan för att känslan tillsammans med hundarna idag var fantastisk. Ni vet, en sån dag då man verkligen känner sig i harmoni med varandra. Som om man är en förlängning av sin hund eller dom av mig och man inte vet vart den ena börjar och den andra slutar riktigt. När man helt enkelt andas i samma takt och är ett.
Vi var ute nästan hela förmiddagen, jag och hundarna. Tog en lång skogspromenad ned till sjön och det lilla, nu tomma, sommarstugeområdet där vi i somras träffade grandisen Axa. Styrde stegen dit i hopp om att man flyttat fåren som gått på bete nere vid badplatsen och att jag nu skulle kunna låta båda hundarna springa lösa därinne igen. Som tidigare i somras. Älskar den platsen, lugnet och stillheten som finns där. Hägnet stod tomt idag och hundarna var överlyckliga. Rusade runt som vettvillingar (mest Eldar såklart) över stock och sten, busade loss med varandra och mig och kom för att stjäla en och annan mysstund. Eldar hamnade i vattnet - lite sådär hux flux - när han råkade få upp så mycket fart att han inte kunde stanna i tid. Ner för stenhällen for han och rätt ut i vassen där vattnet var bra mycket djupare än väntat och snopen fick han simma in till land. Jag är glad att vi lade ned så mycket tid på att få honom att känna sig trygg i vattnet nu i somras; för ett år sedan hade han fått total panik om han flugit ned på djupt vatten sådär. Nu vart det hela istället ganska odramatiskt och efter det första lilla chocken så fann han sig snabbt. Smella skuttade runt på land och viftade på svansen i väntan på honom, medan jag skrattade så tårarna rann.
Senare, när vi var hemma igen, lade vi oss alla tre på mattan framför tv:n. Det är så förbannat fint när man får sånadär stunder där man bara njuter av att vara nära varandra. När hundarna söker min närhet, vill borra ned sina huvuden i min famn och bara vara där jag är. Jag lever verkligen länge på såna ögonblick. Sådär låg vi ihopkurade alla tre, tätt tillsammans i nästan en timme innan jag behövde göra mig färdig och åka till jobbet. Och det var verkligen med saknad jag slet mig ifrån den lilla myshögen.
Jag räknar dagarna tills jag lämnar min heltidstjänst på jobbet nu. Det är dags sedan länge, säger både kropp och huvud och hjärta. Och i november tänker jag ta mig tid att försöka hitta balansen igen och bara spendera tid med hundarna och Erik och sådant jag genuint tycker om att göra. Det är på tiden.